Hedersskuld
Författare: Schakalen Datum: 2004-06-12 18:34:52
Kategori: Heterosex
Läst:
13 407 gånger
Betyg: 2.5 (204 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
År 1990.
”14 år, fyra månader och sex dagar.
Så här i efterhand, minns jag inte så mycket av det. Det är mest ett stort tomrum, som om det hela aldrig hade inträffat. Idag hade jag sex för pengar för första
gången. Det enda jag minns av kvällen, var Storgatans blöta trottoar och den gatlykta som svajade i vinden. Kläder som jag aldrig trodde att jag själv skulle ta på mig, hade jag igårkväll lyckats klämma mig i. Jag hade inhandlat ett par lackade lädertrosor och en genomskinlig blus. När jag först mötte den man som jag senare fick betalt av, kände jag ingen rädsla, bara ilska. Trosorna hade trängt innanför de redan ömma blygdläpparna och skavde på klitoris. Det var inte alls skönt, bara obehagligt. När han kom fram till mig frågade han om jag var det han trodde jag var och jag kunde bara nicka, förstummad av min ilska. Ilskan kom från ingenstans och den skulle senare spela en roll i sexakten. Jag kunde se i hans ögon och i hans kroppsspråk att han hyste förakt för mig.
Han visade mig upp till en gammal lägenhet på Hamngatan och därefter klädde han långsamt av sig. Han bar kostym, antagligen var han en rik knös som inte fick tillräckligt med sex hemma. Jag betraktade honom med avsmak och sa:
- 1000 spänn för en timme, 1500 för två.
- Du var inte billig, sa knösen. Sedan mumlade han något ohörbart och tog fram ett par skrynkliga sedlar. Jag började klä av mig med stor blygsamhet och jag kände mig med ens osäker inför situationen. När jag till slut stod naken framför honom, visste jag att det var jag som måste ta initiativet, så jag gick fram till honom där han satt på sängkanten och satte mig i hans famn, där jag kunde känna hans hårda lem tryckas mot mitt underliv. Han hittade rätt, och från det ögonblick då hans, för mig, kalla och hårda lem trängde in i mig, minns jag inget mer. Det enda jag minns är hur mina ögon tårades av den, för mig, skamliga situationen och hur mina händer tog ett krampaktigt tag hans nacke för att undvika smärtan som infann sig, trots att jag inte var oskuld, då han kom in i mig.
Därefter är allt svart.
Det enda jag känner är ånger och skuld. Kanske en hedersskuld, som endast infaller en gång i en människas liv.
Jag vet att jag måste åtgärda det, men hur?”
”16 år, fyra månader, och trettio dagar.
Det var längesen jag skrev, men jag har helt enkelt inte hunnit, eller orkat.
Ett par månader efter det att jag skrev senast, hade jag tjänat ihop till 5000 kronor.
Dagen efter, träffade jag en mycket snygg kille som hette Vlorat. Jag började vara med honom, han är tydligen fruktad i hela stans ”tredje värld”. Han verkar ha resurser som ingen annan, och är schyst mot mig. Men så en kväll, för två veckor sedan ungefär, tog han med mig ner till en källare i ett förfallet hyreshus.
Där nere hade vi sex, jag hade det inte för pengar, och jag har aldrig varit med om något skönare. Han är ganska hårdhänt, och biter i min klitoris och i mina bröstvårtor. Sedan dess, har vi sex varje kväll, och han säger att han inte bryr sig om att jag är prostituerad. Men hans ögon säger mig inte detsamma. När vi älskar ar är de fulla glans och värme, men annars är de kalla som is, trots att de är bruna.
En kväll, för lite mer än en vecka sedan, tog han med mig till samma källare, då fanns där tre stycken av hans polare också. De visade mig en gul-svart kapsel.
- Det är en AIK:are, förklarade Vlorat. Svälj den bara, det är skithäftigt, jag lovar!
- En AIK:are? sa jag tvivlande. Vad är det?
- Amfetamin, svarade en av hans kompisar. Du blir skithög, kom igen, prova nu!
