Mot min vilja, del 7

---

---

Vad är det som gör att man plötsligt inser att en viss person betyder mer för ens välbefinnande än någon annan? Varför måste man gå igenom livet ständigt rädd för vad som kommer att hända. Rädd över att den man älskar kanske inte kommer att älska dig om ett, två år in i framtiden. Rädslan över att man kanske har känslor för någon annan än den man är ihop med. Ett tillstånd som gör att man klipper alla känslomässiga kopplingar till denna person, även om man djupt inne vill umgås med personen. Att man djupt inne inte vill något annat än att ta personen i sin famn och kyssa den. Att sakna är att älska, och att älska är aldrig lätt. Vilket gör saknad till något av det svåraste i välden.

Det här avsnittet är tillägnat min bästa vän. Hennes mor gick bort för ett par veckor sedan och hon har fortfarande svårt att hantera sina känslor. Hoppas att du mår bättre snart Dess.

Jag rekommenderar starkt att du läser alla tidigare delar innan du börjar på den här. Gör du inte det så kommer du få det svårt att hänga med i historien.

Håll till godo!

"Mot min vilja" del 7

---

Reflektion: Fredag Augusti 15, 2008

Det finns en tid i varje människas liv då vi sätter oss ner och blickar tillbaka på det liv vi har levt. Hurvida det är en återblick av lycka eller sorg har mycket att göra med hurvida vi är nöjda med de valen vi har gjort i vårt liv. Tyvärr så är det inte bara våra egna val som färgar det livet vi lever. Folk vi möter på gatan kan påverka oss lika mycket som en livspartner kan. Frågan är bara om vi tillåter dessa personer att påverka oss, om vi låter dem bli en del av vår vardag. Det sägs att man endast undviker någon av två anledningar. Antingen så betyder inte personen något för en, eller så önskar man att den inte gjorde det. Och önska har aldrig lett någonstans.

Del 7: Fredag Februari 22, 2002

Det hade redan blivit sent på kvällen när tåget anlände till stationen. Efter en vecka i fält så såg jag fram emot att komma tillbaka hem och få sova i min egna säng igen. Även om det så bara var för två nätter så skulle det bli himmelskt skönt. Tyvärr så gick hyreskontraktet ut i slutet på månaden, så hela nästa helg var tillägnad flytten tillbaka hem till min mor. Men denna helgen så skulle jag i alla fall ta det lugnt. Det var bara lite kvar att packa och sedan så skulle jag bara säga farväl till de få vänner som jag hade kvar.

Med ett stadigt tag om min persedelpåse så reste jag mig upp ur min plats och gick så sakta bort mot dörrarna. När jag placerade mitt första steg på plattformen så kände jag den kalla och uppfriskande kvällsvinden smeka mitt ansikte. Jag såg mig om och tog ett djupt andetag. Min blick vandrade fram och tillbaka mellan busshållsplatserna. Det var skönt att vara hemma i Linköping igen.

Jag stegade bort mot hållplatsen, satte mig ner och inväntade bussen i godan ro. För ovanlighetens skull så var mitt sinne helt tomt. Det fanns inget annat i mitt huvud än ljuden runt omkring mig och känslan av kyla som omfamnade mig. Ända sedan jag gick in i lumpen i början av januari så hade jag gått på tomgång. Det var som om jag var i trans och därmed är helt oförmögen att påverka det som hände omkring mig.

Det händer alldeles för ofta att jag vaknade till och var helt omedveten om hur mycket tid som hade förflutit. Var jag befann mig och hur jag har kommit dit visste jag inte. Det var inte så att jag får blackouts, likt de som jag hade fått tidigare. Bara det att min hjärna nyligen hade slutat att registrera det mesta som händer omkring mig. Dessa 'tidsbortfall' började dock inte med näsblod och huvudvärk som de andra hade gjort. Det var mer som om något höll mitt huvud upptaget med en process som jag endast behandlade undermedvetet.

Dörrarna till bussen stängdes bakom mig och fick mig att vakna till igen. Jag var nästan hemma, bara ett par hundra meter till fots kvar.

Jag hörde hur någon hostade i trappuppgången medans jag stoppade nyckeln i låset och vred om. Det luktade lite instängt i lägenheten, men jag var inte förvånad. Det var mer än tre veckor sedan jag hade varit där senast. Den lilla hallen var fylld med packlådor av alla dess slag och storlekar. Jag släppte min väska mitt innanför dörren och sparkade av mig skorna.

Med trötta och försiktigt steg så trevade jag mig förbi lådorna och lyckades ta mig in i lägenheten. Där inne var det lika fullt av lådor för det enda som inte var packat var sakerna i min bokhylla, samt min dator och säng. Jag startade datorn och slog mig ner på sängkanten medans jag väntade på att den skulle gå igång. Min blick vandrade runt i rummet och jag drog en djup suck. Det var med vemod som jag lämnade den här platsen. Min tid här hade för alltid förändrat mig på ett vis som jag fortfarande inte var helt van vid. Och jag skulle sakna allt som hade hänt här.

Jag stegade fram till datorn och öppnade upp min mailkorg. Det fanns flera hundra mail, men det var nästan bara uteslutande spam. När jag som bäst höll på att sortera ut skräpmailen så ringde min mobil. Med ett skutt så hoppade jag över lådorna i hallen och rotade fram telefonen från innerfickan på min jackan.

"Ja det är Mikael.", svarade jag och var lite lätt överaskad att någon ringde med tanke på hur sent det var.

"Hej Micke... Har du tid att prata?", frågade en bekant röst.

"Vad är det som har hänt?", frågade jag lite bekymrat. "Du har inte hört av dig sedan i julas."

"Mina föräldrar skall skiljas, och jag behöver prata med någon.", svarade Hanna med gråten i halsen. "Och det finns ingen annan som jag kan göra det med."

Jag hörde det bekanta ljudet av steg när Hanna tystnade. Hon var uppenbarligen ute och gick. Med telefonen klämd mellan kinden och axeln så fattade jag omedelbart min jacka och lämnade lägenheten.

"Men hur är det med Martin?", undrade jag. "Borde inte han vara där för dig i en situation som denna."

"Du vet mycket väl att jag kommer till dig om det är något. Martin är min pojkvän, men han är inte den som kan trösta mig.", svarade hon och snörvlade lite.

"Jag hör att du är ute och går? Var är du för någonstans?", frågade jag lite försiktigt.

"Tror inte det är någon god idé att du möter upp med mig.", svarade hon. "Jag behöver bara prata med någon just nu."

"Är du säker på det?", sade jag och försökte få fram sanningen.

