Gravid på cykelträningen

---

---

Följande berättelse hände mig för ett par år sedan när jag var gravid med vårt första barn. Jag var redan i femte månaden när jag bestämde mig för att dra ned lite på träningsdosen. Fram till nu hade jag, om än med stigande vedermödor, hängt med de andra i den tuffare träningsgruppen. Jag hade tränat cykling sedan den tidiga tonåren och hade träffat min man Johan i unga år, på ett Junior-VM då han vunnit på herrsidan och jag själv sopat banan i damklassen. I början hade vi bara träffats på de nationella och internationella tävlingarna men sedan börjat åka allt oftare till varandra och snart börjat umgås även utan cyklar. När det sedan var dags för universitetsstudier valde jag att flytta ned till Göteborg, där Johan redan bodde, och ansökte om medlemskap i hans hemmaklubb. Sedan dess var vi oskiljaktiga. Tränade ihop, stötte på varandra i korridorerna på Chalmers, lagade mat hos varandra efter träningarna och slutligen flyttade vi ihop i en tvåa inte långt från klubbstugan. Lagom till min 25-årsdag upptäckte vi att jag äntligen var gravid och det hade inte slagit mig förrän nu, efter mer än halva graviditeten, att jag nog fick börja slå av på takten.

Jag grämde mig lite när jag var tvungen att erkänna för både Johan och mig själv att jag nu skulle få cykla med ”skadegruppen”– den grupp som cyklade en kortare sträcka i lugnare tempo – på träningarna, medan Johan opåverkad fick fortsätta träna med eliten. Lite orättvist, men så klart fullt naturligt. Bara att acceptera. Johan stöttade och lovade att han skulle kompensera på något sätt. Hur hann han inte nämna innan de gav sig av och lämnade mig bland det skadade godset.

Till min glädje var det inte bara de gamla avdankade 40+:arna som skulle cykla i den lättare gruppen utan även Magnus, Johans bästa polare och träningspartner sedan länge. Han hade en lårsträckning sedan helgens tävling och beordrades att ta det lugnt ett tag. Magnus blev lika glad som jag över att vi ändå var två unga bland veteranerna. Han skämtade friskt med mig som Magnus alltid gjorde. Han var en flitig gäst i vår tvåa och åt nog fler mål hos oss än hemma. Med i gruppen var även vår förra tränare Göran som tidigare varit elitcyklist men numera, sedan han passerat 50-sträcket, inte höll för att träna oss längre utan hade hand om juniorlaget där hans egna söner utgjorde de mest lysande stjärnorna. Göran hade dock inte helt lämnat över ansvaret för oss till den nye tränaren. När det gällde vår hälsa och träningsform fann det ingen som slog Göran i omtanke och omvårdnad. Före avfärd smörjde han in Magnus onda lår och slängde ett öga på min mage och frågade om inte jag behövde något särskilt innan vi gav oss av. Jag svarade att det var lugnt. Jag var otålig att komma iväg och de andra hade ju redan börjat trampa i väg lite lätt upp mot skogen. Nu fick vi ge oss av för att komma ifatt.

Väl uppe i skogen hamnade jag, Magnus och Göran i en egen klunga bakom de andra. Jag orkade inte hålla samma tempo som 40+:arna och det störde mig. Inte ens Maggan som aldrig hade varit annat än motionscyklist kom jag i kapp. Magnus och Göran märkte hur jag tog i och valde att anpassa farten. Snart såg vi inte ens ryggtavlorna på de andra. Jag frågade om Göran visste vilken runda de skulle ta och han svarade att han trodde att de skulle ta sig bort till Östra Långvattnet och sedan tillbaka. Det brukade sällan bli längre i den här gruppen. Det lät långt nog kände jag och ställde mig upp i uppförsbacken. Phu. Skulle jag nu inte ens orka med den här gruppen? Jag var väl inte så svettig ännu men det gjorde så sabla ont i ryggen. Till slut hoppad jag av cykeln och började gå uppför backen. Magnus och Göran följde solidariskt mitt exempel och ledde sina cyklar bredvid mig, alltmedan Magnus med sitt osvikliga humör drog skämt på skämt om mitt tillstånd. Jag insåg att han alltid sett mig som väldigt kaxig och nu äntligen fått ett utmärkt övertag när jag var så försvagad. Men det var faktiskt bara roligt och jag lät honom hållas.

