Kim - del 2

---

---

30 november 2003

Jag landsteg på svensk mark vid 18-tiden på kvällen den trettionde november 2003, och tog mig inte ens en fika på caféet i Arlanda, utan gick rätt ut i snörusket mot den väntande taxin, med min hand om resväskan av krokodilskinn. Jag var klädd i en svart trenchcoat över en svart jumper och ett par svarta jeans, och jag bara svarta läderhandskar och svarta solglasögon.
Kanske inte världens mest diskreta utstyrsel, men jag kände för att göra en flamboyant entré i landet, i synnerhet som plikterna – och Svarta Änkan – uppehållit mig i Berlin längre tid än jag trott vara nödvändigt.
Taxichauffören som körde mig mot Uppsala frågade mig skämtsamt om jag gillade Matrix och var på väg till ett konvent, men jag svarade inte honom utan satte på min MP3 och lät mig glida bort till euforins rike med hjälp av lite äkta tysk techno. Under färden sade han inget mer, utan iakttog mig nervöst – lika nervöst som väktarna på Arlanda gjort. Svenskar har omvittnat svårt att se skillnad mellan utlänningar och utlänningar, och det rådde en spänd situation med tanke på det nyligen utbrutna kriget i Irak.
Uppsala såg inte ut som jag mindes det.
Där det på åttiotalet funnits fullt med platser och inneställen som jag frekventerade tillsammans med andra synthare, så fanns idag anonyma platser där helt andra saker skedde, och jag kom att tänka på min ungdom i universitetet, där jag för första gången bekantat mig med familjen Leijonhufvud.
Det var tider det.
Men den här gången var Uppsala bara en anhaltsort för min färd vidare norrut, vidare mot Kim. När jag checkade in på vandrarhemmet där jag tillbringade natten så förstod jag hur forna tiders europeiska upptäcktsresande och kolonisatörer måste ha känt sig när de upptäckte och lade under sig nya länder, landsteg på den jungfruliga Nya Världen. Men jag planerade att bestiga och erövra något betydligt bättre.
När jag låg på min anspråkslösa bädd och skulle till att sova så rusade tankarna genom mitt huvud, och jag log åt dem. Jag hade vidtagit en mängd åtgärder för att ta reda på det jag ville om flickan som jag ville ha.
Det första som jag gjort, direkt efter att hon och hennes föräldrar åkt hem från Gotland, var att med hjälp av mina troll scanna de ungdomscommunityn på Internet som fanns tillgängliga.
Lunarstorm var självskrivet, men där fann jag henne inte. På snyggast.com lyste hon med sin frånvaro, vilket jag gillade. Det styrkte min teori om att Kim var en mer pryd och oskuldsfull liten tjej än de psykiska vampyrer till tjejer som hemsöker snyggast med sina blonderade hårsvall och sina böner om att bli cammade. Tack men nej tack. Jag vill inte ha begagnat lammkött.
Jag kände på mig att hon inte fanns på helgon.net, eller andra liknande communityn, då hon verkade alltför oförstörd för att umgås med människor – som liksom jag – hänger med de mörka subkulturerna, där det förekommer mycket knark och bisarrt sex. Och återigen blev jag glad på grund av det.
På en lista över communityn fann jag ett som var nischat åt den stad i vilken hon bodde, så jag registrerade en falsk användare där – en av kvinnligt kön i hennes ålder – och började söka igenom communityt, sakta och metodiskt. Jag visste att hon troligen var född 1989, så jag började där.
Och snart så hade jag funnit henne, och skrattade lite grann åt att hon faktiskt hittat på ett användarnamn som var en smula mer intellektuellt än ”het_tjej_89”, och rätt oväntat. Inte att hon passade som planetnamn, men det fanns något humoristiskt över det hela, i synnerhet som hennes användarbild visade henne i en ny frisyr, en kort och fint tillrättalagd mörkfärgad en. Hennes ögon fick det att hugga som av eld i mitt hjärta. De var lite sneda, precis som om hon var av samiskt påbrå, och hon såg trött ut, men lycklig, precis som om hon hade allt hon kunde önska sig i livet.
Och kontakt, det fick jag, men jag agerade metodiskt. Först såg jag till att få några fler vänskapskontakter på communityt, så jag inte framstod som om jag var intresserad av henne, och sedan kunde min grooming börja. Hon var inte online ofta, och verkade förutom mig mest tala med ungdomar i sin skolas bekantskapskrets.
Vad jag fått veta motsvarade ungefär mitt första intryck, att hon var en välartad, borgerlig och underbart söt och oskuldsfull tjej. Hon ägnade sig tydligen åt att åka slalom och åt att sjunga på fritiden, och verkade vara en präktig flicka, just i den åldern då präktiga flickor är som mest underbara.
