Hildas två Herrar, del 1
Författare: cecilita Datum: 2009-10-26 07:37:55
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
25 078 gånger
Betyg: 4 (3 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Hildas två Herrar, 1 av 15
FÖRORD:
Jag renskriver, efter bandupptagning, det som de andra tjejerna har berättat. Ibland vet jag att det är sant och andra gånger vet jag att det är ren fantasi, bara en ÖNSKAN om, hur det skulle kunna vara.
Denna berättelse, om Hilda, VET jag är SANN, eftersom jag har kunnat följa Hilda i händelsespåren och också själv blivit lovad och står i kö för behandlingen inför ”Underkastelse berusningen”.
Jag har däremot ändrat mindre detaljer utan betydelse för grundberättelsen, som återigen är mer sensuell och känslomässig än krasst sexuell.
Det är helt OK, för mig, om ”pang-på-killarna läser något annat.
/Cecilita
//
Elin berättade en tisdag om en tjej, Hilda, som hade TVÅ Herrar och Elin fick i uppdrag att ta kontakt med henne, för att bjuda in henne till tjejgruppen, SUBLIGAN.
Hilda kom dit tillsammans med Elin och berättade sin sällsamma historia efter ANDRA träffen. Första gången skulle hon bara få lära känna oss andra och lyssna när Erika berättade sin sanna berättelse.
Flera av tjejerna kände eller hade hört talas om män, som hade flera slavinnor i Sverige. Kanske inte många, men ändå.
Anna hade t ex. berättat om hennes Herre B, som stundtals hade 3-4 slavinnor och att de kom till honom, dels för att vara slavinnor under hans auktoritet men mest, dels för att få uppleva de högsta njutningsupplevelserna ”som hör världsrymden till” – den mentalt förstärkta psykiska orgasmen och underkastelseberusningen. Det verkliga omtumlande och medryckande njutningsruset. Det är hans brorsa, (BB) som hjälper dem att få uppleva dem, sedan tar de själva över och styr sina översinnliga njutningar.
Becky (Rebecka) hade också genomgått behandlingen, fått den framkallad och fått uppleva den hos hans bror och visste vad Anna talade om.
Vi andra fick bara tro våra kompisar på deras ord och såg strålglansen i deras ögon och hur deras kinder blossade och verkade hetta, när de talade om det och tittade på varandra. Och vi KÄNDE att det var äkta. Ibland är något så fantastiskt att man inte VÅGAR tro! Livet har bjudit på alltför många besvikelser, för att man bara ska vara blåögd och naiv.
Det bara måste vara någonting alldeles speciellt.
När Anna, en helg, hade varit hos Herre BB berättade hon i detalj om sin upplevelse och vi kunde bara njuta med henne och hoppas för egen del. Eftersom hon har lovat honom det, är hon mycket försiktig med hans namn och adress och jag visste att chansen för min egen del, var pytteliten.
Den gången var det flera av tjejerna som sa, att de ”nästan” fick orgasmer av att bara lyssna och leva sig med i hennes berättelse. Det vet jag inte, skulle ha inträffat tidigare. Men Anna är en mycket skicklig berätterska, som har lyssnarna fullständigt i sin hand.
Anna berättade att Mari hade fått telefonnumret, men inte använt det och någon av tjejerna frågade: ”Är hon dum eller?”
”Det tror jag inte, bara lite blyg. Dessutom är det hennes val”, svarade Anna ursäktande.
Men TVÅ Herrar, det var likväl lite unikt, i varje fall i våra kretsar, men säkert inte unikt i världen. Det väckte, hos mig, så många frågetecken.
Jag funderade; Hur skulle det kunna funka med två män? Hur hanterade de sin svartsjuka? Jag menar, är någonting riktigt bra, är det lätt att män vill ha en beskyddande ensamrätt. Eller har jag fel? Kanske de såg på sin slavinna, som enbart ett objekt? Män tycks ha lätt för att objektivera. Låt oss lyssna till vad Hilda har att säga, innan jag drar några förhastade slutsatser.
//
Först min lilla presentation av Hilda.
Hon är 21 år, född 1987, i april månad (tror jag).
