Förhandlingen med portvakten 2
Författare: cecilita Datum: 2009-10-26 12:47:05
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
22 560 gånger
Betyg: 4.5 (5 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Förhandlingen med portvakten 2 av 6
Efter hand började även han att tända på idéerna, mer och mer.
Han såg snabbt egna fördelar med att ha det, som Anne erbjöd honom, en ständigt villig, varm och ung kvinna, som passade upp honom för det mesta. Anne var fast i sina ungdomsfantasier, om underkastelse och servande, som hon ville uppleva nu, när hon hittat en lämplig man, Herre.
Det som lockade honom mer än någonting annat var, när hon erbjöd sig att ta hand om alla hans njutningar.
Hon lovade honom att hon skulle tömma honom så fort han ville det. Hon sa: ”När, var, hur och hur ofta du vill, det är bara att säga till mig”.
Hennes utmanande löfte: ”Att han aldrig mer behövde röra vid sig själv. Hon skulle sköta allt!” hängde lockande i luften.
Själv såg hon erbjudandet som den ultimata kärleksgåvan! Men medgav att det kändes så pirrande skönt att serva och ge.
Anne höll sitt löfte med råge.
De försökte, på hans initiativ, med ombytta roller, men det föll platt till marken. Anne kunde inte leva upp till att vara den ledande. Därför fortsatte de på den inslagna vägen.
//
Det var viktigt för henne att hon i egen takt fick testa och pröva på alla de underkastelselekar som hade, som stora oprövade frågetecken, fantiserats fram och lagrats i hennes huvud.
Ordet SLAVINNA, men också tjänarinna, ur hennes hemliga bok, började bli ett ständigt närvarande ord i hennes tankevärld och desto mer hon tänkte på det desto skönare kändes det.
Hon kände att hon ville bli ”slavinnan” personifierad, den perfekta slavinnan. Men hon förstod att det låg mycket träning, vilja och inre njutning för att nå dit. Hon använde inget annat namn på sig själv inför Göran. Hon älskade och njöt av att uttrycka frågor i tredje person: ”Får slavinnan göra det skönt för sin Master?” eller ”Får slavinnan springa och hämta något till sin Master?”
Hon mindes att hon tidigt hade smakat på ordet: ”Trälinna” men det kändes inte lika vibrerande i fittan. Det gjorde däremot SLAVINNA och ibland tjänarinna. Hon kände sköna ilningar varje gång hon tänkte de orden och ännu starkare när hon sa det högt, speciellt inför honom. Eller när han använde det till henne. Det var som en kåt-knapp inom henne.
En kåtknapp, som hon själv kunde trycka på, när hon ville, men som fungerade lika bra när han sa det högt. Hon bara tände till på ”alla sex”, som hon sa. Göran hade pedagogiskt förklarat att ”tända till på alla sex” betydde att tända till på alla sex cylindrarna, alltså en motor.
En motor var ganska så avtändande för henne, tills hon tänkte på sitt sparade ord: Sexobjekt. Ville han att hon skulle vara hans sexmotor, så väldigt gärna för henne. En sexmotor, den som gav kraft och rörelse.
Hon föreslog att han skulle begära att det var hon som skulle utföra alla rörelser, när de älskade och när hon sög honom. Han skulle bara ligga helt passivt och njuta av sin sexmotor.
Under de första månaderna var det precis så. Lite motsägelsefullt, hon styrde in honom på hur hon ville att han skulle styra henne. Det gick oftast till så att hon dagen innan sa: ”Jag hade en dröm om att du gav mig order om att naken ….!”
Detta var deras tysta och överenskomna signal om att han dagen efter skulle låta precis det hända, som hon hade ”drömt om”..
Hon kände att hon på det sättet försiktigt kunde närma sig alla sina fantasier i sin egen takt, efter egen vilja och framförallt, när hon kände för det. Men när hon väl hade berättat om ”sin dröm” fanns det ingen återvändo. Då måste hon genomlida eller genomnjuta det, som hon hade kastat fram som ett förslag och själv ville pröva. Även om hon hade ångrat sig senare, det ingick i leken och överenskommelsen.