Det var just denna oskuldsfullhet som gjorde mig ännu mer besatt av henne. Att få vara där när hon öppnas, att få genomföra öppnandet… för det skulle jag offra allt. Men jag fick se till att vara försiktig, och allteftersom tiden gick började jag få en plan. Med hjälp av de gula sidorna fick jag fram hennes hemadress, och namnet på föräldrarna hennes. Med lite google och lite tur kunde jag identifiera hennes far, som tydligen var en universitetsprofessor – låt vara för i ett ämne som jag själv anser är en pseudovetenskap, men i alla fall. Han arbetade dock för en förening som utredde tillväxtmöjligheter i hans hemkommun, och där skulle jag kunna läsa in mig, för att som kollega kunna komma hans familj in på livet. Jag vill nämligen inte bara genomföra en ”hit’n’run”-operation, utan planerar att bli ett betydligt större inflytande i lilla Kims liv.
Och det skulle jag inte kunna göra ensam. Min användare Natrium skulle inte åstadkomma mycket om det inte vore för Niklas.

**

1 December 2003

Tåget norrut skramlade målmedvetet framåt, medan jag med raska tuff närmade mig målet, blickandes ut över den dystra raden av träd som flankerade fönstret. Jag hade hoppats att få se älg, björn, varg, lo, ja till och med ren, men där såg jag bara dessa ändlösa svarta granar över den survita snön där dessa trista kråkor satt och skvallrade sinsemellan. Deprimerande, det skulle ju vara vildmarken! Norrland!
Jag drog fram min samsung och började skriva ett SMS till kontakten Niklas.
”Hallo Niklas. Är stugan ledig?”, frågade jag.
Så tryckte jag på Sänd, lutade mig tillbaka och nappade lite till rytmen av tågets dunkande, och snart drömde jag om doften av henne.
Jag hade mött Niklas L två veckor efter det att jag mött Kim, och man kan säga att det var just den rätta ödets slump som jag behövde. Jag hade tagit en tredagars cykeltur till Visby för att titta till medeltidsveckan, och för att hälsa på en god vän vid namn Jegor, som jag brukade möta för att spela schack med ibland. Jegor är en förkrympt exilestnisk före detta matematikprofessor som efter ett uppbrott i Uppsala blev mentalsjuk, låstes in på institution, släpptes ut vid psykiatrireformen 1996, och började leva som uteliggare i samtliga städer i Mälardalen.
Han ger en intressanta perspektiv på tillvaron, i termer av vansinniga konspirationsteorier, och när vi satt på uteserveringen till caféet så var vi mitt uppe i en dialog – eller jag kanske skall skriva monolog – om huruvida Israel eller USA;s regering låg bakom WTC-attackerna. Som est så höll han förstås på Israel, medan jag menade att det var klicken kring Cheney och Rumsfeld som orsakat attacken för att få ett skäl att lägga beslag på de strategiska oljereserverna vid gulfen.
Det var då som jag med min örnblick i ögonvrån lade märke till en till synes helt vanlig småbarnsfamilj som avnjöt det vackra sommarvädret på andra sidan gatan. Vi talar här om två typiska knubbiga husvagnsturister med två skrikande telningar, en i sexårsåldern och en i treårsåldern, vilka sprang runt, förde oliv likt små markattor och frustrerade livet ur de slutkörda föräldrarna, och återigen så svalde jag min aggression över just sådana typer.
Vad mig anbelangar är barn vidriga företeelser, och jag anser att i synnerhet svenska barn är ouppfostrade, skrikiga små underklassungar som skulle må bra av lite mer kontinental uppfostran, helst i gammal tysk officersstil.
Familjefadern, en man i trettioårsåldern med vattniga blåa ögon, en rak, klassisk näsa och en mun som var ett gåtfullt streck, svettades ymnigt, och hans bleksiktiga ansikte var märkt av röd stress över pannan och kinderna. Han stannade upp och torkade tafatt bort svetten ur pannan och tittade mot himlen.
Jag kisade.
Var hade jag sett honom tidigare?
Jegor hade tystnat med sitt babbel om sionistiska världskonspirationer och vände sig om, sneglande. Sedan lutade han sig framåt så det apliknande ansiktet med de alltför stora och alltför skitiga glasögonen enbart var fem centimeter från mitt eget ansikte. När han öppnade munnen var det första jag noterade den unkna doften av gammal vodka blandad med det som kunde finnas i toalettskåpet.
”Det är han”, viskade min estniske bekante med en axelryckning.
Jag lutade mig närmre. Inte för att det var viktigt, utan för att jag kände på mig att det skulle kunna få en viss betydelse senare.
”Vem?”, frågade jag.
Jegor log med sitt anskrämliga anlete, och började vagga fram och åter, precis som om han var upphetsad.
”Det får du se… ikväll… det får du se ikväll… he’s back, he’s the man behind the mask, and he’s out of control, he’s back… dum-di-dum.”
Min vän har en väldigt monoton, ljus och sjungande röst, och med östeuropeisk dialekt låter han till och med mer sinnessjuk än han faktiskt är.
Jag ryckte nonchalant på axlarna, lät solglasögonen halka ner på näsan och läppjade upp det sista av min Cola.
Jag tillbringade natten i Jegors ostädade lägenhet, och i min sovsäck, med morakniven inom räckhåll ifall han skulle få för sig att jag var en mossad-agent. Han hade inte städat på evigheter, och lägenheten han fått av socialtjänsten såg ut som om en tornado dragit fram, med gulnande tidningspapper på golvet, tallrikar med intorkade matrester på vardagsrumsbordet, och köket var fullt med uppstoppade fåglar vilka ockuperade stolarna, träsoffan och köksbänkarna.
