Tacksamhet 1 av 2
Författare: cecilita Datum: 2009-08-05 10:08:09
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
29 766 gånger
Betyg: 4.4 (7 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Tacksamhet del 1 av 2
Hilda berättade i tjejgruppen:
Förord: Alla ni som inte vet vad det är att HÅLLA ETT LÖFTE, sluta att läsa! Ni kommer likväl inte att förstå. Att läsa en berättelse med huvudet fullt av frågetecken ger ingenting. Fråga istället era föräldrar varför de har missat en så socialt vikigt faktor i sin barnuppfostran! Eller ni har låtit er påverkas av amerikanska filmer där löftesbrott möts av: ”Stäm mig!”, ”Jag ljög!”, eller ”So what!”, och utan skam eller känslan av att de har smutsat ner sitt eget namn och pekat ut sig själv som lögnare. Det kan gå i filmer, men verkligheten...
Hilda.
Vi är olika och präglas på olika sätt under vår uppväxt.
Jag är Hilda. En mycket vanlig tjej, 20 år, mörkt hår, 169 och knappt 50 kg.
De signaler som jag har fått från andra och som jag själv kan bekräfta efter en massa tittar i spegeln, är att jag inte är ful, men å andra sidan skapar jag inte någon manlig panik heller.
När jag kommer in på jobbet möts jag av leende och käcka hejrop. Kanske inte så konstigt. Själv är jag alltid glad och det smittar. Jag har förstått att INGENTING är gratis här i livet. Man får alltid betala på ett eller annat vis eller betalar någon annan. Min far var egentligen en gammal gråsosse och präntade in i min hjärna att skulder var värre än döden. Han levde som han lärde och var aldrig skyldig någon någonting. Han var fotpatrullerande polis och sa ofta: ”Så länge jag har min batong, kan inte tala om för mig vad jag ska göra!” Det verkade till och med som hans chefer hade accepterat det, men det var också honom man skicka fram i första ledet när det fanns risk för stora våldsamheter. Flera gånger räckte det att han fanns där. Lusten att slåss självdog, när oddsen blev så dåliga. Jag lärde känna en annan sida hos honom, en ärlig, rakryggad och ordhållig man, med ett hjärta av guld. Han använde aldrig våld mot mig, det räckte att han höjde rösten ett litet snäpp, så litet att ingen annan märkte det. Då blev hans vilja min.
Jag praktiserar på en mäklarfirma och siktar mot att själv få en mäklarlicens en dag.
Köp- och säljvärlden bekräftar dagligen att om inte en betalar så måste någon annan göra det. Det är OK, det är ju bara så.
Själv har jag lärt mig och tagit till mig, (internaliserat) att inte stå i skuld till någon. Jag betalar därför alltid de få skulder som jag drar på mig. T ex när jag lånade 100 kronor av Elin betalade jag tillbaka så fort jag fått lön, som JAG LOVAT. Jag tar inget beröm för det, det bara ska vara så. Men det ger en underbar frihetskänsla. Man rör knappt marken med sina fötter.
Syrran och hennes sambo Harald är skuldsatta upp över öronen och det skulle jag inte kunna leva mig. Hon var inte pappas flicka, som jag var, men fick lära om skulder och löften. Harald är nog den som drar skulder över dem med sin köpgalenskap.
Det var lite om mig, som faktiskt har betydelse för den fortsatta berättelsen.
Jag var på väg för att titta på ett hus, mitt första, som jag själv fick ha hand om, under min mentor förstås. Det var en sommarstuga, som var i ganska dåligt skick.
Någon planka i golvet till sovrummet var upprutten och jag blev varnad för att falla ner i källaren. Lite på skoj, men ändå.
Jag hade varit med ut och värderat tidigare och jag förstod snabbt att detta hus inte skulle kunna ligga över 100.000, men läget, ganska nära havet var sommaraktigt fint. Och kanske skulle det gå att begära 160.000 för det. Folk kan bli som galna ibland.
På vägen tillbaka satt jag väl lite i tankar, när jag körde min Nissan Micra fram mot korsningen.
Bara som en blixt från klar himmel small det till och skramlade fruktansvärt. En bil hade kört rakt in i min vänstersida.
Jag tänkte på högerregeln. Jag hade rätt, men jag hade inte sett mig för. Rätt ska vara rätt! Ingen undrar väl var jag har fått den uppfattningen ifrån?
Jag ville ut ur bilen, men satt fast och det började spraka och gnistra. Plötsligt flammade det till och började brinna, inte som en explosion, som i amerikanska filmer, utan mer brinna lugnt och sakta – i början.
