Betty och Havet

---

---

Det var den sista söndagen i den sista sommarveckan och kvällningen hade redan gjort entré, när Betty påbörjade sin strandpromenad. Ute i väster sjönk solen mot horisonten och slog en blodröd gata över havet. Gårdagens oväntade storm gjorde alltjämt vattnet oroligt och kraftfulla vågor kastade sig upp på land. Ovan de skogsklädda kullarna i öster steg en blekgul måne ur ett djupnande dis, och mellan dessa tvenne himlakroppar lyste de första svaga stjärnorna.

Betty tänkte på den gångna sommaren och var knappt medveten om det storslagna panoramat. De gångna veckorna hade varit sprängfyllda utav möten och spännande erfarenheter, både av privat natur och yrkesmässigt, även om de båda allt som oftast flöt in i varandra. När hon nu, för sista gången det här året, gick barfota i den varma sanden, vinden vild och varm mot hennes hud (tacksamt exponerad för elementen av den tudelade dress hon bar) infann sig en märklig blandning av melankoli och eufori. Euforin kom sig av alla minnen av män hon haft under den heta och otroliga sommar som nu var på väg att lämna dem, män som i olika grad fått henne att bli medveten om kraften i den kvinna hon var; melankolin hade sina rötter i den övergivenhet som nu präglade orten där hon tillbringade varje sommar, där sommargästerna försvunnit, badhytterna stod tomma, och där sandstranden knappt skulle bära spår av människofötter under vinterhalvåret (ortsbefolkningen skydde stranden under vinterhalvåret).

Även här fanns minnena. Ett par hundra meter längre inåt land, just där fyra sanddyner möttes i vad som liknade ett W, hade hon älskat med en fd. kollega, en man som låtit dem dansa en erotisk dans med otroliga steg. Minnet fick det att kittla till i hennes kön. Och i den där gula badhytten, på vars ena vägg fjolårets cirkusposter nu revs itu av vinden, hade en nästan skamlöst ung man fått sig en lektion i hur man hanterar en kvinna. Hans oerfarenhet hade kompenserats av elevrollens entusiasm, och än en gång for en ilning av vällust genom Bettys kropp. Det hade varit en ynnest att få agera lärarinna åt en man på det där sättet. Hans dyrkan hade fått henne att växa. Som människa och som kvinna.

Det hade varit många sådana upplevelser den gångna sommaren och minnenas sorl gjorde sig påmint; hon började nynna på Hansson De Wolfe Uniteds sång på samma tema, samtidigt som hon omedvetet lät händerna smeka den egna kroppen, som för att påminna sig själv om att hon alltjämt var stark och åtråvärd, och faktiskt hade det bästa framför sig med avseende på det intima.

Någon närmade sig henne från motsatta hållet. Hon såg att det var en man, ungefär i hennes ålder, som tydligen hade badat nyss. Vart var han på väg? Stan låg i hennes riktning, badhytterna verkade tomma, och åt motsatt håll fanns bara mil efter mil av sandstrand. Gick han bara omkring? Ville han se om stormen fört med sig nåt vrakgods eller, som i fjol somras, en strandad delfin eller två? Tanken att han var på väg till henne slog inte Betty förrän han leende presenterade sig på klingande svenska, bara på armlängds avstånd. Lätt förvirrad tog hon hans hand och acepterade att en landsman slumpmässigt hade mött upp med henne på den övergivna stranden, där solens ljus svepte in hela tablån i ett dramatiskt och sensuellt sken. Han sa sig ha sett henne på någon av stans uppblommande nattklubbar tidigare, och förundrats över hennes sångröst. Jodå, han hade hört hennes karaokesång och funnit den både behagfull och märkligt eggande.

Hade han verkligen sagt "eggande"? Eller hade fantasin spelat henne ett spratt? Vinden hade friskat i, och det var faktiskt lite svårt att göra sig hörd om man inte höjde rösten. Han frågade henne om hon visste att det drunknat en landsman till dem, just här, i fjol somras? Ungefär samtidigt med delfinerna? Nej, det visste hon inte, och han hade gärna fått låta bli att upplysa henne om det, för det störde henne lite. Han sa något om att mannen dränkt sig efter en bitterljuv kärlekshistoria som tagit en ände med förskräckelse, när kvinnan i fråga visat sig vara gift. Samtidigt som hans morbida berättelse gjorde henne lite illa till mods, fann hon främlingen märkligt fascinerande. Han såg trevlig ut, inte direkt snygg, men hans ansikte hade en öppehet och nyfikenhet som fascinerade henne, med en sensuell mun och näsvingar välvda likt vingarna hos en stolt fågel, ständigt redo till flykt. Hans kropp var rätt välformad, med en massiv bröstkorg och breda axlar. Det fanns en lite "burdus" manlighet hos främlingen med det korta namnet, som fick Betty att vilja lära känna honom, som man, även om hon av princip inte hade intimt umgänge på studs med första bästa karlslok som råkade stimulera hennes könshormoner. Lite stolthet och förnuft hade hon allt.

