Halloweenfesten

---

---

Träden stod uppradade som en arme av gröna soldater framför henne. Till vänster rann en fjällbäck som var till brädden fylld av iskallt smältvatten från glaciärerna. På högersidan reste sig en bergvägg täckt av mossa och lösa stenar. Hanna var tvungen att trotsa sin rädsla och börja gå genom skogen om hon skulle ta sig hem igen.

Hur kunde allt ha gått så fel? Hon hade ju litat på Peter till hundra procent. Han hade varit så snäll den där dagen i somras när de hade träffats efter konserten. Allt hade gått så fort. De hade flyttat ihop efter en månad och när hon hade fyllt år hade de fått en Parisresa i present av hans föräldrar.
Minnesbilder av när de kysstes i hissen på väg upp i Eiffeltornet susade igenom hennes bultande huvud.

Nu var dock verkligheten en helt annan. Nu befann hon sig flera kilometer in i skogen med ett vrålande vattenfall i ryggen och bara en enda möjlig väg tillbaka till hjälpen. Vart gick allt snett undrade hon stilla för sig själv? Hade hon kunnat göra något annorlunda, var det verkligen hennes fel?
Varför hade hon gått med på att fira helloween ute på den plats hon avskydde mest av allt i hela världen? Hur kunde hon vara så jävla korkad?

Hon tog sig mot tinningen och kände på såret. Igår hade högra sidan av huvudet bytt utseende från att haft ljus sammetslen hy, ljust långt hår och söta smilgropar till att…ja, till vadå egentligen? Hon var tvungen att försöka hitta något att spegla sig i så hon fick se hur illa det var med henne. Hennes klänning hade sugit upp det mesta av blodet, och tillsammans med skogens fukt hade den gjort klänningen tung och oformbar. Fortfarande kunde hon inte förstå vad det var som hade dykt upp ur skogen och orsakat all denna förödelse.

Att Peter inte längre fanns hos henne hade väl inte sjunkit in ordentligt. Att hon var den enda som fortfarande andades kändes som en bisak. Hanna skulle inte känna sig trygg förrän hon låg hemma i sin egna välbekanta säng med föräldrarna bara en vägg ifrån henne. Egentligen hade hennes kontakt med föräldrarna aldrig varit den bästa, och framförallt inte den sista tiden då hon så smått börjat bryta sig loss. Ändå var just vetenskapen om att de bara var några meter ifrån henne det hon behövde som mest just nu.

Ett tiotal meter nedströms så fanns det en liten ficka där vattnet var så stilla att det skulle kunna fungera som spegel åt hennes sargade uppenbarelse.

Försiktigt tog sig Hanna ner mot vattnet. Stenarna var hala och klädda med alger och hon fick hålla sig i rötterna till en liten björk som klängde sig fast vid kanten. Hon tog ett djupt andetag och böjde sig ut över hennes tillfälliga tvillingavbild som lätt krusade sig på vattenytan.
Det såg inte så farligt ut som hon hade befarat. Visserligen hade hon fått rejält med stryk och hon var både blodig och blåslagen i hela ansiktet, men hon
bedömde att det bara var ytliga sår som tids nog skulle blekna till ett oönskat ärr, ett minne som hon aldrig skulle glömma.
Mödosamt kravlade hon sig upp för kanten och tittade ut över det som hade varit en sjujävla festplats kvällen innan. Det låg ölburkar, flaskor, chips och chipspåsar överallt. Glöden från brasan hade inte svalnat helt och det rykte och osade bränt kött av Martins ena fot som låg i den stora härden av gulröda, varma rester av veden. Hannas mage vände sig ut och in av synen och hon spydde gång på gång.

Utmattad sjönk hon ihop mot en stubbe och såg sig hjälplöst omkring. Tårarna steg i hennes ögon och hon skakade av en blandning mellan rädsla, hunger och köld.
Det vackra vädret var på väg att övergå i något mörkare och mer hotfullt och hon var snart tvungen att börja gå om hon skulle hinna innan kvällen kom.
Det värkte i kroppen när hon reste sig upp. Stigen som ledde tillbaka slingrade sig som en orm ner mot skogen och grenarna omslöt den som en ondskefull mun som ville sluka allt som kom i dess väg.

