Henri et Jeanne, del 1
Författare: fullerull Datum: 2009-03-16 02:24:50
Kategori: Heterosex och Första gången
Läst:
17 592 gånger
Betyg: 4.3 (4 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Fristående fortsättning på Henrik Påsättaren. Novellen innehåller en del verkliga händelser som utspelade sig under den mörka, europeiska, medeltiden.
Flykten från Portugal gick med vagn mot en nordlig, mindre hamn, med djupa stötar upp i Henriettes sköte där hon satt i hans knä med kjolen uppskörtad, lärandes, ridandets sköna konst - utan häst. Vägen var full med gropar och uppskjutna gatstenar som gav vagnens hjulupphängning vad den tålde.
Efter inträngandet hade flickan bara suttit och njutit innan hon, retligt som i en lek, såg till att resa sig upp lite extra vid varje krängning. Henriks lem gled nästan ur innan hon frustandes, lät gravitationen ta över och åter föll ned mot hans skrev, fyllandes sin slida med ett hårt, hett, stånd. Men Henrik visste på råd, som av en händelse letade sig hans hand ned mellan hennes lår, fingrar sökte smekandes rätt på kittlaren och attackerade den skoningslöst. Den unga flickan ökade takten på hävningarna, började gny och sava ymnigt när könet stötte långt upp i henne. Henrik styrde takt och riktning med en hand på hennes skinka.
När Henriettes högljudda stön, flämtningar och slidkramningar började nå sitt crescendo så fick han henne att ställa sig upp på knä i vagnen med stöd mot vagnsätet. Sen släppte han alla hämningar och betäckte henne bakifrån med djupa och grunda stötar i rasande takt tills de bägge föll ihop på vagngolvet i trötthet och extas. Henriettes slida fylldes upp med ny, het säd vars spermier ivrigt sökte sitt mål.
De hade tydligen sovit ett tag, det var mörkt ute och vagnen stod still. Henrik letade rätt på ett vattenskinn, blötte en näsduk, torkade snabbt av sitt kön och stängde in den slaka lemmen i underbyxorna. Flickan sov fortfarande djupt på vagnens golv. Hon fick en filt som sällskap för att inte frysa. Henrik lyssnade men hörde inget oroväckande innan han långsamt tog sig ut ur vagnen för att ta reda på vart de var och varför de stod still.
”Så man har vaknat nu – Mäster Knullaren i stövlar?”
Det var kusken som utan ett ljud dök upp bakom hans rygg, med lust att skrämmas lite. Men kuskens röst lät inte särskilt manlig – snarare tvärtom.
”Ja det har man, det går så sakta framåt på de här vägarna så vi har ridit vi med – för att se om det går snabbare då.”
”Ha, ha – skämtare där. Jag har hört att du har svårt att låta bli – när du får chansen – det har du nu.”
Utan att ge honom chansen att välja tog hon tag i hans hand och sim-sala-bim så hade kuskens tunga kjolbyxor åkt ned till fotknölarna, låren särats och i hans kupade hand fanns nu ett ångande varmt och fuktigt venusberg. Ovan vid att inte vara med på noterna så försökte Henrik rycka åt sig handen – det gick inte – kvinnomannen höll den i ett fast grepp mellan sina lår och juckade t.o.m. mot den. Han kände verkligen att hon vibrerade av lust, handen blev snabbt blöt. Motvilligt kände han dessutom hur lemmen började fyllas med blod och hårdna i byxorna. För att förhindra att det hela blev alltför jobbigt för hans ego så bestämde han sig för att spela med och sätta lite egna gränser. Den kvinnliga kusken var ganska så attraktiv men hon gav honom inte en omedelbar lust att förföra henne. Hon gillade att styra honom – det märktes. Det gällde bara att ta tillbaka makten i skeendet.
”Om du vill behaga mig så ställ dig på knä och ta den i munnen!”
”Du har missförstått situationen. Det är du som skall tillfredsställa mig – inget annat!”