"Ja det är jag.", svarade hon men jag kunde tydligt höra att så inte var fallet.

"Du kan ju i alla fall säga var du är.", fortsatte jag.

"Jag går den runda som jag brukar gå, du vet... Är vid det där trädet med röda löv nu. Eller det som har röda löv i vanliga fall.", svarade hon.

Med raska steg satte jag av för att möta upp med henne. Även om Hanna hade sagt att jag inte skulle göra det så visste jag mycket väl att så inte var fallet.

"Är du ute och går med?", frågade Hanna när hon hörde mina steg.

"Jo jag var på väg ner till pizzerian. Har ju ingenting i kylen, så det blir pizza hela helgen tills jag åker tillbaka.", svarade jag med en liten lögn och ökade takten.

"Tillbaka? Till vad?", frågade hon undrande.

"Till regementet, jag ligger ju inne i lumpen sedan i början på januari.", svarade jag och harklade mig lite. "Hade du hört av dig så hade du vetat om det."

"Visst ja det sa du något om för länge sedan. Jag har varit lite tankspridd ett tag nu.", sade hon och lät nedstämd.

"Är det på grund av dina föräldrar? Eller är det något annat.", frågade jag och försökte fiska fram vad som var fel.

"Både och...", svarade hon med en suck. "Mina föräldrar har bråkat väldigt mycket i snart ett halvår. Och nu för ett par dagar sedan hörde jag dem tala om skilsmässa."

Hon tog en liten paus i ett par sekunder innan hon fortsatte.

"Det gör inte saken bättre heller att jag inte är så intresserad av Martin längre. Han är så snäll, söt och manlig och jag borde vara glad för att jag har honom. Men i mina drömmar så är jag tillsammans med någon annan.", sade hon lite dröjande.

"Är det någon annan som du har blivit förälskad i?", frågade jag lite försiktigt och tänkte knappt på att mitt hjärta rusade till.

"Har och har. Det beror väl på hur man ser på det. Jag har varit förälskad i dig ända sedan den dagen som jag träffade dig.", svarade hon och jag kunde höra hur hon började gråta. "Men jag måste vänta, det är inte tid ännu."

"Tid har ingen betydelse, endast känslor har.", svarade jag och kände hur det började bubbla inom mig.

När jag kom runt kröken så såg jag Hanna bara ett par meter bort från mig. Hon grät och höll handen för ansikten med blicken ner mot marken.

"Gråt inte...", sade jag över telefonen men samtidigt så högt att hon skulle höra mig utan den.

Hon höjde blicken när jag stegade fram till henne. Först så var hon lite förvånad, men när hon insåg att det var jag så sken hon upp. Jag släppte telefonen och rusade fram till henne med öppna armar.

Hanna kramade hårt om mig och hennes händer tog ett stadigt tag om min jacka. Hon lät tårarna flöda, men de var inte tårar av sorg längre.

Jag strök henne på kinderna och torkade bort hennes tårar med min hand. Jag lät sedan mitt huvud glida ner försiktigt mot hennes och kysste henne sedan försiktigt på kinden.

"Jag har saknat dig med.", sade jag och placerade min panna mot hennes.

"Att du aldrig gör vad jag säger.", sade hon med en suck och gav mig sedan en djup kyss.

Hon smakade lite lätt salt, tårar kan ha den effekten. Mina högra hand letade sig in i hennes hår och mina vänstra strök sig sakta upp längsmed hennes sida och upp mot hennes axel och arm. Hanna höll fortfarande ett stadigt tag om min jacka medans våra tungor dansade i en uråldrig vals.

"Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sakna någon så mycket.", sade hon när kyssen var över. "Du kommer att göra mig så olycklig."

Hanna kunde vara lite kryptisk av sig ibland. Men med tiden så hade jag lärt mig vad hon brukade mena. Även om det lät lite elakt så hade egentligen sagt att hon var väldigt lycklig just nu. Och att hon tyvärr inte kunde se sig själv lyckligare än vad hon var i denna stund.

"Så är tiden inne nu?", frågade jag och såg henne in i ögonen.

"Jag vet inte.", svarade hon ärligt. "Men det finns inget som jag önskar mer."

Jag lutade mig in mot henne igen och gav hennes en lätt men kärleksfull kyss.

"Du vet att jag gillar dig Hanna. Det är bara att säga till så skall jag öppna dörren för att se om jag älskar dig med."

"Det är lika bra att du håller den stängd ett tag till.", svarade hon och strök mig på kinden. "Så länge du är här vid min sida så är jag den lyckligaste tjejen i världen. Om du inte kan bli kär i mig så skulle det krossa mitt hjärta något så fullständigt..."

"Jag lovar att jag inte skall göra det.", sade jag och avbröt henne.

"Det vet jag att du vill. Men du om någon rår inte över dina känslor.", sade hon och petade mig på näsan.

Hon lade sina armar om mig igen och placerade sitt huvud mot min bröstkorg.

"Kan vi inte bara stå så här en liten stund, innan jag behöver gå hem igen.", suckade hon.

"Vi kan göra ännu bättre än så.", svarade jag och strök henne på ryggen. "Är du hungrig."

"Ja visst ja! Du hade ju en pizza.", sade hon och vände sig upp mot mig.

"Jag ljög lite om den. Men vi kan beställa nu istället om du är hungrig.", sade jag och vände blicken mot henne.

"Jo gärna!", svarade hon och log med hela ansiktet.

Jag traskade bort och plockade upp min mobil från marken. Den hade bara fått sig en liten skråma av att jag hade släppt den som jag hade gjort. Medans jag slog numret till pizzerian så kom Hanna fram till mig och ställde sig vid min sida. Hon fattade tag om min högra arm med båda händerna och lät sedan sitt huvud vila på min axel.

"Vad vill du ha?", frågade jag och smekte förstrött hennes ryggslut med fingertopparna.

"Det vanliga.", svarade Hanna och slöt ögonen.

Mina fingrar vandrade ner mot slutet på hennes jacka. In under plaggen, så att jag kunde känna mina hand mot hennes lena hud.

Hon rös till av mina kyliga fingrar men lät ändå handen vara kvar. Hanna släppte så lätt taget om min arm och lade istället sina armar om min midja. Hon flyttade på sig så att hon inte längre stod bredvid mig, utan tryckte sig tätt emot min bröstkorg istället. Hon lät sina händer glida ner mot mina skinkor, och så placerade hon vardera hand i mina bakfickor. Men en mysande suck så vände hon blicken upp mot mig och bad med hela sitt väsen om en kyss.

Jag vänder mitt huvud ner mot henne och ser hur hon sluter sina ögon när mina läppar närmar sig hennes. Kyssen han tyvärr bara vara i en sekund eller två innan någon svarade i andra änden av linjen.