Jag fick fullständig panik. Skulle jag brinna inne i bilen. Jag ryckte och slet, men mitt vänstra ben satt fast.
Jag hörde mig själv skrika. Min sista stund var kommen. Jag skulle dö. Dö i flammorna. Och ingen fanns i närheten. Så började det brinna ännu mer och röken vällde in i sittutrymmet.
Som i en dimma såg jag hur en man drog i dörren bredvid mig. Jag hostade och drog in rök i lungorna. Fick inte luft.
+ + + + + + + + + +
Jag låg på marken och jag hörde sirener på avstånd. Jag tittade upp och såg en man som stod böjd över mig.
Han såg ut som en ängel. Allt kom över mig och jag kanske var i himmelen. Var det så här det var att dö?
”Det var i sista stunden. Det var tur jag fick ut dig. Titta på din bil!”
Jag tittade mig omkring och såg min bil brinna med höga lågor, som slog upp och ut från den.
Så tittade jag på honom. Det var han som hade räddat mig.
”Tack!” Sa jag med riktig varm tacksamhet i bröstet men också halvt frånvarande som en chocksituation ger.
+ + + + + + +
Ambulansmännen kom. Jag minns att det var en man och en kvinna. Jag lyftes upp och lades på en bår och lastades som ett annat paket in i ambulansen och med sirenerna på åkte jag med, mot sjukhuset.
Den kvinnliga läkaren berättade efter undersökningen att jag inte hade fått några fysiska skador. Och att jag kunde åka hem på kvällen. Hon frågade om jag bodde ensam och det svarade jag att jag gjorde, i min lilla Etta. Du får säkert en chock efter detta.
”Har du någon du kan bo hos i natt?”
”Nej, ingen jag har nyss flyttat in till stan.”
”Det blir nog lite darrigt för dig senare i natt. Jag ordnar så att du får ligga här i natt för observation”, sa hon och blinkade leende mot mig.
”Tack! Snälla!”
Jag var fortfarande förvirrad och kunde inte få någon riktig ordning på tankarna.
+ + + + + + +
Dagen efter åkte jag till arbetsplatsen direkt från sjukhuset. De visste vad som hade hänt och chefen svassade omkring mig som om jag var en skör porslinsdocka.
Jag hade haft tur.
Per, chefen, frågade om jag ville åka ut till olycksplatsen och titta. Han hade själv varit med om en olycka och hade tyckt att det var viktigt att komma till platsen för händelsen. Jag vet inte riktigt varför jag svarade JA, men jag tyckte väl att han visste bäst.
Vi åkte i hans bil och när vi kom fram så kände jag allt komma över mig igen och jag började skaka i hela kroppen.
Jag såg stoppskylten vid den andra vägen. ”Den jävelen skulle ha stannat. Det var hans fel!”
Jag visste inte ens om det var en man, men han skulle ha stannat. Vad fan har man annars stoppskyltar till?
Vreden vällde upp inom mig och ersatte precis alla andra känslor. Jag slutade skaka.
+ + + + + + +
Veckan efter ringde jag upp polisen på orten, talade om mitt namn och att det var jag som var bilförare i Nissan Micran.
Jag fick tala med en polis och jag bad få veta namnet på den som hade räddat mig.
”Jag vill skicka en blomma”, sa jag.
”Ok, Mattias Nilsson, Östergatan 36.”
Jag tackade och frågade om det skulle bli något mer av händelsen, från polisens sida.
”Nej, det kan jag inte tänka mig. Det var ju stopplikt från andra hållet. Nej, det blir ingenting för dig! Du måste ta kontakt med försäkringsbolaget förstås. I värsta fall blir du kallad till en rättegång, men tänk inte på det nu. Du får gärna komma tillbaka till mig, om det händer.”
+ + + + + + +
Mattias Nilsson. Jag hade skrivit ner det och kom ihåg det. Syrran har bott på Östergatan 2 och moster Ann var 36 år och hette Nilsson i efternamn. Min första kille på gymnasiet heter Mattias. Jag brukar hänga upp mitt minne så, ganska praktiskt.
Jo, jag ville tacka honom. Blommor?
Nej, en kille gillar inte blommor. Fan, vet vad killar gillar, mer än sex förstås.
Men kanske en lite bukett ändå. Jag måste ju gå hem till honom med den. Det är inte ens tänkbart att bara skicka hem blommor till honom. Jag står ju i tacksamhetsskuld till honom.