Det enda som gubben höll rent var idolporträtten han hade satt upp på väggen. Pol Pot, Idi Amin, Erzhébet Bathóry, Boyd Rice (som för övrigt har en kuslig likhet med mig). Jegor är en sjuk jävel, men en lojal vän.
Och kusligt ofta har han rätt.
Nästa morgon när vi satt på caféet och åt frukost så kunde vi höra på radion om att en kvinna, 25 år, blivit överfallen i Visby. Jag tittade upp från tidningen, och såg på min otvättade vän.
”Du hade visst rätt”, erkände jag.
Han brast ut i ett kacklande skratt som fick de pensionärer som vi delade caféet med att titta upp med en blandning av förfäran och förvåning. Han tystnade, men fortsatte att upphetsat klucka.
Jag är snabbtänkt, så omedelbart då jag fick det bekräftat att Jegors misstankar stämde, så beslöt jag mig för ett vågspel.
Den kvällen cyklade jag till campingen, och det tog mig inte lång tid att lokalisera den där lille kraftige tvåbarnspappan, där han låg under familjens blå Volvo och mekade. Det var fortfarande soligt ute, även fast det blåste svagt, och min skugga föll över hans kropp.
”Guten tag”, hälsade jag artigt.
Han rullade ut, med underarmar täckta av klibbig olja. En solstråle föll i hans ögon och han kisade mot mig.
”Tja… hejsan, vad vill du mig?”, sade han på en bred västerbottnisk accent.
Jag log.
”Vet du om att de funnit sperma på hennes kläder?”
Han blev alldeles blek.
”Vad är du för… sjuk jävel. Gå din väg eller jag ringer polisen!”
Med sina ena hand hötte han skiftnyckeln, precis som om han hotade att slå mig. Jag var inte ett dugg rädd, för har man tränat Kung-Fu och Kendo så kan man nog klara av en kortvuxen norrlänning med alltför små fötter.
”Bra, ring polisen”, sade jag, ”de blir nog väldigt nyfikna på dina förehavanden igår kväll, borta vid dungen.”
Han reste sig upp, vacklade i solen, flämtande och med ögon som stod ut i panik.
”Det var inte första gången, eller hur? Jag har sett din nuna förut och jag vet var.”
För ett ögonblick trodde jag han skulle kasta sig emot mig, och trots hans kortvuxenhet föreföll han lite farlig, lite grann som en sydamerikansk tapir. Men så sjönk han istället ihop, lealös mot bilen.
”Vad vill du mig?”
”Jag vill göra affärer.”
Han kliade sig i skallen.
”Pengar i utbyte mot din tystnad? Jag har inte så mycket… huset tar all inkomst.”
Jag skakade förolämpat på huvudet mitt.
”Nej”, svarade jag, ”Allt jag vill ha är lite information. Men inte här, vi går ut på cykelvägen.”
Väl ute vid cykelvägen så sträckte jag ut handen och han fattade den tafatt. Jag kunde nästan känna mannens puls. Så rädd var han.
”Wolfgang”, hälsade jag honom.
Efter en stunds tvekan svarade han. ”Niklas.”
”Nå Niklas”, svarade jag och lade faderligt min arm om hans axel, ”jag känner på mig att vi kommer att kunna komma överens.”
”Vad vill du att jag ska göra?”, frågade han mig.
Jag log, och tog fram en utskriven bild jag hade i min plånbok.
”Kan du – Niklas – vara snäll och hålla ett öga på den här flickan åt mig?”
”Men”, utbrast han med äckel och indignation, ”vad kan hon vara?! Tretton? Fjorton? Vad är du? Något slags äckel?”
”Niklas”, suckade jag, ”Niklas, Niklas å Niklas… Vem av oss tror du lagen kommer att betrakta som mest skyldig? Dig eller mig?”
Niklas tittade ner. ”Jag tycker inte om dig, Wolfgang.”
”Jag tycker inte heller om dig, Niklas”, svarade jag vänligt. ”Men jag behöver dig, och jag ger dig betalt om du gör som jag säger åt dig att göra. Om du inte gör det så anmäler jag dig till polisen.”
Han hängde läpp och tog emot bilden, kisade mot den. ”Du begär det omöjliga, Wolfgang. Jag drog fram ett noteringshäfte, rev ut en sida och gav den till Niklas.
”Här. Hennes adress.”
Han tittade på den, rynkade på sin panna. Det slog mig hur mycket han liknade en grottman, och jag drog föraktfullt på munnen.
”Vet du en sak Wolfgang”, sade han till slut och fuktade eftertänksamt sina läppar. ”Jag tror faktiskt det kan vara möjligt. Hon bor inte alltför långt borta från min arbetsplats.”
”Tänka sig vilket lyckligt sammanträffande”, kommenterade jag utan inlevelse.
”Hur mycket betalar du?”
”Vi säger väl en sjutusen kronor i månaden… svart förstås”, blinkade jag och började gå min väg.
”Oj”, utbrast Niklas, ”det var inte lite. Vad skall jag göra med dem?”
Jag vände mig om, ryckte på axlarna.