"Pizzeria Sandra.", svarade rösten i telefonen.

"Hej, jag skulle vilja beställa två pizzor.", sade jag. "En kebabpizza med blandad sås, och en Hawaii med banan."

"Tio minuter.", svarade rösten.

"Tack!", sade jag och lade på luren.

Jag stoppade ner mobilen i min jackficka igen och flyttade sedan min hand upp mot Hannas ansikte. Min tumme smekte hennes kind försiktigt medans mina fingrar letade sig in i hennes hår. Hon gav mig ett värmande leende som även fick mig att inse vad som var på väg att hända.

"Gör vi ett klokt beslut nu?", frågade jag.

"Jag vet inte.", svarade Hanna som omedelbart förstod vad jag syftade på. "Jag vet bara att jag gillar dig. Nej förresten jag är förälskad i dig. Och det finns inget du kan göra åt den saken."

Hon gav mig ett litet lömskt leende och förde sedan upp sina händer från mina skinkor till mina axlar.

"Men jag tänker inte rusa något med dig.", fortsatte hon. "Jag vill inte riskera att förlora dig."

"Du tror att jag inte skulle prata med dig mer så fort jag har legat med dig?", frågade jag lite bestört.

"Nej det tror jag då rakt inte.", svarade hon och höjde på ögonbrynet. "Jag tror inte ens att du hade kunnat göra så. Du är på tok för snäll för det."

"Så du har helt glömt bort vad som hände efter att Sarah gjorde slut med mig.", svarade jag och gav henne en syrlig blick.

"Stod du någonsin och höll om någon av dem på samma vis som du håller om mig nu?", frågade hon och såg mig djupt in i ögonen. "Det är stor skillnad på sex och känslor."

"Nej det gjorde jag aldrig.", svarade jag och tänkte som hastigast på Lott.

"Jag vet att du gillar mig Mikael. Det är lite roligt att det skall vara så svårt för dig att erkänna det.", sade hon och smekte min hand.

"Jag har inga problem med att erkänna att jag gillar dig.", svarade jag och fattade hårt om hennes hand. "Men jag är inte säker på om jag känner något mer än det ännu."

"Ge det lite tid bara.", sade Hanna och gav mig en puss på kinden.

Vi gick i lugnt tempo i riktning mot pizzerian och småpratade om lite allt möjligt. Hanna förklarade hur hennes föräldrar hade bråkat, och jag gjorde mitt bästa för att få henne på andra tankar. Jag uppfattade inte det som om hennes föräldrar var på väg att skiljas. Men det stod klart att de hade ett och annat att reda ut.

Hanna fortsatte att berätta om hur det var i skolan och jag förklarade sedan för henne hur det var i lumpen. Hon skrattade gott åt alla dumheter jag och mina lumparkompisar hade hittat på, och jag fann till min förtjusning att hennes skratt gjorde mig alldeles varm inombords.

Till slut så kunde vi inte undvika att prata om hennes pojkvän, eller snarare hennes ex-pojkvän. Hanna berättade att hon faktiskt hade varit riktigt förälskad i honom. Men att hennes känslor för mig hela tiden hade funnits i bakgrunden och påverkat henne.

Då jag var rätt ställd över att en så söt och trevlig tjej som Hanna hade ett så pass stort intresse i mig, så var jag nästan helt tyst och lyssnade uteslutande på Hannas när hon pratade medans vi gick vägen fram.

Vi hämtade pizzorna och då Hanna inte hade någon plånbok på sig så erbjöd jag mig att bjuda henne. Envis som hon var så tvingade hon mig dock att lova att hon skulle få bjuda tillbaka någon gång. Bärandes på varsin rykande het pizza så traskade vi raskt hem till min lägenhet och satte oss på sängkanten. Min lilla soffa var belamrad med lådor så det var enklast att flytta på mitt soffbord och använda sängen som sittplats.

Medans Hanna sprang ut i köket och hämtade bestick och dricka. Så rotade jag bland filmerna efter något som skulle kunna passa. När Hanna kom in i rummet igen så frågade jag henne om hon var intresserad av att se Oceans Eleven.

"Men den har ju precis börjat gå på bio.", sade hon lite förvånat. "Hur går det?"

"Olagligheter och så vidare.", svarade jag och himlade med ögonen. "Är du sugen på att se den?"

"Jo den blir säkert asbra.", svarade Hanna och satte sig ner på sängkanten.

Halvvägs in i filmen och i samma veva som vi var klara med våra pizzor så ringde plötsligt Hannas mobil. När hon tittade på den och såg vilket nummer det var så rynkade hon först pannan innan hon motvilligt lyfte luren. Hon reste sig upp och gick ut i hallen medans jag gick bort till datorn och stoppade filmen. Jag ställde mig sedan lite ofint i dörröppningen och lyssnade på hennes samtal.

"Nej det är ingen fara med mig.", sade hon lite argt. "Jag gillar bara inte när du och pappa bråkar."

Hon vände sig om och log lite försiktigt mot mig.

"Nej jag tror inte att jag kommer hem i kväll. Jag sover över hemma hos Micke.", sade hon och sträckte ut handen mot mig.

Som svar så gick jag fram till henne och lade armarna om hennes midja. Hanna log åt mig igen och snurrade kvickt runt ett halvt varv så att hon stod med ryggen mot mig. Med sin fria hand så förde hon sedan ner mina händer till sin mage och började lite tankspritt att smeka min ena handled med sin tumme.

"Ja, det är samma Micke som jag har pratat om tidigare.", sade hon med en suck i telefonen.

När den andra personen talade så lyckades jag urskilja en kvinnoröst. Min spontana gissning var att Hanna pratade med sin mamma.

"Jo jag kan fråga honom.", fortsatte Hanna. "Men jag måste sticka nu. Kommer hem igen i morgon innan lunch."

Hanna lade sedan på luren och kastade bort telefonen så att den landade på mitt skoställ.

"Skulle du vilja äta middag med mig och mina föräldrar i morgon?", frågade hon och vände sig om.

"Är inte det lite konstigt att göra det då vi inte officiellt är ihop?", frågade jag och gav henne en undrande blick.

"Även om vi inte är 'ihop', så är du mer min pojkvän än någon annan kille jag har träffat.", svarade hon och gav mig ett förföriskt leende. "Som jag sade innan. Inte mycket du kan göra åt den saken."

"Du är inte lite fräck av dig.", svarade jag och skrattade muntert åt henne.

"Det kan du skriva upp.", svarade hon och nickade stolt. "Men det är därför du gillar mig."