+ + + + + + +
På natten hade jag en så konstig dröm. Drömmar är fullständigt virriga och mina avviker inte från det mönstret. Sitter man inte fast, när man ska springa, så har man glömt var man ställde bilen och springer omkring en hel natt och letar och letar. Men så har vi det räddande uppvaknandet. Bilen står på parkeringsplatsen och det var bara en dröm.
Eller så hittar man en massa pengar och plockar, men är rädd för att det bara är en dröm och..... det var det!
Jag brukar också drömma, vad jag kallar för ”vardagsdrömmar.” Bara precis tråkig vardag, minut för minut och timme för timme, bara maler på. Det kan vara vardagen på jobbet, men man får ingen övertidsersättningen för det.
Men denna dröm var annorlunda. Den var så verklig, så närvarande och intim. Och skön!
Jag drömde att jag ringde på denne okände kille Mattias Nilsson dörr och när han öppnade så erbjöd jag honom min mun, som tack för att han räddade mitt liv. Jo, jag låg faktiskt på knä framför honom och sög på hans penis. Jag minns att jag i drömmen tänkte att mitt liv var värt mycket mer än en bukett blommor. Det var också värt mycket mer än att göra det riktigt skönt för honom, men han var ju kille och det var ett kroppsspråk som killar förstod och gillade.
Han skulle bara njuta och njuta och jag drömde att jag gav honom njutningar som aldrig förr. Och jag kände hur det förvandlades till en våt dröm för mig också.
Kanske skulle jag förklara att jag tycker mycket om att ge munsex till en kille. Då sjunker jag in i min egen mun-sex-värld, där tiden försvinner och jag bara njuter av mun-, läpp-, tung- och svalgkontakten tillsammans med den hårda, varma, mjuka, levande och alltid villiga kuken. Jag blir aldrig trött på att låta tungan och läpparna kyssa, pussa och beröra den. Och känna min makt över den. Den är min slav och jag är dess Härskarinna. Jag bestämmer allt och framförallt NÄR den ska spruta ut inne i min mun.
”I’m so very much in control!” Jag känner mig upprymd och girig när jag sväljer vad den ger mig. Att låta fingertopparna kittla på pungen ökar känslan av närvaro och kontroll.
Jag vaknade upp med ”150” i puls och var helt svettig, men ville somnade om och tillbaka till min dröm. Det var ingen överraskning. Jag har alltid kunnat fortsätta på samma dröm om jag bara inte har vaknat upp riktigt. Nu var det kört! Kroppen var helvaken.
+ + + + + + +
På morgonen vid frukostkaffet hade jag fortfarande min dröm kvar i huvudet och i kroppen och jag kände att jag måste skynda mig till duschen. Och tvätta håret också. Jag var alldeles tovig i håret, som stod som en sky omkring mig. Min rutin med varannan-dags-hår-tvätt fick ge vika. Jag måste bara tvätta det nu.
Inne i duschen kände jag att min kropp välkomnade duschstrålarna och bjöd mig på en underbar orgasm, när jag under tiden tänkte på min dröm. Nej, vad avslöjade jag nu. Sådant gör ju inte tjejer. *Ler*
Mattias var en främmande man. Jag hade aldrig förr sett honom i hela mitt liv och minns faktiskt inte riktigt hur han såg ut. Bara som en ängel. Men han hade säkert ett vanligt ansikte också. Tänk jag kunde inte ens säja hur gammal han var. Han var inte en gammal gubbe och ingen ung kille, men hans ålder däremellan kunde jag inte ens gissa.
Hur mycket jag än tyckte om att suga på en kille så kunde jag inte bara knacka på hans dörr och erbjuda min mun. Eller kunde jag? Nej, det kan man bara inte göra. Vad skulle han tänka om mig då?
Tänk om han var gift?
Eller hade en tjej?
Vad skulle jag kunna erbjuda som hon inte kunde?
Hon hade ju också en mun och tyckte kanske om att suga, som jag.
Skulle jag erbjuda honom min fitta istället, nej, det kändes mer som en hora! Men som alternativ kanske.
Ville han absolut knulla mig så okej.
Nej, hur tänker jag?
Jag lät hela projektet vara, för att glömmas bort. Det hade funkat förr, som t ex när jag fick för mig att köpa en mig motorcykel. Körkort hade jag skaffat mig som 16-åring, men inte haft mycket nytta av. Men köpintresset suddades bort av tiden och några beräkningar med fickräknaren. Jag måste sätta mig i skuld för att inte röra sparpengarna på bankkontot.
Jag fick fullständig panik när jag tänkte på SKULD! Ibland tror jag att jag har skuldfobi.
Säkert skulle denna galna ideén också blekna bort.
