Kompisen - Del 3

---

---

(( A/N:Detta är en uppföljare till två gamla noveller som jag postat här som skulle fått en uppföljare då men som inte fick det. Då det var länge sedan de postades så uppmuntrar jag er att läsa om de första delarna.

Del 1:
http://www.sexnovell.se/novell/11668/kompisen-del-1/.

Del 2:
http://www.sexnovell.se/novell/11669/kompisen-del-2/...

Trevlig läsning! ))


En kula av kaliber.22 slog in i måltavlan. Inte ett bra skott, men det var inte menat att vara det heller. Sköt jag fler magasin än den ask jag plockat med mig till att börja med så var
jag antingen tvungen att börja på en ny, eller köpa på plats. I båda fallen betydde det att jag avreagerade mig. Att sätta en kula i en måltavla är ett bra sätt att göra det på, förutsatt
att måltavlan inte lever. Somliga skulle hävda att den måste leva för att det ska fungera att avreagera sig på den, men jag anser de har fel. De enorma mängderna koncentration som
krävs för att skottet ska sitta precis rätt, precis där du vill ha det gör att du slipper tänka på annat. Och jag hade mycket att tänka på.

Det började gå på mina nerver. Allting i livet kretsade just nu kring henne. Min kompis. Eller kunde jag verkligen kalla henne det? Jag menar, vi hade faktiskt haft sex.
Eller sex och sex. Bill Clinton sa en gång att Oralsex inte var "riktig" sex. Oavsett vilket så förändrades vår relation i grunden. Med "I grunden" menar jag att den upphörde.
Det fungerade helt enkelt inte längre att träffa henne. När vi vaknade sade hon inte ett ord till mig. Hon ville inte ens titta mig i ögonen. Jag lämnade lägenheten i den tid som
det tog för mig att få på mig kläderna och gå ut genom dörren.

Sedan dess hade hon inte ringt. Inte SMS:at. Och inte svarat. Jag hade till och med en gång åkt hem till henne och ringt på dörren. Ingen öppnade. Jag vet inte om jag bara hade
otur och hon inte var hemma, eller om det helt enkelt var så att hon verkligen inte ville prata med mig. En månad utan sin bästa kompis är en väldigt lång tid om du är van att prata
med henne på ett eller annat sätt varje dag. Fan också. Hur kunde jag vara så dum.

Jag tog ur det tomma magasinet ur pistolen, lade den på bänken och tog några steg bakåt med händerna knutna bakom ryggen. Jag hade tömt mitt magasin först av de som var på
klubben och sköt idag. Det var i och för sig inte ovanligt men när jag upptäckte att de andra bara var inne på sitt andra eller tredje skott insåg jag hur fort jag hade skjutit. Säkerhetsfara.
Vid skytte ska man tänka på säkerhet, sig själv och målet. Det enda jag hade tänkt på var hur min bästa kompis hade lett när jag slickade henne, för att sedan inte ens titta åt mitt håll
när jag vaknade morgonen därpå. Jag gick bort mot dörren, öppnade den och lade hörselskydden på bänken. Jag hade skjutit slut den ammunition jag betalat för och behövde inte skjuta mer,
men kanske behövde jag gå lite. Jag gick ut ur sportlokalen som hyste den lilla skytteklubb där jag brukade hyra en sportpistol och ammunition och gick mot Tunnelbanan.

Jag vred och vände på situationen. Allting som hade hänt. Jag hade till och med skrivit ner det. Jag hade analyserat det fram och tillbaka. Det var inte så mycket en fråga om skuldkänsla
som en längtan att få veta om det fanns något sätt situationen kunde lösa sig på. Skuldkänsla. Hmf. Det fnyste den lilla rösten bak i mitt huvud åt. Hon startade det. Eller gjorde hon det?
Det kändes som jag höll på att bli fullkomligt galen. Det kanske jag hade blivit också. Om en galen person vet om att han är galen, är han då galen? Den frågan fick vänta. Det enda
som betydde någonting just nu, det var henne. Det kändes som det var en avrättning, ett händelseförlopp jag inte kunde påverka - någonting som skrämmer mig mer än någonting annat.
Jag var - för första gången i mitt liv - i en situation där lösningen på mitt problem inte fanns i mina egna händer. Det låg i hennes. Men hon hade inte gjort någonting. Hon hade inte velat kontakta
mig. Var det då inte så att lösningen inte kunde uppnås?