Hilda har ett mörkt kortklippt hår, som hon ska låta växa ut, hjärtformat och docksött ansikte, liten söt näsa, ganska markanta läppar, speciellt underläppen är fyllig och hon har mycket tydliga skrattgropar i mungiporna. Hennes mörka och tjock ögonfransar, skulle få vilken kändisaktris som helst, att bli grön av avund, för att inte tala om alla oss andra.
Hon verkar alltid vara glad och har mycket nära till ett klingande och smittande skratt.
Hon är ca 165 cm lång och ganska smal och tanig och extremt vig och rörlig. Nästa som en ormmänniska.
Det visade hon genom att böja sig i midjan och bakåt. Jag tycker att det gör så ont i mig av att bara se det, att jag var tvungen att titta bort.
Hon har berättat att hon sedan var 15 år har hon haft gymnastik med sin kropp varje morgon och när det inte gått av någon anledning, på kvällen.
Hennes träningspass har varit på 45 - 60 effektiva minuter, vilket har gjort att hon har varit tvungen att gå upp den tiden tidigare på morgonen. Hon joggar gärna och fanatiskt. Hon tycks må bra.
Hennes aktivitet håller henne igång till max och hon tycks ha en stor uthållighet.
Hon ger intryck av att vara plikttrogen, ärlig och ordtrofast, intill naivitet. Hon säjer att hon också hatar otrohet, TROTS sin alldeles speciella situation – med TVÅ Herrar.
Vad kan man mer säga: Jo, hon har en liten tatuering (ett litet rött Hjärta) på höger ankel. Hon säger att det är HJÄRTAT, som hon alltid följer. Hon känner, handlar och tänker sen.
//
Nu till hennes berättelse:
HILDA:
Det hela började för 2 år sedan, när jag var 19 år. Jag har tidigt upptäckt att jag inom mig dolde en mycket undergiven natur, men vet likväl vad jag vill och genomför det. Liksom två sidor av samma mynt.
Lite motsägelsefullt, men jag tycker inte att jag är ett rö, som viljelöst styrs av vinden, utan har en ganska stark vilja, trots att jag gillar att rakt och tydligt bara ledas och styras. Jag vet vad jag vill, men att ta beslut för vägen dit, HAR BLIVIT ett problem för mig. När det kommer till det sexuella, känner jag att något inom mig vill, mer än gärna, att mannen styr över mig.
Det känns helt enkelt skönt så. Och jag menar då, inte bara talar om hur han vill ha det, utan riktigt STYR mig.
När jag lämnade föräldrarnas säkra hägn och flyttade till en egen liten etta, märkte jag att mina föräldrar inte hade tränat mig i att ta egna beslut och ta konsekvenserna av dem, nåja, konsekvenserna fick jag ta men de skrämde mig. Tidigare var det så tryggt och fint att min far tog alla beslut och jag behövde aldrig fundera eller bekymra mig. Man skulle kunna säga att jag var bortskämd med att han tog alla beslut. Det kändes alltid så tryggt och skönt men jag förstod inte vad det skulle kunna leda till.
Han bestämde och jag visste att det ALLTID var för mitt bästa. Jag minns att jag fick panik, när jag bara tänkte på att jag en dag skulle klara mitt eget uppehälle, utan föräldrarnas stöttning.
Kanske kom det alltför plötsligt, övergången mellan föräldrarnas trygghet och rakt ut i ett eget boende med alla ställningstagande och beslut. Samtidigt ville jag så gärna ha något eget och sköta mig själv. Emellanåt fick jag fullständig panik, följd av beslutsångest.
Som nybliven ensamboende tvingades jag ta många beslut i min vardag. Jag kom nog in i ett stim, för nära nog alla slog fel. Det gjorde att jag fick svårare och svårare att ta nästa beslut.
Jag kände kravet på mig, att jag måste hela tiden hålla koll på mitt liv, läsa av min omgivning, fundera, göra prognoser för framtiden och ta egna beslut. Varje gång jag stod inför ett beslut, hur litet som helst, så började alla de negativa effekterna av mitt planerade beslut torna upp sig i mitt huvud. Detta fick till effekt att jag fick vara ännu mer noggrann inför nästa beslut, vilket i sin tur skapade BESLUTSÅNGEST, inte bara före beslutet utan i ännu högre grad efter, med bekymmer, oro, stress och domedagssvärd, som hängde över mig. Det bara byggde på. I slutändan låste det sig fullständigt.