Det fick bli blommor, chokladask och en stor härlig kram och jag skulle riktig lägga in hela min kropp i den kramen.
Ett riktigt tack måste han ju få. Han hade ju räddat mitt liv.
Tänk, jag skulle kunna vara död nu, innebränd i en bensinbrinnande bil. Usch hemska tanke. Jag skulle begravas som en svartbränd och helstekt gris. Håret skulle ha bränts bort och köttet. Skithemskt!
Så kom tanken igen att inte ha några skulder, inlärd från min far under så många år: ”Mattias hade räddat mitt liv och jag var skyldig honom det, eller ett tack för det. Skulle mitt liv inte vara värt mer än blommor, chokladask och en kram?”
Det finns kulturer som säger att den som räddar någons liv, äger den människan, men ska också ta ansvar för den personen livet ut. Indierna, tror jag.
Men vi bor ju i Sverige. Här äger vi inte någon. Men man skulle tro det när jag talar med Harald. Han säger att han äger syrran. Hon protesterar inte ens. Han kan väl för f-n inte äga henne?
Skulle den okände Matias äga mig? Nej, jag betalar mina skulder och sedan är det avklarat.
Det ekonomiska snillet inom mig föreslog att jag skulle kunna betala honom med pengar, låt säga 500 kronor i månaden. Men hur länge? Inte skulle väl mitt liv vara värt bara 500 kronor per månad. Jag värderade det skyhögt mycket högre. Ett människoliv kan inte värderas.
+ + + + + + +
Det gick en vecka och drömmen eller den tokiga tanken ville inte släppa och ge med sig. Tvärtom, den blev bara värre. Bet sig riktigt fast. Jag måste bara bli SKULDFRI! Men Herre Gud, jag hade inte ens tackat honom ännu! Sådant lät jag aldrig vänta.
Mitt liv var värt mycket, mycket mer en bukett blommor och chokladask. Kramen var för mig själv, så den måste jag räkna bort.
Jag körde förbi Östergatan 36 på väg hem, men såg inget intressant mer än ett trevånings hyreshus, säkert värt 5 - 7 miljoner.
Hans telefonnummer fick jag tag på genom nummerbyrån och han stod för telefonen själv.
Jag kände mig lite tokig. Hade jag blivit fixerad vid en främmande man?
Nej, han hade räddat mitt liv och det var bara naturligt att jag var tacksam. Men tacksamhet ska hålla sig inom vissa gränser. Mina tankar var utanför dessa gränser.
Men tidspressen började trycka på. Det hade gått mer än en vecka och jag hade inte hört av mig till honom.
Det måste jag ju bara göra och det snabbt nu.
Ikväll måste jag följa med Per, min handledare, på ett kundbesök, men kanske i morgon.
+ + + + + + +
Jag köpte en bukett blommor i blomsteraffären bredvid firman på middagsrasten och en Marabou chokladkartong i snabbköpet. Jag måste göra det och tyckte att det hade dröjt besvärande alltför länge redan.
+ + + + + + +
Jag gick in i trapphuset och tittade på tavlan. Mattias Nilsson 3 vån. Varför bor alla människor på översta våningen? Frågade jag mig själv ologiskt.
Trött i benen, måste börja träna igen på gymmet. Hög puls. Kanske det inte bara var trapporna.
Jag lyssnade först och tog mod till mig och ringde på dörren, en tråkigt, burrande och mörk signal hördes därinne. Nu var det försent att vända.
Dörren öppnades av en man, i minst 50+ års åldern. Kunde det vara han?
”Mattias Nilsson?”
”Ett ögonblick bara. Mattias, du har besök, en brutta!”
Sa han förbi mig och ropade sedan inåt lägenheten på någon retsam stockholmsdialekt.
”Brutta” kändes inte bra. Jag var väl för fan ingen brutta!
Han lämnade dörren öppen och försvann in i lägenheten.
Mitt hjärta bultade.
Så dök det upp en man i dörren. Han var lång, säkert två meter. Jag kände igen honom, men likväl inte. Nu förstod jag var jag fick ”ängel” ifrån. Han hade ett stort småkrusigt och ljust hår och med ljuset innefrån hallen såg han återigen ut som en ängel med sitt ljusa hår som en aura omkring ansiktet.
Jag behövde inte fråga honom om det var Mattias, det visste, det kände jag nu. Mellan 30 och 35 och han såg mycket bra ut, vilket garanterade för att han hade tjej. Det skulle krångla till det för mig.
”Ja?”
”Hej, det är Hilda. Som du räddade ur bilen, trafikolyckan!”
