Vintergudinnan
Världen var innesluten under ett täcke av nyfallen, vit snö. Träden utanför hans dörr kastade långa, blå skuggor. Hon bestod av samma vintriga köld. Slingor av vitblont hår hade letat sig fram från den vita pälsen i hennes luva, smekte hennes bleka kinder likt en övergiven men ändå närvarande älskare. Han var som trollbunden.
Han mötte hennes grå, gnistrande ögon genom fönstret. Han stod barfota på köksgolvet och lyssnade på det lugnande bubblet från kaffebryggaren som stod på bänken bakom honom. Hon var helt täckt, från topp till tå, i en bländande vit pälskappa. Luvan var uppfälld över hennes huvud och drog hans blick till hennes ögon. Hennes kropp var dold under kappan, men han kunde med lätthet föreställa sig den bleka längden av hennes lår då hon vände sig om och återvände tillbaka mellan de kala, snötäckta träden.
Det var första gången han såg henne, men det skulle upprepas fler gånger innan han tappade kontrollen.
Varje dag, medan han väntade på sitt morgonkaffe, uppenbarade hon sig vid skogsbrynet i sin vita pälskappa. Varje dag stod han där, barfota, iklädd en mörkblå morgonrock och såg rakt in i hennes frostiga blick. Längtade. Hon försvann samtidigt som bryggaren med ett sista klunk blev färdig med kaffet. Med en djup suck vände han sig om för att hälla upp en kopp och fortsätta med återstoden av dagen.
Den mystiska kvinnan fyllde hans tankar allt mer. Hans rutiner förändrades, fokuserades kring hans morgonbeskådning. En morgon lät han morgonrocken hänga slapp över stolsryggen och ställde sig istället avklädd framför fönstret, inväntade henne. Hans lem var hård, reste sig mot väggen som en pulserande pistong. Han vägrade att vidröra den, kände sitt hjärta slå och fortplanta sig genom kroppen ut i dess svullna ollon. Blickade förväntansfullt ut mellan träden.
Fönstret nådde honom till midjan. Hon skulle bara kunna se hans nakna bringa, vilket, enligt hans spegelbild, inte gjorde honom det minsta generad. Den mjuka huden över hans breda axlar var vinterblek, och lockade blicken av dras ned över bröstet, följa de kompakta musklerna som definierades ytterligare över hans mage. Mörka lockar av hår prydde de mest perfekta delarna av hans framsida. Han gillade speciellt den mjuka sträng av hår som drog sig från naveln och vidare nedåt.
Ett pudervitt moln blev synligt mellan trädstammarna, rörde sig långsamt närmare tills hon stannade på sin vanliga plats. Hans mandom ryckte välkomnande till, likt en ivrig valp som väntat på sin ägare. Långsamt flyttade han på sin hand och slöt den slutligen runt skaftet utan att sluta se in i hennes grå ögon med sin egen hungriga blick. Hon rörde inte en min då han började smeka sig själv, långsamt först, rädd för att äckla henne om hon insåg vad han gjorde. Han var säker på att hon kunde se hans arm som stadigt rörde sig fram och tillbaka i en rörelse som avslöjade hans självtillfredsställelse.
Varje blodåder kändes under det sammetslika skinnet som han långsamt smekte. Han var tvungen att verkligen hålla tillbaka för att han inte skulle bli för ivrig. Mötet kändes mer som en fantasi och förtjänade därför långsam njutning. Kvinnan stod alldeles stilla och såg på honom. Inte på hans arm, utan på hans ansikte. Den isgrå blicken rörde sig aldrig, blinkade inte ens. Hennes läppar var rosenfärgade, formade med en naturlig plutning som mer hörde till hennes utseende än ett ansiktsuttryck.
Slut dem kring min lem, tänkte han. Hans hand kramade hårdare kring det plommonfärgade ollonet och hans pung drog ihop sig, rynkades, skickade ilningar av outhärdlig njutning upp genom skaftet. Tanken på hennes läppar så nära hans kropp gjorde att hans lem skälvde till. Hela skaftet drog ihop sig och tog sats innan den spottade ut en tjock stråle mot väggen, som först klängde sig fast och sedan började rinna ner när nästa, tunga droppe landade på samma ställe.