Att låta någon ta över ansvaret och besluten och bara lättjefullt följa med, varför inte? I min tankevärld fanns bara alternativet, en man.
Som av Ödets styrning träffade jag Mats. Han är nästan 10 år äldre och mycket stabil, står med båda fötterna på jorden och är svår att rubba, när han väl har bestämt sig. Jag har alltid haft en förkärlek för äldre män, de verkade så stabila, lugna och trygga, som far. Liksom färdiga!
Jag berättade för Mats om min beslutsångest och att den bara blivit värre och värre de senaste månaderna, så mycket värre att jag allvarligt hade funderingar på att fly hem till föräldrarna igen och ge upp det egna boendet. Samtidigt förstod jag att fly är inget bra sätt att lösa ett problem, då problemet vinner över mig och lurpassar sedan bakom nästa hörn.
Mats lovade att hjälpa mig och talade enbart om att lyfta ansvaret från mina axlar. Det lät underbart. Han ville hjälpa mig att ta beslut. Jag behövde bara fråga honom till råds och sedan besluta mig efter det. Jag trodde, att det var så enkelt.
Jag tycker att jag har självdisciplin och det är nog tur för jag är i grunden ganska lat. Min dagliga träning hör inte dit, den sköter sig själv på gammal rutin och den känns så skön, att kroppen bara måste ha den.
Långsamt och nästan omärkligt lindades jag in i denna avslappnande lättja, att låta en annan person ta över alla beslut. Jag upplevde det så skönt och behagligt, att jag blev beroende av ansvarslösheten och lät honom ta över mer och mer. Det kändes lite som att komma hem. Jag klagar inte, absolut inte! Det var ett behagligt liv för mig. Jag bara gjorde som han sa, mer och mer slaviskt, och mådde så rackarens bra. All beslutsoro och stress hade försvunnit och jag kände att jag levde igen. Det var ett underbart liv. På något sätt tog han, i allt, över min fars roll och jag trivdes med det. I början frågade jag honom till råds, sedan rationaliserades det till att jag frågade om jag fick, göra si eller så. Oftast fick jag hans TILLÅTELSE, men ibland satte han ner foten och svarade Nej. Även det kändes skönt. Det kändes som om han hade tänkt vidare och funnit att det var inte bra för mig.
Utan att jag på något sätt misstyckte var jag snart där, hans viljelösa och lydiga flickvän. Det tilltalade min dragning mot underkastelse och det var kanske det, som min hjärna styrde mig mot. Jag kom med Mats kom underfund med hur avkopplande stressfritt och skönt det var att bara göra som han sa, att bara lyda! Slippa ansvaret, konsekvenserna vid felbeslut, bara lyda.
Våra tydliga Herre-slavinne-lekar blev vår vardag. Han tog allt ansvar och jag kände det lyftas från mina axlar. Det blev en så trygg och skön värld. Jag kunde växla ner hela mitt liv till realtiden, Nuet och bara precis göra som han sa i varje realtidsminut och slippa tänka på beslut och följder. ATT BARA PRECIS GÖRA SOM HAN SA.
OK, det hände någon gång att jag gjorde fel, i hans ögon, men då bestraffade han det direkt, i realtid. Kanske jag fick en klatsch där bak, kanske fick jag hämta en ridpiska och bli tilldelad ett rapp eller två. Jag minns att jag accepterande vände min stjärt mot honom för att ta emot hans bestraffning. Det sved lite men sedan var det avslutat. Jag inte bara accepterade det som en direktbestraffad felhandling, utan såg fram emot det, som en symbol för Mats rätt och makt över mig.
Lekarna flätade sig fort in i min vardag och jag behövde inte tänka framåt längre, det gjorde han för mig. Han var också alltid beredd att ta ansvaret om det blev fel. Om jag inte lydde honom, blev det en klatsch på rumpan och det kändes helt okej. Jag gjorde t o m småfel för att uppleva, i en klatsch på stjärten, att han bestämde.