Hanna hade varit rädd för mörker och skogen ända sen hon varit liten. Hennes kusiner hade roat sig med att skrämma henne med alla möjliga och omöjliga historier om vad som kunde hända när solen gick ner och det blev mörkt bland träden i skogarna runt hemmet.
Det som skrämde henne mest nu är att hon skulle tvingas gå ensam förbi ett gammalt öde hus där det påstods spöka…..och med tanke på vad som hade hänt igår så var hon inte längre säker på att det bara var en påhittad historia.

De hade varit fyra stycken par på festen. Förutom Peter och hon själv så hade även Martin och Sara, Jörgen och Angelica samt Tommy och Lena varit där. Samtliga hade förolyckats av…..ja Hanna var ännu inte säker på vad det hade varit. Nu handlade mer om att ta sig hem helskinnad och förklaringen till allt hemskt som hade hänt fick polisen ta reda på.

På darriga ben började Hanna ta sig mot den väntande, mörka käft som slukade stigen och allt ljus som fanns omkring den. Hon stannade någon meter innan öppningen och tittade längs stigen. Skogen var tät och mörk. Lövverket släppte inte igenom mer än någon strimma solljus här och där. Det var tillräckligt för att Hanna skulle kunna orientera sig, men det var inte så ljust att det skulle kännas tryggt att promenera mellan alla dessa knotiga träd, och framförallt så kändes det inte tryggt att gå förbi det gamla rucklet som fanns några hundra meter in i skogen från den plats Hanna befann sig på nu.
Det är nu eller aldrig tänkte Hanna och började försiktigt gå in ibland träden. Efter en halv minut eller så, så började hennes ögon vänja sig vid det dunkla ljuset.
Bruset från bäcken blev svagare och svagare och istället började hon höra fågelkvitter och alla andra ljud som hör en fredlig urskog till.

Nervöst vände sig Hanna om var och varannan meter för att kolla så att det inte var någon som förföljde henne.

KNAK!

Ljudet av en gren som knäcktes fick Hannas hjärta att hoppa över ett par slag. I hennes iver att kolla bakom sig så hade hon snavat på en nerfallen, torr gren och föll handlöst till marken.
När hon efter några sekunder hade insett vad som hade hänt och känt efter så att inga ytterligare skador tillkommit på hennes redan mörbultade kropp vred hon försiktigt upp huvudet och tittade ängsligt längs stigen.
Det hon såg gjorde att hjärtat frös till is…..mellan några trädgrenar så skymtade hon det gamla ödehuset.
Det var ett tvåvåningshus av trä. Märkligt nog så var samtliga fönster hela. Annars brukar det ju vara ett populärt nöje bland tonårspojkar att krossa fönster på gamla hus, men det här stod helt orört.
Färgen flagnade, men det såg fortfarande brunt ut och knutarna var röda. Framför huset fanns en ganska liten gårdsplan som på bägge sidorna kantades av ett par uthus, förmodligen hade tjänstefolket bott i det ena tillsammans med stallet. Det andra hade fungerat som en bagarstuga eller tvättstuga.
Från de bägge uthusen så växte det taggiga rosenbuskar in mot mitten och det stod en flaggstång mitt framför den en gång i tiden pampiga entrén.
Gruset framför huset var välkrattat och det växte inget ogräs alls i grusgången.
Hanna rös inombords när hon tittade på huset och dess gårdsplan. För ca 200 år sedan hade det funnits en gruva i närheten av platsen där de hade festat igår och det här huset sägs det att direktören bodde i med sin familj. Enligt Hannas kusiner så ska han ha varit fruktansvärt svartsjuk och när gruvan gick i konkurs så ska han ha blivit rasande och beskyllt sin fru att varit otrogen med snudd på varenda man som jobbade i gruvan. Det hela ska ha slutat med att han dränkte frun och barn i brunnen som fanns på gården och sedan hängde sig själv på vinden i det stora huset.