"Jag äter gladeligen middag med dina föräldrar i morgon.", svarade jag och strök henne lätt på kinden. "Den är inte speciellt svårt att spela din pojkvän."

"Det vill jag inte att du gör heller.", sade hon och petade mig på näsan. "Jag vill att du är dig själv helt och hållet."

"Som du vill. Det kan bli lite... intressant.", svarade jag med en underton av att något kommer att gå fel.

Vi återvände in till min säng och fortsatte att titta vidare på filmen. Hanna placerade sig i en ställning där hon halvlåg upp på mig. Hon fattade sedan min ena hand och flätade in sina fingrar mellan mina. Och i den ställning satt vi sedan och såg färdigt på filmen.

När den väl var slut så reste jag mig motvilligt upp och stegade bort för att stänga av datorn.

"Kan du inte sätta på lite lugn musik eller något?", frågade Hanna medans hon började ta av sig tröjan.

"Det kan jag göra.", svarade jag utan att vända mig om och startade en av mina spellistor.

Hanna hade smugit upp bakom mig när jag strax därpå stängde av skärmen och vände mig om. Hon hade tagit av sig alla kläder och stod där endast iförd ett par trosor och sträckte ut armarna mot mig.

"Kom så går vi och lägger oss.", sade hon med stammande röst och hjälpte mig av med mina kläder.

Hon fattade min hand och ledde mig bort till sängen. Där satte hon sig ner på sängkanten och klappade jämte sig för att jag skulle sätta mig bredvid henne.

"Är du säker på att du vill göra det här?", frågade jag och insåg hur konstigt det kändes att motarbete känslan att kasta mig över henne.

"Nej, det är jag inte alls.", svarade hon med darrande röst. "Är det okej om vi bara sover tillsammans i kväll?"

Mina händer smekte med fjäderlätta rörelse varsamt hennes armar hela vägen upp mot hennes axlar. Jag fortsatta med att smeka henne skuldror och hennes hals medans mina fingrar utforskade vägen ner mot hennes välformade bröst. Med försiktiga men målmedvetna rörelser så kupade jag mina händer om hennes bröst och lät mina tummar dansa i cirklar kring hennes små vårtgårdar.

Jag kunde känna hur Hannas bröstkorg rörde på sig då hennes andetag blev både djupare och tyngre vid min beröring. Jag lutade mig in mot hennes och hon placerade båda sina händer om mitt ansikte när jag förde mina läppar mot hennes.

"Allt har sin tid.", viskade jag och gav henne en sensuell kyss.

"Tack!", svarade hon tillbaka och gav mig ett litet leende. "Tack för att du förstår."

Hon gav mig en liten knuff så att jag ramlade bak på rygg och sedan så satte hon sig gränsle över min midja. Hanna lät sina händer glida över min mage upp mot min bröstkorg medans hon sakta lutade sig framåt och stönade förföriskt.

"Bara så att du vet så ger du mig dubbla signaler här.", sade jag och smekte yttersidorna på hennes lår.

"Förlåt!", svarade hon lite skamset. "Bara det att jag är så fruktansvärt kåt."

Hon tryckte sig hårt ner mot mitt bultande stånd.

"Och du är minst lika kåt känner jag.", fortsatte hon och log lite lömskt medans hon stegade av mig och lade sig vid min sida.

Jag lät min vänstra hand glida från hennes lår, över hennes välformade höft och ner bak hennes rygg. Vi placerade oss sedan så att vi låg ansikte mot ansikte och kunde drömma oss bort i varandras ögon. Smekningarna och kyssandet fortsatte men vi lyckas tygla våra villiga kroppar till att nöja sig med det.

Efter ett tag så kröp Hanna in så tätt mot mig hon kunde och suckade sedan tungt.

"God natt Mikael.", sade hon och slöt ögonen.

"God natt Hanna.", svarade jag och gav henne en lätt puss på kinden.

Hon svarade genom att fatta min hand och trycka den hårt. Och så där låg vi tätt tryckta mot varandra tills vi slutligen somnade in.

Lördag Februari 23, 2002

"Aj som fan!", svor jag då jag skar mig på en häftklammer som stack ut från en av flyttlådorna.

Jag travade av och an i min lägenhet medans jag sög på mitt finger i väntan på att det skulle sluta blöda. Min blick vandrade över rummet där nästan alla mina saker var nerpackade i lådor. Vi hade vaknat tidigt på morgonen och Hanna hade hjälpt mig att packa allt som var kvar innan hon hade varit tvungen att sticka hem.

Min mage kurrade lite och jag slängde en hastig blick på klockan. Det hade redan hunnit bli lunchdags och jag hade likt kvällen tidigare inget hemma att äta. Så jag fattade min jacka och traskade ner till affären för att köpa något enkelt att tillaga.

Medans jag går där i affären och rynkar på näsan åt färdigrätterna så hörde jag en bekant röst.

"Hej Mikael!", sade Lott från andra sidan frysdisken.

"Hej!", svarade jag och gav henne ett litet leende. "Det var ett tag sedan."

"Det var det sannerligen.", svarade Lott och nickade.

Hon gick runt disken och mötte upp med mig på andra sidan.

"Jag vet inte riktigt om du vill höra det men jag är ledsen för vad som hände.", sade hon ursäktande.

"Du gjorde inget fel.", svarade jag och flinade lite åt henne. "Jag har bara mig själv att skylla på."

"Nej det är mitt fel! Hade jag haft lite självkontroll så hade du aldrig behövt åka in till sjukhuset.", svarade hon med en allvarlig min.

Jag stod tyst och förbryllad över Lotts ursäkt. Vad hon sade var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

"Att du inte har mycket självkontroll det vet jag ju reda.", sade hon och log. "Så det är ju inte rätt att skylla på dig."

"Om det är någon man skall skylla på så var det nog Filip.", sade jag och förväntade mig att Lott skulle säga emot.

"Det är det väl också.", svarade hon och vände bort blicken. "Fattar inte att han exploderade som han gjorde."

"Hur är det med honom?", frågade jag lite lätt förvånad över att hon höll med mig.

"Jag vet inte. Har inte hört eller sett honom sedan han skällde ut mig efter att ha hittat din klocka under min säng.", svarade hon lite skamset.

"Så det är slut mellan er två.", frågade jag och började lyfta bland förpackningarna i frysdisken.

"Jo det är det.", svarade hon och ställde ner sin korg på golvet. "Men det var det redan i samma minut som du hjälpte mig hem."

Jag gav henne ett litet leende till svars och sedan så bytte vi ämne.