Maktspelet var i full gång. Det var uppenbart att hon inte tänkte ge med sig i första taget. Henrik var inte intresserad av att förföra henne – han ville underligt nog bara komma undan. Henriette hade redan tagit hans hjärta i besittning – en mycket ovanlig känsla för en liderlig sälle som han själv. Han ställde sig så nära att han kände hennes barm mot sin bringa, med en snabb putt fick han henne ur balans och lyckades därigenom rycka åt sig handen, för att sedan snabbt backa undan.
”Ledsen Madame. Vi har inte tid med sådana här uppsluppna lekar. Vi måste fara till hamnen omedelbart” sade Henrik med ett leende.
Utan att visa en endaste min av att Henrik lyckats fly hennes manhaftiga invit, drog hon upp kjolbyxorna och log mot honom.
”Den vägen är stängd. Jag kan skjutsa er till gränsen mot Spanien – sen får ni klara er själva. Om du vill bli skjutsad längre än så – så får du eller din unga väninna bjuda till lite mer i fortsättningen.”
”Kör oss till närmsta större stad – så klarar vi oss själva sedan – även i sänghalmen.”
Med en fnysning föste hon in honom i vagnen och satte fart på hästarna. För Henrik var det en ny upplevelse att inte vilja sätta på ett villigt fruntimmer.
* * *
Henriette som var van vid välbärgade hem och sovgemak fick snabbt lära om. Hon kunde inte gå tillbaka till sin far som ju lovat bort henne till Kungen av Portugal, som hon ju dessutom flytt ifrån. Och några andra bundsförvanter hade hon inte då modern dött i barnsäng. Kungen hade uppenbarligen också sänt ut spejare efter dem och en belöning var utlovad till den som kunde ordna med deras snara infångande.
Henrik hade berättat om kuskens nattliga invit och om hans bryska avfärdande av henne. Hon kunde mycket väl få för sig att ange dem, därför måste de snarast ta sig så långt bort från den plats där de blivit avsläppta. Sånt krävde list och en stor portion tur. På Henriks uttryckliga inrådan skaffade de sig enklare reskläder och gömde de finare kläderna från tidigare. Enkel färdkost samt färd in i Spanien fick de mot en ringa summa av en lokal bonde. Inför turen lärde Henrik sin fästmö att bete sig mer som en bondflicka. Hennes uppnästa attityd skulle röja dem alltför lätt.
Den stora portionen tur hade de i Salamanca och det var inte en dag för tidigt. Deras pekuniära situation var ytterst allvarlig de hade endast ett fåtal mynt kvar och försökte sälja sina fina kläder på stadens marknadstorg när frun till en av stadens många taskspelare charmades av hur Henrik saluförde dem. Hon erbjöd dem att slå följe, förutsatt att de kunde hjälpa till i inbringande av mynt och gåvor under deras uppträdanden och sällskapets resa via Spaniens och sen Frankrikes alla större städer. De var inte sena att anta erbjudandet.
Henrik bytte snart namn till det betydligt mer fransk klingande ”Henri”. Hans vana från teatern i Lissabon, hans charm och språköra samt Henriettes oskuldsfulla men sensuella klädstil inbringade många mynt och gåvor till sällskapet som efter många månader befann sig i Frankrike.
Eller det som var kvar av kungariket efter Karl VI (Den Galnes) styre. 100-års kriget mellan dem och England rasade alltjämt och landets vägar var inte säkra att färdas på. Då Henriette belägenhet avslöjats under resans gång och inte kunde spela på oskuldsfullhet längre, så måste de snarast söka tillflykt till en något så när säker plats. Sällskapets ledare, Luis, visste vart. Gav dem en karta och råd innan de skildes åt.
De skulle ta sig till byn Domrémy i östra Frankrike. Byns bonde och fogde, Jacques, var känd för att försvara bygden väl – rövare och engelska soldater höll sig borta om de kunde. Kriget gick dåligt för Karl VII och många män hade stupat i striderna. Enligt Luis hade Henri och Henriette en god chans att få stanna om bara herrn i sällskapet kavlade upp ärmarna. ”Och inte ner byxorna!” – hade Chantelle – hans fru lagt till med ett odygdigt leende, sökandes Henriettes blick. Henrik förstod piken och varningen.