Den intensiva känslan fick honom att sluta ögonen. När han öppnade dem igen hade hon försvunnit i snön.
Nej, tänkte han när stjärnorna framåt kvällningen rullade in över hans hus. Röken från skorstenen kämpade uppåt för att nå dem, bara för att skingras i den kalla vinden. Nej, hon var ingen illusion. Hon var en människa som kunde förföras lika lätt som vilken annan kvinna som helst. Hennes kropp var gjord av kött, och kunde manipuleras; kunde hettas upp och på så sätt smälta den kyliga gudinnan. Så han beslöt sig för att fånga henne.
Det dagades. Några spridda snöflingor svävade ner från låga, mulna moln, och fler var på väg. Med bryggaren som klunkade i köket väntade han inuti skjulet han hade byggt med sin far. Det var slitet, fyllt med verktyg som efter hans fars död blivit bortglömda, men dörren var bastant och dolde honom väl. En midnattsblå parkas höll honom varm och skön. Luvan var uppdragen över hans mörka kalufs och täckte nästan de långa, svarta fransarna som omgav hans intensiva ögon. Han hade händerna i fickorna; han hade struntat i handskarna eftersom han föredrog rörelsefriheten och känsligheten som uppstod utan.
Allt fler snöflingor föll nu, och isdrottningen uppenbarade sig. Hon steg fram mellan träden, svävade genom snön med en respektingivande elegans. Kunde han verkligen röva bort ett sådan oåtkomligt väsen? Den tydliga pulsen i hans erektion sa honom att ja, det kunde han.
Hon såg upp mot fönstret och tycktes sväva där i en oändligt lång minut. Sedan vände hon för att smyga in bland träden igen, men då steg han ut ur skjulet.
- Vänta, sa han.
Det mörka ekot från hans röst dämpades när det slogs emot de tunga snöflingorna som fyllde luften. Hon vände sig om. Oförskräckt tog han ett par steg närmare och försökte verka nonchalant, trots att blodet strömmade genom hans kropp och fick det att susa i öronen.
- Jag tänkte att du kanske skulle vilja ha en kopp kaffe.
Fransar lika bleka som hennes hår sänktes över den mörka isen i hennes ögon. Hon nickade och öppnade sedan ögonen igen och låste fast sin gåtfulla blick på hans ansikte.
- Bra, svarade han i den vintriga, kompakta tystnaden, och gick före mot kökstrappan.
Väl inne gick han fram till ett av skåpen för att plocka fram muggar.
- Känn dig som hemma.
- Tack.
Hennes röst var mjuk, melodisk; som om någon tonsatt ljudet av snö som faller till marken. Han suckade.
- Bor du i närheten?
Han vände sig om och såg att hon stod vid fönstret, fortfarande insvept i den vita pälskappan. Kanske var det hermelin.
- Ja.
En blek, finlemmad hand sträcktes fram för att ta emot kaffekoppen. Hennes naglar sträckte sig bara aningen utanför fingertopparna; perfekt skötta blänkte de likt is på en varm dag. Snöfallet utanför fönstret hade tätnat, träden på gården hade snart försvunnit i virvlande vitt. Med en gest ut mot snön mötte han hennes grå blick innan hon följde hans rörelse och såg ut.
- Du borde kanske vänta här tills snöstormen lugnat sig lite, föreslog han.
- Skulle du oroa dig för mig om jag gick nu? frågade hon med en märkligt ledsam röst.
- Ja.
- Då stannar jag.
En rysning for genom hans kropp då hon formade läpparna över koppkanten och kylde ner kaffet med mjuka, viskande andetag. Slingor av varm ånga hann lösas upp innan hon smuttade lätt på drycken. Allt han planerat smälte undan av hennes närvaro, för inte kunde han med våld ta en gudinna, hur förtjusande hon än var. Berövad allt hopp, utan ett enda ord kvar från hans vanliga förförelserutin, mötte han hennes blick.
Hon log.
- Dina avsikter har ändrats.
Hade hon läst hans tankar?
- Jag ville bara erbjuda dig skydd för snön.