”Om jag vore du så skulle jag investera dem i tropikerna, men jag förväntar mig inte att du använder dem till något mer fantasifullt än att supa och köpa fler gamla bilar med, Niklas. Och en sak, till, här är mitt mail och mitt telefonnummer. Tro inte att du kan slingra dig, jag minns nämligen ditt registreringsnummer.”
”Jag ska inte slingra mig… Wolfgang”, svarade Niklas med låg röst, och kinder röda av harm.
Och efter det så fick jag hem regelbundna rapporter från min egen Sancho Panza, som nu, i december 2003, skulle bistå sin herre med kost och logi.
Jag anlände tre minuter försenad till Umeå Järnvägsstation, där jag mötte Niklas i receptionen. Han bar ett par solglasögon och en fjantig gul rock som fick mig att tänka på inspektör Gadget.
”Du kunde inte tänkt dig något… mer diskret..?”, hälsade jag vänligt.
”Bilen väntar”, svarade han hurtigt, rosenkindad som han var i snålvädret.
Utan att förspilla någon tid gick vi ut i yrstormen och satte oss i hans bil, och snart lämnade vi Umeå tätort, som var något större än vad jag föreställt mig. Jag hade levt i trygg förvissning om att allt norr om Uppsala var något slags vildmark, och fann mig nu ha fel – men trots detta så envisades Niklas med att guida mig runt staden, som trots sin storlek inte var så värst mycket att skryta med, och det var först vid niotiden som jag fick nycklarna till den lilla stugan vid Sörmjöle där jag skulle tillbringa den följande veckan.

**

Två dagar senare så gick jag till en mässa som handlade om ett projekt som hette ”Staden mellan broarna”. Det var inget nöjesbesök, utan jag gick dit eftersom att flickans far – som jag kartlagt – skulle hålla ett föredrag om ”spatiala rum” och Umeås tillväxtmål. Inte för att sådana triviala ämnen faktiskt intresserar mig, men då Kim fortfarande bodde hos sina föräldrar var jag tvungen att lära känna dem för att kunna nå flickan.
Så jag körde Niklas blå Saab till Umeå Centrum, och gick till Folkets Hus, en byggnad med ett anskrämligt, magasinliknande utseende. Jag hade klätt upp mig i min kostym, och såg så presentabel ut som det förväntades av en man i min samhällsställning. Då jag är samvetslös kände jag inte det minsta kval eller betänklighet då jag gick upp mot trappan där mässan skulle hållas.
Vid föreläsningssalen hade ett bord med en modell av staden i miniatyr placerats ut, där de nya byggnaderna var symboliserade med träklossar, medan de gamla var av frigolitklossar. Det andades gräslig smaklöshet och en total brist på estetisk smak.
Fruktansvärt.
Lars, som flickans pappa hette, stod och samtalade med den lille fete kommunordföranden, en man med listiga isblå ögon, borstigt hår och en vaggande, pingvinliknande gång. Denne verkade vara allt annat än nöjd, och drev med den gänglige, fågelliknande professorn i nationalekonomi.
”Ja du Lars”, sniffade kommunordföranden föraktfullt, ”tror du verkligen att badhuset bör byggas vid kajen?”
Lars mumlade något, sköt tillbaka glasögonen som åkt ner på nästippen, och tittade sedan sannskyldigt upp. ”Alltså, det har en bevisad god effekt för tillväxten i centrum att…”
”Vad tror du de som besöker Umeå kommer tänka när de ser en ful glasbubbla vid strandkanten?”
”Lennart… Jag… Jag har inte ritat den… allt jag gör… är att beräkna potentiella tillväxtvinster! Du tyckte ju själv att tillväxtinstitutet var en bra idé!”
”Bah!”, utbrast kommunordföranden beskt. ”Humbug! Jag har varit byggarbetare, och det där rucklet kommer inte att hålla någonting… ni ekonomer fattar inget alls!”
”Men… men… tänk på alla som kommer att vilja åka hit för att besöka det!”, gnällde Lars med en röst som började låta rädd och förtvivlad. Jag var äcklad… var den här mannen verkligen far till Kim? Nog för att jag höll med kommunalrådet mer, ett badhus på kajen var en mycket dålig idé, men nu hade jag min möjlighet.
”Und det var så de sade om Globen”, svarade jag, och tillade, ”eller för att dra det till sin spets, Eiffeltornet. Herr kommunordförande – detta… byggnadsverk… kommer att sätta er stad på der karta. Sanna mina ord!”
Alltid när jag velat framstå som harmlösare än jag är så har jag börjat bryta på tyska, eftersom folk förväntar sig underliga saker från en ”utlänning”.
…
Ja, visst är jag manipulativ.
”Och vem är ni då?”
”Ich bin und phd. i psykologi”, förklarade jag pedagogiskt, ”und arkitektur”, tillade jag och sneglade på Lars.
”Ojdå”, utbrast Kims far, ”vi har inte setts på Umeå Universitet dr…”
”Wolfgang Stabbermann”, presenterade jag mig och skakade hand med honom.
”Lars.”