Vägen som hade lett till gruvan hade sedan länge växt igen och kvar fanns bara den krokiga stig som Hanna nu tvingades gå på.
Det började bli ordentligt mörkt nu och Hanna hörde ett avlägset mullrande bakom henne. Åskan var på väg och vinden ökade i styrka. Solen försvann i ett huj och ersattes av ett kompakt mörker som då och då bröts av ljuset från en avlägsen blixt. Regndroppar började falla ner från den mörka himlen och det verkade inte bättre än att det skull bli ett riktigt oväder mitt i all misär som Hanna redan kände.

Hur skulle hon göra? Skulle hon våga ta skydd i huset eller skulle hon fortsätta att gå och riskera att frysa ihjäl på kuppen?
Temperaturen sjönk snabbt nu och det kunde inte vara mer än 5-6 grader ute och Hanna hade inte mer än sin maskeradklänning och ett par våta tygskor på sig. Hon skulle definitivt ta en stor risk om hon försökte ta sig tillbaka till byn med så lite kläder i den isande vinden som tilltog allt mer i styrka.
När det även började hagla så bestämde sig Hanna för att chansa, hon måste ta skydd någonstans, oavsett om det gick historier om huset så hängde hennes liv på att hon kom undan ovädret.

För att komma in till huset så måste hon klättra över en gammal hästdroska som blockerade den smala gången mellan de kraftiga, taggiga rosbuskarna. Det knakade i gammalt trä när hon belastade det nedersta trappsteget och hävde sig upp på droskans förarplats. Hon skyndade sig ner på andra sidan och hoppade ner på den välkrattade grusgången. Benen vek sig på henne och hon rullade runt vid nerslaget. Hanna reste sig upp, vände sig om mot droskan och blev alldeles kall inombords. Hjärtat stannade när hon såg att det inte fanns någon droska där. Den var borta!
En annan sak som inte heller stämde var vädret, eller ovädret snarare. Det var också borta. Innanför de ogästvänliga buskarna var det lugnt och stilla. Det regnade inte på henne trots att det vräkte ner både regn och hagel bara metern därifrån.
Hanna vände sig mot huset och tittade närmare på det.

I fönstren fanns blommor som någon skötte om. Det måste vara så för de hade stora gröna blad och vackra vit-gula blomblad som sträckte sig ut mot ljuset utanför fönstret. På övervåningen stod ett fönster lite på glänt och från det kunde det höras ett raspigt svagt ljud från en gammal grammofon.
Hur kunde allt detta stämma? Det var ju 200 år sen som gruvan försvann och det var flera kilometer till byn som låg längre ner i dalen. Bodde det någon här ute i ingenstans? Vem i så fall?
Hanna drogs mot dörren på det stora huset. Trappan upp mot dubbeldörrarna reste sig majestätisk mot henne när hon kom riktigt nära. Räcket var solitt och såg ut att vara gjort av mahogny eller något annat mörkt exklusivt träslag. Två stora, grova, svarvade pelare höll upp balkongen ovanför och årtalet ”1666” stod med snirkliga tecken ovanför dörren. Det var lite läskigt att titta på eftersom ettan nästan hade försvunnit. Däremot så lyste ”666” klart och tydligt med guldfärgade siffror mot den mörkbruna fasaden….
”Djävulens nummer” tänkte Hanna.
Precis när hon sträckte sig mot dörrhandtaget så gled dörren sakta upp med ett gnisslande ljud.

På något underligt sätt så var Hanna inte rädd längre. Det var som att en osynlig kraft drog henne in i huset. En kraft som skänkte henne lugn och fungerade som en buffert mellan den yttre världen och hennes inre känslor.
Hon steg in över tröskeln och tittade sig omkring. Den stora salongen fanns rakt framför henne. På gruvans storhetstid hade det säkert varit en häpnande utsikt från den och från verandan som täckte hela baksidan av huset.
Till vänster om henne ledde en mindre gång in till köket. Det var rejält tilltaget och det doftade svagt av kött. Hanna gick försiktigt in mot köket och såg till sin förvåning att det var tänt i spisen och att det stod två stora grytor och puttrade under den rejält tilltagna, murade spiskåpan.
Hanna vände tillbaka ut till entrén. Om hon fortsatte framåt så kom hon till den breda trappan som ledde till övervåningen. Nyfikenheten drog henne upp och hon noterade att dörren hade stängts bakom henne utan att lämna ifrån sig det gnisslande, knarrande ljudet som den hade gjort när den öppnades.

