Vårens fakliga lekar
Hon slogs av en tanke om hur vacker han var i vårsolen, där han stod i den lilla parken och väntade på henne. Med kroppen lätt stödd på hans kolsvarta käpp, med handen tätt sluten runt den vinröda knoppen. Hans långa, svarta rock böljade svagt i den varma vårbrisen, och hans monotona, ändå längtansfulla blick var lätt skuggad från solens strålar. Hennes själv längtade efter att rusa in i hans varma famn, men hennes sinne avrådde henne från det och höll henne lugn. Med rak rygg, som en följd av en välåtsnörad korsett, ett högt placerat huvud och händerna lätt slutna framför hennes ljumskar tog hon nätta små steg på smala klackar emot honom. Hennes knälånga, fluffiga kjol vajade i takt med hennes steg, vartenda litet plagg hade hennes Master bestämt. När hon var en meter ifrån honom stannade hon, mötte hans blick och slog sedan ned den i marken, satte den högra foten bakom den vänstra och neg. Hon reste sig igen men höll fortfarande kvar blicken i marken, hon lyfte den inte förän han tog sin hand under hennes haka och lyfte den själv. Granskade hennes klädsel från topp till tå och gav henne en godkännande blick, som för att tala om för henne att hon hållit sig till klädselreglerna.
-Hon är vacker, konstaterade han och log ett behärskat leende.
-Tack, Master, svarade hon och kände hur hennes kinder blev ljust rosa.
Han gav henne en lätt nick och en gest att de skulle börja gå. Hon var noga med att hålla sig något steg bakom honom och korsetten höll hela tiden hennes rygg rak, på vägen till det lilla caféet, dit de gick varje fredag. Det ligger mitt i en mysig liten gränd inne i den gamla delen av staden där det fortfarande är kullerstenar på gatorna och husen ser lätt gammaldagsa ut. Han öppnade dörren och lät henne kliva in först, men hon väntade tålmodigt på att han också skulle kliva in. De satte sig på sin vanliga plats i hörnet där det är som mest mörkt och avskärmat. Han beordrade henne att sitta och vänta på honom medans han gick fram till disken och köpte det de skulle äta. Hon väntade tålmodigt med händerna i knäet och benen paralella. Hon tyckte att Master tog en ovanligt lång tid på sig och hennes nacke behövde en aning vila, så hon satte armbågarna mot bordet och lutade sitt trötta huvud i händerna. Hon satt inte så länge, för han kom tillbaka med bestämda steg och en argsint blick lutade han sig över bordet och slog ned hennes armbågar. Hennes ansikte höll på att slå i bordet av den hårda överraskningen.
-Vad gör hon så för? Sitter och slappar sig som om hon inte hade någon som helst diciplin i kroppen! Fräste han och stirrade stint in i hennes ångerfyllda ögon.
-Förlåt, snälla Master, sade hon med skamsen röst, Hon ber så hemskt mycket om ursäkt.
Han gav henne en gest att ställa sig upp, och hon löd order. Han snodde runt henne så att hon stod med ryggen mot honom. Hon kunde känna hur hans fingrar började knyta upp hennes korsettsnörning. Hon kännde det komma, hon pustade ut så mycket hon kunde så att det skulle göra mindre ont, men hennes Masters hänsynslösa händer drog så hårt att hon tappade andan och kippade till efter luft.
-Detta ska väl göra att hon lär sig att hålla sig till regler, sade han och drog till hårt ännu en gång och knöt sedan en hård knut av korsettsnörena.
-Ja då, Master, förlåt Master, kämpade hon fram mellan de halvkvävda andetagen, Och tack.
-Kila nu iväg och hämta våra brickor som Master fick lämna på grund av hennes olydighet. Master väntar här, men hon har inte tillåtelse att sätta sig ned igen när hon kommer tillbaka, så på vägen ska hon ha kommit på ett bra sätt att be om den tillåtelsen.
Hon svarade ett kort ”Ja, Master” och kilade iväg till disken för att hämta de kvarlämnade brickorna. Hon funderade länge och väl på hur hon skulle förtjäna att få sitta ned igen och hon visste att bästa sättet att förtjäna någt var genom att tillfredsställa Master, men det kunde hon ju inte göra offentligt. Hon ställde ner brickan på bordet och lät bli att kasta en blick på Master, utan höll den fast i golvet medans hon stod och funderade.
-Nå, har hon något att säga? Frågade han
Hon vek benen under sig och satte sig bedjande på sina knän och bad honom att låta henne sätta sig ned. Han tvekade en stund medans hon fortsatte att be på sina knän. Efter en stund gick han med på att låta henne sitta ned med honom och äta sitt fika som han varit så snäll att betala åt henne.
-Tack så hemskt mycket, Master, sade hon med lättad röst.
Han delade ut en varsin kopp de åt de vardera och hon fick en mazarin medans han åt ett wienerbröd. Han såg med road min på henne så hon tittade ned på sin mazarin i väntan på att hon skulle få tillåtelse att äta den.
-Så, nu ska vi se hur lätt det går för henne att äta sin godbit med så liten midja, sade han och lätt ett litet hånfullt skratt smita från hans läppar. –Hon har tillåtelse att äta.