När vi kom upp på krönet började vi cykla igen, men det visade sig vara alltför stenigt och hoppigt och jag insåg att jag inte skulle klara särskilt mycket längre för min rygg.
– ”Cykla före, ni, jag kommer” ropade jag till dem.
Men de hade inga planer på att lämna mig. Göran frågade oroligt om jag behövde liniment eller massage. Jag nickade, det skulle antagligen lindra lite. Men jag svarade att jag kunde gå tillbaka och vänta på dem i klubbstugan så att de åtminstone fick någon träning.
– ”Dumheter”, menade Göran. ”Jag följer dig så klart tillbaka. Vi kan gena där framme, det är inte långt tillbaka om vi tar oss ner för slänten där. Och Magnus kommer nog i fatt de andra om han sätter fart.”
Magnus tvekade först lite. Jag visste att han inte frivilligt ville lämna mig nu när vi för en gång skull var ute tillsammans utan Johan. Jag misstänkte att han velat få till en sådan situation en längre tid. Inte för att han någonsin insinuerat något, men det var en känsla jag hade. Blickar som dröjde sig kvar lite längre än vad de borde. Att han ”råkade” vara i närheten ganska ofta och så där. Men Göran kände inga sådana vibbar utan insisterade på att Magnus skulle hasta i kapp de andra och att jag fortast möjligt skulle få komma tillbaka till stugan för lite massage. Magnus gav upp, himlade lite med ögonen mot mig, flinade lätt och hojade iväg.

”Slänten” som Göran kallade det, där vi skulle gena tillbaka, var i mina ögon snarast ett stup. Det var ca två meter ned till avsatsen där den egentliga slänten började. Där nedanför var vägen som gick tillbaka till stugan. Det var verkligen inte långt och jag förstod att det var mycket närmare att ta den vägen, men hur sjutton skulle vi komma ner? Innan jag hann fundera klart hade Göran redan, ovanligt vig för sin ålder, hoppat ned på avsatsen och bad mig langa ned våra cyklar. När jag gjort det såg jag mig omkring för en lättare väg, men det var lika brant över allt. Göran sträckte upp armarna och lugnade mig med att han skulle ta emot mig om jag bara vågade glida ned längs med kanten.
– ”Vet du hur tung jag är just nu, Göran”, skrek jag tillbaka. ”Du kommer inte att orka hålla emot”. Göran lovade dock. Tog spjärn med benen och tog ett stadigt tag om mina ben när jag började hasa ned över kanten. Snart hade han hela mig i ett fast grepp och jag vågade släppa bergskanten. Trots hans trygga famn, smärtade ryggen än mer när jag kom ner på marken. Jag fick sätta mig på en sten och vila och Göran kom fram till mig med den lilla linimentflaskan han använt till Magnus lår tidigare.
– ”Jag har faktiskt med mig lite liniment för säkerhets skull i första-hjälpen-väskan. Du kanske vill ha lite redan nu så att vi kan ta oss tillbaka?” Jag nickade.