Trappan var välbyggd och lämnade inte ifrån sig några ljud när hon nästan skred uppför mot övervåningen. På väggarna satt gamla porträtt. Förmodligen på direktörerna som bott här antog hon. Mellan tavlorna gjorde stora stearinljus sitt bästa för att lysa upp det mörka trapphuset. När Hanna svängde runt hörnet på den vinklade trappan och började skymta övervåningen drog en kall vindil förbi och blåste ut nästan alla ljus som hade gett henne ledsyn.
Övervåningen såg ut att bestå av fyra eller fem stycken mindre rum och ett större. Det större rummet antog Hanna tillhöra direktören och var förmodligen ett kontor eller hans sovrum.

Dörren till det stora rummet stod lite på glänt och ett fladdrande ljus letade sig ut till henne i den mörka korridoren. Hon tittade ut genom dörren till balkongen på hennes vänstra sida och såg att det nu var helt mörkt ute. Utanför de taggiga buskarna rasade ovädret, men här inne var det lugnt. Mörkt, men lugnt.
Hanna hörde dämpade skratt inifrån det stora rummet och smög försiktigt fram och kikade in mellan den öppna dörren och dörrkarmen.

I rummet fanns en stor himmelsäng, ett litet bord med en stor spegel på, en robust byrå, ett par stolar och en gammal koffert. På väggarna satt tre, nej fyra hållare för stearinljus liknande de som Hanna sett i trappan. Lågorna fladdrade och skapade en varm, romantisk stämning i rummet. Hanna noterade även att det stod en stor porslinspotta under den stora sängen och framför den så låg en hög av slarvigt slängda kläder, sotiga smutsiga kläder samt en ren vit klänning av ett mycket vackert tyg.
Försiktigt öppnade Hanna dörren lite mer så att hon kunde se hela sängen. I den, ovanpå alla lakan stod en kvinna på alla fyra utan en enda tråd på kroppen. Hennes långa mörka hår hängde ner på ena sidan av huvudet. Hon log och blundade samtidigt som hon stönade och skrattade lätt.
Anledningen till hennes stön var att bakom henne stod en man, också han på all fyra och han lapade som en liten katt ur hennes fitta. Kvinnan var lite mullig och hade ljus hy, stora hängande bröst och ett stort märke på ena axeln. Det skulle kunna vara ett gammalt operationsärr. Hon var en väldig kontrast mot mannen som istället var senig, brunbränd och även ganska smutsig. Han såg ut som att han precis kommit från jobbet i…..gruvan tänkte Hanna.
Fascinerad såg hon hur mannen noggrant slickade kvinnans sköte. Hela vägen från hennes klitoris, över hennes blygdläppar och avslutade med att retsamt slicka hennes analöppning. Kvinnan stönade lite djupare och stötte försiktigt sin bakdel mot mannens ansikte. Hennes safter blandades med sotet i hans ansikte och rann nerför hennes innanlår.

”Det ser ut som mascara och tårar” tänkte Hanna.

”Kom hit”, sa mannen
”Är du redo för mig”, frågade kvinnan.

Mannen lade sig ner på rygg i fotändan av den stora sängen och Hanna fick då se den stora kuken som vajade framför ansiktet på kvinnan.
Hon greppade den med en hand och började runka den försiktigt. När hon hade dragit ner handen så att ollonet blottades slickade hon nerifrån pungen, upp längs skaftet. Hon kysste frenulum, slickade längs strängen och sög sedan in hela ollonet i munnen. Mannen stönade högt och kastade huvudet bakåt. Kvinnan sög honom mjukt och med känsla. Hon verkade älska känslan av hans mandom mellan sina läppar och grundat på hur mycket han stönade så gjorde hon ett utmärkt jobb.