- Är det allt? frågade hon som om hon visste annat.
- Ja.
- Ta av dig jackan.
Där var fortfarande en känsla av sorg i hennes röst när hon gestikulerade med koppen i sin hand.
- Du måste vara varm.
Han lät parkasen glida av honom och lade den över en stolsrygg samtidigt som han sparkade av sig skorna.
- Din kappa måste vara lika varm, sa han.
Hon ställde ifrån sig koppen på fönsterblecket och drog i snoddarna så att kappan sakta föll isär och han skymtade hennes hud innanför. Hans ögon vidgades då han insåg att till och med hennes tår var nakna, berövade från skor eller stövlar som annars kunde ha skyddat dem från snön.
- Vem är du? viskade han då hermelinkappan föll till golvet runt hennes fötter.
- Vinter, svarade hon och såg på honom med ett egendomligt uttryck i sitt ansikte. Behagar jag dig inte?
Förläget och förvirrat hade han vikt undan med blicken från hennes nakna kropp. Ingen som han hade kunnat se på en avklädd vintergudinna. Hon kunde inte vanäras med mänskliga oanständigheter. Plötsligt ödmjuk inför henne såg han ner på golvet.
- Varför skulle du vilja behaga mig?
- Jag önskar älska med dig.
Svaret var mjukt och hon steg ur högen av päls ut på det hårda köksgolvet. Oförmögen att kunna hålla sig sökte sig hans blick uppåt från hennes utsökta fötter till den ljusa huden på hennes vader som rörde sig mot honom med försiktighet, som om hon var rädd för att skrämma honom. Slanka muskler spändes i hennes lår då hon tog ytterligare ett steg. Inbäddat mellan hennes ben fann han en mjuk triangel av gyllenvitt dun; aftonljus på snö. Hennes mage var mjukt rundad, en kvinnas kurviga mystik. Bröst reste sig högt på hennes bröstkorg, den blekt rosenröda färgen på hennes bröstvårtor utgjorde en fin kontrast till hennes bleka hy.
Med tanke på de tankar och fantasier han haft på sistone så borde hans reaktion röra sig om att kasta sig över henne. Men att plötsligt stå inför henne gjorde det hela så verkligt att han inte kunde göra annat än stirra. Hon var blek skönhet, en kvinnlig varelse som var så perfekt att han knappt insåg det. Hade hon skapats för honom, bara honom? Det utdragna tillstånd av lust han befunnit sig i sedan han såg henne för första gången falnade, trots att hans lem fortfarande var mer blodfylld än annars. Han var förvirrad, så många motstridiga känslor kämpade om övertaget. Känslan av vördnad blandades med hans ursprungliga åtrå. Han knäböjde framför henne för att bringa sin hyllning till henne.
Kaklet var kallt under hans knän, hårt och skrovligt nog att lämna blåmärken. Men han struntade i det och väntade tills hon kommit tillräckligt nära. Han sträckte ut en hand och vidrörde den svala huden på hennes lår där hon stod framför honom. En svag doft av snö omgav henne och det var knappt att han kunde förnimma den myskiga doften från hennes kvinnlighet. Han lutade sig fram och kysste den släta huden på hennes mage. Hon suckade; ett ljud som liknade vinterns brisar genom kala trädkronor.
- Värm mig, viskade hon och hennes fingrar letade sig in bland hans lockar, pressade honom närmare sig.
Han lät en varm utandning skölja över hennes hud och med händerna kupade om hennes skinkor lät han sin tunga nudda lätt vid lockarna mellan hennes lår. Håret växte glest och särade villigt på sig då han letade sig fram till delningen av hennes kön. Hans tunga gled över hennes lena hud, vidrörde lätt hennes styvnade klitoris. Han använde sig av både läppar, tänder och tunga då han begravde sig i de smidiga vecken, kysste, lapade, nafsade. Hennes suckar uppmuntrade honom vidare.
Huden på hennes skinkor värmdes långsamt under hans handflator. Hon rörde sig, vred sig aningen framåt och sedan bakåt, som om hon inte kunde bestämma sig för vilken känsla som var viktigast – värme eller upphetsning. Hennes suckar var fyllda av begär, manade fram bilder av slätter där vinden kastat omkring snö som lagt sig i ett perfekt mönster över marken.