Allt vilade naturligtvis tungt på att jag litade på Mats och det gjorde jag till 100 procent.
Jag är inte dummare än jag upptäckte att jag blev hans slavinna och att han använde mig enormt mycket för sina sexuella utlösningar, men det kändes helt okej. Även när han gjorde mig till ett objekt i lägenheten. Han var den som bestämde, den som hade makten och då hade han också rätt att ha det skönt, när han ville.
/
När en man styr och bestämmer över mig får jag så underbara känslor i precis hela kroppen och det tänder till ordentligt inom mig. Efter det behöver han inte göra mycket för att jag ska nå ”toppen”. En kärleksstund efteråt är den absoluta lyckan. Jag kände tidigt att det är så här jag vill leva. Jag hade haft skrämmande och sköna fantasier om ett 24/7-förhållande, men var ”lite” rädd för det. Jag menar, 24/7, är det inte risk att det blir tråkigt och förlorar sin stimulans? På något sätt känns 24/7 bäst, som en fantasi. Jag upptäckte inte att jag levde i ett 24/7. Innan Mats gick till sitt arbete hade han gjort en lista på vad jag skulle göra under dagen och den var så smart anpassad att det inte blev någon tid till vila, och jag följde den slaviskt för att redovisa vad jag gjort vid hans inspektion på kvällen. Naken följde jag efter honom på hans inspektionsrunda i lägenheten och fick stå till svars för mina misstag, som blev färre och färre. Det var mer skammen att göra fel, en klatsch på stjärten var ingenting, tvärtom, den längtade efter det!
Trygghet var lika viktig som pålitlighet och trohet.
Jag var sambo med Mats i fyra månader och 13 dagar. Jag älskade Mats och tror att jag älskar honom fortfarande, lika mycket. Men en dag, för 2 år sedan, talade han om att han ville ge mig fri, fast egentligen att HAN ville bli fri.
Han bodde hos mig och flyttade tillbaka till sin lägenhet, som han hade haft hela tiden.
Jag har lärt mig, att när den ena av två parter i en relation, har kvar sin EGEN lägenhet, så finns det ett frågetecken om förhållandet hos denne. Det där med att inte våga ”bränna sina skepp”, att inte våga ta steget fullt ut!
Han sa att han älskade mig och älskade att vara min Herre och man, men att han NU ville ha luft och få veta vad han själv ville med sitt liv. Kanske skulle han komma tillbaka, men kunde inte lova något säkert.
Jag blev otröstligt förtvivlad. Jag hade byggt upp hela mitt liv omkring honom och så plötsligt ville han inte längre!
Vad kunde jag göra mer än att gråta hejdlöst i min frustration?
Mitt liv var slut, jag hade inte längre något att leva för, utan Mats – min Herre. Jag kunde göra allt för honom.
När han gjorde slut kände jag att jag vågade ta steget fullt ut och bränna mina skepp. Jag lovade honom att han fick göra precis vad han ville med mig och jag skulle lyda honom ännu mer än jag gjort. Han skulle få utnyttja och använda mig precis som han ville. Bara han stannade kvar.
(Längre fram i berättelsen gör jag en återblick till min slavinnevardag med Mats, som kanske inte var så perfekt, för mig, som jag trodde, när jag levde i den. Jag var faktiskt den ”spermahink”, som han kallade mig för.)
/
Jag försökte t o m att ta livet av mig med några tabletter, som jag hittade i badrumsskåpet, men det slutade med, att jag kräktes så hejdlöst, att jag blev rädd för att kvävas och dö, när jag inte fick luft mellan uppkasten.
Jag minns att jag låg på alla fyra över toalettstolen och att locket hela tiden for ner och slog mig i bakhuvudet. Det var av plast, annars hade jag kanske blivit ihjälslagen av toastolslocket istället.
När mitt lama försök misslyckades fick jag försöka att leva vidare. Det var väl det jag ville hela tiden.
