Armande
Författare: caresto Datum: 2008-08-01 14:46:02
Kategori: Heterosex och Första gången
Läst:
10 705 gånger
Betyg: 3.9 (7 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Augusti, 1769
Hon hade nyss spelat färdigt en av sin sonater vid cembalon och hade inte lust att börja på en till. Hon betraktade tangenterna ett tag, samt den lite romantiska inskriptionen "Vita ex Musica", och de målade dekorationerna längs instrumentets sida. Cembalon hade stått där i flera år, ändå betraktade hon den som sin egen. En jungfru i bur, tänkte hon hånfullt. Vad annat kunde hon fördriva tiden med än att spela dessa ändlösa sonater eller föra meningslösa samtal med sin kammarjungfru? De enda männen i hennes närhet var - förutom fadern - musikläraren och så läkaren förstås. Det var honom hon väntade på nu. Den första mannen hon fått någon som helst kroppskontakt med - genom ytliga undersökningar! - och nu kunde hon inte bli kvitt tanken på honom.
Hans händer. Hans ögon. Det där lilla småleendet... antydde det något?
Klockan slog halv, hon såg upp, såg att den visade halv tre. Otåligt reste hon sig från instrumentet, slätade ut sidenkjolarna och satte sig i en av länstolarna. Borde inte han vara här nu? Hon hade låtit skicka efter honom redan för en halvtimme sedan. Hon såg på de brinnande ljusen på bordet, stearinet rann, som om de svettades. Armande fick lust att blåsa ut dem.
Hon skulle just till att börja med någon tankelek, bara för att få tiden att gå, då hon hörde steg i korridoren.
Dörren till salongen öppnades och hennes kammarjungfru kom in.
- Doktor Jacques är här, mademoiselle.
Armande reste sig hastigt och läkaren steg in. Han bugade artigt, Armande neg och gav kammarjungfrun en hastig blick. Flickan förstod och gick, stängde dörren efter sig med ett litet klick.
- Varsågod och sätt er, doktorn.
Mannen gjorde som hon sade och lade samtidigt ifrån sig väskan.
- Nå, mademoiselle. Jag hoppas det inte är något allvarligt.
Armande kände ett nervöst fladdrande i bröstkorgen och visste inte vad hon skulle svara. Schematiska fraser trängdes i hennes huvud och hon sade det lättaste:
- Åh nej, det är ingenting sådant. Vill ni ha körsbär?
Hon sköt skålen mot honom.
- De är färska. Från trädgården.
Läkaren log, såg ut som om han först täntke avböja men sträckte sedan fram handen och tog ett. Armande betraktade andlöst hur han rev loss den ena från dess stjälk och sedan stoppade den i munnen. De små ljud då han bet sönder den och hur han sedan plockade ut kärnan ur munnen och lade den på den assiett som stod bredvid körsbärsskålen. Armandes läppar darrade till. Hon såg upp och blev genant medveten om att han suttit och betraktat henne.
- Mademoiselle? Jag vill för allt i världen inte pressa er, men jag skulle gärna vilja veta varför ni låtit kalla på mig. Mår ni dåligt?
Som om han tvivlade. Armande svalde.
- Jag är inte säker... - sade hon lågt.
Läkaren smålog åt hennes uppenbara nervositet och lutade sig fram för att ta hennes puls. Armande kvävde en suck då han rörde vid henne. Sedan steg han upp och kände på hennes panna. Körsbären hade han lagt undan.
- Det verkar inte vara något fel på er.
Hon kunde inte tala, grep bara hans hand som han tänkte dra undan från hennes panna och förde den till sin kind. Efter ett ögonblick drog han till sig handen och knäböjde vid hennes stol. Han såg på henne. Det fanns en road glimt i ögonen.
- Ni kanske vill något som står över det förhållande läkare och patient har till varandra?
Armande svalde igen. Hon drog efter andan men visste fortfarande inte vad hon skulle säga. Han tog ett fast grepp om henne vänstra knä.
- För i så fall - sade han - kanske jag kan vara till glädje på det området.
Armande darrade till. Sedan nickade hon. Läkaren skilde åt hennes knän och drog upp kjolarna en bit. Han såg allvarligt på henne. Så förde han handen sakta längs insidan av hennes lår, smekte i cirklande rörelser, ända tills fingrarna nådde klitoris och gav henne ett lätt tryck där. Armande flämtade till. Han började smeka henne och såg henne hela tiden i ögonen. Armande blundade, rynkade ögonbrynen och började ge ifrån sig små stön. Snart drog han undan handen, och kvävde hennes protest med en kyss.
Sedan nafsade han på spetskanten längs hennes urringning medan han smekte hennes rygg. Hon pressade sig mot honom och andades högljutt ända tills mannen suckade och skrattade till.
- Alla dessa kläder!
Han drog sig undan, knäppte upp sina knäbyxor, Armande kunde se en hård bula, så närmade han sig henne igen och drog av henne sammetsjackan, och började sen att med otåliga fingrar lossa på hennes korsett, ända tills han kunde dra ner den så att brösten blottades. Han gned den ena vårtan med tummen tills den blev styv. Armande svalde hårt, då han slöt läpparna kring den och sög till. Nu började han kyssa henne igen, pressade in knäet mellan hennes lår, som fick henne att rycka till av vällust och trycka sig hårdare mot honom. Samtidigt fasade hon för att salongsdörren kunde öppnas bakom honom och ett avskyvärt, nyfiket huvud stickas in. Nu drog han upp hennes kjolar ännu mer och skilde åt hennes ben, placerade dom på armstödena. Ena handflatan tryckte han mot hennes korsrygg, samtidigt som han med andra handen skilde åt hennes blygdläppar, så trängde han in. Armande stönade högt, det liknade nästan ett skrik.
- Såja, flickan min - skrattade läkaren flämtande och började stöta.
Armande svalde krampaktigt och klamrade sig fast vid honom. För varje stöt kände hon en ilning av njutning, och fastän det då och då gjorde ont så ville hon att han skulle fortsätta. Och det gjorde han, givetvis. Han stötte allt hårdare, sidenkjolarna prasslade, någonstans fräste veken till av ett utbrunnet ljus. Han fortsatte att ge henne fuktiga, otåliga kyssar, ena handen kramade hennes bröst, sedan flyttade han den längre ner, och grep om hennes skinkor. Han blev snabbare och hårdare och någonstans darrade Armande till och skulle ha skrikit högt av njutning om han inte tryckt en hand mot hennes mun och hon bitit i honom. Han stötte lite till och stannade sedan, med en vällustig grymtning. Armande flämtade lite, så drog han sig ur henne och rättade till kläderna. Sakta, som i lättjefull trans, slätade hon ut sina kjolar och försökte få korsetten att sitta rätt.
- Jag hoppas det var till belåtenhet.
Armande ryckte till och såg upp på honom.
- Ja... - viskade hon.
Läkaren småskrattade och tog upp väskan. Han betraktade henne en stund.
- Bara jag inte gjort er med barn nu. Ni får höra av er om så skulle vara fallet. Jag har nämligen medel mot sådana oönskade saker... Vi vill ju inte störta er i fördärvet, eller hur?
Armande skakade lamt på huvudet. Hon kände sig tom och uppfylld på samma gång. Hon stirrade på hans välformade ben, som sidenstrumporna framhävde.
- Adjö, mademoiselle.
Hon såg upp.
- Adjö, herr doktor.
Och klockan slog.