Så nu var de inte långt från byn. Bonden de åkt med hade ärenden åt ett annat håll så de fick snällt gå den sista dagsetappen till fots. Då vägarna var osäkra bar Henrik numera en lång dolk i sitt bälte. Vandringsstavarna var också till god hjälp, de kunde hålla eventuella vilddjur på avstånd också. Hans kvinna blev ofta trött, hon hade ju ett tämligen välväxt litet liv i magen. Därför gick färden långsamt vid sidan av vägen. Solen stod högt och gassade. Det var mycket varmt och svettigt. Droppar föll från deras ansikte och kläderna blev fuktiga på deras ryggar. De längtade efter ett dopp i en kall bäck eller sjö. De borde komma fram innan skymningen föll. Vilandes, ätandes vid en stor sten hörde de plötsligt skällor från getter eller kor närma sig. Mycket riktigt, en mindre skock getter visade sig snart hoppandes och skuttandes. Sist kom en ung vallflicka med kort mörkt hår gåendes som i en annan värld.
Plötsligt verkade hon vakna till ur dvalan och styrde utan rädsla stegen direkt mot dem.
”Vilka är Ni?”
Rakt på bara, ingen blygsel. Ingen rädsla. Bara ungdomlig nyfikenhet.
”Vi är på väg till Domrémy för att söka logi och tjänst. Vem är du själv?”
”Är det Ditt verk det där?” sade hon rättframt pekandes på Henriettes mage.
”Eh, ja. Det vill jag nog påstå.”
”Är Ni Make och Maka?”
Rena inkvisitionen. Men flickans isblå ögon visade bara ungdomlig nyfikenhet – ingen illvilja.
”Jag frågar då ni kommer att träffa min mor och hon är djupt troende. Uppskattar inte folk som lever i synd!”
”Som god Make skall man kunna försörja Maka och barn. Om jag får en plats i Domrémy – så äktar jag gärna Henriette – om hon vill ha mig. Mitt namn är Henri.”
Henriette log glatt och nickade med glada ögon när hon hörde sin beskyddares önskan.
”Mitt namn är Jeanne. Vi kan slå följe till byn om ni vill?”
”Vore trevligt men vi vill gärna skölja av oss resdammet innan vi kommer in i byn. Finns det någon bäck här i närheten?”
”Det finns ett fall och en källa inte långt härifrån. Jag visar er dit, låter djuren beta, sen gör vi sällskap därifrån.”
Henrik försökte bilda sig en uppfattning om flickans ålder. Bröst fanns det antydan till. Något kortare i längd och något barnsligare anletsdrag än Henriette. En blandning mellan pojke och flicka – troligtvis ett till två år yngre. Om något år skulle männen flockas kring henne, vare sig hon ville det eller ej. Hon hade något, han kunde dock inte sätta fingret på vad. Skulle bli intressant att retas lite med hennes höga moral. Beroende på reaktionen, skulle han kunna avgöra hur mogen Jeanne egentligen var.
Istället för att bara ta av ett fåtal plagg – gav Henrik sin käresta en pilsk blick och plockade av dem allt – innan de gled ner i det uppfriskande vattnet. Henriettes bröstvårtor stod snabbt rakt ut, hennes hud knottrades och läpparna darrade, huttrande. Henrik gled nära, hon särade villigt på låren och klängde sig fast kring hans midja med de små liljefötterna mot hans stjärt – sökandes värme. Han rörde sakta fötterna runt på den grusiga stenbottnen. Kände hennes barnfyllda, lena mage mot sin. Tunga bröst mot sin bringa. Lutade sig fram och stal en kyss från sin blivande fru. Henriette smekte hans bröst med sin hand. Deras blickar möttes snart, de log. Läppar särades, tungor gled in, lustens fackla tändes.