Mitt försök var nog bara ett desperat rop på hjälp för jag ringde innan jag tog tabletterna till Mats och talade om för hans telefonsvarare vad jag skulle göra.
Ganska fult, inser jag nu. Man kan inte och får inte TVINGA någon att tycka om en och stanna kvar, men jag var fullständigt förtvivlad. Om det nu inte kan vara en ursäkt så är det i alla fall en förklaring.
Jag tillbringade timmar i min bil utanför hans lägenhet, bara för att försöka få en skymt av honom i fönstret eller när han passerade ut eller in genom porten. Jag ställde väckarklockan och åkte dit BARA för att under några sekunder se honom komma ut på gatan. Men jag ställde bilen så långt ifrån att han inte skulle se mig. Jag hade fått låna brorsans kikare och undrade sedan vad hans grannar trodde.
Jag ringde upp honom bara för att få höra hans röst, men sa sedan ingenting och han trodde väl att det var en felringning (varje gång Hmm?).
Det gick en månad och jag längtade lika mycket efter honom. Kunde inte leva utan honom, men fortsatte likväl att andas varje dag.
Elin övertalade och nästan tvingade med mig på en fest – ett ”inneparty”, hos människor som jag inte hade något gemensamt med.
Jag ville inte, men gick med dit för att vara snäll och efter det att Elin hade sagt att om jag ville åka hem så skulle hon skjutsa mig. Men jag måste lova att vara där EN timme. Hon drack ingenting för att kunna skjutsa mig och hon var nog inställd på att behöva göra det.
Elin visste om min undergivna läggning, den hade vi pratat om ganska mycket, sådana känslor låg nära henne också.
När vi kommit dit, hälsat och slagit oss ner, kände jag att jag måste ”sitta av” en timme, som jag lovat.
Jag såg henne, på andra sidan av rummet, stå och prata med en ljus, ganska snygg kille, de tittade bort mot mig och strax efteråt kom killen rakt över till mig. Skickad dit av henne, det förstod jag och det var ganska förödmjukande.
- Hej, sade han
- Hej, svarade jag, men bara socialt.
Visst var han fin att titta på, men han var INTE Mats.
- Är Du ensam här?
- Nej, jag kom med Elin, svarade jag återigen hövligt, men kände själv den avmätta kylan i mitt tonfall. Det var en signal om ett avväpnande ointresse.
Egentligen ville jag bara gå, lämna honom och gå in i min egen sorg igen. Ibland är det så masochistiskt skönt att bara tycka synd om sig själv. Speciellt när ingen annan gör det. Men jag stannade kvar av någon ofattbar anledning.
- Elin berättade om dig. Att din kille hade gjort slut och så.
Jag kände vrede välla upp inom mig. Vad hade hon för rätt att lämna ut mitt privatliv? Fan, jag litade ju på henne.
Jag märkte att jag inte hade svarat honom, men han fortsatte:
- Jag är också ensam så jag förstår precis hur det känns. Man kan inte tänka på någonting annat, man kan inte sova och inte vara vaken. Man vill höra den andras röst, känna närheten och värmen.
Nu kände jag att jag tinade upp lite och vreden mot Elin lade sig något. Här var en kille som förstod känslor, hur saker och ting kändes. Ganska ovanligt bland släktet av stålmän.
Han hämtade en drink åt mig och jag tog emot den, trots att jag hade bestämt mig för att inte dricka något och inte stanna.
Han fortsatte att beskriva övergivenhetskänslorna, som jag bara precis kände igen och jag smälte mer och mer, just eftersom jag kände igen dem. Han måste ju bara precis gått igenom samma som jag, för att veta så precis.
Just då, när jag såg att Elin skulle passera oss, frågade han:
- Vill Du hänga med hem till mig efter festen så kan vi fortsätta att snacka och tycka synd om varandra?
Jo, det kände jag att jag ville, på något fastklamrande sätt. Här hade jag ju hittat en människa som kunde hjälpa mig, att tycka synd om mig själv.
Elin stannade till, lutade huvudet mot honom och viskade halvhögt, men så att jag hörde det:
- Frågade henne INTE vad hon vill, utan tala om för henne vad hon ska göra. Hon är som jag, du vet!