Vi gick runt i affären och pratade om allt möjligt även om skolan hela tiden var den röda tråden som genomsyrade samtalet. Jag plockade rätt snabbt på mig det som jag tänkte laga till lunch, men Lott hon tog god tid på dig. Det verkade nästan som om hon rent utav försökte dra ut på det hela så mycket som möjligt.

När vi väl kom fram till kassorna så hade hon två korgar fulla med saker samt en väldigt bekymrad min.

"Hur skall jag få hem allt det här.", sade hon högt för sig själv.

"Tog du inte bilen hit?", frågade jag och sneglade på hennes två korgar. "Om du visste att du skulle handla så mycket så är det ju klokast menar jag."

"Jo jag tänkte inte så långt?", svarade hon och puttade korgarna framför sig.

"Ligger det inte en mataffär betydligt närmare din lägenhet än den här?", frågade jag lite konfunderad. "Har bestämt för mig det."

"Jo men som du kanske ser så har jag varit iväg...", svarade hon lite kryptiskt.

Då Lott förstod att jag inte hajade vad hon menade så pekade hon med båda händerna på sin frisyr.

"Jag har precis varit hos frissan. Ser du inte det?", sade hon och putade lite med läppen.

"Nej det gör jag tyvärr inte. Tycker att det ser precis likadant ut som när jag såg dig senast.", svarade jag ärligt.

"Ja det är ju klart.", sade Lott och tog sig för pannan. "Jag hade ju precis varit hos frissan inför den där festen. Då är det klart att du inte ser någon skillnad."

När vi hade betalat och var på väg ut ur affären så såg jag hur Lott kämpade med sina kassar. Även om det innebar en enorm omväg för mig så kunde jag inte låta bli att erbjuda mig att hjälpa henne.

Lott tackade gladeligen för att jag erbjöd mig och hennes humör steg märkbart ju närmare lägenheten vi kom.

"Så! Där har du alla dina saker.", sade jag och ställde upp kassarna på hennes bänk.

"Tack så himla mycket för hjälpen!", sade Lott och gav mig en kram. "Jag hade aldrig fått hem allt det där utan din hjälp."

"Det var så lite så.", svarade jag och reagerade på att Lott fortfarande inte hade släppt taget om mig.

"Du skulle inte vilja...", började hon mumla lite försiktigt.

"Jag kan inte!", svarade jag och lossade hennes händer.

"Är det den söta tjejen som satt och höll din hand på sjukhuset?", frågade hon och sänkte blicken.

"Ja det är det.", sade jag och tog hennes hand. "Hur känner du till det?"

"Jag åkte dit så fort jag hörde vad som hade hänt. Men jag vågade inte gå in när jag såg att hon satt vid din sida.", sade Lott och tog ett steg tillbaka. "Är ni tillsammans?"

"På sätt och vis...", svarade jag lite dröjande. "Men vi är inte ett par ännu, om det är det du menar?"

"Har ni legat med varandra ännu?", frågade hon och gled försiktigt fram och tillbaka med fingrarna över bänken.

"Hmm, vilken fråga.", svarade jag och skrattade lite åt henne. "Men nej det har vi inte gjort."

"Så då har jag kommit längre med dig än vad hon har gjort.", sade Lott och sken upp som en sol.

"Jo det har du väl.", sade jag lite överrumplat då Lott ställde sig tätt intill mig igen.

"Vad säger du? Vill du ha sex med mig en sista gång?", viskade hon medans hennes läppar närmade sig mina. "Vi kan till och med köra utan kondom om du vill för jag går på piller. Och oroa dig inte för jag har inte haft sex med någon sedan natten du stannade här."

"Du är inte orolig för att jag skulle kunna smitta dig med något? Menar, du vet ju hur jag är.", sade jag.

"Har du något?", frågade hon men en bekymrad min.

"Nej självfallet inte.", men det finns ju alltid en chans att jag inte vet om det själv.

"Risken är så liten att den är värd det.", svarade hon och lät sin tunga glida in mellan mina läppar.

Oförmögen att säga nej så gav jag vika för min kropps begär och besvarade Lotts kyss medans jag lyfte upp henne på bänken.

"Knulla mig sanslös.", stönade Lott upphetsat. "Låt mig vara din lilla slyna, din lilla knulldocka en sista gång."

"Lugn och fin...", viskade jag till henne och lät mina läppar vandra ner över hennes hals och strupe.

"Kan inte! Har varit våt ända sedan jag såg dig i affären.", stönade hon och pressade sitt underliv mot min mage.

Jag förde mina händer längsmed hennes lår hela vägen fram till hennes byxlinning. Där knäppte jag med stadiga händer uppe den översta knappen på hennes byxor. När jag sedan började dra ner dragkedjan så var Lott kvickt framme med händerna och hjälpte mig ivrigt att få av henne byxorna. Hon korsade sin ben bakom min rygg och pressade sig hårt mot min mage.

"Jag är sååå kåååt...", stönade hon och gungade av och an i takt medans mina fingrar letade sig in under hennes tröja.

"Du skall nog få så att du blir nöjd.", svarade jag och slet av henne tröjan. "Du skall bli så uttröttad att du inte ens kan stå på dina ben."

"Jaaaaaaaahhhh!!!", stönade Lott med ett eggande läte. "Knulla mig! KNULLA MIG MEDVETSLÖS!!!"

"Jag skall knulla dig flicka lilla.", viskade jag i hennes öra. "Jag skall knulla dig till du ber mig att sluta. Men jag kommer inte att sluta, inte förrens ditt liv hänger på en skör tråd."

Lott lutade sig in mot mig och pressade sina bröst mot mig medans hon satte sina naglar i min rygg. Hon vände sig mot mitt öra och viskade sedan tyst till mig.

"Knulla mig tills jag tuppar av om du kan. Väck mig sedan och gör om det tills du inte kan väcka mig längre.", sade hon och gav med en blick som jag sent skulle glömma.

Den var glansig och tom. Där fanns inte en gnutta av reson eller rationellt tänkande. Det var som hon var i trans, i ett sexuellt trans som hon varken kunde eller ville vakna ur.

Längre än så han jag inte tänka innan jag insåg att jag hade slitit av henne trosorna och höll på att fingerpulla henne samtidigt som jag kysste insidan av hennes lår.

"Ja mer, mer...", mumlade Lott och lutade huvudet tillbaka medans hon slöt ögonen.

Jag lät mitt pekfinger och långfinger glida fram och tillbaka i hennes varma och fuktiga fitta. Min tumme var fullt upptagen med att massera hennes klitoris som redan var alldeles uppsvälld och bad om att bli behandlad. Mina läppar vandrade så sakta ner mot hennes fuktiga centrum, och ju närmare jag kom desto högre och tyngre stönade Lott.

