Smisk
Ett läderhalsband runt halsen. Egentligen två remmar för handlederna, svarta, införskaffade på erotikmässan, spändes ihop runt min hals. Händerna bundna framtill, repet surrades fast även i halsbandet. Jag satt fast. Sittandes på knä i hans säng, han själv staplade kuddar framför mig.
Luta dig framåt. Över kuddarna.
Jag lägger bäckenet högst upp. Rumpan i vädret. Han masar in ännu lite vaddering underst och frågar hur det känns.
Bra.
Jag ler. Han ler. Mjukt. Örfilar mig med ett klatschande eko. Inga tårar.
Kjolen smeker han undan, den glider upp och blottar min nakna rumpa. Inga andra kläder, bara bomullskjolen, repen, läderremmarna. Jag kan rulla bort, iväg om jag så behagar, skydda mig. Men det vill jag inte.
Smack. Höger skinka. Smack. Vänster skinka. Det svider redan. Smack, höger, smack, vänster, höger, vänster. För varje rapp krampar bålen ihop och vill dra sig undan. Inga tårar. Bara ryck, men jag slappnar av och väntar på nästa. För varje rapp, ett svidande, rött märke, en liten kick av endorfiner. Inga tårar.
Du rör dig för mycket.
Jag vet. Kroppen blir slapp och väntandes. Några klatschanden till, smack, klatsch, varannan skinka. Han står bredbent över mina höfter, jag kan se bältet i spegeln till höger om sängen. Och hans nakna profil, ung, blek, välskulpterad. Det svider och svider, men jag är tom, inte en endaste droppe, fylld med saltkristaller väter kinderna. Torrt.
Han ligger bredvid mig nu.
Inga tårar?
Det finns inga.
Jag tar fram dem åt dig. Han ler.
Bältet plockas upp. Han kysser varje centimeter av min ömmande rumpa och höjer sedan armen för att ge kraft åt lädret. Med slutna ögon tar jag rapp på rapp på rapp, hårt, kort. Och tomrummet i bröstet fylls, av ömhet, smärta, tacksamhet, tills det når halsen, bildar en knut, fyller ut mina bihålor och tränger fram ur ögonen, pressar sig ut mellan de slutna ögonlocken. Hulkandes, skakandes, varje klatsch smärtar oändligt. Rappen är nu oregelbundna, små, små. Korta, eviga. Tills han nu ligger där igen, betraktar mig.
Lite till?
Han vet att jag kan. Att jag behöver det. Han räds varken eget eller annans blod. De har öppnat hans bröstkorg och sett till att hans blod ska fortsätta pumpa. Han räds inte blod, han vet att inte ta det för givet. Men jag blöder inte. Jag gråter bara.
Jag känner inga rapp, bara ett oändlig brännande sting, de bara kommer tills hela min kropp krampar, drar ihop sig, rullar över och hulkar, gråter och ler, spammar och känner hela sig för en gångs skull. Och blåmärkena kommer att stoppas undan under tyg, så att ingen vet, bara jag och han och hela min kropp.
Mina svullna läppar mot hans, mjuka. De bara vilar där mot varandra och hans andedräkt, varm på min ena kind. Mjuk skäggstubb rispar och killar.
Jag är urtömd. Tankar, spänningar, oro, energi. Jag vaggas av sömnen snart, fylld av ro, lycka, både kroppskemisk och emotionell. Tacksam, så tacksam, och hulkar och låter kroppen göra vad den vill. Jag säger det till honom.
Ingen annan skulle göra de för mig.
Jag gör det med dig. Jag får vara med. Och det finns ingen ilska längre, aldrig med dig.
Sömnen är djup, drömmarna nära. Och hans skäggstubb och andedräkt, varm, killande, lemmarna beskyddande och hans värme är min.