Jag såg att kommunordföranden nu stod och snackade förtroligt med en liten glasögonorm till moderatpolitiker, och jag vände mig till Lars, som fortfarande såg ut som en sårad mops i ansiktet.
”Är det alltid så där?”, undrade jag och vickade med mitt ansikte mot kommunordförandens håll.
”Idag var han på gott humör”, suckade Lars.
”Ich tror jag förstår. Du kanske behöver en kaffe? Jag bjuder.”
Sagt och gjort så gick vi ner till ett café som låg i anslutning till Stadsbiblioteket, på gångavstånd från Folkets Hus. Där satt vi och diskuterade, och pratade om tillväxtplanerna för Umeå. Jag hade förstås redan läst in mig på Lars rapporter, och därigenom fått indirekt fått mig en bild av mannens personlighet. Det räckte med att tala lugnt och låta honom få berätta om det som intresserade honom för att vinna hans förtroende.
Efter en timme så hade han redan hunnit lova mig att han skulle bjuda på middag dagen efter. På min väg ”hem” till Niklas’ stuga så myste jag förnöjt för mig själv – för första gången på snart ett halvår skulle jag få möta Kim.
Inte för att jag faktiskt planerade att ta henne, för i mitt huvud hade jag en plan, och den skulle jag hålla mig till. Jag har ju när allt kommer omkring en viss självkontroll.







**
Kim andades fortfarande genom munnen när hon kom hem, rosig över kinderna efter slalomåkningen. Kim älskade att åka slalom och under vintrarna åkte hon två gånger per vecka. Sofias pappa hade varit vänlig nog att köra henne hem, och nu stod hon utanför det gula envåningshuset med det rymliga garaget där hon levde med sin familj.
Hon blev inte förvånad över Volvon som stod parkerad på uppfarten – hennes far hade ett sånt arbete som innebar att kollegor ofta kom och hälsade på. Hon var inte vidare intresserad av sin fars arbete, och därmed inte heller av de personer som han bjöd hem, vilka talade om saker hon aldrig skulle ha fått för sig vara intressanta.
Men hon var en snäll flicka som höll av sina föräldrar och alltid var artig och belevad inför främlingar. Därför ringde hon på dörren innan hon vred om handtaget och steg in i det gula envåningshus i fina kvarteret där hon bodde med sin familj. Hennes mor stod vid köksdörren och berättade att de fått besök.
”Åh men vad trevligt”, kvittrade Kim glatt och började ta av sig ytterkläderna. Hon hängde upp dem på klädhängarna och andades ut.
”Kim.”
”Ja mamma?”
”Du är sen till maten… men det får vi tala om sen.”
”Ja mamma”, suckade Kim och slog ner med blicken. Typiskt! Nu hade hon kommit sent till middagen…
Hennes mor gick tillbaka in i köket, och Kim ställde sig vid dörren. Hon skulle till att hälsa på sin far och sin bror, men så hejdade hon sig. Till en början kände hon inte igen mannen som satt bredvid hennes far och harmlöst åt av soppan. Men hon överfölls av en dålig känsla i magen, och tryckte ryggen sin mot väggen.
”Eh… hej”, sade hon nervöst.
”Men hej Kim”, log hennes far och knäppte sina händer med armbågarna på bordet. Han verkade lite irriterad på att hon var sen, men nämnde inget. Kim hade en bra kontakt med sin far.
”Uhm… ursäkta för att jag är sen”, kvittrade Kim nervöst.
”Meine junge fräulein, fint volk kommer sent”, undslapp sig den främmande mannen och strök sig pimpinett över mungiporna med servetten. ”Wunderbar soppa måste jag säga Fraue W.”
Och Kim kände plötsligt igen vem det var. Det kändes som en evighet sedan sommaren, och Wolfgang hade i hennes minne försvunnit med Gotland, resten av sommarlovet, början på höstterminen, och sedan slalomåkningen. Kims liv var ett kalejdoskop av händelser och intryck som passerade förbi utan större intryck än en krusning på ytan i den brunn som var hennes enkla sinne.
Men Wolfgang… var en sten på botten av hennes brunn. Och nu så kände Kim återigen hur hon frös, hur hon kastades tillbaka till den natt för så länge sedan då hon kissat på sig och tvingats ljuga för sina föräldrar.
”Det här”, sade hennes far med var-snäll-nu-rösten, ”är doktor Wolfgang Stabbermann. Wolfgang, min dotter – Kim.”
Kim kände hur fjärilarna pirrade till i magen, skulle Wolfgang avslöja henne, avslöja att hon och Ida gått till det där avlägsna huset uppe på klippan för att sälja jultidningar, under samma period som våldtäktsmannen härjade på Gotland?
Doktorn log och lade huvudet sitt på sned, han kunde läsa henne som en öppen bok, och sträckte sedan fram sin hand.’
”Angenämt att mötas, fräulein Kim.”
Kims hjärta återgick att slå i normal takt, hon andades ut och hoppades att hennes föräldrar skulle ta hennes röda ansikte som ett bevis för ansträngning istället för att hon var generad.
”Trevligt att träffas, Wolfgang”, mumlade hon.
”Ni kan kalla mig Wolf, fröken Kim”, log doktorn med rynkad näsa, som för att markera att de redan gått igenom denna ritual.