”Ja, javisst ja. Kom in, vetja.”
Jag överlämnade blommorna och chokladasken, men blev plötsligt osäker på kramen, som jag själv hade sett fram emot. Min mun var otänkbar nu, med en annan man i rummet.
”Jag skulle bara tacka dig så hemskt mycket för att du räddade mig!”
”Okej, det var ingenting! Men tack för blommorna och chokladen. Kom in i stugan, vetja.”
Han kastade upp dörren ännu mer och steg åt sidan. Jag gick in i lägenheten och såg den äldre mannen igen.
”Sitt ner. En kopp kaffe vill du säkert ha? Sitt ner, vetja!”
Jag satte mig ner och fick fram ett:
”Ja tack, men jag måste strax gå igen. Jag skulle bara tacka för att du räddade mig!”
Jag vet inte varför jag sa att jag skulle gå. Jag hade ingen brådska och skulle ingenting annat denna kväll. Men det kändes som om jag störde med den andre mannen och så.
”Jag ska inget ha, jag måste dra´nu!”, sa den äldre mannen. Han kom fram och tog i hand innan han gick.
”Johan, Mattias pappa!” sa han förklarande och lämnade lägenheten snabbt.
Så var det bara jag och Mattias. Jag tittade på honom när vi drack kaffe och ICA s Mariekex. Han hade satt fram smör att bre på. Gott!
Jag såg ingen ring, men det garanterar ingenting längre.
Han var lång och hans ljusa hår stod i en sky omkring honom, borde nog klippas. Hans ganska kraftiga och breda haka gav honom ett manligt utseende. Han såg mycket bra ut, med ett ansikte som en grekisk gud. Om han inte hade en tjej måste han ha dolda fel. Vid husköp kan man ta en försäkring mot dolda fel.
Det var ingenting i hans ansikte som missprydde och ögon var så vänliga och lugna som jag sett första gången. Första intrycket var att det var en snäll kille, men det är kanske inte så konstigt, när han har räddat mitt liv. Han hade stora händer också.
Jag började fiska efter lite uppgifter.
”Jag ska inte stanna så länge. Din kvinna kommer väl snart hem, eller barnen?”
”Nej, det har jag inga. Jag lever ensam, tyvärr!”
Ett sådant tyvärr lämnade många frågetecken i mitt huvud.
Jag kunde ju inte bara rakt fråga honom om han ville njuta av min mun som tack för livräddningen. Det hade känts mycket lättare i drömmen, men inte nu.
”Du kan inte ana vad jag är tacksam. Jag har inget minne av någonting därute, vill du fylla i min minneslucka? Det känns så konstigt att inte minnas allt. Jag har aldrig varit avsvimmad i hela mitt liv. Alltid haft koll! Men nu....?”
”Jo det är bara naturligt, tror jag. Jag stannade min bil så fort jag såg smällen och när jag var på väg ut ur min bil och på väg bort mot din bil så såg jag att det började ryka. Trodde först att det var vattenånga från kylare. Din vänstersida på bilen var helt intryckt så jag siktade in mig på höger.
Den andra föraren var också en kvinna och var helt hysterisk. Hon stod utanför sin bil och gjorde ingenting annat än skrek. Du satt stilla i din bil och jag rusade framför din bil på väg mot passageraresidan när det sjöng till och slog ut lågor från bilen. Jag fick inte upp högerdörren, den var låst. När jag krossade rutan med en stenbumling brann det överallt och det var en hetsig brand. Jag kunde komma åt låsknappen. Du var avsvimmad och jag kröp in i bilen. När jag inte fick liv i dig tog jag ett livtag och började dra ut dig. Det började brinna ännu mer och det var hett i bilen. När jag dragit så mycket att du låg i sätena såg jag att ditt ena ben satt fast. Jag lyckades komma ner till golvet, bröt bort en plåtbit och lyfte loss vänsterbenet och kunde sedan dra ut dig utanför bilen. Sedan lyfte jag upp dig och bar dig en bra bit ifrån bilen, som var helt övertänd. Några sekunder till så hade det varit för varmt för att komma nära den.
Jag blev av med ögonbrynen och brände mig på armen, men fick ut dig.”
”Nu förstår jag hur nära det var. Och jag ser att dina ögonbryn är borta. De växer nog sakta. Tack så hemskt mycket!”
”Ah, det var ingenting!”
”Jo, det var det visst. Det var mitt liv och det är värdefullt för mig, i alla fall!”
”Det var inte så jag menade. Vem som helst skulle gjort samma. Det var bara tur att bilen inte var så övertänd så att det inte gick att komma nära den.”