Då jag tog kapseln i munnen, kände jag med ens att det här var inte bra. Men vad skulle jag göra, grupptrycket var för starkt och jag ville inte svika Vlorat. Jag tog kapseln i munnen, och fick en klunk vodka ur en gammal flaska att skölja ner den med. Sedan mindes jag inget mer, men när jag vaknade upp igen stod Vlorat framför mig och log.
- Det är alltid sådär första gången, förklarade han. Ta en till!
- Nej, tack, svarade jag och skakade på huvudet. Mitt huvud värkte, och det värkte ännu mer från mitt underliv.
- Bara en till, försökte Vlorat. Du tuppar inte av den här gången, det blir bara ett jävligt coolt rus!
- Okej, då, sa jag prövande och tog den gul-svarta tabletten och lade den på tungan. Med ens började allt snurra, och jag mindes att jag började asgarva och när jag försökte ställa mig upp, ramlade jag ihop igen. Men jag fortsatte bara att skratta.
Sedan den dagen, är jag väl vad man kallar ”pundare”. Om jag inte får tag i drog-er kan jag få för mig att slå sönder allting, och numera får jag inte knark av Vlorat, jag måste köpa det av honom, och om jag inte kan får jag ta det på kredit.
Jag säljer min kropp för sex för att få tag i pengar, och nästan varje kväll dricker jag mig berusad och sedan har jag sex med någon jag inte känner, men glömmer att ta betalt.
Hinner jag inte betala tillbaka till Vlorat i tid, slår han mig sönder och samman, men efteråt älskar vi intensivt och hårt och han ber om ursäkt. Vi älskar ofta, det hindrar mig från att tänka på droger, men det vet inte Vlorat.
Jag vill inte leva ett sånt här liv, och just nu kan jag inte ens minnas hur jag hamnade här. Den tiden då jag levde ett normalt liv, med vanliga kompisar, den tiden känns just nu väldigt avlägsen och min högsta önskan är att få komma tillbaka till den plats där jag en gång var.
Min familj var fattig, och själv hade jag inga pengar. Men trots fattigdomen, var vi rika. Vi hade vår kärlek till varandra.
En gång hade jag allt, jag var världens rikaste människa.
Jag kan svagt skymta en tid, någonstans i mitt förflutna, då jag värdesatte ärlighet som mitt största ideal.
Nu är jag bara en fattig pundare, som knappt minns vad rikedom och ärlighet är.
Min hedersskuld är större än någonsin, och jag känner mig ensammare än vad jag gjort på mycket länge. Det är inte mitt psyke som styr mina handlindar, mitt liv som knarkare. Det är min kropp, mitt psyke säger någonting, men kroppen vill nåt annat. Det känns som om man slits isär, sakta men säkert, och hur ens liv långsamt, långsamt, vittrar ner.
Jag måste ta mig ur det här.”
”16 år, fem månader, och sex dagar.
Idag såg jag mig själv i spegeln för första gången på över sex veckor. Det var en skrämmande syn. Trots att det bara var lite mer än ett år sedan jag lämnade mitt liv för ett annat, var det en helt annorlunda syn. Mina ögon har krupit in i sina mörka hålor och mina kindknotor stramar åt den tunna hud som nu endast finns kvar. Då jag tog av mig kläderna, kunde jag se hur mina bröst tappat sin vackra form, och nu blivit en aning slappa. Området kring de mörka vårtorna är rödblommigt och då jag särade på benen kunde jag konstatera att jag fått skärsår på mina blygdläppar.
Varje kväll, när drogen börjar släppa och jag griper flaskan med sprit som står där bredvid, gråter jag. Av ånger, av skam. Men framförallt av rädsla. Om jag vill starta ett nytt liv, måste jag börja med att lämna Vlorat. Jag känner mig helt slut, min kropp verkar inte vilja lyda mina order, och då jag tar en kapsel amfetamin, har det börjat göra ont i mig. Sedan kommer ruset, ruset då tid och rum fullständigt försvinner. En kväll jämförde Vlorat ett lyckorus med ett kåtrus, eller orgasmrus.