"Slicka mig! Snälla slicka mig till orgasm.", mumlade hon och styrde ner mitt huvud mot sin fitta.

Hennes safter sipprade fram likt vatten från en underjordisk källa och dränkte min hand så att en liten rännil bildades hela vägen ner till min armbåge.

Mina tunga vidrörde hennes klitoris och jag kände den fräna men upphetsande smaken av saften från en kvinna. Med kvicka rörelser så gnuggade jag hennes klitoris med min tunga medans mina fingrar fortfarande masserade hennes inre. Jag kysste, sök och slickade på hennes läppar tills Lott slutligen stönade ut sin orgasm.

Hon kramade hårt om mitt huvud med sina ben och jag gjorde allt jag kunde för att dra ut på hennes orgasm.

Med lite våld så tog jag mig loss från hennes bensax och bytte hand som jag höll på att massera henne med. Våt av hennes saft så ritade jag små cirklar på hennes mage innan jag förde upp min våta hand till hennes ansikte.

Medans hennes första orgasm fortfarande höll på så började jag att massera henne på nytt med min andra hand. Jag placerade söliga fingrar vid hennes mun och sade sedan till henne.

"Smaka på dina egna safter min lilla hora. De smakar så gott."

Lott sög villigt in mitt pekfinger i sin mun och började omedelbart reta mig med sin tunga. Hennes ögon brann av kåthet och hon stönade nu allt högre.

"Ahhhhhhhhh....", utbrast hon plötsligt och gapa stort när hennes orgasm åter igen sköt i topp.

"Så ja! En riktigt kåt liten slyna är du allt.", viskade jag och lutade mig in mot henne. "En sjöblöt liten hora som bara tigger om kuk."

"Ja kuk, ge mig kuk. Jag vill ha kuk!", svarade hon och gav mig ett brett leende. "Fyll mig till bredden med sperma."

Med Lotts ben låsta bakom min rygg så lyfte jag bort henne till sängen och kastade ner henne lite vårdslöst. Jag lade mig sedan platt ovanpå henne så att hon kände min hela tyngd pressa mot hennes varma och svettiga kropp.

Jag fattade tag om hennes båda handleder och låste dem ovanför hennes huvud. Lott svarade då med att sära på sina ben och dra upp dem mot sig så att jag enklare skulle kunna bestiga henne.

"Redo?", frågade jag och tryckte in kuken i henne innan hon ens han svara.

"Ajjj!!!", skrek hon till och grimaserade samtidigt som hon tryckte upp sig själv i brygga.

Ett par tårar rann ner för hennes kinder. Men de kunde omöjligt komma från smärtan för hennes lätt särade läppar sjöng nämligen på en annan visa.

Jag började sakta men ökade raskt tempot så fort Lott började besvara mina rörelser. Varje gång jag stötte min hårda kuk i hennes så svarade hon med att pressa sitt hungriga sköte mot mig. Med varje stöd så gled ett litet pipigt stön ut mellan hennes läppar. Det var väldigt sexigt och eggande då hon samtidigt lät sin tunga glida över sina putande läppar.

Hon var inte sen med att fatta tag om min rygg så fort jag släppte taget om hennes handleder. Hon rispade inte så mycket som hon pressade sina naglar hårt in i min rygg tills att det började blöda.

"Tänk om dina piller inte hjälper.", viskade jag tungt till henne helt omedveten om hur hon skulle reagera.

"Aha...", stönade hon bara till svars och slöt ögonen.

"Tänk om vi blir med barn.", fortsatte jag och hade en liten idé om var jag ville komma.

"Nej det är ingen risk.", mumlade Lott och slingrade sig fram och tillbaka.

Jag lutade mig ner mot henne och viskade sedan tyst i hennes öra.

"Men tänkt om du skulle bli gravid. Tänk så vacker du hade varit när magen din växer.", sade jag och gav henne en puss på kinden. "Tänk hur det hade känts att ha ett litet barn växandes i dig."

Lott log lite åt tanken men behöll sina ögon stänga.

"Tänk hur skönt det hade varit att känna något växa under ditt beskydd.", fortsatte jag och tryckte min kuk så djupt in i henne som jag kunde. "Tänk hur det skulle kännas att bli gravid."

Mycket längre han jag inte innan Lott vrålade ut den mest intensiva orgasmen som hon någonsin hade erfarit. Hon skalv i hela kroppen likt ett asplöv och kastade sig av och an medans hon brölade ut sina lustar.

"Här kommer det.", stönade jag och sköt sträng efter sträng av livsgivande säd upp i Lotts villiga fitta.

Lott skulle knappast bli gravid. Men blotta tanken hade knuffat henne över gränsen då hennes kropp hade krävt att få uppfylla sitt livs största syfte.

Jag kysste henne försiktigt på pannan och plockade sedan upp mina kläder från golvet medans hon flämtande sökte efter luft.

"Tack...", mumlade Lott med dåsigt stämma då jag lämnade hennes sida.

Med trötta steg så traskade jag ut i hallen och plockade upp min jacka som låg mitt på golvet. Efter att försäkrat mig om att alla mina saker låg i fickorna så slängde jag en snabb blick i hallspegeln och såg något som fick mig ett hoppa till.

Spegelbilden som mötte mig var inte min egen. Eller det var min egen fast ändå inte. Det var som om mitt yttre inte alls återspeglade hur jag kände mig inombords. Den Mikael som såg på mig i spegeln var pigg, glad och hade ett brett leende på läpparna. Hans blick var dock genomborrande och kylig vilket gjorde mig alldeles kall inombords. Jag kände på mitt eget ansikte för att göra mig säker på att det var mig själv jag såg. Spegeln den ljög dock inte. Det var jag som stod där och skrämde mig själv.

Jag vände bort blicken från spegeln och drog en djup suck. Med ett ryck så lyfte jag upp min kasse från golvet och fortsatte ut genom dörren. Raska var mina steg då jag skyndade mig hem för att laga till min något försenade lunch.

En stund senare då jag hade ätit och plockat undan efter mig så började jag rota bland mina kläder. Jag var tvungen att ta en dusch samt byta till vettiga kläder innan jag kunde gå över till Hannas. Då jag inte var någon klädsnobb så hade jag tyvärr inte många fina plagg hemma. Det var först när jag hade rotat ut nästan samtliga kläder som jag till min förvåning hittade en oanvänd vit skjorta. Till detta fick jag ta ett par mörka jeans samt det enda paret mörka sockor som jag hittade.

Jag lade kläderna på sängen och hoppade sedan snabbt in i duschen. När jag var mitt uppe i att schamponera håret så ringde till mitt förtret telefonen. Med schampot fortfarande i, och vattnet droppandes från mig så gick ut och fiskade upp telefonen från min jackficka.