Henrik sände en blick över sin kärestas axel. Jeanne:s huvud försvann blixtsnabbt bakom en trädstam. ”Så ett intresse fanns trots allt” tänkte han nöjt. Männen skulle garanterat flockas. Lemmen stod rakt ut, man skulle ha kunna tro att flickan bars upp av den då dess stam låg tätt mot hennes skinkor med toppen gnidandes mot stjärtskåran. Henriette hade inte en tanke på tjuvtittande vallflickor. Toppen gned skönt mot stjärtmynningen men det var inte där hon ville ha in den. Hon gungade lite försiktigt med under livet för att hetsa upp mannen i hennes liv ännu mer. Med en hand runt hans nacke tog hon till sist tag i den nu dunkande lemmen med sin andra och styrde in den mot den längtande springan vid vars mynning hon lät den stångas och nosa runt ett tag. Det kittlade så skönt i skötet när den försökte plöja upp en väg mellan könets två stora läppar. Hon var blöt av källvattnet men skötets sav hade inte hunnit infinna sig än. Det skulle göra ont om han tryckte in den nu. Henrik höll henne om höfterna, blickarna och läpparna möttes åter igen. När hettan i deras möten fått värmen att återvända i deras kroppar, lät hon honom forcera ingången och uppfylla hennes sköte med något hårt, varmt och skönt.
”Unh! Ta mig ordentligt nu!”
Den forne libertinen hade inga problem att infria hennes böner om att tas ordentligt. Hon mötte hans egna stötar med ett trångt och längtande kön. Barnamagen var förstås i vägen men deras längtan efter älskog tog bara lätt hänsyn till det. Det var länge sen han fått komma till, Henriette hade inte haft lust då deras situation oroat henne. Snart insåg Henrik att om hennes unga sköte skulle få vad det suktade efter så måste de ta sig upp ur källans vatten. Snart hade han burit upp henne ur källan, fått henne att ställa sig på alla fyra med stjärten mot honom. På senare tid hade det här varit hennes favorit. Med hårt bultande lem trängde han in i henne igen, båda stönade av njutning. Den trånga springan slöt sig tätt kring hans lem och slidmynningen smörjde effektivt upp den när den gled in och ut i allt högre tempo. Hans blivande höll sig för brösten, de var mycket tunga och svullna och gjorde ont när de gungade alltför häftigt. Källans kalla vatten förångades snart på deras heta kroppar men Henriette orkade inte stå på alla fyra så länge till och ligga ner fanns inte plats för. Henrik drog sig ur det ångande , plaskvåta könet och satte sig sen på en sten. Sittandes på den skulle han fortfarande kunna ta henne bakifrån men i lugnare takt. De smekte och stötte sig snart allt närmare den efterlängtade finalen.
Hon blundade. Det var så skönt bakifrån, lemmens hårda topp gned härligt skönt på rätt ställe där inne. Hon log, det skulle ordna sig nu, hon kunde njuta, hon hade en underbar blivande make. Hon öppnade ögonen.
Vallflickan! Hon stod med öppen mun och kikade! Henrik såg inte – han stönade högt och närmade sig den punkt när hennes inre skulle fyllas av hans säd. Det kunde inte hjälpas, hon höjde sig och drog ur den sköna lemmen. Henriks ögon öppnades av förvåning. ”Vallflickan!” viskade hon och bad honom besinna sig. Henrik trodde inte det var sant, inte nu! Men, de var beroende av hennes hjälp så det var bara att ge upp och Henriette skulle ändå inte låta honom komma in igen så länge den där jäntungen stod där och stirrade.
Irriterad kröp han upp naken på alla fyra mot det strilande fallet. Vattnet föll tungt och iskallt på hans huvud, det kylde effektivt. Snart kunde han skratta åt eländet med deras avbrutna herdestund. Han tog sig ned till Henriette, bad om ursäkt. Sen klädde de på sig och följde efter flickan och getterna mot byn under tystnad. Jeanne mötte inte en enda gång Henriks blick. Däremot sökte hon ömsom oroligt, ömsom leendes kontakt med hans blivande.
”Konstig flicka det där” tänkte Henrik.
* * *
Logi för natten fick de på Jeannes gård. Mycket på grund av Henriettes tillstånd. Hon behövde vila i en riktig bädd – Henrik blev förvisad till att sova bland djuren. Om han ville arbeta på gården var det bäst att han vande sig och då de inte var Make och Maka m.m. m.m. – så fick han inte sova samman med henne. Där var Isabelle – Jeannes mor – benhård. Jeanne lovade dyrt och heligt att hon skulle vaka över hans blivande på bästa sätt. De skulle sova i samma säng t.o.m. Nästa dag skulle husbonden komma hem igen – då skulle det bestämmas om de fick stanna eller ej. För Henrik var det ovant att skiljas från sin käresta men varken han eller hon hade något att säga till om här. Bäst att bita igen och hoppas på morgondagen.