Varför berättade han inte att de redan hade träffats?
Kim satte sig ner och fick sig serverad soppa, som hon sedan åt, nervöst sneglande mot Wolfgangs håll, men doktorn var inbegripen i ett samtal med hennes far om gotisk arkitektur, och snart fick hon tillåtelse att gå från matbordet för att göra läxorna sina.
Men nu kunde hon knappt koncentrera sig, siffrorna flöt ihop och det kändes som om stora stenar rullade inne i hennes huvud. Hon sjönk ner på den mjuka sängen i flickrummet, med ansiktet borrat ner i det marinblå örngottet, och kände hur hon frös trots att det var varmt inne. `
Wolfgang – hemma hos henne?
Kim var ingen promiskuös ung flicka, men hon hade, precis som nästan alla andra tonåringar, sexuella fantasier. Ofta kunde hon känna en laddning i sitt underliv när hon bastade efter slalomåkning, och såg de unga pojkarnas seniga armar och ben, vilka kombinerat med deras barnsliga ansikten gav en känsla av oskuldsfull sexualitet i vardande, ytterligare förstärkt med en oskyldig omogenhet.
Med Wolfgang var det tvärtom. Hela hans väsen utstrålade en slags mörk, kraftfull sexualitet, samtidigt som han var nertonad och korrekt i sitt beteende. Att befinna sig nära honom kändes som att befinna sig nära vulkanen Vesuvius, vars mäktiga – till synes vilande - bergstopp när som helst skulle kunna brisera i ett moln av svart rök som fördunklade den tidigare blå himlen.
Kim hade aldrig tidigare varit intresserad av gubbar. Men så hade de flesta gubbar också känts ungefär lika intressanta som urkramade citroner. De var livströtta, trygga, etablerade, och vänliga. De som inte varit det, ett fåtal av dem, hade varit direkt obehagliga typer, som en fin flicka som Kim aldrig skulle pratat med frivilligt. Hon kunde dock inte få grepp om Wolfgang, inte sätta in honom i ett fack.
Han fick hennes blod att pumpa fortare, gav henne yrsel och en lätt släng av illamående med en bismak av skuldkänslor för att hon kände som hon kände. För att hon ville känna hans kropp nära sin, känna hans tigeraktiga muskler, hans toviga kroppsbehåring, hans armar om sig.
I flera timmar höll hon sig (o)frivilligt instängd på flickrummet, där hon kände sig (o)trygg, medan hon kunde höra allt högre och högre skratt från köket. I synnerhet hennes mor skrattade högt och uppsluppet, medan Kim kände hur vreden bubblade upp inom henne, en blandning av förgrämelse över att hennes föräldrar inte kände det hon kände rörande Wolfgang, rörande den sexuella energi som hon kände spelade under ytan på den mörke tysken.
Till slut var det sent på kvällen, och fortfarande satt Kim inne på rummet, för hon skulle inte gå ut igen förrän Wolfgang gått hem. Det hade hon minsann bestämt sig för. Hennes frustration bara ökade när hennes föräldrar började låta allt mer lulliga, något som annars aldrig hände på veckodagar.
Till slut var det nånstans kring tolvsnåret när glaset slutade klinga och rösterna tystnade. Kim hade redan hunnit byta om till sina sängkläder, men hon beslöt för att gå ner och borsta sina tänder och göra toalett. Det var mörkt när hon ljudlöst och barfota öppnade dörren till flickrummet och smög ut i korridoren. Hon gjorde det hon skulle snabbt, noggrant och ljudlöst, men när hon kom ut igen så var det ett ljud från köket som hejdade henne.
Ett tag funderade hon på att smyga tillbaka till flickrummet och ignorera ljudet, men tonårsålderns nyfikenhet tog över. Hon vände sig om i hallen, och smög sakta och ljudlöst mot köket, som låg svart i decembernattens mörker.



**
Om man vill våldgästa någon, så får man se till att dricka ett antal glas vin för att kunna få en förevändning att inte köra hem, åtminstone om man befinner sig i Sverige. Följaktligen hade jag lyckats föra över samtalen på europeiska vinsorter, och Lars utmanades av det till att lätta på champagnekorkarna. Hans fru, som till en början varit reserverad mot mig, öppnade upp alltmer under kvällens gång, i synnerhet då jag började berätta om mina universitetsminnen från Uppsala.
Jag tvivlar inte på att jag skulle kunna förföra henne om jag hade haft det som mitt mål. I detta land är ju kvinnor så enkelspåriga. Men detta var inte mitt mål. För vissa kanske det är ett nöje att förföra medelålders kvinnor som är gifta med gamla glasögonormar, men det är inget för mig.
Det var kring en kvart över tolv när jag liggande på vardagsrumssoffan slog upp mitt ena öga och spetsade mina öron. Jag kunde urskilja att Lars snarkade djupt – så djupt att hans fru antingen inte kunde höra något annat eller hade hörselskydd. Båda var också så pass fulla med vin att de nog låg djupt inne i John Blunds kungarike just nu och snarkade.