”Får jag titta på din arm?”
”Visst!”
Han kavlade upp skjortärmen. Det var inte mycket nu en vecka efter, men ett rött brännmärke.
Jag reste mig och gick ner på knäna framför honom där han satt för att kunna titta bättre på hans högra arm. Och jag smekte suddande över den, men inte på skadan.
”Gör det ont?”
”Nej, det är inte så farligt.”
”Jag vill inte att det ska göra ont på dig min livräddare! Tvärtom!”
Han tog inte upp mitt tvärtom och jag försökte igen.
”Jag är så otroligt tacksam för vad du gjorde. Vad kan jag göra för dig?”
”AH, det var ingenting. Ingenting vad jag kan komma på.”
”Jo, jag vill så hemskt gärna kompensera dig på något sätt. Kan jag inte få bjuda dig på någonting? Vad som helst! Ja, ögonbryn kan jag inte bjuda dig på, men annat, vad som helst.”
”Nej, det är okej!”
”Precis när jag sa ”Vad som helst” kom jag att tänka på vad killar tänker på. Kanske det då?”
”Jag kan inte se att det var en stor gjej....”
”Men du måste förstå mig. Mitt liv är så mycket värt för mig och jag känner en så överväldigande tacksamhet. Nu kom jag på något, som jag skulle kunna göra för dig. Stoppa mig om du tycker illa på det! Lova det!”
”Jag lovar!”, mumlade han otydligt. Jag undrade om han visste vad han lovade.
Jag sträckte fram högerhanden och lät den smeka lätt över byxan vid skrevet. Jag var beredd på att han skulle kunna stoppa mig och då fick det vara. Då behövde jag bara skämmas för mitt initiativ inför honom och det fick jag leva med. Den manliga delen av hon hade reagerat i varje fall, bara av min lätta beröring, det lovade gott. Jag riktigt kände hur den växte där innanför byxorna. Bara han inte stoppar mig nu!
Han sa ingenting och jag tog fram andra handen också och började dra ner dragkedjan i byxorna.
Fortfarande inget stopp!
Jag darrade i hela kroppen av både spänning, förväntan, otillåten, tillåten, initiativet och kände att det var hårt där innanför. Det gav mig mera mod. Det var inte bara tacksamhet utan också ren och skär upphetsning inom mig. Jag kände mig fibrigt och vibrerande kåt i hela kroppen. Så här framfusig och rakt på sak hade jag aldrig varit med en kille förr. Jag hade alltid väntat på killens signal att dyka ner med huvudet.
Högerhanden fångade den varma kuken där inne och jag drog ut den genom gylfhålet i kalsongerna. Jag fick kämpa ett tag. Han reste lite på sig och underlättade det för mig.
Det var för mig signalen att det var GRÖNT.
”Jag vill göra något skönt för dig!”, hörde jag mig själv säga förklarande.
”Okej!”
Han reste sig upp lite och öppnade upp byxorna och drog ner dem till golvet och lät kalsongerna göra dem sällskap. Kuken stod rakt ut som en soldat. Och den var INTE liten.
Jag har hört att små killar ha små och stora killar har stora.
Nu gav jag det talesättet rätt. Mycket rätt!
Han var ståtlig, både i längd och omkrets.
Han sjönk ner i fåtöljen igen och jag böjde mig framåt med huvudet. Öppnade munnen och stack fram tungan. Det är viktigt att smaka på den innan den kommer in i munnen, även om jag i detta läge inte hade något val att backa undan.
Tungan undersökte och det smakade gott. Sekunden efteråt var den inne i munnen och jag sög på den av ren egen lust. Jag kände att om han också tyckte det var skönt, var det bara bonus. Det var ett tag sedan jag hade haft en riktig kuk i munnen. Jag lät den lämna munnen för att säga:
”Styr mig, tala om vad du vill att jag ska göra! Du ska njuta nu!”
Jag ville att han skulle styra mig så att allt vad jag gjorde bara blev RÄTT och helt utan frågetecken. Han tog inte över tömmarna utan lät mig fortsätta vara spontan. Det var dumt. Det är alltid lättare när killen talar om hur han vill ha det, då gör man inte fel.