När hon kände sig varm i kläderna började hon sakna ÖVERRASKNINGSMOMENTET i förhållandet. Som det nu var kunde hon förbereda sig på händelserna och hade själv redigerat scenerna. Men var fanns överraskningarna, det riktiga utlämnandet och underkastandet? Att bara göra det och bara utsättas för det, som hon själv ville gav INGEN spänning. Som ett stort steg framåt ville hon att HAN ensam skulle styra över händelserna och han kände efter dessa månader väl till hennes önskningar i stort.
Hon litade på honom fullt ut och det var förutsättningen. Hon kände hur det kittlade utmanande i hela kroppen när hon tänkte på att låta honom ta över helt och hållet. Den pirrande känslan bara ökade när hon tänkte på att hon då skulle vara tvungen att utföra allt det som HAN ville, trots att hon inte själv ville det, just då. Det skulle verkligen vara att UNDERKASTA sig en mans vilja. Hon kände drivande starkt att DET stupet måste hon kasta sig utför, bara måste. Och helt utan skyddsnät och ångerrätt, bara precis LYDA honom. Det skulle ge henne den ultimata utmaningen. Ja, ja, ja! Det var det som underkastelse handlade om, inte regisserade scener.
Hon hade precis innan testat att han skulle begära, att hon skulle röra sig i den takt han ville och exakt som han ville. Han hade redan börjat detaljstyra henne med rösten och hon kände att hon ännu mer blev hans sexmotor, hans sexobjekt, hans knulldock och hans sexleksak.
Hon började därför att mer och mer identifiera sig med orden sexobjekt, sexsleksak och knulldocka, men allt inlindat i hennes roll, som hans slavinna. Att vara hans slavinna var det riktigt stora. Sedan hade han rätten att kalla henne för vad han ville.
Hennes nästa steg var att överlämna kontrollen över njutandet till honom. Det var han som skulle njuta först och främst och att hon kom i andra hand. Hon kände det som en unik KÄRLEKSGÅVA att sätta sig själv i andra rummet. Någonting som historien kvinnor hade gjort i alla tider!
Anne hade flyttat hem till Göran och de bodde i hans lägenhet. De levde mycket bra tillsammans, som Master och slavinna. Båda njöt av och älskade sina roller, som de också utvecklade hela tiden.
Göran kom ofta på nya och intensifierade lekar och Anne föreslog också nya. Men sedan visste hon, att hon måste låta Göran bestämma om de skulle genomföras eller inte, det låg i deras roller. Hon hade helt slutat att försöka styra honom i hans styrande av henne, det hörde bara början till. Den början som gav henne trygghet och tillit. När hon kände honom på pulsen!
När Anne introducerade sitt nya underkastade liv, hade hon också slagit fast att det var lämpligt att de hade avgränsningar mot sin vanliga vardag. Lika mycket som Anne ville leva och njuta av livet som Görans slavinna, ville hon ha sin egen FRIA TID. Hon var livrädd för att hon annars skulle tröttna på lekarna och det ville hon inte.
Deras överenskommelse sa att vem som helst av dem kunde trycka på kåtknappen ”Slavinna” och att det sedan var den, som sagt ordet, som också avslutade med ”Inte slavinna”.
Därför var hon hans slavinna BÅDE när hon och han ville det, eller när de i förväg hade bestämt att hon skulle vara det, men då gällde det bara en avtalad och begränsad tid.
Trots att han var man så glömde han aldrig att upphäva hennes slavinneskap och hon kunde bara passivt och slaviskt vänta på att han kom ihåg det.
Alltefter som hon blev trygg i sin slavinneroll med Göran som Master, blev dessa peridoder fler och fler och längre och längre.
Men sitt ”lufthål”, som hon kallade det, ville hon inte bli av med. Emellanåt ville hon vara ”INTE slavinna”.
Hon sa: ”Jag kan vara hur mycket slavinna som helst och under hur långa tider som helst, men jag måste också ha mina viloperioder och INTE vara slavinna, när vi är ett vanligt par. Men när jag är slavinna är allt tillåtet för dig och du har inga begränsningar i vad du får göra med mig eller befalla mig. Då är jag bara slavinna och du min Master på ont och på gott. Du bestämmer allt och jag lyder! Och det är underbart skönt”, tillade hon med ett övertygande leende.