Hennes händer var fortfarande i hans hår, och hennes fingrar blev allt mer hektiska och drog hårt i hans lockar. Han drog tillbaka huvudet så att tungspetsen var det enda som nuddade henne. Den virvlade runt hennes klitoris, retade henne, smakade. Han såg upp och såg hennes ansikte där mellan de snövita kullarna som formades till hennes bröst. Bröstvårtorna var hårda, små och hopdragna, och hennes ansikte var riktat mot taket. Hon vände ner ansiktet och hennes ivriga händer lugnade ner sig samtidigt som hon sorgset såg på honom.
- Snälla? frågade hon och smekte de hårlockar som hon just slitit i.
Med fingrarna särade han på hennes blygdläppar och hennes bönande blick ersattes av njutning och förväntan. Han cirkulerade med ena fingertoppen kring hennes blodfyllda klitoris och såg hur hennes kropp långsamt reagerade på hans beröring.
En våg av begär for genom honom och gjorde att hans lem pressades mot jeanstyget som smet åt kring hans höfter. Fantasin hade blivit verklighet och den insikten fick lustan, som drev ut honom i skjulet i morse, att återvända. Våldtäkt var inte längre nödvändigt, det fanns ingen anledning för honom att tvinga sig själv på henne. Hon ville ha honom. Han satte sin mun mot henne igen och använde sina fingrar för att glida in i henne, in i den smältande värmen, intrång för att sedan dra sig tillbaka. Samtidigt cirkulerade han med sin tunga, slickade henne tills hon spände sig i en krampaktig rörelse.
I det grå ljuset från vintermorgonen kom gudinnan; en flämtning och en hastig rysning, muskler som krampade och kramade om hans fingrar och ökad fuktighet vid hans mun. Hans hetta hade smält något inom henne, och isdrottningen värmdes sakta upp.
Hon drog i hans hår så att han kom på fötter och låste sina läppar vid hans, smakade på sina egna safter, lapade från hans överläpp som en hungrig kattunge. Hennes händer, som hon lösgjort från hans hår, utforskade hans kropp under skjortan, förde upp tyget över hans bröstkorg. Med ett stön av tacksamhet drog han skjortan över sitt huvud och tappade samtidigt kontakt med hennes läppar för en sekund.
Knapparna i hans byxor drogs isär, frigjorde hans erektion. Han pressade den mot hennes mjuka mage och lät jeansen hasa ner till hans vrister innan han sparkade in dem i ett hörn. Små tänder nafsade på hans läppar, rörde sig nerför hans hals tills de nådde hans känsliga bröstvårtor. Hennes hand rörde sig nyfiket alldeles nära hans kön, sval och stadig.
- Slut dina läppar kring min kuk, mumlade han och slöt ögonen då hon gjorde som han bad.
Värmen i hennes mun ökade och omslöt hans pulserande skaft, omgav det, drog i det. Hennes tunga virvlade över ollonet och drog sig sedan ner till den spända strängen på baksidan. När hon drog sig bakåt ökade känslan av hennes sugande mun och hennes fingrar som knep åt kring hans pung var det enda som hindrade honom från att följa hennes mun med höfterna.
Gyllene, vita hårtestar virades kring hans fingrar. Han släppte ut ett lågt, morrande ljud av begär och tryckte sig in i hennes mun samtidigt som han drog hennes hår till sig. Från hennes strupe kom djuriska lustljud, svagt dämpade av den grova lem hon masserade med sin mun. Som den vilda gudinna hon var sög hon honom som ett spädbarn utrustat med sylvassa tänder.
Köket fylldes sakta med ljud; morrningar, flämtningar, stön. Vindstyrkan tilltog utanför, kastade kaskader av snö mot fönsterrutan med ett tjutande vrål. Kaffebryggaren klunkade mjukt, ett nytt ljud men som inte någon lade märke till.
Spänningen, som började vid hans tår, tvingade honom att rycka till. Hon behöll sitt grepp om honom men avlägsnade sin mun från hans lem tillräckligt länge för att säga:
- Kom för mig. Jag vill smaka på dig.