"Ja det är Mikael.", svarade jag och höll telefonen en liten bit ifrån mig så att den inte skulle bli våt.

"Hej! Vad gör du?", frågade Hanna. "Är du hemma?"

"Jo jag stod i duschen.", svarade jag och kände mig lycklig över att hon ringde.

"Tänkte komma förbi och hänga med dig ett tag. Har inget att göra.", sade hon lite dröjande.

"Du är så välkommen.", svarade jag glatt.

"Bra det för jag är uppe hos dig om ett par minuter. Hej så länge!", sade hon och lade på luren.

Lite lätt panikslagen så rusade jag tillbaka in i duschen och skyndade mig att duscha klart. Dörrklockan ringde i samma stund som jag svepte ett badlakan om mig och stegade ut från badrummet.

"En sekund måste bara ta på mig kläder.", ropade jag mot dörren.

"Kom igen! Det är inget som jag inte redan har sett.", ropade Hanna tillbaka från andra sidan dörren.

Med ett litet flin så gick jag bort till dörren och öppnade den åt henne.

"Du är rätt mån om att se mig utan kläderna på.", sade jag och gav henne en lustig blick innan jag gick in i lägenheten.

"Jag undrar varför.", svarade Hanna och synade mig från topp till tå. "Smaskens!"

"Okej...", sade jag lite lätt generad och försvann bort mot sängen.

Jag hade nätt och jämnt fått på mig ett par boxershorts innan hon hade tagit av sig ytterkläderna och kom runt hörnet.

"Tag det lugnt.", sade hon och fnittrade. "Det är inget som jag inte har sett innan."

Hon slängde en snabb blick på kläderna som jag hade lagt fram på sängen och sedan rynkade hon på pannan och sade.

"Känns nästan som om det saknas något där."

Hanna började rota bland kläderna som låg överallt och sken upp som en sol när hon slutligen hade hittat en grön långärmad tröja. Medans hon hade letat så hade jag lyckats få på mig mina kläder och stod där lite tveksam och tittade på.

"Dra på dig den här över skjortan.", sade hon med ett leende och slängde över tröjan till mig.

"Tror du verkligen på det här?", frågade jag tveksamt.

"Det blir skitbra! Tro mig.", sade hon och nickade.

Jag tog på mig tröjan och gick sedan ut i hallen för att ta en titt i hallspegeln. Jag blev nästan lite förvånad då jag insåg hur snyggt det faktiskt var.

"Och sedan så skall du ha skjortan utanför.", sade hon när hon gick fram och drog fram skjortan som jag hade stoppat ner i byxorna.

Hon såg till att ställa sig så nära mig som hon bara kunde medans hon rättade till mina kläder. Jag var tvungen att hejda mig och trycka tillbaka den bubblande känslan av att lyfta upp henne och slänga ner henne i sängen.

När hon var klar så lade hon armarna om min midja och lutade sitt huvud mot min axel medans hon beundrade oss båda i spegeln.

"Du har ingen aning om hur sexig du är just nu.", sade hon med en suck.

"Nej det har jag inte.", svarade jag och log. "Men jag tolkar din längtande blick som om du är nöjd med resultatet."

"Det kan du skriva upp.", sade hon och gav mig en liten puss på kinden.

Vi stod kvar så ett par sekunder innan Hanna plötsligt tog ett steg tillbaka och gav mig en undrande min.

"Du har haft sex i dag!", utbrast hon.

"Nej!", svarade jag av ren reflex och stirrade tillbaka på henne.

"Oh jo försök inte.", svarade hon och log lite snett. "Jag har träffat dig så många gånger precis efter att du har haft sex att jag aldrig kommer att missta mig på det."

Jag stod där i hallen som förstenad och fick inte fram ett ord.

"Ingen fara.", sade hon och strök min arm. "Du är fri att göra som du vill tills den dagen vi blir ihop."

"Men...", började jag försiktigt.

"Inga men!.", svarade hon. "Först när vi två är flickvän och pojkvän så har jag ett och annat att säga om vem du har sex med. Det enda jag kan hoppas på är att du inte blir förälskad i henne bara."

"Du är lite speciell du.", sade jag när mina läppar lydde mig igen.

"Inte alls. Men jag är förälskad i dig och jag har luskat ut att du antingen älskar en tjej eller så har du sex med henne. Det går inte för dig att kombinera de båda.", svarade hon stolt.

"Så vad? Du är inte arg?", frågade jag väldigt konfunderad.

"Klart att jag är lite svartsjuk och arg. Kalla mig tokig om du vill, men jag vill inte riskera ett förhållandegräl med dig innan vi ens har blivit ett par.", svarade hon och lade armarna i kors.

"Som du vill. Jag lovar att det inte kommer att hända igen.", sade jag och tog ett par steg fram mot Hanna.

"Det behöver du inte göra.", svarade hon och log. "Men du kan lova mig att bli förälskad i mig snart så blir nog allt bra."

"När tiden är inne så kommer jag göra det.", svarade jag och gav henne en lätt puss.

Hanna besvarade min puss med en mångt mycket mer sensuell kyss varpå hon sade.

"Jag kommer att hålla dig till det. Bara så att du vet."

Timmarna innan vi går hem till Hannas föräldrar spenderar vi med att plocka ihop alla mina kläder igen och röjer sedan upp det lilla som fanns kvar. Vi går en liten runda och njuter av varandras sällskap innan vi slutligen vänder stegen mot hennes hem.

Hennes mamma möter oss i dörren med öppna armar.

"Skynda er in! Det är så kallt ute.", sade hon och föste in oss i hallen.

"Mikael det här är min mamma Eva. Mamma det här är Mikael.", sade Hanna och introducerade oss båda.

"Hej!", sade vi till varandra och skakade hand.

"Hanna har berättat så mycket om dig.", förklarade Eva medans hon hjälpte oss hänga upp jackorna.

"Bara bra saker hoppars jag.", svarade jag och log åt henne.

"Oh ja!", skrattade Eva. "Bara bra saker."

När jag stegade vidare in i hallen så såg jag hur Eva gapade och satte sin hand framför sin mun i en gest åt Hanna. Det verkade som om jag än så länge hade gjort ett bra intryck i alla fall.

Hanna visar mig runt i huset tills vi slutligen stöter på hennes far som precis höll på med att bära in lite ved till kaminen.

"Så det är du som är Mikael.", sade mannen och fattade ett stadigt tag i min hand. "Du ser ovanligt vuxen ut för att vara en av Hannas pojkvänner."