Henriette hade aldrig sovit med en flicka i samma säng. Inga systrar hade hon – bara bröder. Chantelle och hon hade delat bädd ibland. Luis fru hade smekt hennes mage kärleksfullt och ibland fick Henriette för sig att hon velat göra mer. Smekningarna hade varit sköna och njutningsfulla.
Hon var fortfarande lite sur på flickan för att hon avbrutit det sköna vid källan men beslöt att inte tänka mer på det. Gled i sina nattkläder och kröp mödosamt i säng. Efter en liten stund kom Jeanne in, kammade sitt hår noggrant, gick ned på knä, bad en bön och klädde av sig.
”Ska hon inte ha några nattkläder?” tänkte Henriette förvånat när hon låg och kisade mot henne. Flickan stod där naken i skenet från vaxljuset. Liten och späd, knoppande bröst, tanig stjärt och inte ett hår mellan benen. ”Hon måste vara flera år yngre än mig!” tänkte Henriette. ”13, 14 kanske?”
Jeanne vände sig mot henne som om hon hört hennes tankar, log varmt och drog sen på sig sina nattkläder, blåste ut ljuset, kröp ned i bädden och somnade. ”Hon luktar getter och halm, precis som stackars Henrik säkert gör i morgon” tänkte den havande och somnade hon med. Senare på natten vaknade hon av att barnet sparkade. Jeanne sov djupt med sin kropp tätt mot hennes egen, med ett leende på läpparna. Hon kände små antydningar till bröst och den mjuka magen genom nattkläderna. Flickans hand hade av någon oförklarlig anledning hamnat på hennes mage. Hon lät den ligga kvar där och somnade sen igen.
På Jeannes gård vaknade man med tuppen, åt och försvann raskt till sina olika sysslor. Man hälsade avvaktande på de nya och Henriette kände på sig att kvinnorna tisslade nedlåtande om hennes tillstånd. Isabelle såg till att de fick något att äta och bad dem sen sitta ned med henne när storstugan tömts på tjänstefolk.
”Ni gör er förstådda på franska, men det hörs och syns att ni inte är härifrån. Jag skulle vilja ha lite mer kunskap om ert tidigare leverne.”
”Vi är portugiser. Henriette hamnade i svårigheter och jag hjälpte henne undan dem. Vi talar ogärna öppet om det som skedde men Du inger förtroende så vi är villiga att göra ett undantag för dig – husfru.”
”Av era händer att döma är ni inga tjänare, ni har levt gott utan att behöva slita på dem. Sådana tjänster finns det få i denna nejd och på den här gården finns det inga. Och Henri måste äkta Henriette om ni skall ta tjänst här – kan Du det?”
”Det är vårt mål att få stanna här tills barnet är fött och jag lovar att äkta Henriette även om vi inte får stanna.”
”Bra. Det är Jacques beslut men tills han kommer skall ni få några enklare sysslor. Henriette, du får hjälpa till med ullen. Jag visar hur du gör. Henri – bära vatten blir din uppgift. Du skall fylla badtunnan och se till att det blir varmt. Jag visar dig vart när jag satt din blivande i arbete. Leta rätt på brunnen och vänta där.”
Henrik hann precis tända under gårdens badtunna när husbonden och två andra män red in på gårdsplan. De såg ut som soldater och husbonden som en man med härkomst. Nu gällde det att spela korten rätt och utan att stöta sig med soldaterna. Henriette drog blickar till sig, de kunde få dumheter för sig, sånt ville han inte veta av.
Jacques kallade strax till sig fästfolket. Soldaterna klädde, precis som Henrik gissat, av Henriette med oblyga, gillande blickar tills hon tog sin tillflykt bakom Henrik. Isabelle gav soldaterna en hård blick – de slutade genast med sitt uppträde.