När de hade gäster, vänner eller släktingar på besök, var hon alltid ”Inte slavinna”. Det fick inte visas upp eller ens anas utåt, det var de helt överens om.
Trots det hade hon vid ett par upphetsade tillfällen, ”som av en händelse” kastat fram möjligheten av att vara hans slavinna när en ”gammal gubbe” eller en ”lagligt yngre kille” kunde se henne. Han hade lyssnat men inte kommenterat det och då visste hon att om det föll honom på läppen, så skulle det komma, annars inte. Han måste vara den som bestämde, oavsett vad hon ville eller inte. Eller hur mycket hon ville något. Hon fick alltid lämna förslag, men han bestämde.
Hon visste hur glömsk han var, därför hade hon ”kastat fram” det några gånger till, men fortfarande utan kommentarer från hans sida.
De hade en ovanligt öppen samtalston mellan varandra i vardagen, men när de lekte så var det bara ”Ja Master”, ”Får jag lov att..” som gällde.
Anne hade på eget initiativ lagt in de stenåldersgamla tilltalen: ”Ni” och ”Ert” istället för det modernare och friare: ”Du” och ”Ditt”. Hon ville själv ha den distinktionen.
/
De hade legat i sängen och spånat över den eggande tanken att Göran lånade ut henne åt en man. ”En äldre man” hade Anne lagt till. Hon kände det ännu mer UTLÄMNANDE att det just var en äldre erfaren man, som hade avtagande eller ingen potens eller en yngre oerfaren kille, som var full av potens.
Tillsammans med många andra tankar och idéer så låg det i vila och ingen visste om det skulle bli verklighet, men båda tyckte om att smaka på tankarna, i öppna fantasier klockan 4 på morgonen.
Det enda problemet, som de såg i sitt förhållande, var att de måste smyga med att hon var ”inneboende” hos Göran och det var enligt hyreskontraktet förbjudet och kunde leda till omedelbar uppsägning. Grannarna och portvakten hade naturligtvis upptäckt det.
Ingången till hyreshuset BEVAKADES av Portvakten, som var en äldre man, som själv bodde på första våningen, med utsikt både ut mot gatan, mot entrén, in i portgången och genom sin ytterdörr ut i trappan.
Hans lön var hans hyra och han tog sitt uppdrag på största allvar. Det var hans liv. Förmodligen var han pensionär.
Hyresvärden var också pensionär, en gniden gammal gubbe, som bara såg pengar framför ögon. Han hade ett tjugotal andra hyresgäster som stod på kö för lägenheterna så han tänjde på hyresgästernas tålamod. Det reparerades bara precis det mest akuta, om ens det.
Göran hade själv tapetserat om flera rum i lägenheten men för egna pengar, då gick det bra. Bara det inte kostade hyresvärden något.
Det enda som uppenbart störde i Görans och Annes värld var hyreskontraktets förbud att ha egna hyresgäster, inneboende hos sig. Gubben skulle nog inte fatta att Anne bara BODDE hos Göran och inte var inneboende.
Den gnidne hyresvärden såg inkomster försvinna ner i någon annans ficka och det skar i ögonen.
Göran visste att hyresgubben väntade på varje tillfälle att kunna vräka dem och de andra hyresgästerna för att kunna höja hyran för nya hyresgäster. Det enda han hade respekt för var hyresnämnden. Han visste inte var han hade dem mer än att den alltid var hans fiende.
/
När Anne var Görans slavinna tillät hon aldrig sig själv att bli arg på honom, men när hon var fri kunde hon i stället låta sitt otyglade humör flyta ut i fri hetsighet. De kunde de ha riktigt härliga och högljudda gräl. Göran kunde inte förstå hur hon kunde behärska sitt humör så perfekt, när hon var hans slavinna.
Han hade prövat att mitt i ett gräl, när hon skrek som mest, säga: ”Slavinna!” och ”TYST!” Till hans stora förvåning hade hon tystnat direkt. Han hade använt det några gånger, men varit försiktig med att missbruka det. Han visste att hon hade sina humörutbrott som en mental säkerhetsventil.
/
En dag, när Anne var slavinna, befallde Göran henne att springa ner till affären och köpa en liter mjölk. Hon begärde av sig själv, att springa betyder SPRINGA.