Den var ådrig och fullt spänd och jag kände på spänningen med handen och förundrades, innan den försvann in i min mun igen. Tunga svepte smekande över huvudet och läpparna kände på den varma och lena strukturen. Jag höll med läpparna om huvudets nacke, som min förra kille hade lärt mig och lät läpparna glida över kanten om och om igen, samtidigt som min tunga var i full verksamhet att smeka och tryckas mot undersidan av huvudet, som jag har fått veta har den tungkänsliga strängen. Den strängen ska smekas, stimuleras och frotteras, för att skapa njutning för mannen. Jag kände en nästan gudomlig lyckokänsla, när jag tänkte på vad jag hade som dessert, överraskning åt honom: ”Djupt-ner-i-halsen”, som min förra kille hade ”tvingat/hjälpt” mig att lära, för sin njutning och min omåttliga stolthet.
Det hade jag fått praktisera under tre månader, nästan oavbrutet, tills jag bröt med honom, när han ville ha två tjejer på samma gång. Det sårade min självkänsla. Innan dess hade han helt obegränsat tillträde till min mun och hals. När helst han tryckte med fingrarna i min nacke, dök jag ner och när han daskade mig på hjässan, tryckte jag ner den i halsen.
Nu hade jag det i beredskap, som en extra överraskning åt denne okände Mattias Nilsson. När jag tyckte att jag hörde honom njuta tillräckligt kastade jag in mitt äss. Jag andades ut, slappnade av halsmusklerna, trädde min hals över hans stenhårda kuk och satte i gång att svälja så sväljmusklerna kunde utföra sitt böljande masserande av huvudet därnere. Läpparna var inne i hans buske och tungan nådde fram att med spetsen kittla på den håriga pungen. (Jag är ganska stolt över min kombination. Och erbjuder det fritt till den som ”har” mig.)
Efter sekunder hörde jag honom hålla andan och jag kände ryckningarna i hans kuk, när den tömde sig i djupet. Det passade bra för jag behövde luft och hade pressat det yttersta, behövde komma upp till ytan. Den fick lämna djupet och fortfarande tacksam lät jag läppar och tunga avslut sitt påbörjade jobb. Mitt i allt skämdes jag för mitt tilltag i den totala tystnaden som uppstod.
”Det var det skönaste jag har upplevt i hela mitt liv! Vi är verkligen kvitt nu!”
”Tack, jag ville bara visa dig min oändliga tacksamhet. Jag menar blommor och choklad är ju ingenting för killar. Det enda jag vet att killar gillar är SEX och jag ville visa min översvallande tacksamhet. Är det okej?”
”Det är helt okej! Jag är tacksam för att du tog det initiativet, men det var alldeles för mycket. Detta får jag leva på i resten av mitt liv.”
Han sätt att ta det fick mig att börja gråta.
”Är du ledsen? Du hade inte behövt göra det, även om jag är tacksam för att du gjorde det.”
Killar förstår inte att gråta är en ventil, som ibland inte har med något att göra, mer än att känslokranen är öppen.
”Jag, jag är inte ledsen att jag gjorde det, tvärtom!”
Hackade jag fram. Jag kände att min skuld till honom var kvar. Jag var inte skuldfri, utan kände superstarkt inom mig att detta inte räckte för att visa min tacksamhet. Jag visste inte hur jag skulle hantera detta. Det var något så intimt som munsex, det var inte något så simpelt som en affärsöverenskommelse.
Jag riste förtvivlad på huvudet och upprepade högt mellan tårarna:
”Nej, det räcker inte! Det räcker inte. Jag har mycket mer skuld kvar! Detta räckte inte. Min skuld är kvar…..!”
”Jag förstår inte…!”
”Jag kom hit för att sudda min skuld till dig. Jag är skyldig dig mitt liv. Det är mycket! I vissa länder äger man den som man räddar livet på och måste ta hand om livet ut! Jag kan inte hänga på dig livet ut, du har ditt liv att leva, men jag måste få betala min skuld, annars blir jag tokig.”
”Snälla, du behöver inte detta! Det är helt okej. Du är skuldfri!”
”Tack, i dina ögon kanske, men inte i mina. Jag har skuld kvar och vill betala den, bara du går med på det, snälla. Jag måste få känna att jag är fri från skuld, jag måste….!
”Okej, om det hjälper dig, visst. Men hur?”
Husköp med klienter rullade runt i mitt huvud, av ingen anledning alls. Jag var med om att jämka och väga fram överenskommelser och Per var skicklig på att hitta gemensamma nämnare, men honom kunde jag inte blanda in i detta.
”Det är inte rätt av mig att binda upp dig för framtiden, sådant måste vara frivilligt. Jag måste hitta en lösning, en överenskommelse.”
”Jag förstår ingenting av vad du säger. Men visst vill jag hjälpa dig, om jag kan.”
En ny tanke rullade upp i mitt förvirrade huvud. En sammanblandning av syrran och Harald och hyreskontrakt. Våga jag föreslå en fullständigt vansinnig väg ut?
