Vi bara kände
Jag var sen till jobbet. Med mobilen i ena handen och väskan på axeln gick jag fort fram på trottoaren. Jag var rätt bra på att veta vart jag gick även när jag som nu var tvungen att skriva ett sms samtidigt som jag nästan småsprang till jobbet. Det var ljust ute och det var svårt att se om det var å eller ä jag skrev. Men till slut hade jag tryckt på skicka och lyckats få ner mobilen i väskan. Men så tog det stopp. Eller inte helt stopp. Mina ben kom inte längre, men min överkropp hade inte fattat det och var fortfarande på väg framåt. Så jag grep tag i vemdetnuvar som jag rusat in i och vemdetnuvar tog ett tag om min midja och genom att vi båda vred oss ett halvt varv stod vi så öga mot öga. Nära nära och vi kände båda den andres hjärtas slag. Vi såg in i varandras ögon och visste.
Det hade inte gått många sekunder sedan jag stoppat ner mobilen. Inte mer än tio. Kanske inte mer än fem. Men läppar rörde läppar som om det var det naturligaste i världen. Jag kände hennes lukt och hennes smak som om det var hembekant och precis som det skulle vara. Hennes hand ihopflätad med min som om de hörde ihop och inte hade några planer på att skiljas. Vi såg inget av det som hände runt oss. Tanten med hunden som glodde och gick över till andra sidan gatan för att slippa passera oss på trottoarkanten. Mannen i den röda volvon som log åt oss, vänligt och överinseende. Vi hörde inget. Inte de två punkiga tonåringarna som visslade åt oss och inte det halvsnobbiga parets viskningar. Vi bara kände. Vi kände läppar mot läppar, handflata mot handflata och höftben och jeanstyg med våra andra händer. Vi kände lukten och smaken av varandra och trots att allt det vi kände var något vi aldrig känt förut så kändes det som om det var precis så det skulle vara. Som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut.
Liksom det hela hade börjat med att jag gått in i henne slutade det med att någon gick in i oss. Jag vet inte vem det var. Det brydde jag mig aldrig om. Jag vet inte om det var med avsikt eller om det bara råkade bli så. Vi stod några decimeter ifrån varandra. Med de ihopflätade händerna fotfarande i ett fast grepp. Jag saknade henne redan. Saknade hennes läppar mot mina. Hennes kropp mot min. Trots att hon stod där mittemot mig. Som om vi var magneter som snart skulle tvingas att vara nära varandra igen stod vi och kände kraften emellan oss. Men vi var också halvt medvetna om världen runt om oss nu. Om tanten med hunden som sneglade fram bakom en häck och de två ungdomarna som låtsades stå och prata vid en lyktstolpe. Vi såg på varandra och vi kände kraften. Men istället för att lyda den kramade hon min hand hårdare. Såg mig i ögonen en kort sekund innan hon vände om och gick. Med min hand i ett fast grepp.
Jag hade nog inte kunnat låta bli att följa med om jag ens velat. Inte för att hon höll fast mig så hårt. Utan för att det vi kände var så starkt. Jag var inte medveten om vart vi gick eller hur lång tid det tog. Men så stod vi i en hall. En liten hall. Hon sparkade av sig skorna och jag gjorde likadant. Min väska hamnade på en stol och jag i ett sovrum där rullgardinen inte var uppdragen och det ljusa ute vi nyss befunnit oss i var utbytt mot ett dunkelt inne. Ett dunkelt inne med en obäddad säng men utan den typiska syrefattiga luft som kan vara i ett rum någon nyss sovit. Hon drog mig intill sig och i halvmörkret stod vi så åter som vi båda visste att vi var menade att stå. Nära nära och med läppar mot läppar och händer inflätade i varandra. Men här i skydd från omvärldens ögon började händer vandra. De ihopflätade släppte taget och utforskade ryggar och höfter. Knappar pillades upp och tyg avlägsnades från våra kroppar och ju mer hud som blottades ju varmare blev det. Hud mot hud. Nära nära. Fingrar som med lätta svävande rörelser kände på det som aldrig känts förut men ändå kändes så hemma. Fingrar som rörde sig neråt och framåt mot mörka och fuktiga platser. Platser som vid beröring fick det att kännas i hela kroppen. Det kändes och kändes och fingrar lärde sig snabbt vart de skulle röra för att få det att pirra mest i den andres kropp.
Så nära man kan komma låg vi i en för mig främmande säng som kändes som hemma och kände på saker vi aldrig känt på innan. Kände saker vi aldrig känt innan och tillsammans kände vi att vi kom närmre och närmre något som kändes bättre än något känts innan. Nära nära och med läppar mot läppar lärde vi känna varandra och tillsammans kände vi det bästa vi känt. Länge kände vi det. Och vi kände det igen. Och igen. Och när vi såg in i varandras ögon visste vi. Vi visste att trots att vi inte sagt ett enda ord till varandra sen vi träffades, kände vi varandra på ett sätt som ingen av oss känt någon innan. Och vi kände att allt var precis som det skulle vara.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Vi bara kände | Lesbiskt | 2.9 | 17/10-08 |
vacker, intensiv och helrätt!
osannolik...? ja, kanske men skön... mer kärlek än sex kanske... men inte mindre skön för det!