Vinterlandskap del 1
Jag steg av rälsbussen i det lilla värmländska samhället. Tänk att jag låtit mig luras ut här i obygden. Nåja det var ju bara frågan om en knapp halvtimmas tågresa från Karlstad. Och jag hade inget särskilt att fylla den här mellandagseftermiddagen med.
Jag tittade mig omkring på den lilla pittoreska stationen. Två spår, en perrong och en liten Coop Extra butik. En gångväg följde spåren mot det lilla samhället. Tio hus? Nej, kanske tjugo, en skola och en kyrka.
Någonstans här fanns rummet där du satt framför din dator när vi lärde känna varandra. Men var?
Jag tittade ut över fälten. Frosten glimmade som diamanter i vintersolen. Jag tog upp min kamera och fotograferade en av de svarta frusna björkarnas glittrande smågrenar i motljuset. Du skulle möta mig sa du. Så jag drog in den vinterkalla lantluften i lungorna och väntade.
Vi hade inte träffats förut, bara pratat på nätterna via nätet om livet och bekymren och poesi i ögonblicket. Men nu var jag här och du skulle bjuda på fika. När tågen tillbaka till Karlstad gick hade jag ingen aning om. Det var bara att hoppas att vi skulle trivas ihop. Annars kanske det skulle bli en kall väntan till kvällen eller hur oftas nu tågen gick.
Någon kom gående längs gångvägen mot mig. En kvinna. Den påbylsade klädseln och motljuset gjorde det svårt att se några drag, men att det var en kvinna såg jag på rörelsemönstret. Jag kunde inte tänka mig att det var så många andra som hade anledning att spankulera förbi stationshuset i vinterkylan. Särskilt inte nu när ett tåg just gått och inget annat syntes vara på ingång. Alltså utgick jag ifrån att det var du och börjde gå dig till mötes.
Vi möttes väldigt självklart. Jag tog dina händer i mina kalla och sa hej. Du log. Jag log tillbaka. Du gjorde en gäst som tog in hela vintern runt oss och jag förstod utan ord att du ville dela landskapet med mig. Vi började gå hand i hand först längs gångvägen för att sedan ta av på en stig upp i en skogsbacke.
Vi gick under tystnad. Jag sökte ord som skulle tillföra något till ett ögonblick som kändes alltmer speciellt. Men fann inga. Inte du heller tydligen. Vi andades vit rök ur munnarna. Kölden nöp i kinderna. Vinterskogen låg tyst runt oss förutom knarret under skorna. Vart går vi, frågade jag till sist och du svarade: En liten omväg bara - fikat blir godare när man varit ute i kylan.
Så du bjuder på kaffe?
Är det inte därför du är här.
Mm.
Tystnad igen.
Efter en stund kom vi över ett backkrön och tittade ner över en glänta i skogen. En rökpelare stod rakt upp i stiltjen ovanför ett litet torp. Gamla fruktträd och övervuxna häckar visade att huset stått där länge. Fladdrande ljus i fönstren gav tillsammans med den rykande skorstenen intrycket av värme och hemtrevnad.
Ta det försiktigt i slänten sa du det kan vara halt. Samtidigt slant mina opraktiska lågskor på en isfläck och jag landade på rygg i snön. Det var en brant slänt med hårt packad snö. Jag rutschade okontrollerat nerför den samtidigt som jag hörde dig ropa. Se upp för diket. Jag landade handlös och hörde ett brak under mig när iskorpan gav vika. Dike tänkte jag, detta är ju en bäck samtidigt som jag kände det iskalla vattnet tränga igenom mina kläder.
Om jag innan jag satte mig på tåget från Karlstad och under själva tågresan hade fantiserat om hur jag skulle åstadkomma en lättklädd situation så var det inte på detta viset i alla fall. Jag tittade på dig där du rumsterade om vid kökspisen. Mer ved för mer värme. Varm mjölk för varm choklad. Mina kläder på en tvättlina ovanför vedspisen. Själv satt jag inlindad i en filt. Du hade däremot fortfarande alla kläderna på dig.
Jag huttrade fortfarande och var tacksam för ditt snabba bestämda agerande när du rutschat ikapp mig nerför slänten. Blåfrusen som jag var när vi kom in i stugan så generade det mig inte särskilt när du skalade av mig mina plaskblöta kläder och lindade in mig i en filt. Nu när jag började tina lite grand däremot så pirrade det lite av att sitta här utan en tråd på kroppen under filten.
När du ställde fram en kopp choklad så kände du på mina istappar till händer och sa fundersamt att en het dusch kanske vore en bra idé. Chokladen och brasan kunde du ju hålla varm uinder tiden. Jag följde dina anvisningar och hittade inte bara en dusch utan innanför den en liten mysig bastu. Kall som jag var slog jag igång den och tänkte att tinar jag inte av duschen så kan jag ta en bastu också.
Det varma vattnet gjorde förståss underverk och när jag stått alldeles för länge i duschen började jag få dåligt samvete som övergett dig ute i stugans kammare. När jag tassade ut. Ångande, rosenvarm och blöt i håret med en handduk om midjan och en filt över axlarna, hittade jag dig djupt försjunken i ett ritblock. Det sprakade om brasan som spred ett gyllene eldssken över rummet. Inget elljus störde istället brann en fotogenlampa och några levande ljus.
Jag sjönk ner i soffan och slöt händerna runt muggen med varm choklad. Ritkolet skrapade mot papperet. Jag studerade dina fridfullt koncentrerade anletsdrag.
Vad tecknar du?
Dig.
Ur minnet?
Mmm...
Tystnad. Tvekan.
Skulle du kunna tänka dig att sitta för mig? Jag menar, är du varm nog för att visa lite mer hud?
Jag lät filten falla ner på soffan och lutade mig tillbaka, handduken lossnade och gled ner på golvet.
Räcker det så här eller hur vill du ha mig?
Det blir bra tillsvidare. Sitt still så!
Du började en ny skiss i ditt block och jag tänkte att bastu blir det nog tid till sen.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Jadu, den byn vet man vart den ligger och vart den finns... Hoppas det blir en erotisk fortsättning...
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Sött!