Jag tog av mig hjälmen och lade den bredvid stenen och undrade hur jag skulle lägga mig. Magen var ju i vägen. Jag kunde inte lägga mig platt i gräset.
– ”Ta av dig tröjan först”, sa Göran, ”så kan du vända dig och luta dig över stenen så jag kommer åt ländryggen. Jag tror det ska funka.” Jag droppade tröjan bredvid hjälmen och gjorde som Göran sa. Det gick en lätt ilning genom min kropp. Jag hade aldrig haft några problem med Görans beröring tidigare. Tvärtom. Han var snarast ofarlig. Alldeles för gammal för min smak. Inte särskilt snygg längre, även om många – i alla fall Maggan - hävdade att han en gång varit det. Jag visste också att han var gift och en stadgad familjefar så där hade jag ju verkligen inget att oroa mig för. Jag kände ju hans söner mycket väl. Men ändå kändes det inte helt harmlöst att klä av sig framför honom mitt ute i skogen på en klippavsats där sannolikt ingen skulle kunna komma till undsättning om något hände. Jag ryste till när Göran lade händerna på min rygg. Han bad mig slappna av och luta mig lite längre fram. Jag gjorde som han sa. Han vek ned cykelbyxorna och trosorna en bit över baken för att inte kladda ned dem med linimentet. Jag hann känna en lätt pirrig lustkänsla innan jag snabbt slog bort tanken och i stället lutade mig längre ner mot stenen och försökte slappna av.
Göran arbetade varsamt in linimentet och lät händerna cirkulera över höfterna och ryggen. Han var bra. Antagligen den bästa massören jag någonsin haft i någon klubb. Han visste verkligen vad han gjorde.
– ”Har du haft ont i ryggen länge”, undrade han.
– ”Nä, bara den senaste veckan”, svarade jag. Det har börjat just nu.
– ”Det är inte så konstigt, så mycket som dina bröst växt den senaste månaden. Du måste ju nästan vara uppe i D-kupa nu eller?” Jag blev minst sagt förvånad. Hur sjutton hade han märkt det?
– ”Ja, jo, det stämmer nog, stammade jag. De har väl blivit lite större. Det är sant.”
– ”Lite? Men herregud, Sara, de är ju rena medicinbollarna du cyklar omkring med. Inte konstigt att du får ont. Jag måste nog massera hela ryggen om du ska känna av någon lindring”. Han drog försiktigt av mig sportbehån och släppte ned också den på marken.
– ”Så nu blir det lite lättare” konstaterade han. ”Jag, förstår om det är jobbigt för dig med så tunga bröst, men jösses vad fina de är”. Jag hade börjat rodna. Det var inte likt Göran. Jag fick inte fram något rappt svar och valde att förbli tyst. Lutade mig fram mot stenen igen när han nu masserade hela ryggen. Ner över skinkorna och upp igen. Massagerörelserna blev allt lättare och gick nu över i rena smekningar och han kom närmare och närmare brösten. Jag lättade lite från stenen för att han skulle komma åt bättre om han bestämde sig för att flytta händerna även till framsidan. Jag skämdes omedelbart över mitt tilltag, som han snabbt lade märke till, men innan jag hann ångra något hade hans fingrar letat sig fram till mina bröst och började smeka dem lätt i stora rörelser, samtidigt som han även drog händerna utmed sidorna ned till höfterna, över ländryggen och skinkorna och tillbaka till brösten igen. Satan, var skönt det var. Smärtan var nu helt borta. Jag hade börjat bli rejält upphetsad av behandlingen. Av Göran! Herregud! Vad sjutton skulle Johan säga? Han skulle äcklas över mig. Det var svårt att tänka på Göran och upphetsning i samma tanke i normala fall. Men de tankarna var som bortblåsta. Nu började han få mig helt galet kåt. Och han bara fortsatte. Snart tänkte jag inte på något annat än att han måste fortsätta längre ner över rumpan med sina bedårande händer. Vad höll han på med? Varför fattade han inte det? Nu tog han tag i båda mina bröst med sina stora händer och masserade dem ordentligt. Jag blev helt vild. Jag andades värre än vad jag gjort i uppförsbacken en halvtimme tidigare. Vad skulle han göra med mig?