Ett orgasmrus är inte alls likadant, ett orgasmrus är en känsla som sällan infinner sig under en sexakt. När jag en sista gång öppnar mina ögon innan jag känner hur mina kvinnliga muskler krampaktigt griper om Vlorats lem för att sedan släppa, och sedan gripa om igen, går vågor genom min kropp och jag river och sliter i honom för att uttrycka hela min lust och upphetsning. Sedan svartnar det för mina ögon och då jag vaknar upp igen, ligger Vlorat där och ler mot mig.
Men jag vet att jag måste lämna honom. En kväll, då jag bestämt mig för att inte ta en kapsel, småsprang jag på gatorna fram till en detektivbyrå.
”Schakalens detektivbyrå”, hette den tydligen, och jag minns inte riktigt hur det såg ut därinne, men den som mötte mig då jag slet upp dörren, var en välbyggd, ganska kort kille. Han kunde knappast varit över 25, och under den tunna t-shirten han bar syntes hans kraftiga kroppshydda. Han var attraktiv, med sitt korta, mörka hår och klarblå, vänliga ögon. Jag förklarade snabbt för honom om vem jag var, och för ett ögonblick såg han mycket fundersam ut. Sedan sa han, med klar och vänlig röst:
- Vad vill du att jag ska göra?
- Ta mig till socialen, svarade jag och han nickade.
- Kom tillbaka i morgon, samma tid, sa han. Var inte påverkad av vare sig sprit eller droger, då hjälper jag inte dig. Min lycka var obeskrivlig. Sedan undrade han om jag vill stanna på en kopp varmt kaffe och jag nickade. Det var underbart att få smaka på rent, varmt kaffe. Det hade jag inte gjort sedan… jag minns inte. Han berättade vem han var, och vad han arbetade med på sin byrå och jag lyssnade fascinerat. Sedan bad han mig berätta. Klockan var då långt över midnatt, och han hade släckt ner sin ”affär”, om man nu kan kalla det det. Jag visste inte vad jag skulle säga, men det var väl bäst att berätta hela historien. Efteråt nickade han bara stumt.
- Hur känns det nu, då? frågade han sedan. Vill du svälja en kapsel, eller inte?
- Det känns som om jag håller på att gå åt, svarade jag. Mina händer darrade våldsamt, och hade det inte varit för privatdetektivens vänlighet och charm, hade jag säkerligen börjat kasta saker omkring, kanske till och med göra honom illa.
- Åh, svarade han. Du kanske ska gå nu. Men kom tillbaka i morgon vid samma tid, så ska jag se vad jag kan göra.
Så med ett litet hopp i mitt hjärta, gick jag tillbaka till den lägenhet där jag brukade vara.
Min hedersskuld kändes inte lika stor längre.
Den kvällen tog jag ingen kapsel. Jag gjorde mig i ordning, och gick ner på gatan i förhoppning om att tjäna ihop lite pengar.
Den dagen för lite mer än ett år sedan, då jag för första gången kommit hit, kändes märklig. Dagarna hade flugit förbi mig, jag hade inte fångat någon av dem och bestämt mig för att förändra mitt liv.
Men kanske var det här ett litet steg åt rätt håll.”
”16 år, fem månader och 12 dagar.
Det är idag knappt en vecka sedan jag tidigare skrev. Killen på Schakalens det- ektivbyrå hade lyckats fixa en plats på socialen åt mig, och jag ska sättas på vårdhem. Jag har ett par stora skulder till Vlorat, jag vandrar gatorna fram varje kväll, mellan klockan 22 och 04 för att tjäna ihop tillräckligt med pengar.
Varje kväll, gråter jag mig själv till sömns, dels för smärtan i underlivet, dels för smärtan i mitt hjärta. Den tyngd jag bär på är så stor, att den nästan knäcker mig.