Anne var klädd i en svart dress med ganska kort kjol. Hon visste att hon inte fick ha några trosor på sig, men det borde inte synas. Det kändes så skönt att lyda Göran när han förbjöd henne att ha trosor på sig och sedan skickade ut henne utom hus. En triggande och stolt känsla av lojalitet och absolut lydnad.
Bara känslan och vetskapen att hon inte hade några trosor under den korta kjolen gjorde henne mer upphetsad och triggades ytterligare av lydnadskänslan. Trots den korta kjolen var det relativt riskfritt, så länge kjolfållen bara hängde rakt mer.
Hon hade varit i affären, som vanligt handlat mer än mjölk och gick in i porten. Det irriterade henne att papperskassens handtag började ge efter, därför satt hon ner den, tog upp den i famnen och började gå uppför trapporna. Då hörde hon hur portvakten, i 65+ års åldern öppnade sin dörr på glänt och tittade på henne.
Hon förstod att kjolen, nu när hon gick uppför trapporna, med kassen i famnen, inte dolde det den borde dölja. Hon kände sig hjälplös och frustrerad, hon måste lyda Göran, måste gå uppför trappan, bära kassen i famnen, känna hur kjolen drogs upp baktill och att gubben stod nedanför och tittade på henne. Den tidigare irritationen och frustrationen gjorde att hon bara kände hur vreden vällde upp inom henne.
Va fan skulle han titta på henne för? Hon vände sig om när hon kommit 5-6 trappsteg upp och tittade ner mot dörren, som snabbt stängdes.
När hon sedan fortsatte några steg upp hörde hon hur dörren öppnades igen och hon kände hur vreden bara ökade upp inom henne, stannade och ropade ner mot dörren:
- Förbannade gubbstrutt, stå inte där och glo.
Han ilsknade också till och när hon sedan kallade honom "snuskhummer", slog han igen sin dörr med en smäll.
Hon kände att detta verkligen var onödigt, att göra sig ovän med de andra hyresgästerna och portvakten till på köpet. Blir man arg, så blir man!
Anne kände det lite obehagligt, när hon gick uppför trappan. Hon ångrade sig redan, innan hon kom fram till dörren. Varför sa hon så? Han hade ju rätt att titta i trappan, han skulle ha koll på obehöriga, det var ju hans jobb.
Det var ju hon, som bar kassen i sin famn och det som gjorde att kjolen hasade upp och…
Hon kände sig lydig, när hon, på kvällen, berättade för sin Master Göran vad som hade hänt och förklarade det med att hon blev så rackarens arg. Göran blev också arg. Han förklarade för henne att fastighetsägaren var så förbannat noga med inneboende och han bara väntade på ett tillfälle för uppsägning. Det retade väl hans girighet att någon skulle tjäna en krona mer än honom. Att Anne inte betalade Göran någonting, utan de bodde där gemensamt var inget argument, som skulle bita på hyrsvärden. Han trodde att alla snodde åt sig så mycket som möjligt. Man behöver bara gå till sig själv för att veta vad andra gör!
Han hade skrivit in i alla kontrakt att om någon ertappades med att ha inneboende, utan hans tillstånd, så sades kontraktet omedelbart upp. Genom att skriva på kontraktet hade Göran accepterat det.
Om nu portvakten anmälde detta för hyresvärden skulle de inte tro Göran, när han sade att Anne bodde här tillfälligt och gratis. Dessutom skulle hyresvärden bara se det som ett tillfälle för uppsägning av Göran och att han kunde ta in en annan hyresgäst med högre hyra. Lägenheten och läget var attraktivt.
Detta var inte bra!
Anne blev förtvivlad, när hon förstod att hon hade skadat Göran och på sikt också sig själv, om de måste flytta.
Mitt i allt elände kände hon samtidigt, på något sätt, att det var skönt att böja och förnedra sig inför honom.
- Skall jag springa ner och hämta ett björkris så du kan bestraffa mig Master, frågade hon ödmjukt men och ångerfullt.
- Nej, inte nu. Jag måste få tänka hur JAG ska klara ut detta.