”Ni söker tjänst och logi säger min maka. Det är krig och ofärd i landet sen flera decennier, folket svälter stundtals, utländska soldater rövar, våldtar och far fram och motståndet är svagt och utspritt. Är Ni verkligen säkra på att Frankrike är det land Ni vill föda och uppfostra ert barn i? Du har en mycket vacker flicka att värna Henri – klarar du det? Jag är byfogde här i Domrémy. Jag är Jacques d’Arc och om jag ger Er mitt beskydd så tänker folk två gånger innan de ger sig på er. Men vad har Ni att erbjuda mig?”
”Vi kom till Frankrike via Spanien och vår ledsagare var fransman. Han rekommenderade Domrémy med omnejd då området stod under Ert beskydd. Han sa att dit kommer engelsmännen inte utan order. Då min fästmö Henriette behöver lugn och ro så styrde vi stegen hit till denna gård. I mitt tidigare yrke så har jag ridit, hanterat vapen, spritt skratt och spänning. Henriette är ung och läraktig. Hon kommer att hjälpa hushållet så gott hon kan om hon får lära sig!”
”Skratt och spänning säger du? Vilket yrke var det fråga om då, månne?”
”Jag arbetade på en teater. Om du skall kunna leva av det, så måste du vara duktig på många saker och övertyga de som skådar!”
Soldaterna tittade på varandra och brast i skratt. Jacques – såg inte övertygad ut och Isabelle rynkade på näsan.
”Var det träsvärd och teaterdolkar du kunde hantera sa du?! Sen hoppar du fram och ropar BU! Tror du engelsmännen flyr då! Det var det dummaste jag hört på länge!” hånskrattade soldaterna i kör.
”Nog nu! Jag tror tyvärr inte att vi har plats för Er här på gården och min maka ogillar Taskspelare – de lever sällan renlärigt”.
Henriette såg orolig ut men Henrik hade förutsett reaktionen och gav dem en utmaning i svar.
”Jag är van vid att kallas Taskpelare – och jag tar inte illa vid mig. Det finns gott och dåligt folk - oavsett skrå. Jag hade tjänst på en teater. En teater reser inte runt. För att kunna tjäna pengar måste de ha ett mycket gott rykte – det hade vår. Vi fick lära oss strida med riktiga vapen men under föreställningarna så användes lättare klingor och dolkar. Om jag klarar av de här två sturska soldaterna som jag fått att le och skratta så mycket nyss, så låter ni mig och min tilltänkta stanna?”
Isabelle tittade på sin make och nickade. Jacques kliade sitt skägg och funderade. Soldaterna nickade med ett stort grin på läpparna. Jacques gav sitt bifall. ”Du får möta bägge två, i tre olika kämpalekar. Nävar, stav och värja. Det här är inte på liv och död. Ser jag tecken på det så avbryter jag genast. Förstått!”
Alla nickade. Soldaterna log – de kände sig säkra på seger.
Men de log inte så länge. Henrik fick lite stryk när det gällde handgemänget då kämparna var av det större slaget, men han tvålade till dem duktigt när det kom till stav och värja. De log som sagt inte länge. Svettiga, blåslagna och trötta var de tvungna att ge sig. Taskspelaren kunde faktiskt hantera ett flertal vapen och uthållig var han också.
”Du ser mer ut som en charmör än en slagskämpe – men du kan faktiskt slåss. Dessa bägge har alltid varit seger rika, men Dig rådde de inte på. Tur att du är på vår sida. Ta i hand nu, jag vill inte veta av något hämndtagande på varandra framöver. Ni är på samma lag, hur olika ni än är. Henriette får gå i lära här på gården och du också Henri. Dina prövomän, Jean och Hubert, kommer att visa dig omgivningen till fots och till häst. Det är inte ovanligt med krigshandlingar och när det sker så skall du hjälpa till i försvaret. Jeanne - min dotter, blir din fästmös beskyddare även fortsättningsvis. När du äktar Henriette så skall jag ordna med nytt boende. Visa Er värdiga mitt förtroende och det skall ordna sig för er. Välkomna!”
* * *
De båda älskande saknade den kroppsliga beröringen. På gården tvagade sig kvinnor och män på olika tider och det var bara Jacques och Isabelle som sov ihop som make och maka. Henrik fick sova på loftet till stallet i fortsättningen. Det var bara vid måltiderna som de fick chansen att sitta samman och smeka varandra förstulet.