För att klara av att leva, tar jag så kallade ”Snoozies”, tabletter som man kan få på apoteket, men som killen på detektivbyrån fixade åt mig. Det är tabletter som håller mig vaken och på alerten och som dämpar mitt begär till droger något. Jag vet att det kommer att ordna sig, nu gäller det bara att hålla ut. Det har blivit sagt att jag ska in till socialen den 15:e, alltså om tre dagar. Jag har fortfarande 15 000 pix
att betala till Vlorat. Han har inte misshandlat mig på länge nu, kanske för att jag sköter mig. Han har blivit mjukare och varmare i sängen, vilket ger mig mjukare, men samtidigt skönare orgasmer.
Men min vilja att återgå till ett normalt liv är stark, kanske för stark för mig själv, till och med. Jag är beredd att lämna honom om jag måste, men jag är rädd att han kommer göra mig illa om jag förklarar för honom.
Det ger mig bara ett val; jag måste lämna honom utan att han vet om det.
Att lämna honom kommer bli svårt, men samtidigt, någonstans där borta i horisonten, skymtar ett normalt liv, ett liv med rikedom. När jag sluter ögonen, är det som om jag idag står på gränsen till morgondagen. Framtiden ser ljus ut för mig.
I alla fall härifrån.
Där borta, där horisonten möter nutiden, där havet möter vågen och där evigheten möter ögonblicket, finns så mycket att utforska, så mycket att lära.
Jag vill lära mig, jag vill utforska.
Jag vill slippa min hedersskuld.”
”16 år, fem månader och 15 dagar.
Eftersom jag inte har en aning om var mina föräldrar eller släktingar är, blev killen från detektivbyrån den som fick följa med mig till socialen idag. Det fastställdes, att jag skulle få åka på vårdhem och sedan skulle jag få en lägenhet av socialen. Tack vare privatdetektiven har jag fortfarande en chans att återuppta det liv jag en gång förlorade. Det känns märkligt, jag har bara levt så här i lite mer än ett år, men det känns som en livstid. Natten till den 16:e februaritog jag de få saker jag ägde och försvann. Vlorat sov då med mig, vi älskade en sista gång, fast han kunde ju inte vet att det var för sista gången.
Han sov djupt då jag lämnade honom, och när jag gav honom en sista kyss i pannan föll en tung tår nerför min ena kind.
För ett ögonblick tänkte jag stanna hos honom, men sedan insåg jag att jag förmodligen aldrig skulle få en sån här chans igen. Jag kände ett kraftigt behov av att tända en cigg, men gjorde det inte. Inte nu.
Utanför Schakalens detektivbyrå stod privatdetektiven och väntade på mig.
Jag satte mig i hans bil, och vi åkte iväg.
Natten var stjärnklar, min andedräkt förvandlades till en vit odör i den kalla luften.
Vi körde under tystnad in till socialen och han följde med mig in.
Jag lade min arm om honom och han lade sin om min. Han log.
Min hedersskuld, kändes just då väldigt långt borta.”
”19 år, 3 månader och 15 dagar.
Den här dagen är den bästa i mitt liv. Jag har inte skrivit till dig på väldigt, väldigt länge, men det har sina orsaker. Jag har blivit satt på ett vårdhem, gått i terapi och fått psykisk hjälp om hur man ska få bort begäret av narkotika. Idag känner jag mig helt återställd, och jag har fått en egen lägenhet. Detektiven har, tillsammans med socialen, hjälpt mig att hitta en. Den är fin, har tre rum plus kök och räcker gott åt mig.
Efter ett par veckor på vårdhemmet slutade jag tänka på Vlorat, hans ansikte fanns inte längre hos mig, och började istället tänka på detektiven. Men en kväll när den snygge detektiven kommit på besök hade jag försökt kyssa honom, han hade backat och förklarat att det var bäst att vi höll ett avstånd från varandra, som vänner. Jag hade nickat och förstått.
Efter ytterligare ett par veckor, med terapi och psykisk hjälp, hade jag slutat känna begäret från drogerna. Jag hade till och med blivit av med begäret att röka.
Känslan var underbar, mycket skönare än vad jag någonsin kunnat drömma om.
Jag hade, någon vecka senare, undrat om jag inte kunde släppas ut nu, när jag inte längre kände begär efter droger?