Hon led med honom när hon såg ur han våndades och försökte ställa till rätta vad hon ställt till med. Men hon visste att hon skulle komma att få betala, det fanns med i deras överenskommelse om hans Masterskap över henne.
”Var tar man tjuren?” ”Jo, vid hornen!”
Efter att ha funderat fram och tillbaka och också funderat över om det inte var tid att Anne fick uppleva en äldre man, som hon trodde var så OFARLIG och menlös, bestämde han sig. Göran gick ner och knackade på hos portvakten. Han fick direkt veta att portvakten hade skrivit ett brev till värden om att Göran hade inneboende. Göran började få panik, men såg en liten och eventuell utväg. Han visste att portvakten, som många andra gubbar, var intresserad av och förtjust i unga vackra flickor.
Portvakten hade vid något tillfälle, då han och Göran hade druckit öl tillsammans, låtit Göran förstå att han gärna skulle vilja ha en liten slyna att ”uppfostra och utföra både det ena och det andra”, som han uttryckt det.
Under ölets inverkan hade han släppt ifrån sig fantasin om att ha en naken ung flicka liggande upp på bordet, så att han fick hennes kropp, i rätt arbetshöjd och se och undersöka henne ordentligt. Känna hennes lena och unga skinn under sina fingrar.
Göran vägde samman detta, lade upp en – i sitt tycke - listig plan, som skulle sammanfalla med en egen arbetsresa till Linköping.
”Jag minns att du skulle vilja uppfostra en ung flicka, skulle du kunna tänka dig, att glömma brevet till värden, om jag lät Anne gå ut och skära ett björkris i björkdungen och sedan kom in till dig och du kunde ge henne en risbastu? Hon har uppfört sig som en flickslyna och ska behandlas som en sådan. Det var ord som han visste att Portvakten tyckte om att höra och då ville han locka med dem.
”Ja, jag vet inte riktigt” svarade Portvakten och drog listigt förhandlande på sitt svar.
Han behöver mer i vågskålen, så varje inte. Hon HAR faktiskt burit sig åt som en slyna, så varför inte?
”Du är ju en gammal förhandlare. Om jag skickade ner henne till dig och hon får förhandla fram ett avtal, om att hon får tjänstgöra som din tjänarinna under tiden som jag är i Linköping? Hon har aldrig förhandlat, så du har goda chanser att ro hem en tjänarinna, som passar upp dig! Skulle du inte kunna tänka dig att kasta brevet och inte tala med värden då?”
”Jag vet inte. Jag har alltid svårt att skriva brev och nu ligger det där färdigt, med frimärke och allt!”
”Jag kan förstå det. Men det hade väl inte varit så dumt att ha en tjänarinna här nere, som hade passade upp dig, skötte städning, matlagning och servering?”
”Nej, det jag inte neka till, men jag har i uppdrag att kontrollera huset och hyresgästerna, eftersom värden inte bor här.”
Göran kände att han började få slut på förhandlingsutrymmet och visste inte om Portvakten bluffade med ointresse.
Göran insåg att han hade öppnat fel, med både risbastu på en flickstjärt, som han visste hade ett stort värde för Portvakten och tjänarinnetjänst. Nu var han nog tvungen att kasta in även lite bart flickskinn i förhandlingen också. Det gick inte att backa händelsebandet, men kanske ta om det från början genom att Anne fick sköta förhandlingen själv, han öppnade bara dörrar för henne.
”Naturligtvis, men både du och jag vet att hon inte betalar någon hyra hos mig, vi bara bor ihop och just nu har hon inget arbete. Dessutom, vad du ser och inte ser, bestämmer du själv. Eller hur?”
Göran visste att Anne hade haft fantasier om att visa sig för en ”gammal gubbe”, men det var bara en fantasi. Hon skulle själv få förhandla och bestämma vad hon skulle släppa ifrån sig, för att övertyga honom i förhandlingen. Han tyckte synd om henne att han satte henne i denna sits. Men å andra sidan hade hon själv bäddad för det. Som man bäddar får man ligga.
Att få tag i annan lägenhet var praktiskt omöjligt, så det fick kosta, att inte bli vräkt och hon hade faktiskt ställt till med detta från början, trots att hon också visste att det är svårt att få tag i lägenhet. När hon flyttade in till Göran, hade han berättat om förutsättningarna. Hur kunde hon vara så jävla dum?