Den första strålen träffade hennes gom. Han pressade sig själv mot henne och kände hur hennes läppar smekte honom hårdare och fick en andra stråle att skjuta ur honom. Hon höll sig stilla, svalde allt han hade att ge henne; drack från den fontän som liv uppstod ur. Bara hennes händer fortsatte att röra sig upp och ner för den bultande, exploderande lemmen. Hon tömde honom helt och hållet, mjölkade varenda droppe ur honom, kramade honom torr.
Han stapplade baklänges och fångade hennes blick då hon ställde sig upp. Värmen överraskade honom, hetta han inte trodde att hon hade i sig.
- Det var en bra början, sa hon och slickade sig om läpparna. Har du ett sovrum?
Han nickade, oförmögen att förstå vilken tur han hade. Och eftersom han inte ville ifrågasätta den så gick han före och visade vägen.
Det var ett gammaldags sovrum. Sängen med fyra rejäla hörnstolpar var smyckad med ett tjockt, blått lapptäcke som hans mormor hade gjort under de sista åren av sitt liv. Byrån var hög och en liten, rund spegel prydde överdelen av den i ena hörnet av rummet. Alltihop var alltför bekant. Kvinnan som stod mitt på den runda, blå mattan såg helt malplacerad ut.
Då hon lade märke till de mjuka sjalarna som var fastbundna vid sängstolparna, kände han sig som en skolpojke som blivit påkommen med att onanera. Hans ursprungliga plan för henne hade inkluderat de där sjalarna och tanken på dem virade kring hennes smala handleder fick hans erektion att ytterligare resa sig.
Ett blekt finger placerades under hans haka och tvingade honom att generat möta hennes blick. Han såg in i de grå, vemodiga ögonen.
- Vill du fortfarande binda fast mig? frågade hon.
Han skakade på huvudet eftersom hans känslor för henne närmast liknade dyrkan, och hans hjärtslag bultade våldsamt i hans öron.
- Jag är ledsen, viskade han, och han kämpade inombords med den skam och åtrå han kände inför henne.
Svala, slanka armar virades om hans axlar och drog honom mot hennes bröst som vore han ett ledset barn.
- Jag vill ge dig all den njutning du nånsin skulle vilja ha, sa hon och strök honom över håret. Ta från mig medan du kan.
Det mjuka klargörandet borde ha fått honom att bli på sin vakt, skulle att fört misstänksamhet till hans själ, men han kände sig tröstad nu, skammen var mindre tack vare det medlidande hon visade.
- Jag trodde att jag skulle behöva tvinga dig.
- Kyss mig, sa hon istället för att svara.
Ömt, försynt, kysste han henne. Svala läppar som blev allt varmare, hennes andedräkt som smakade pepparmint och vintergröna. Hennes bleka kropp pressades mot hans.
- Lägg dig ner på sängen, mumlade hon mot hans mun.
Som i ett drömtillstånd svävade han ner och sängen kändes bekvämt och mjuk under honom. Kvinnan som kallades för Vinter värmdes sakta mot hans kind. Hennes bröst, fasta kuddar med svaga mönster av tunna, ljusblå vener, omslöt hans arm då han lade sig på sidan. Utanför dansade snön muntert i vinden, knackade på det tjocka fönstret i sovrummet. Han reste sig över henne och trängde långsamt in i hennes fuktiga sköte. Hennes silkeslena lår höjdes och slöt sig kring hans höfter.
Hon svankade för att möta hans första stöt och knep ihop ögonen som om det var smärtsamt för henne.
- Går det bra? frågade han, genast ångerfull.
- Fyll mig med hetta, viskade hon utan att öppna sina ögon. Älska med mig.
Omsluten av hennes kön rörde han sig långsamt till den rytm som viskade i hans sinne, han försökte sudda ut hennes plågade ansiktsuttryck. Han gungade henne, rörde sig försiktigt in och ut, och hela hans väsen var koncentrerat på varje stöt. Äntligen lyftes hennes bleka ögonfransar och en hinna av lätta tårar skymde hennes annars så glänsande ögon.