Master hade rätt, det var oerhärt svårt att äta i en så åtsnörad korsett. Men hon visste att hon var tvungen att äta hela för att visa sin tacksamhet för Master.
Det tog minst tre gånger så lång tid för henne att äta än vad Master tog på sig. Efter många otåliga blickar från honom hade hon till sist fått i sig den sista lilla smulan och fått i sig hela koppen med te. Och sedan hade de börjat på sin promenad hem igen. Hon ville stanna i parker och vid broar där de brukar stanna men Master nekade alla hennes önskemål, han verkade ivrig att komma hem. Den i normala fall fyrtiominuters långa promenaden hem tog bara hälften så lång tid, och snart var de utanför den stora järngrinden som utgjorde en öppning i den en och en halvmeter höga häcken som omslöt det mellanstora, unika huset. Ute hade atmosfären antagit en viss blåtonad färg och det hade börjat mörkna och kallna. Gruset på grusgången knastrade under deras fötter då de sakta närmade sig altanen. Framme vid dörren vände han sig mot henne och höll upp en hejdande hand.
-Hon väntar här, sade han
Hon gjorde som hon blev tillsagd och stod aldeless stilla medans Master gick in i huset och sedan kom ut igen. I handen höll han hennes kedjekoppel, hon stretade inte emot när han satte det på henne, utan följde lydigt efter då han drog i kedjan och ledde henne in i hallen. Han beordrade henne att klä av sig ytterkläderna och skorna, och hon gjorde som hon blev tillsagd. När de var klara i hallen ledde han henne genom korridoren, förbi köksdörren och ned i källaren, när var det fuktigt och kallt och hon visste redan innan att nu skulle det vankas bestraffning. De hårdaste bestraffningarna utövades i källaren.
Master beordrade henne att ta av sig alla sina kläder, tillochmed korsetten, och sedan stå blixt stilla. Hon gjorde som hon blev tillsagd och när alla hennes kläder låg prydligt i en hög på andra sidan rummet satte han fast hennes händer i kedjan som satt fast i taket, så att hennes kropp var helt uträckt. Adrenalinet hade redan börjat flyta genom henne ådror och hon njöt av ruset. Hennes brästvårtor hade styvnat av kylan i den kalla källaren och hon längade efter en varm och skön säng. Hon stod med ryggen vänd mot honom och hon görde bara hur han höll på med något. Hon väntade tålmodigt med kunde inte låta bli att fundera vad han gjorde och vilket straff hon nu skulle få. Innan hennes tankar hann utvidgas hade Masters hand greppat tag om en utav de fulla hinkar med iskallt vatten som stod längs väggen och kastat vattnet över henne. Ett hårt slag i ryggen av det hårda vattnet och en våg av kyla lämnade hennes kropp i ryckande skakningar. Hennes panik steg och hennes kropp var sprängfylld med adrenalin. Hon red på ruset då den andra hinken med vatten träffade hennes nakna hud, hon spännde varenda muskel i kroppen och önskade att det snart skulle vara över.
-Ska hon lära sig snart? Frågade Master. –Ska hon lära sig att följa regler så att hon slipper det här?
-Ja, Master, hon ska lära sig! Ropade hon ut i ren panik och rösten var tanig och vek.
Hon kunde höra hans steg komme närmare i mot henne och hon slöt ögonen. Skammen och skuldkänslorna drog över henne, det fanns bara en person att skylla, och det var hon själv.
Hon kände varma andetag över hennes nacke och skulderblad och hans händer lät sig treva längs hennes iskalla, våta hud, längs sidorna och över hennes frusna bröst, han särade upp hennes ben och smekte hennes fitta.
-Hon är min, hennes kropp tillhör inte längre henne, den tillhör Master, viskade han i hennes öra.
Han lät ena handen vara kvar mellan hennes ben medans den andra letade sig upp mot hennes faståsta armar och låste upp dem. Han ledde henne upp till sovrummet där han tillät henne att torka sig på en handduk och sedan lägga sig i sängen, på mage, med ansiktet bland kuddarna. Han gick bort mot garderoben och hon hörde hur han hämtade något. Hans steg kom tillbaka, sakta men bestämt. Hon fick en känsla av skräck men också av trygghet. Stegen stannade brecis brevid sängen. Även om hennes ögon var djupt inne bland kuddarna uppfattade hon att han höjde något i luften, hon förstod inte vad förän hen kände en hård snärt tvärs över hennes nakna rygg.
-Master har bestämt att hon förtjänat femton rapp över ryggen för sina regelbrott, sade han, Och han kommer inte skona henne på något sätt, hon måste få lära sig ta konsekvenser.
Ett till hårt slag över ryggen och direkt efteråt hörde hon Master röst räkna:
-Två…
Ett till hårt slag.
-Tre…Fyra…Fem…
När alla femton rapp var räknade lät han käppen falla till golvet, och han lät henne vända sig om och han lade omsorgsfullt över ett varmt täcke över hennes nakna kropp. Han lutade sig över henne och gav henne en passionerad kyss.
-Tack, Master, viskade hon.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Vårens fakliga lekar | Bdsm | 3.2 | 18/3-09 |
Har en egen Master som är kärleksfull och förstående. Vilken upphetsande novell.