När han kom upp till Anne sa han henne följande:
”Du ska först gå ut till björkdungen ute på ängen, skära ett björkris. Därefter går du in och duscha och göra dig fin.
Klär dig i den korta svarta kjolen och den vita blusen. Sedan kommer du in till mig i vardagsrummet.”
”Ja tack, min Herre!”, svarade Anne, uppenbart lättad och glad.
Göran ville inte berätta vad han hade planerat för henne, det skulle ta bort överraskningseffekten för henne. Men han hade lite dåligt samvete när han förstod att hon trodde att det var avklarat med en risbastu.
Han hörde hur hon slog igen ytterdörren och började gå ner för trapporna. Då gick han bort till fönstret på baksidan av huset och tittade ner.
När han stod där och väntade på att se henne komma ut på gården, undrade han om inte också portvakten tittade ut för att få syn på henne. Görans lägenhet låg så mycket högre att han såg ordentligt över planket mellan gården och ängen bakom. Det visste han att porvakten inte kunde göra, från hans lägenhet.
Efter bara en liten stund kom Anne ut på gården. Hon bar en dagstidning i vänster hand och gick fram till trägrinden i planket, öppnade den och fortsatte ut på ängen. Hon tog sikte mot en björkdunge, som växte till höger och 200 meter från planket. Det förvånade honom inte sedan, när han såg portvakten komma ut på gården och gå fram mot grinden i planket. Han hade en kikare med sig och stod till hälften dold, men tittade bort mot Anne, när hon sträckte sig efter grenarna i björken och böjde ner dem, för att skära av lämpliga bitar till ett björkris.
Portvakten visste att Göran hade skickat ut Anne att skära ett björkris och han visste också att han själv skulle erbjudas att risa henne med det, om det nu gick som han tänkte sig. Brevet till värden hade ingen betydelse när han fått ett sådant erbjudande. Han tittade på hennes stjärt, som blev bar när hon sträckte sig upp mot björkgrenarna. Han tackade Gud för hennes kort kjol. Han såg att Anne lade ner de avklippta kvistarna på marken bredvid sig och när han sedan såg att hon satte sig på huk ner och började bunta dem, förstod att hon strax skulle komma tillbaka. Därför drog han sig själv in på gården och in i porten.
Men han höll uppsikt över trappan genom att ha sin dörr öppen lite, när han hörde henne komma från gården och började gå uppför trappan. Hon hade virat in björkriset i tidningspapperet, förmodligen för att inte väcka uppmärksamhet med det. Det var långt till påsk. Trots att han öppnade upp sin dörr ännu mer vågade hon inte reagera på att han stod där och tittade på henne. Anne tänkte på sitt straff, som väntade på henne, uppe hos Göran.
När Anne kom in i hallen och hade stängt ytterdörren började hon klä av sig naken. Hon var slavinna, som skulle naken gå in till sin Herre och ta emot straff för att hon uppfört sig illa mot Portvakten och det pirrade i hennes mage, när hon tänkte på det. Björkris hade använts på hennes stjärt och i lägenheten vid tre tillfällen tidigare. De två gångerna hade varit på hennes eget initiativ och den tredje hade Göran skickat ner henne att skära ett björkris. Den gången hade slutat i en omskakande orgasm för henne och en efterföljande älskogslek i sängen i skön underkastelse. Hon hade varit så lydig så!
Hon hade, under hela promenaden, ställt in sig på och faktiskt också sett fram emot den risbastu, som skulle följa. Hon tyckte att hon hade gjort sig förtjänt av ett straff och tänkte på att hon måste lära sig att tygla sitt humör. När hon tidigare fått ris på stjärten hade det varit en mycket blandad upplevelse av sveda, stickande, brännande och helt underbara njutningar, som vällde över henne redan efter de två första träffarna. De var bara före och de första två träffarna på skinnet, sedan skulle det kännas så där underligt skönt, underbart skönt!