Åtrå glimmade till någonstans i hennes blick, vatten som dolde mörk is. Hon skrek till, darrade häftigt av deras passion. Hon rörde sig mot honom, med honom, var nu en del av allt han någonsin hade varit och allt han skulle bli. Han svällde inom henne, stötte hårdare nu, vilade hela sin tyngd på sina händer, kastade huvudet bakåt med ett eget skrik av vällust.
Musklerna i hennes grotta drog honom ännu längre in, mjölkade honom tills han släppte ut det som hon längtade efter, hela hans passion. Hans hårda lem pulserade inuti henne, hällde ut en lindrande offergåva, badade henne med värme.
Hans armmuskler darrade då han sänkte sig över hennes utsträckta kropp. Hennes bröst var inte längre kalla utan varma, som om hon tack vare hans offergåva blivit en riktig, mänsklig kvinna. Vinden utanför husets värme ylade av ilska över att den inte kunde borra sig genom fönstret. Hårda kulor av snö piskades mot fönsterblecket, insisterade envist på att de måste kunna ta sig in.
Han hävde sig själv åt sidan och tog ett djupt andetag innan han slöt ögonen, som för att skydda sig mot den förlamande kyla som kröp in genom vad som måste ha varit en spricka i fönstret. Hon vände sig mot honom, täckte honom med värme och lät sin kropp vila mot hans, vred sig av en omättad hunger.
- Ge mig en minut, sa han, men han var inte säker på om han sa det högt.
Det var kallt. Om han öppnade ögonen var han säker på att han skulle kunna se sina egen andedräkt framför sig. Hennes hand var som eld på det slaknande skaftet mellan hans ben. Det hetsade honom, värmen smög sig in under hans hud och återförde honom till beredskap.
Värme omgav hans lår då hon grenslade honom, omslöt ollonet med flytande eld. Ja, tänkte han, nu var hon varm. Och han öppnade ögonen. Blekt, gyllene hår skimrade runt hennes ansikte, en gloria, men hon var ingen ängel. Hon var isdrottningen och hon hade placerat en istapp i hans öga. Han skulle följa henne vart som helst, göra vad hon än krävde, oavsett hur elakt eller obetydligt det var. Men hon krävde inget annat än att han skulle älska med henne igen. Hon ville inte ha något annat än hans passion.
Då han svankade kändes det som om han knäckte ett ishölje runt sin ryggrad. Han förde in sig själv i henne, tryckte den värkande, hårda kylan in i hennes hetta. Han kunde inte förmå sig själv till att röra sina händer, så han lät dem vila utmed hans sidor och använde dem för att kunna pressa sin kropp upp mot henne. Hon sänkte sig över hans lem, rörde sig med en stigande iver. Hennes hår piskades runt hennes ansikte, hennes händer brännmärkte hans axlar, hennes kön höll honom i ett brännhett grepp, gjorde honom nästan illa, tillförde smärta till njutning tills han lät ett vrål skölja ut från sin strupe.
Ljudet spräckte den bedövade luften runt omkring honom, doften av snö och vind var plötsligt starkare än förut. Hon red honom fortfarande, rörde sig stadigt och taktfast över skaftet som hade svällt och styvnat till det yttersta. Han kom återigen och hans tidigare vrål ekade fortfarande mot de tjocka väggarna. Han svankade upp mot hennes sköte och hans ryggrad frös till is igen. Ännu ett offer flöt fram, den sista tjocka strålen sipprade fram ur hans lem upp i hennes heta kön.
Vinter lösgjorde sig från honom, tårar rann nerför hennes kinder över den offergåva han hade gett henne. Hans vackra ansikte hade stelnat i ett uttryck av njutning och smärta, hans kropp var krökt uppåt och hans stolta lem gnistrade i det dämpade ljuset. En tunn hinna av is täckte honom helt och hållet.
Utan att bry sig om sina tårar sträckte hon sitt finger mot honom för att röra vid hans bröst. Lockar av hår bröts av och flisades till snö inför hennes ögon. Till sist såg hon på den svullna erektionen, för alltid fångad i sin sista utlösning, för alltid ett minne av vintergudinnan.
Fler noveller av samma författare