Så jag gick. Och jag gick. Och jag gick. Jag gick tills jag tittade upp. Jag visste inte ens riktigt vart jag befann mig, bara att jag var någonstans ute vid Gärdet. Det låg fortfarande en massa skräp vid mina fötter sedan det stora vattenkriget som varit här på Sommaren. Både hon och jag hade deltagit på Nords sida. Vi hade haft skitkul. Månen lyste över mitt huvud. Det hade börjat bli sent och jag bodde inte ens i närheten. Det struntande jag fullkomligt i. Mina föräldrar litar rätt mycket på mig, speciellt när de vet att jag kan gå långa promenader. Jag satte mig ner på en klippa och råkade lägga handen på en trasig och för länge sedan kastad och kasserad vattenbalong. Jag plockade upp den, höll den i mina händer och kände på den. Då gick det genom min kropp, en shock, en instinkt som alla människor har. Instinken som säger åt dig att någon tittar på dig. Det är en stark insinkt och den första reaktionen på den blir att vända sig mot källan. Källan var en högst bekant uppenbarelse som närmade sig mig försiktigt. Hon sade ett enda ord. Mitt namn. Jag ställde mig upp. Hon kastade sig i mina armar. Och grät.

Jag kände mig lite fånig och generat när jag stod där och höll om henne när hon grät. Hon fortsatte. Jag hittade ingenting jag kunde säga för att lugna henne. Till slut tittade hon upp, hennes tårfyllda ögon tittade in i mina. Jag försökte le, men det gick inte riktigt. Jag var orolig för henne. Vi satte oss ner, båda två. Jag höll om henne.

Jag fick veta mycket den kvällen. Mycket om varför hon agerat som hon gjort. Varför hon tyckt att det som hänt varit hennes fel, att hon varit rädd att dra in mig i någonting som skulle förstöra vår vänskap. Hon hade tänkt att vänta ett tag tills vår passion dött ut. Det visade sig att den aldrig hade gjort det. Den hade bara blivit starkare. Hon hade skämts för att inte kunnat motstå att följa efter mig när hon hade sett mig gå från Skytteklubben. Jag hade kysst henne. Jag hade sagt de ord jag aldrig trott jag skulle säga till en människa. Jag hade önskat, men jag hade aldrig gjort det förut. Det var en stor sak för mig. Men den var ärlig. Fyra ord fick jag tillbaka.

Jag älskar dig också.

Jag kommer ihåg det som om det var igår. Den tysta promenaden hem till henne. Hur vi smög in i dushen tillsammans. Hur vi kysstes under det rinnande vattnet, tvålade in varandra och tvättade av det. Hon somnade i mina armar. Och när jag vaknade så låg hon där, och såg rakt in i mina ögon med ett brett leende. Hon kysste mig. Det är den mest underbara morgon jag någonsin varit med om på mer än ett sätt. Det var morgonen då jag efter en lång tids väntan förlorade min oskuld. Det var underbart. Det började med kyssen. Det fortsatte med händer som lekte över hennes kropp och med hennes kropp som pressades mot min. Min kuk blev genast hård - någonting annat skulle varit omöjligt - och den försökte få så mycket utrymme som den kunde mellan våra kroppar. Hon märke den och flyttade sig så att hon låg på sidan. Hennes hand sträckte sig ner mot den och smekte den kort. Sedan viskade hon vad hon ville i mitt öra och lade sig på rygg.
Jag vände mig om och lade mig över henne, med en hand hållandes i kuken och en bön att jag skulle hitta rätt. Det gjorde jag inte, men med lite hjälp från hennes sida så hamnade den rätt och min kuk började långsamt utforska hennes fitta. Det gick inte fort, vi hade ingen brådska. Jag förde den varsamt, rädd för att det skulle göra ont för henne. Hon såg mig rakt i ögonen medans jag knullade henne. Hon log. Hon var fortfarande min bästa kompis, men hon var något annat också.

Hon var Priska. Och hon var min Flickvän. Och det är hon än idag.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
På riktigt	Första gången	3.3	8/9-11
Kompisen - Del 3	Första gången	4.0	21/12-08
Kompisen - Del 2	Första gången	4.2	18/9-07
Kompisen - Del 1	Första gången	2.8	18/9-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.