Från rummet längst ner i hallen så hörde Hanna plötsligt små tassande steg och späda röster. Hon klev bort från skådespelet framför henne och såg efter vad det var.
Det visade sig att det var en liten flicka och förmodligen hennes lillebror som lekte i det andra rummet.
Flickan var uppskattningsvis 12 år gammal, mörkt hår som var uppsatt i två prydliga flätor, fräknar, en liten uppnäsa. Hon hade en mörkblå klänning med vit spets på.
Hennes lillebror såg ut att vara 8-9 år gammal. Han bar en vit skjorta, hängslen, mörkblå kortbyxor. Han hade ett spretigt ljusbrunt hår och såg ut som en liten vitaminkick med pigga ögon och ett leende på läpparna. Det var omöjligt att hitta ett mönster i deras lek utan det såg mest ut som att de busade med varandra.

Hanna log för sig själv och drogs tillbaka till det erotiska skådespelet hon tidigare råkat få se på.
Mannen hade nu lagt sig över kvinnan i missionärställningen och stötte långsamt men bestämt in sin grova kuk in i kvinnans blöta fitta.
”Åhh”
”Ta mig hårdare, visa att du är en man”, stönade kvinnan.
”Ja, just så”. Hennes andhämtning ökade i samma takt som mannens kuk stötte in i henne. Fortare och fortare, hårdare och hårdare for hans kuk in i hennes villiga inre.
”Vänta lite. Ta mig bakifrån istället”, sa kvinnan.
De gled isär och hon ställde sig på alla fyra igen framför honom. Raskt klev han runt och besteg henne igen. Hans lem glänste av hennes safter och Hanna såg en tjock droppe på hans ollon innan det försvann ur hennes synfält igen.
”Är jag bättre än direktören?” Frågade mannen gång på gång när han knullade henne hårt.
”Jaaa”, gnydde kvinnan.
”Säg det!”
”SÄG DET!”
”Du knullar mig bättre än direktören”, stönade kvinnan.
”Igen!”
”Du knullar mig bättre än direktören” nästan skrek kvinnan.
”Så ska det låta”
”Fortsätt, fortsätt….jag kommer….jag kommer” stönade hon
Mannen lyckades öka takten lite till och stötte frenetiskt kuken in till botten av hennes fitta.
”JAAAA…GUUD…ÅHHHH” Kvinnan kom och det forsade safter från hennes underliv. Hon skakade i hela kroppen och klöste med naglarna i kudden framför sig.
Med ett par sista hårda stötar fullbordade även mannen sin extas och drog sig ur. Hanna såg hur stråle efter stråle av varm, tjock sperma sprutade ut ur den grova kuken och landade på kvinnans rygg och stjärt.
De sjönk ihop och lade sig i varsin ände av den stora himmelsängen, pustande och småleende bägge två.

Plötsligt slocknade det sista ljuset som hade gett ledsyn till Hanna när hon gick uppför trappan. Upp stormade en ursinnig karl. Han gick rakt igenom Hanna, slet upp dörren till sängkammaren och vrålade obsceniteter mot mannen som låg, fortfarande naken, i sängen. Hanna kände igen honom från en av tavlorna hon sett tidigare. Det var direktören….
Han kom tillbaka ut till hallen och slet ner ett gevär som satt som prydnad på väggen.
Det var ett vackert gevär med snidade figurer på kolven, vackra mässingsdetaljer och en lång vacker pipa. I detta nu var dock geväret det närmaste direktören kunde få sina händer på. Med en välriktad sving placerade han kolven i ansiktet på den numer inte småleende mannen. Hanna hörde hur hans tänder och käke krossas av sving nummer ett och hans skrik tystnade helt av sving nummer två.
”DIN JÄVLA HORA!”
”JAG VISSTE DET!....DU HAR JU KNULLAT HELA MANSKAPET!”
”MEN NU HAR DU KNULLAT FÖR SISTA GÅNGEN DIN SKÖKA!” skrek han vansinnigt och knuffade ner henne på golvet och sparkade henne i ryggen.
”FATTAR DU VAD DU GJORT MOT MIG?”
Han drog av sig livremmen och fjättrade hennes händer bakom hennes rygg, släpade upp henne på fötter och knuffade ut henne i hallen där Hanna förskrämd klivit in bakom ett linneskåp.
Han knuffade kvinnan nerför trappan och med en duns slog hon huvudet i väggen, tappade förmodligen medvetandet och blev liggande i en hög längst ner.
Han rusade efter och slet upp henne på fötter igen. Benen bar henne inte så hon ramlade omkull igen. Då drog han henne istället i håret ut mot dörren, hon skulle bara ut. Dörren gled upp utan att någon öppnade den och han kastade ut kvinnan på grusgången framför huset.
Han lämnade henne inte ifred nu heller utan sprang ner efter henne och fortsatte dra henne i håret. Stora tovor lossnade och det rann blod längs hennes kinder. Han släpade henne bort till brunnen som stod framför bagarstugan. Där släppte han henne, spottade på henne och skrek att nu skulle hon minsann få se.
Han sprang in igen i huset, upp på övervåningen, rusade in i barnens kammare och tog dem under varsin arm. Vettskrämda skrek de och bönade att han skulle sätta ner dem.
Högröd i ansiktet bar han barnen mot brunnen där kvinnan lyckats sätta sig upp.