Svaret hade kommit vänligt men bestämt:
- Du ska stanna här tills det att vi är övertygade om att du är fri från begär, och det kan ta lång tid. Först hade jag blivit arg, men sedan insett faktum: Ett begär kunde återkomma när som helst, hur som helst under en lång tid efter det att begäret, egentligen, var slut. Det visste de på vårdhemmet, men inte jag.
Under de första veckorna kändes det som om jag klivit in i en främmande värld, en värld som för mig var helt otänkbar. Jag kände mig som en utmanare i denna värld, en utmanare som var utanför, utstött. Jag var en förlorad utmanare.
Men efter ett tag, insåg jag att de som arbetade på vårdhemmet inte var särkilt annorlunda, egentligen. Där fanns tjejer och killar i min ålder, som var hjälpsamma och glada. Enda skillnaden var, att de hjälpte mig, och jag var den som hjälptes.
Månaderna vandrade förbi mig, men den här gången lät jag dem inte bara passera, jag fångade dem, utnyttjade dem och gjorde något med dem, istället för att bara se dem komma och gå.
Detektiven hjälpte mig att flytta in i lägenheten, och sedan dess har jag inte sett honom. Men om jag någon gång får problem med nånting, ska jag bara ringa honom. Numret har jag på baksidan av ett gammalt kvitto, som jag numera alltid bär med mig.
Efter nästan tre år, känner jag mig som en ny människa. Min föräldrar och släktingar är ingen idé att leta upp, de skulle bara klaga på mig.
De år jag tillbringade som prostituerad och pundare, har nog gett mig den viktigaste läxan som finns om livet. Det är aldrig för sent.
Som prostituerad såg jag en annan sida av det svenska samhället, och även en annan sida av livet. Jag kan inte säga att jag är glad att jag var hora. Men jag lärde mig mycket under den tiden.
Min hedersskuld är borta.
Äntligen.”
*
År 1999.
Den unga, attraherande kvinnan gick med en värdig hållning över gatan. Den dräkt hon bar smet vackert åt hennes kurviga linjer och solglasögonen skymde ett par sensuella, förförande ögon. Benen som stack fram under kjolen var slanka och välsvarvade, på fötterna satt ett par högklackade skor. I handen höll hon en svart portfölj.
Hon gick fram till en stor tegelbyggnad, kontrollerade att adressen var den rätta och steg sedan in. I receptionen sa hon:
- Det gäller jobbet som advokat. Jag är här på anställningsintervju.
- Åh, sa den äldre damen bakom disken. Däråt, sa hon och pekade. Och sedan första dörren till vänster.
- Tack, sa kvinnan och lyfte portföljen. När hon stigit in i rummet, möttes hon av en äldre man med kloka ögon och ett vänligt ansikte.
- Ni måste vara ute efter jobbet som advokat, sa mannen.
- Det stämmer, herr Wegler, sa kvinnan.
- Varsågod och sitt ner, sa han. Vi kanske ska börja med formaliteterna?
- Visst, sa hon och lade händerna i knät.
- Hur gammal är ni?
- 24 år, fem månader och tretton dagar, svarade hon.
- Det var exakt, sa mannen och log. Hur kommer det sig?
Hon såg på honom.
-Jag håller räkningen i min dagbok, svarade hon.
Efterord.
Ja, vad finns det att säga? Denna berättelse (en verklighetsbaserad sådan) är ett bevis för att det, trots alla fallgropar och falska vägar som finns i dagens samhälle,
faktiskt går att övervinna rädslan, begäret.
Denna berättelse innehåller nästan ingenting om sex alls, ändå är det just sex som historien handlar om, sex för pengar.
De eventuella stav- och/eller faktafel som finns i berättelsen är helt och hållet mina egna.
Jag hoppas att kvinnor, en dag, tänker på samma vis som tjejen i berättelsen.
Men det är långt mellan tanke och handling.
Speciellt i dagens Sverige.
Fler noveller av samma författare
ehm... är det här en sexnovell eller bara en novell ^.-