Hon lade ihop kvistarna till ett ris och band ett snöre omkring kvistarna nertill för att göra ett handtag, så att han lätt skulle kunna hålla om skaften och samtidigt kunna hålla alla kvistarna samlade. När hon stod i köket prövade hon att slå mot sin öppna hands insida, för att pröva hur kvistarnas toppar skulle kännas mot skinnet. Hon kunde nästan känna skinnet på skinkorna svida och hetta, när hon föreställde sig träffarna där. Hon gick naken in till Göran och sträckte fram björkriset till honom och sade:
- Varsågod Master. Jag har gjort mig förtjänt av ett straff, risa mig och uppfostra mig till att bli en lydig flicka!
- Tack! Svarade Göran, men tog inte emot riset. Istället fortsatte han.
- Du har ställt till med stor risk för vårt boende här och då är det inte mer än rätt att du får ställa till rätta. Du måste lära dig att tygla och kontrollera ditt häftiga humör, slavinna! Portvakten är den som håller i brevet till värden om vår vräkning från lägenheten och därför är det honom du får be om ursäkt och övertyga om att du aldrig mer kommer att uppträda så.
- Ja Master, jag förstår att jag har gjort fel och är beredd att ta det straff, som du bestämmer.
- Okej. Då bestämmer jag att du, förutom att du inte får följa med till Linköping, går ner till Portvakten, ringer på och ber honom om förlåtelse. Han får utdöma det straffet som han tycker är lämpligt och jag tror att det kommer att drabba din stjärt. Björkriset har du redan. Du får förhandla fram ett avtal med honom och du måste se till att han inte skickar brevet till värden. Detta sista är absolut. Han får inte skicka brevet och inte tala om det för värden. Jag vet inte var vi ska ta vägen. Du måste blidka Portvakten, till varje pris. Han får inte skicka brevet. Gör en överenskommelse med honom och erbjud honom att vara hans tjänarinna under en viss tid. Den längsta tiden du kan erbjuda är en månad, varje kortare tid är vinst för dig. Vad du måste göra som hans tjänarinna får ni bestämma tillsammans, jag tror inte jag vill veta, men sex är nog inte uteslutet, som jag ser det. Men han är en gammal man, så hur svårt kan det vara. Du Anne, var det inte detta som du fantiserade om?
- Ja Master! Jag accepterar min dom, jag har gjort fel och jag SKA lära mig att kontrollera mitt humör. Men jag har aldrig förhandlat fram något avtal med någon förut. Jo, det var detta vi fantiserade om, men det var fantasi.
- Vad du erbjuder är helt upp till dig själv, men du måste, till varje pris, se till att han INTE skickar brevet. Det är ditt ansvar, att nu rätta till vad du ställt till med! Har du förstått detta?
Hon tittade allvarligt på honom och svarade med ångerfull röst.
- Ja, Göran. Jag förstår mitt uppdrag och jag ska göra mitt allra bästa för att han inte skickar brevet.
- Det kommer inte att räcka. Du måste se till att han inte skickar brevet. Till varje pris.
- Ja Master, jag ska! Får jag ta på mig kläder när jag går ner till honom? Jag ska se till att han inte skickar brevet. JAG LOVAR!
- Ja, ta på kjolen och blusen, det räcker och behåll de högklackade skorna, det är snyggt.
- Ja Master! Ska jag komma upp sedan igen?
- Nja, det beror på vad ni kommer fram till, men du får nog räkna med att vara hans tjänarinna, där nere och den tiden måste du stanna hos honom. Hur länge beror på vilken tid ni kommer fram till. Han behöver nog en tjänarinna, varför inte en naken tjänarinna.
Anne kände sig besviken. Hon fick inte följa med till Linköping, som hon var inställd på. Han skulle bo på hotell, på firmans bekostnad, och hon skulle finnas på rummet för att ge honom fullständig service. Det brukade bli några fester och då skulle de uppträda som ett vanligt par. Den vilopausen skulle få henne längta tillbaka till sin slavinneroll. Men nu fick hon inte följa med, utan måste gå ner till Portvakten, be honom om förlåtelse och göra en överenskommelse med honom så att han inte skulle skicka brevet. Björkriset hade hon redan skurit, bundit och lagt papper om för att dölja och Göran hade redan signalerat att hon skulle BE Portvakten använda det på hennes stjärt, för att uppfostra henne och sedan förlåta henne.