”DET HÄR ÄR DITT FEL” skrek han.
”DU KOMMER BRINNA I HELVETET FÖR DET DU GJORT MOT MIG!”
Så slängde han helt sonika flickan över kanten och ner i den mörka, djupa brunnen.
”NEEEEEJ” skrek kvinnan förtvivlat när han lät pojken göra sin syster sällskap.
”Oroa dig inte. Du ska få följa dina barn” sa han och slet upp kvinnan i stående ställning.
”Du ska veta att varenda en av dina mannar är mera karl än du”, sa kvinnan iskallt och stirrade in i hans hatfyllda ögon.
Det var det sista hon sa innan hennes liv slutade långt nere i det kalla vattnet.

Direktören sjönk ihop mot brunnens mjukt rundade stenkant. Vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte förklara vad han hade gjort. Tankarna snurrade i huvudet på honom. Det fanns bara en sak att göra. Han gick tvärs över gården till stallet och hämtade ett långt kraftigt rep.
Hanna som sett allt ifrån hallen på övre våningen kippade efter andan när han halvsprang uppför trappan, gick förbi henne och fortsatte upp på vinden.
Hon samlade mod och följde efter en stund senare, lagom till att se direktören ta ett sista kliv ut i tomma intet. Det knäckte till i nacken och han sprattlade en stund innan livet runnit ur honom för gott och i samma sund så sänkte sig mörkret över hela gården.

Plötsligt hörde Hanna ett pipande ljud. Långt borta hörde hon röster….pratade de med henne?
”Vad heter du?”
Pipandet blev starkare och Hanna började skymta konturerna av en människa som var böjd över henne.
”Vet du vad du heter?”
Det var ambulanspersonalen som pratade med henne.
”Nu var det nära tjejen. Någon timme till och du hade lämnat oss”
”Vad är det som har hänt?” mumlade Hanna.
”Vi fick ett samtal om att du inte kommit hem i tid”, sa sköterskan. ”En hundpatrull hittade dig på vinden i ett gammalt öde hus…..vad gjorde du där ute så här lättklädd?”
”Peter”, sa Hanna.
”Han mår bra, han väntar på dig på sjukhuset. Se till och vila nu, vännen.”

Omtöcknad slumrade Hanna in igen. Vad hade egentligen hänt? Hade hon drömt alltihop?

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Vår kk-träff	Heterosex	3.9	22/11-08
Halloweenfesten 2	Gruppsex	4.0	17/11-08
Halloweenfesten	Heterosex	4.0	21/10-08
Min storebrors flickvän	Första gången	4.1	9/10-08
Styvdottern flyttar hemifrån del fyra	Age play	4.9	5/8-08
Styvdottern flyttar hemifrån del 3	Age play	4.9	28/8-07
Styvdottern flyttar hemifrån del 2	Age play	4.9	25/8-07
Styvdottern flyttar hemifrån	Age play	4.7	22/8-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.