"Det här är då min något ofina pappa då, Leif.", sade Hanna och skämdes över sin fars betende.

"Maten står redan framme på bordet, spring ni in och sätt er så länge så kommer jag strax.", sade Leif och pekade mot matsalsbordet inne i vardagsrummet.

Hanna tog min hand och visade mig runt hörnet in till där matsalsbordet stod. Bordet var fint dukat och jag kände på lukten att det skulle serveras ugnsbakad lax. Hanna pekade på vilken stolen där jag skulle sitt och sedan inväntade vi i tystnad hennes föräldrar.

Vi åt under väldig livliga former då det ständigt hängde ett skämt i luften. Det var lätt för mig att se varifrån Hanna hade fått sitt väldigt framfusiga sätt då ingen av hennes föräldrar var speciellt pryda av sig. Vad jag inte kunde förstå var Hannas oro över att hennes föräldrar skulle skiljas. När de satt här vid bordet så kunde jag inte se det minsta problem.

Efter en väldigt lång sittning då vi alla hade ätit tills vi var sprickfärdiga så leder Leif ut mig på altanen för att ha ett litet snack med mig.

"Du verkar vara något mer vuxen av dig än Hannas vanliga pojkvänner.", började Leif att förklara.

"Det kan hända.", svarade jag. "Hanna har inte berättat så mycket om sina tidigare pojkvänner."

"Jag har egentligen bara en sak att säga till dig pojk.", sade han och tog en liten konstpaus. "Om du gör henne gravid och sedan dumpar henne så kommer jag att bryta vartenda ben i din kropp. Är det förstått?"

Chockerad över vad Hannas pappa precis hade sagt så bara nickade jag på huvudet.

"Bra det! Behandla henne väl så kommer du inte få några problem med mig.", fortsatte han.

"Jag skulle aldrig kunna förmå mig att göra henne illa.", svarade jag stammande.

"Så skall det låta pojk!", sade han och skrattade. "Vill du ha en Whiskey?"

"Nej tack...", svarade jag lite försiktigt. "Jag dricker inte Whiskey."

"Det måste du lära dig. Du är ingen man förrens du gillar Whiskey.", skrockade Leif och gick in i huset igen.

Jag återvände in i huset igen för att leta upp Hanna då Eva fick tag på mig och förde mig åt sidan.

"Leif skrämde säkerligen livet ur dig alldeles nyss.", sade hon.

"Jo lite chockad är jag fortfarande.", svarade jag och försökte le.

"Bry dig inte om vad han säger. Han vill bara skydda sin lilla ängel.", förklarade Eva. "Jag har aldrig sett Hanna så förälskad i någon som hon är i dig. Snälla var rädd om henne."

"Jag tänker inte låta något illa hända henne.", svarade jag. "Men det är inte lätt då jag ligger i lumpen och vi nästan aldrig kommer att ses."

"Om du älskar henne så mycket som hon älskar dig så finns det inget på den här planeten så kan hålla er isär.", sade Eva och gav mig ett leende. "Se så! Hanna är uppe på sitt rum. Hon väntar på dig."

Jag gick upp för trappan som fanns i hallen och såg Hannas dörr på glänt precis till vänster när jag kom upp.

"Vad gör du?", frågade jag när jag klev in och såg att hon satt och skrev i något.

"Inget!", svarade hon snabbt och slängde ner det hon arbetade på i skrivbordslådan. "Vill du gå en runda?"

"Det kan vi göra.", svarade jag och strök försiktigt hennes hår bak hennes öra medans jag gav henne en lätt puss.

Vi skyndade ner för trappan och jag såg till att tacka så mycket för maten och sällskapet innan Hanna släpade ut mig genom ytterdörren. Det hade hunnit bli ännu kallare ute nu men vi var välklädda så det bekymrade oss inte det minsta. Vi gick och småpratade om lite allt möjligt en bra stund innan vi slutligen kom in på det ämnet som vi båda hade försökt undvika så länge som möjligt.

"Så vad kommer att hända med oss.", sade jag och tog det första steget.

"Jag vet inte.", svarade Hanna och släppte armkroken och fattade min hand i stället. "Jag vill inte att det här skall ta slut."

"Inte jag heller. Det var länge sedan jag hade så här skoj tillsammans med någon.", svarade jag då vi stannade och jag kunde fatta hennes andra hand.

"Har vi ens en chans?", suckade Hanna. "Jag menar eftersom vi knappt ens har påbörjat ett förhållande."

"Jag är rädd för att vi inte har det.", suckade jag och såg henne djupt in i ögonen.

"Var rädd för det.", svarade Hanna och pressade ihop läpparna i ett försök att hålla sina känslor inne. "Så är det här 'hej då'?"

"Kanske. Men jag önskar att det inte hade varit det.", svarade jag och kände hur jag var nära att börja gråta.

"Vi hörs kanske någon gång.", sade Hanna med gråten i halsen.

"Det hoppars jag.", svarade jag och gav henne en puss. "Hej då Hanna."

"Hej då.", svarade hon och snyftade lite.

Vi vände oss båda om och började gå i vardera riktning. Det tog inte många steg innan jag kände hur känslorna bubblade över och tårarna välde ner för mina kinder. Jag stannade och vände mig om för att få en sista blick av Hanna. Till min förvåning så stod hon stilla bara ett par meter ifrån mig, och hon vände sig om i samma stund som jag såg henne. Även att hon stod en bit ifrån mig så kunde jag se hur hon grät i samma utsträckning som jag gjorde. Vi stod som förstenade ett par sekunder innan vi slutligen rusade tillbaka och omfamnade varandra.

"Lämna mig inte.", bad Hanna med gråtsprängd röst. "Jag skulle inte orka att förlora dig."

"Inte jag heller heller.", svarade jag då våra läppar möttes i kyss som för alltid skulle fastna i mitt minne.

"Jag älskar dig Mikael!", sade Hanna och strök min kind.

"Och jag älskar dig Hanna.", svarade jag och kysste henne igen.

---

Fortsättning följer...

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Mot min vilja, del 9	Heterosex	3.4	29/3-09
Mot min vilja, del 8	Heterosex	4.0	16/2-09
Mot min vilja, del 7	Heterosex	4.0	29/1-09
Mot min vilja, del 6	Heterosex	3.5	24/1-09
Mot min vilja, del 5	Heterosex	3.5	18/1-09
Mot min vilja, del 4	Heterosex	4.3	11/1-09
Mot min vilja, del 3	Heterosex	4.0	5/1-09
Mot min vilja, del 2	Heterosex	4.0	30/12-08
Mot min vilja: del 1	Heterosex	3.7	28/12-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.