En mindre intelligent man än jag skulle nog ha smugit direkt mot Kims sovrum för att förgripa sig på den arma flickan direkt. Men mitt intresse för Kim har aldrig i sig varit enbart sexuellt. Det är inte heller så att jag är pojkboksförälskad i flickan – även fast det inslaget också förekommer.
Nej det handlar främst om kontroll.
Det som där främst skiljer mig från primitiva undermänniskor som Niklas, är att jag föredrar helheten i en känsla framför omedelbar, djurisk behovstillfredsställelse. In och ut, fitta och kuk, och liknande drifter verkar närmast sexuellt avtändande på mig. Medan Niklas inte har fantasi att föreställa sig ett annat sätt att utöva makt, så har mitt mål med Kim alltid varit att manipulera henne till att vilja ha mig, att omforma henne efter min vilja, att ersätta de värderingar och normer som hennes föräldrar och vänner har gett henne med mina egna mörka drömmar.
Medan Niklas är som en plundrande hord barbarer som attackerar vilken som helst stad som bedöms ha en svag försvarsmur, så är jag som en mörk religiös sekt, som infekterar staden inifrån, långsamt förändrar dess invånare, och sedan störtar dess murar med aktivt bistånd från stadsborgarna själva.
Lars är som ett gökur.
Och ändå var det i dagsläget han som var mitt främsta hinder i vägen för att nå Kim. Flickans mamma var en lättmanipulerad och rätt flamsig typisk svensk kvinna, och skulle vara lätt att knuffa ur vägen när Lars väl var undanröjd. Men Lars var, under sin yta av låtsad akademisk finess och överlägsenhet en djupt osäker man. Och osäkra män är misstänksamma av sig.
För tillfället hade jag klarat av att avleda hans uppmärksamhet – han trodde att hans fru var på väg att ligga med mig (vilket hon i och för sig inte skulle haft något emot om jag hade varit på det humöret).
Men nu till varför jag gick upp mitt i natten hemma hos Kims familj. Jag var på väg till köket, där alla glas stod i en oordnad klunga på diskbänken, och jag var inte på väg ditåt för att smutta ännu mer av barskåpet. Ett tag stod jag där i det bleka skenet från månen på utsidan och tittade ut över kvarteret av låga byggnader.
Var Niklas måntro ute på jakt, kanske jag tänkte just då.
Jag drog på mig mina genomskinliga plasthandskar, och tog det glas som jag märkt ut med en genomskinlig penna. Det var Lars glas, och märkena efter hans mun var tydliga i det vita månskenet. Om detta hade varit en actionfilm hade jag just då kacklat fram ett äkta, ondskefullt skurkskratt.
Med hjälp av en servett torkade jag bort salivimman, och sedan tillslöt jag provet i ett litet glasrör med sluten botten, som jag sedan skruvade fast locket på. Jag tog några fler prover för att kunna få fram ett fullt DNA-prov på Lars.
Sedan stoppade jag ner allting i byxfickan.
Jag ställde prydligt tillbaka Lars glas, men kunde inte undgå att skapa ett litet klirr bland de övriga vinglasen, som genljöd i tystnaden. Jag spetsade mina öron och beredde mig för att snabbt och smidigt som en indian lufsa tillbaks till soffan och låtsas sova där, ifall ljudet skulle vecka Lars. Men ingenting hördes från deras sovrum, frånsett Kims fars snarkningar. Jag andades ut och skulle just till att gå tillbaks till soffan.
När jag vände mig om stod Kim vid dörren och tittade på mig med vad som närmast kan beskrivas som en blandning av rädsla och nyfikenhet. Hon var klädd i en vit t-shirt som nästan räckte ner över hennes trosor, vars vita skrev anades i det bleka ljuset. Återigen översköljdes jag av min längtan efter att känna på hennes graciösa ben, ömt smeka henne på innerlåret, helt nära skrevet, bara nästan nudda med fingrarna över trosorna…
”Har du inte åkt hem än, Wolf?”, undrade hon med något anklagande i sin ljusa röst.
Jag log varmt mot henne och satte mig ner vid köksbordet. ”Ah, fräulein Kim”, sade jag med betryggande röst. ”Ich har tagit några glas för mycket, och har ingen lust att förlora körkortet, igen.”
Jag vilade mina fingrar mot tinningarna.
Sakta, nästan motvilligt, trippade Kim fram barfota över golvet och satte sig på motsatta sidan mig. Hon höll sina händer nära hjärtat sitt, precis som om hon frös. Om hon bara anat vad jag velat krama om henne då!
”Varför berättade du inte om att vi redan träffats, Wolf?”, frågade hon, och ansträngde sig för att få det att låta som ett apropå ingenting.
Jag log trött och oskyldigt.
”Nein junge fräulein Kim, jag kände att jag ville bespara dig ett par pinsamma förklaringar. Inte för att dina föräldrar inte skulle ha förstått”, ljög jag friskt.
”Mm”, sade Kim och var sedan tyst ett tag. Hennes hår var i oordning. Det fick henne att se sexig ut. Efter vad som kändes som en evighet så tittade hon upp mot mig.
”Tack”, sade hon. ”Tack för att… du inte berättade.”
”Jag förstår dig”, smålog jag. ”Det är mitt yrke.”