Äntligen började han röra cykelbyxorna ytterligare en bit neråt.
- ”Du”, mumlade han, märkbart grötigare nu, ”jag vet en behandling som jag bara gör i mycket sällsynta fall vid mycket svåra smärtor. Det brukar få de flesta spänningar att lätta”.
– ”Vad som helst”, kved jag. ”bara du får bort smärtan så är allt tillåtet”. Smärtan hade jag ju inte känt på flera minuter nu, men det visste ju inte han. Göran drog ned mina cykelbyxor och trosor till knäna och bad mig svanka lite mer mot stenen. Snart kände jag en tunga mellan mina blygdläppar. Men hjälp va skönt. Det svartnade nästan. Hans tunga började slicka och nafsa runt klitoris samtidigt som han masserade ena bröstet. Det var obeskrivligt. Precis när jag började pulsera lite kraftigare och skaka lite lätt, som jag gjorde om jag skulle komma riktigt kraftigt, så slutade han och väntade lite. Fan. Fan vad han retas hann jag tänka. Innan jag kände hur han trängde in i mig. Jag hann inte ens se hur stor han var innan han var ända inne. Men jag kände att han måste vara mycket kraftigare än vad jag var van vid. Det spände rejält och kändes mycket trångt. Han började smeka min mage, samtidigt som han började knulla mig med långa tag.
– ”Du är riktigt sexig, Sara, vet du det. Jag har inte kunnat hålla ögonen borta från din mage de senaste månaderna. För att inte tala om dina bröst” Du är ju en helt annan kvinna plötsligt.” Han stönade lätt och började knulla mig allt kraftigare. Det flimrade för mina ögon. Jag fick små stråk av klarhet när jag undrade vad i all världen jag höll på med. Han var ju mer än dubbelt så gammal som mig. Min gamla tränare, och hade dessutom känt Johan sedan han tränade i knattelaget. Vad skulle hända? Men snabbt slog jag bort alla tankar på sedan, när jag kände att han började smeka klitoris med den andra handen, samtidigt som han ökade takten. Jag hade aldrig blivit knullad så fullständigt tidigare. Den senaste tiden hade vi ju också tagit det väldigt lugnt på den fronten i takt med att magen växt. Jag kände hur jag började dra ihop mig igen. Jag började darra och det kändes ännu trängre när Göran stötte än djupare i mig. Nu gjorde han allt kraftigare stötar. Ryggen måste han ha glömt för han knullade som om han nyligen kommit ur ett mångårigt celibat och aldrig tänkte sluta. Rörelserna blev allt häftigare. Han gned mitt bröst. Smekte klitoris hårdare och tog till slut ett fast tag om min bak och sköt ifrån, samtidigt som jag kände hur det rusade i hela kroppen, hur det återigen svartnade och jag kom i en kraftig orgasm samtidigt som jag kände hur hans sats fyllde mig fullständigt. Han sprutade och sprutade och jag fick bita mig hårt i armen för att inte tjuta högt i skogen. Till slut föll jag ihop över stenen. Han höll mig varsamt om höfterna när han drog ut sin lem och höll den i handen och torkade av den mot sin tröja. Jag vände mig om. Det var en lätt komisk syn. Göran, svettigare än efter något träningspass, stod på knä bakom mig med en kraftig lem i handen och cykelbyxorna nere vid knäna. Själv stod jag på alla fyra med mina cykelbyxor nere vid låren och det droppade sperma ur mig.
– ”Jag tänkte att det inte gjorde något om jag kom i dig, du är ju redan på smällen” flinade Göran och jag skrattade tillbaka.
– ”Nej, nej verkligen inte.” Stammade jag. ”Det var den bästa behandling jag fått någonsin. Jag hoppas ryggontet kommer tillbaka redan till nästa träningspass…” .

När jag sträckte mig efter sportbehån och tröjan skymtade jag ett ansikte uppe vid bergskanten. Personen såg att jag såg och ryggade, men jag hann se att det var Magnus. ”Hjälp”, tänkte jag, ”Har han sett alltihop? Hur ska jag förklara det här”? Jag hade ju precis beslutat mig för att hålla Johan utanför Görans behandling. Det skulle bli bäst så om jag skulle få chansen att uppleva den igen. Men vad skulle hända nu? Magnus skulle nog inte kunna hålla inne med något sådant. Jag tittade på Göran. Han hade inte märkt något. Han höll på att rätta till kläderna, stoppa ned linimentet och satte på sig hjälmen igen. Som om han bara utdelat vilken smärtlindring som helst satte han sig åter på cykeln och tecknade åt mig att göra mig redo. Jag reste mig motvilligt och följde, mycket nervös, efter honom tillbaka igen.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Gravid på cykelträningen	Age play	4.6	21/10-09

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.