”Hur känner du det? Vad skulle du säga om vi kom överens om att du äger mig under en månad. Du har inga skyldigheter att ta hand om mig, men har rätt att använda mig för din njutning som du vill? Jag vet att det är vansinnigt, men….. vad säger du?”
”Man kan inte äga en människa, låna, vara tillsammans kanske, men inte äga”
”Det är helt rätt. Man jag måste ha rätt att ge bort mig själv, i precis vilken form jag vill. Nu vill jag ge mig själv helt och fullständigt som en gåva till dig, så att jag kan bli av med min skuld. Äger, använder, njuter av, kalla det vad du vill. Jag blir som din slavinna, som du kan använda som du vill och jag uppfyller alla dina önskningar och vildaste njutningar. Du får besöka och njuta av min mun, tunga och hals, min kropps alla möjligheter, precis som du vill och när du vill. Jag kan bo hemma och komma när du kallar på mig. Du sätter alla gränser och din vilja blir min vilja, din vilja blir min lag. Jag har inte rätt att neka någonting som du vill, under denna månad. Vad säger du? Snälla svara, innan jag blir knäpp!”
”Vi är kvitt, men om du vill detta för din egen skull, hur skulle jag kunna tacka nej till ett sådant erbjudande? Det är ju omöjligt! Det är ju önskedrömmen för de flesta män jag känner. Att ha en egen slavinna, det är ofattbart, men visst. Du får bo här. Du kan ligga i min säng, så jag ligger på soffan. OK!”
Jag kände det som om jag grävde min egen grav, band ris åt min egen rygg, men det kändes också underbart pirrande i precis hela kroppen av sexuell upphetsning. Jag som hade sagt och menat att man inte kan äga en annan människa. Nu gav jag bort mig själv som en ägodel och förhandlade bort min egen vilja att bestämma över mig själv. Jag gav bort mig själv som slavinna till en man. Men ska det vara så ska det vara fullt ut, inga halvmesyrer.
”En slavinna kan inte ligga i din säng, hon måste ligga nära dig och vara lätt att kalla till dig, när du behöver henne. Usch, jag känner mig som en dålig flicka!”
”Nej, nej, gör inte det. Det är det finaste erbjudandet jag har fått i hela mitt liv, du behöver inte, men jag kan inte tacka nej. Menar du att jag får njuta av din mun hur mycket jag vill?”
”Jag skäms för att säga detta. Ja och du får använda och njuta av min kropp precis hur mycket, när och var du vill. Den som äger en sexslavinna har den rätten! Du ger order och jag utför dem. Din fantasi sätter alla gränser, jag får inte ha några. Om du går med på detta, LOVAR JAG ATT LYDA DIG, vilken order du än ger mig, men DU måste ta ansvar för mina handlingar. Vad säger du?”
Herre Gud! Jag hade gått med på att helt frivilligt vara slavinna åt en fullständigt främmande kille. Är jag riktigt klok? Jag är kanske ett fall för hissmontören?
Plötsligt kom jag på att jag inte ens hade gjort undantag för mitt arbete. Får väl ta ut semester eller sjukledighet. Har jag lovat, så har.
Slut del 1
//
Som kvinna drivs jag av feedback. Får jag inte det, stannar jag.
Det finns en fortsättning. Om du vill maila mig skriv då TACKSAM, annars sorteras det bort som spam.
Cecilita
cecilitaSv70@hotmail.com
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Fantastiskt välskrivet... det gör att man kan koncentrera sina sinnen på innehållet istället för att bli störd av grammatiska grodor!
Återkommer till denna novell då jag verkligen gillade den och är fräck nog att önska ett inslag i den förhoppningsvis snart kommande uppföljaren. Jag blir väldigt upphetsad av att lasa noveller med inslag av analsex, dock är de flesta väldigt råa och i mitt tycke motbjudande då de bygger på en skev kvinnosyn. Men som jag skrev i min förra kommentar så har du en förmåga att kunna berätta det lite grövre sakerna på ett mycket eggande sätt. Hoppas du kan finna plats för ett sådant inslag i någon av dina kommande noveller. Min sambo instämmer för övrigt med det beröm jag gett dina noveller.
Helt fantastisk novell. Nycket smakligt avvägd vad gäller handling och erotik. Brukar normalt inte gå igång på dominans men som du har skrivit denna novell så sätter jag den som den bästa novellen jag har läst. tackar för njutningen och sev med glädje fram emot att läsa del 2 och dina andra noveller
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
En mycket bra novell!!!