Men utan att kunna stå emot la hon sina händer på övre delen av hans bröstkorg och kände en värme studsa tillbaka genom händerna och ut i kroppen. Hans näsvingar skälvde till och strax var deras kroppar enade, hud mot hud, hans händer runt Bettys rygg. Med oändlig omsorg kysste han henne, lät tungspetsen dansa över läpparna, precis så som hon alltid ville bli kysst, och lät sin andedräkt bli en med hennes. I nästan tio minuter stod de så, och lät kyssarna vara det enda uttrycket för den erotiska eld som nu brann i deras väsen. Sedan, unisont, med bibehållet lugn, befriade de varandra från sina lätta kläder och lät varm sand bli den bädd där de skulle tillbringa de kommande två timmarna.

Betty var erfaren. Hon hade älskat. Mycket. Och älskade att älska. Aldrig fann hon sig så levande som under den erotiska leken, och hon hade oändligt mycket att ge den man eller kvinna som var villig att underkasta sig hennes kunskap. Men den här mannen tog henne med till en extas som hon sällan upplevt. Med händer, läppar och tunga gjorde han hela hennes kropp till en mottaglig zon, en erogen lekplats där varje muskels och senas spel, under gyllenbrun hy, var något att avnjuta med både ögon, fingrar och läppar. Han lät tungan dansa fram över bröstvårtor och navel med samma glödande entusiasm, lät händerna forma hennes skälvande hud och fick henne att rida honom med en aggressivitet som fick det att dåna själen. Han nekade sig tömning, men inte klimax, och därav följde orgasm på orgasm, en sannskyldig storm av njutning.

Deras skrik av ursinnig lust ekade mellan badhytterna och just då var Betty tacksam över att det vara var de två på den övergivna stranden.

En och annan krabba kanske tittade på, men deras värld är rätt begränsad och mänsklig älskog står inte högt på deras prioritetslista.

På knä i varm sand med stjärten mot himlarna, en trygg och manlig man respektullt och kraftfullt pådrivande bakifrån, ena handen i hennes hår och den andra smekande könet, lät Betty vinden svalka sitt hettande sköte, där orgasmerna pulserade fram ur den uråldriga ritual de höll på med. Känslan av total fokusering från hans sida var total; aldrig förr hade en man så totalt koncentrerat sig på hennes glädje och lust, där hans egen lust dock inte gick obemärkt förbi. Hans "tomma" orgasmer fick honom genomfaras av samma primalskrin som Helene.

Sen red hon honom igen, främlingen, som nästan sjöng om hur vacker kvinnan är då när hon rider, så fullkomlig i sin makt och kraft, vars kropp är ett ständigt föränderligt landskap av skönhet och gränslös livsbejakelse.

Så såg han henne, så rörde han vid henne, så älskade han hennes njutning, att han, främlingen, gav henne allt av sin manliga förmåga, och fick henne att uppgå i det erotiska nirvana som alltid tycktes vara hans mål, var gång han älskade.

*

Betty vaknade till sans. Solen hade lämnat världen, vinden var kylig och hade torkat svetten från hennes kropp. Himlen var nu rikt beströdd med stjärnor. Hon låg kvar några minuter och kände efterdyningarna av älskogen klinga bort. Skötet sved inte eller kändes glödgat. Endast ett surrande välbehag minde om den njunting hon nyss upplevat. Betty reste sig och såg att stranden var tom. Endast hon själv befann sig i det tilltagande dunklet. Under påklädnaden såg hon sig om efter spår. Spår av honom, andra spår än det surrande välbehaget hon alltjämt njöt av. Det kunde inte ha varit en dröm, spåren av hans mjuka bett fanns kvar på huden, men de enda fotspår som fanns att se var hennes egna. Med stigande olust begav hon sig bort mot en lång trappa som ledde till byn, alltjämt med blicken mot stranden, som för att se något påtagligt spår av den man som under en kort tid skänkt henne sådan respekt och lycka.

Högst uppe på trappan vände hon sig om en sista gång mot stranden, som nu nästan låg i mörker, då ljusen från byn var starkt.

Betty kunde se mycket långt bort. Men där fanns ingen, ingen alls.

Så vände hon ryggen mot stranden och gick in i ljuset.

Havet brusade mycket starkt.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
De Två Väninnorna	Lesbiskt	3.5	31/10-08
Betty och Havet	Heterosex	3.4	31/10-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.