Henriette tyckte sig märka att Jeanne var intresserad av henne på det sätt som Chantelle visat tidigare. Hon visste nu att flickan bara var något år yngre än henne själv. Hon hade flera syskon men hade av någon anledning eget krypin – vilket var mycket ovanligt. Isabelle såg Jeanne som sin trognaste lärjunge. ”Hon skulle bara veta” tänkte Henriette ”vad hennes händer gör när hon tror att jag sover”.
Saknaden av Henriks lem och beröring var stor men i brist på annat hade hon börjat uppskatta flickans förstulna smekningar om nätterna. Barnet höll henne ganska ofta vaken när det hade sina mest energiska perioder. Men hon låtsades sova tungt ibland och då hände det att Jeanne tryckte sitt sköte mot hennes stjärt, att hon smekte över magen ned mot skötet, att hon smekte över höften in mot skötet med fingertopparna, att flickans bröst och vårtor ströks mot hennes ryggtavla. Händelserna tände fantasier hos Henriette, ibland var hon tvungen att fingra sig själv till en tyst men ack så skön orgasm. Hon var säker på att Jeanne anade sig till hennes hemlighet ibland – men det kunde inte hjälpas. På något sätt måste hon få lätta på spänningen och njuta.
Förutom förstulna smekningar så hände det även att de viskandes förde små samtal under nätterna då Jeanne upptäckt att Henriette hölls vaken av barnet i magen. De blev bättre och bättre vänner och flickan berättade snart om de hemliga önskningar och upplevelser som hon hade och haft. Isabelles dotter var verkligen djupt troende. Hon hade haft gudomliga syner sen unga år. Hon grät första gången – för att de var så vackra – så sköna. Och för att de försvann. Henriette blev orolig för flickans förstånd när hon först hörde detta, men lugnade sig senare, hon var helt enkelt utvald, sånt hade man hört talas om. Och det var inte flickans val, det var någon annans. De blev som systrar, Jeanne kom närmare Henriette än hon någonsin varit sina syskon. Men samtidigt fanns där en attraktion – som hon inte visste om hon skulle uppmuntra eller tona ned.
Henrik hade fört henne åt sidan efter morgonmålet en morgon och viskande berättat att han ville äkta henne inom ett par veckor. Det måste ske innan barnet föddes (hade Jacques påtalat för honom nyligen) därför fick det påskyndas. Isabelle skulle ordna med dräkt till Henriette men hon var tvungen att hålla tyst om det ett litet tag till. Hon blev mycket lycklig och kysste honom hårt på munnen till svar innan hon försvann leendes till sina sysslor.
Det skulle ske snart, hon skulle få bo med sin livskamrat så snart barnet var fött, i egen stuga, hade husbonden lovat. Hon var mycket lycklig. Den här kvällen var det dags för kvinnornas tvagning. Jacques var inte nådig mot den som fick för sig att tjuvkika på dem, då hans egen maka och dotter var bland dem. Så gårdens karlar fick leta efter annat villebråd att vila ögonen på.
Henrik, den fulingen, fantiserade om hur vallflickan gjorde mer än såg på, den där gången när han tog sin unghona bakifrån. Hon smekte Henriette, hon smekte sig själv, hon smekte hans lem, hon förde in den i sin lilla varma mun, han trängde in i henne, tog hennes oskuld, hon och Henriette i djupa kyssar, vallflickans späda kropp i sin första riktiga orgasm, sen tömning i hans älskades ungdomliga sköte. Det var ingen dålig tömning han fick till där i halmen på hästloftet. Han fick pyssla en hel del för att gömma undan det i halmen efteråt.