Hon förstod inte riktigt varför hon sedan inte bara kunde gå upp till Göran, när risbastun var avklarad och sedan åka med honom till Linköping.
Hon kände att hon hade ställt till med hela situationen och Göran hade hjälpt henne att reda upp den genom att gå ner och prata med Portvakten. Gudarna visste vad de hade kommit överens om. Hon ångrade nu att hon hade fört in fantasin om en äldre man och berättat om den för Göran.
Det var bara att bita ihop. Hur svårt skulle det vara att övertyga Portvakten, som annars verkade vara en snäll och beskedlig man? Portvakten hade alltid nickat vänligt mot henne och skiftat vänliga ord med henne, när hon hade passerat förbi hans bevakningslucka.
Mentalt började hon se sin trängda situation framför sig. Hon skulle vara tvungen att, i klädd sin korta svarta kjol och vita tunna blus och under det ingen BH och inga trosor.
Portvakten, som hon tidigare idag skulle kunnat slå på käften, skulle hon nu vara tvungen att förödmjuka sig inför och be om hans förlåtelse för sitt uppträdande i trappan och kanske mest för ”snuskhummer”. Det sista var verkligen onödigt.
Det verkade sedan inte bli bättre än, att hon skulle vara tvungen att be honom risa henne på bara stjärten, som straff för sitt uppträdande. Hon kände hur hon rodnade och skämdes inför bara tanken, men det fanns nog ingen annan väg. Jo, kanske! Det var bättre om hon erbjöd sig att vara hans tjänarinna under en kortare tid. Hon kunde städa, bädda, tvätta, laga och servera mat till honom. Det skulle vara som straffarbete, men var bättre än ris på stjärten. Hon hörde Görans uttryckliga: ”Du måste se till att han inte skickar brevet!” hon förstod att det var hennes ansvar att han inte skickade det. För att inte Göran skulle bli besviken på henne, måste hon bara precis, till vilket pris som helst, se till att Portvakten inte skickade brevet. Göran skulle inte behöva flytta ifrån sin bostad för hennes misstag. Detta var hon helt övertygad om och hon kände det djupt inne i sitt hjärta.
Men hon skulle behöva stå där som en olydig liten flicka och skämmas. Hon hade lovat Göran att Portvakten inte skulle skicka brevet och det löftet tänkte hon hålla. Vad det än skulle kosta henne.
Det var denna bild och detta scenario, som hon hade i sitt huvud när hon färdigklädd gick ner för trappan, med björkriset, inslaget i tidningspapper. Vad Anne inte visste var att hennes scenario inte skulle hålla på långa vägar. Hon skulle vara klämd mellan lojaliteten mot Göran och en man som varit facklig förhandlare i många förhandlingar.
(Jag vet att många drar på munnen. Hur duktig förhandlare kan en facklig löneförhandlare vara? Det märks inte, men kanske det är just det, att det inte märks!)
Hon gick sakta, steg för steg och skulle helst vilja springa ifrån alltsammans, men visste att hon inte skulle göra det. Desto närmare hon kom Portvaktens dörr på 1:a våningen, desto mer panik kände hon välla upp inom sig. Men detta måste hon klara av själv. Paniken stegrades ytterligare när hon tänkte på att det enda hon hade att erbjuda var sig själv. Hur mycket av sig själv var den förhandling hon hade framför sig. Hon var tvungen att komma över blygsel och skam. Det var bara framåt som gällde nu och att Göran inte skulle behöva flytta!
//
Som kvinna drivs jag av feedback och vet att män också gör det. Får JAG inte feedback slutar jag och tycker att det är meningslöst att lägga ner arbete i onödan. Om du beslutar dig för att mata mig, skriv PORTVAKTEN, annars är det risk att det sorteras bort som spam.
/ Cecilita
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Till ohver: Tackar för din feedback. Nästa del ligger i röret, så att säga.
Jag har läst MÅNGA noveller på den här sidan!!!!!! Jag tycker det är MYCKET bra skrivet och mycket bra ämne jag blir väldikt besviken om du inte skriver klart hala serien av avsnitt i berätelsen" osb jag gick med som medlem BARA för att kunna skriva så du inte slutar!!!
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Jag hoppas fortfarande att du ska skriva alla avsnitt av novellen!