”Jag vill också”, sade hon och tittade ner på bordet, ”be om ursäkt.”
”För vad, junge fräulein Kim?”
”För att jag… jag höll mig borta hela kvällen. Du förstår…”
”Du gillade inte att Ich kom och hälsade på dina föräldrar så plötsligt. Det förstår jag.”
Hon snyftade till och darrade lite grann… tittade fortfarande ner i bordet. ”Nej… nej det här går inte… ja”, viskade hon för sig själv. ”Förlåt mig…”
Jag hade henne där jag ville ha henne.
”Lilla fräulein Kim”, sade jag och skakade på huvudet medan jag sträckte fram min hand. ”Inte ska du behöva skämmas för vad du känner, eller hur?”
”Allt känns bara så… snrf… svårt just nu!”, klagade hon.
”Varför känns det svårt då?”, undrade jag med min varmaste och mest medkännande röst.
”För… att, det är så mycket… du vet Wolf, känslor…”
”Du växer, fräulein Kim. Då känns det ofta så där. Känslorna spritter än till höger, än till vänster, och man känner sig ibland konstig och obekväm med sig själv. Det är helt naturlich.”
”Som om man inte känner sig själv”, sammanfattade flickan brådmoget. En tår rann ner för hennes kinder.
Jag tog en av mina servetter och torkade ömt bort den. Hon ryckte undan från mig, men bara för en halv sekund. Sedan lät hon mig stryka bort den silverfärgade, blänkande droppen.
”Är det något hos mig som skrämmer dig, fräulein Kim?”, undrade jag.
Hon nickade och skakade sedan på huvudet, precis som om hon slets mellan motstridiga känslor inom sig.
Precis där jag ville ha henne för tillfället.
”Lite grann… gissar jag väl. Har jag några skäl för det, Wolf?”
”Man ska inte lita på vuxna män”, sade jag, ”men Ich är en barnpsykolog, och jag har hjälpt många ungdomar som har haft verkliga, stora problem. Du vet, fräulein Kim, anorexi, övergrepp, misshandel eller andra trauman. Jag skulle inte vara en barnpsykolog om jag vore en sådan som skadade ungdomar.”
Hon sjönk ihop avslappnad över bordet, precis som om luften gick ut ur henne.
”Jag har haft dessa… drömmar”, halvviskade hon. ”Wolf… lova att inte berätta för mina föräldrar.”
”Jag lovar”, log jag förtroligt.
”Så här är det”, skrattade hon nervöst trots att tårarna rann ner för hennes kinder. ”Jag är inte alls en slampig tjej… inte alls, men jag har drömt dessa drömmar… om att du gör saker med mig.”
”Och du skäms över drömmarna, fräulein Kim?”
”Mhm…”
”Det ska du inte göra”, sade jag och tog hennes hand i min igen.
”Är det vanligt?”, frågade hon.
”Nej”, ljög jag och skakade på huvudet, ”men det händer. Och det är inget du ska skämmas över. Drömmar, fräulein Kim, är ett sätt för ditt psyke att hantera saker som hänt under dagarna. Puberteten kan ibland spela spratt… eller… aktivera gamla minnen. Du kan inte välja att drömma dessa drömmar… eller att drömma bort dem.”
”Jag förstår”, viskade hon besviket. ”Men jag skulle inte välja att drömma bort dem, och det skäms jag för…”
Jag log faderligt.
”Det är inget skamligt i att leva ut dessa sidor av sig själv, fräulein Kim. Så lång tid man inte mår dåligt av det är det inget fel… och det är definitivt inte fel med något så oskyldigt som drömmar.”
Hon tittade bort. ”Jag skulle inte ha berättat det här…”
”Känns det inte bra?”
”Jo… men det här talar jag ju inte om med mina föräldrar.”
”Varför inte?”
”Jag tror inte de skulle förstå. Men du lyssnar på ett annat sätt, Wolf.”
”Det är meine arbeit!” skrockade jag.
Hon reste sig lika sakta och ovilligt upp som hon satt sig ner från början. Utan ett ord gick hon till dörröppningen, på darriga ben, likt en nyfödd gasellkalv i Afrika. Vid dörrkarmen vände hon sig om.
”Tack så mycket Wolf, för att du lyssnat.”
”Ingen orsak, meine junge fräulein.”
Hon gick sakta sin väg tillbaka till flickrummet. Inbillade mig eller hade köket fått en svag föraning av den doft som unga flickor får när de blir fuktiga? Jag vet inte än idag, men i alla fall kände jag just då en sak – och det var att jag i det ögonblicket hade vunnit en viktig seger, som övertrumfade alla andra.
Jag satt kvar en stund tyst, innan jag gick tillbaka till soffan och lade mig. Det hade minst sagt varit en produktiv tid i staden, och när jag två dagar senare lämnade Umeå gjorde jag det med en känsla av tillfredsställelse och med mina salivprover i fickan. Jag hade satt bollen i rullning, och skulle inom en inte allt för avlägsen framtid få smaka på lilla Kims sötma… få ha henne, som min och bara min.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Kim (del 3)	Age play	3.6	22/3-09
Kim - del 2	Age play	3.8	14/7-08
Kim (del 1)	Age play	3.1	25/3-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.