Hade blickar kunnat döda, hade hon segnat livlös ner till golvet, bara av den blicken jag gav henne. Ja, jag skulle kunna döda henne precis då. Hon log mot mig och pussade med läpparna i luften mot mig. Men hon är go i alla fall och så okonstlat naturlig.
- OKEJ, svarade han HENNE.
Men han hade blicken hela tiden på mig, det såg jag och det tilltalade något djupt därinne. Det var den typ av artighet man sällan ser hos killar.
- Följ med mig NU, sade han kort till mig.
Som en ORDER. Jag skulle ha blivit arg och talat om för honom vad han kunde göra med sin order. Men den omfamnades av något djupt där inom mig. En man som talade om för mig vad jag skulle göra. Något som jag längtat efter. Något som passade i mitt inre mönster, som en saknad pusselbit.
Han vände ryggen mot mig och gick bort mot utgången.
Det kändes faktiskt skönt att följa efter honom och jag hade ju känt tidigare att han var en känslomänniska, kanske känsloman. Jag lydde honom.
Det kändes också tryggt och säkert att Elin kände honom.
Jag hämtade min kappa. Han hade ingen ytterkläder. Han vände sig inte om, mot mig, förrän vi kom ut på gatan och då sa han bara kort:
- Min bil står därborta.
- Men du kan väl inte köra, du har ju druckit! Sade jag, rädd för att åka med en rattfylla.
- Jag har alltid bara vatten eller juice i mitt glas.
Han fortsatte bort mot bilen och när vi närmade oss den tryckte han på en knapp på nyckelbrickan och bilen svarade med två korta ”blippar”, ljuset tändes inne i bilen och blinkerslamporna flämtade till.
Han öppnade den olåsta dörren på förarplatsen och sa kort:
- Sätt dig in där!
Han nickade mot passagerarplatsen och jag gjorde som han sade. Det KÄNDES inte fel. Han verkade vara en kille, som visste vad han ville. Han var bestämd, verkade snäll på insidan, lugn och TRYGG. Vad kan en tjej mer begära? Jo, jag vet, men många MÅSTE nöja sig med betydligt mindre än så!
Den tidigare gentlemannastilen var som bortblåst och inte mig emot. Jag blir alltid generad av och irriterad på fjantande karlar. Överdriven manlig artighet är så irriterande. Nej, artighet ska vara känslomässig, inne ifrån djupet, hjärtat, inte inlärd och snärjande uttalad.
När jag hade satt mig in sade han kort:
- Bilbältet!
Jag kände för bråkdelen av en sekund hur vreden återigen steg upp inom mig.
Jag kunde väl för fan själv veta att jag skulle ha säkerhetsbältet på mig, men så lugnade det sig, lika snabbt. Han kanske bara var rädd om mig, tog hand om mig, brydde sig om mig. Det kändes som tusen år sedan någon brydde sig och tog hand om mig.
Känslan av att bli omhändertagen och att bli dirigerad var något som jag hade längtat mig fördärvad efter, under en månad nu.
Jag hade i min ensamhet FANTISERAT om att lyda Mats totalt. Så fullständigt, att om han hade befallt mig att klä av mig naken i en folksamling, så skulle jag ha gjort det, bara precis för att visa och känna hur lydig jag var. Det kändes så extremt fruktansvärt, men också pirrande skönt. Det kändes som om hjärtat svällde, när jag tänkte på hur långt jag var beredd att gå i min blinda lydnad och underkastelse, inför Mats. Och det kittlade så längtande skönt i magen.
Nu följde jag med en främmande kille hem, det hade jag ALDRIG GJORT förut. Men det kändes som om det flyttade mina ständigt malande tankar på Mats, mot något annat. Som att få hämta andan, om bara för några sekunder!
//
Serien om Hilda (15 delar) fortsättning följer om det intresserar flera, men bara om jag matas med feedback, annars känns det så meningslöst att skriva. Du som bestämmer dig för att ge mig det, skriv HILDA, annars kan det sorteras bort som spam. Tack!
/Cecilita
Fler noveller av samma författare
Spännande. Väntar på fortsättningen