Isabelle lämnade badstugan i ett tidigt stadie med en förmaning till Jeanne att hjälpa den av graviditet handikappade Henriette att bli ordentligt ren. Flickan hade ingenting emot detta. Hon såg till att vattnet inte var för varmt, såg till att gnida sin kropp mot Henriettes så ofta hon kom åt och tvagade henne med tvättlappar och rengörningsoljor överallt. Bägge blev upphetsade av all beröring men Henriette ville att Jeanne skulle ta första steget om så var. Hon var yngst och därför den som bestämde om det gick så långt. Den handikappade beslöt dock att hon skulle återgälda ”omtänksamheten” först. Hon fångade flickans isblå ögon, tog den oljiga och löddriga tvättlappen ur hennes hand och började tvaga hennes rygg. Sen fortsatte hon ned på rumpan, fick henne att sära lite på låren, snuddade vid blygden med lappen bakifrån. Flickan rös till. Fortsatte sen ned för låren, benen och fötterna och upp igen på framsidan. Jeanne hade fortfarande bara ljusa fjun mellan benen men de hade blivit längre sen hon först såg dem. När Henriette vek undan tvättlappen lite grand och lät handflatan smeka insidan av flickans lår, så särade hon på dem. Hon tittade upp, Jeanne blundade med munnen lätt öppen, hon njöt, det syntes.
Ett tecken på att hon ville men Jeanne skulle fortfarande få ta steget först. Den ”handikappade” var nu själv våt och slirig mellan de svullna läpparna. Med tvättlappen i utvikt tillstånd drog hon som i förbigående lappen över blygden framifrån med ett finger i nederkant träffandes skåran. Jeanne flämtade till och knöt nävarna längs kroppens sidor kort sen öppnade hon dem igen. Upp över den taniga magen, ”tappar” lappen, smeker bägge brösten med handflatorna, fortsätter uppåt masserar de späda axlarna. Jeanne stönar lätt till, öppnar ögonen, ler och närmar sig Henriettes läppar, pussar dem. Den erfarna kysser flickans tillbaka, hon svarar. Henriette drar ned sitt villebråd i det ljumna vattnet, flickan smeker, kysser hennes hals. De flämtar upphetsat. Jeanne visar inga tecken på att vara en strängt uppfostrad, kyrklig flicka – hon rids av sexuella lustar. Den erfarna söker flickans sköte med ena handen, fingrarna finner skåran, lotsas in till springan, fingrar och trycker mot öppningen som finns där. Flickan biter ihop tänderna för att kväva ett högt stönande, särar ännu mer på låren, reser sig upp. Hennes nakna, bultande kön har öppnat sig. Läpparna blodfyllda, hålet savandes.
Henriette ställer sig på knä i vattnet, smeker flickans stjärt och höft med lätta fingertoppar. Öppnar munnen, närmar sig det lena skötet, angör sugandes på den lilla pärlan som kommit fram där läpparna möts. Flickans mjuka kön skakar till, hennes händer landar på bakhuvudet och trycker det mot underlivet. Jeanne har tagit första steget, Henriettes tunga attackerar blygdläpparnas gömma och skatt, hon smakar salt och ungt. Det är Henriettes första gång också, desperat efter ”tillåten” njutning som hon är. Jeanne hjälper till. Med vana fingrar, fingrar hon sig. Ibland slinker ett av dem in i hennes väninnas mun – det är skönt, det nästan knyter sig där nere när hon suger på det. Snart närmar hon sig det sköna crescendot, men den här gången kommer det att vara så mycket skönare, då hennes ”leksysters” mun framkallar intensiv njutning. Precis när Jeanne är på väg att trycka in långfingret i hennes - så går det. Hon puttar undan Henriette, kryper ihop och väntar tills kampen om könet är över. Bröstvårtorna står rakt ut, de isblåa ögonen tåras, det är dags. De måste gå upp.
Under tystnad får den havande hjälp med torkningen, de klär på sig. Jeanne ler lyckligt och kysser sin ”leksyster” ordentligt på munnen innan de städar upp i badstugan. Henriette är glad över att flickan fick sitt, men saknar att hon själv inte fick den behandling hon ansåg sig behöva just då. Nu när de kunde hjälpa varandra, kanske det kunde bli något nattetid om de skötte det tyst och lugnt. Så blev det också. Flickan var lika gudstroende som förr och bad länge innan hon kröp ned hos sin ”leksyster”. Den natten blev Henriette grundligt slickad och fingrad där nere. När orgasmen kom hade flickan fingrar i slidmynningen och tystade ett ofrivilligt stön från Henriette, med sina små läppar. Den natten sov hon bättre än på länge.
Fler noveller av samma författare
Jäkligt bra novell, väntar spänt på en fortsättning! ;)