Vigne-du-Bouchard
Marie hade jobbat på Vigne-du-Bouchard i nästan två år nu. Hon var knappt nitton år, och hennes föräldrar hade inte blivit glada då hon meddelade att hon skulle lämna sitt barndomshem i Dijon för att flytta ner till Frankrikes sydkust - till Côtes-du-Rhône och familjen Bouchards vingård. Monsieur och madame Bouchard ägde gården och hade tre barn tillsammans - Christine, Luc och Jean-Pierre. Både Christine och Luc arbetade på gården, men Jean-Pierre - den yngsta i syskonskaran - hade smitit iväg och studerade nu på rivieran.
Madame Bouchard behandlade Marie som sin egen dotter, och hade tagit god hand om henne redan från början. Marie hade fått ett eget rum i den stora huvudbyggnaden, men sedan hade Christine och hennes make fått barn och då fick Marie flytta ut till presshuset. På första våningen stod de stora pressarna och under skördetiden stod de och pressade dygnet runt. På våningen ovanför bodde Marie - hon hade hela våningen för sig själv och på ljumma sensommarkvällar somnade hon ofta till det sövande surret och mumlet från pressarna.
Nu var det slutet av augusti, semestermånaden i Frankrike, och redan nu började de flesta av gårdens druvor mogna. Snart skulle det vara dags för skördning. Då strömmade folk till från när och fjärran för att hjälpa till. De tjänade en rejäl slant på sitt arbete, samtidigt som det var en slags semester för de flesta. Visst var det ett tungt jobb, men det var väldigt roligt. Den gemenskapen man kände då de traskade upp och ner mellan vinrankorna, sjöng och skrattade, kunde inte beskrivas med ord.
Men den här tiden innebar inte bara skörd, utan även att Jean-Pierre skulle komma hem - dels för semester, dels för att hjälpa till på vingården. Familjen Bouchard väntade sig att han skulle komma runt den 23:e augusti, men pojken överraskade dem och kom redan den 16:e. Det var Marie som fick syn på honom. Först kände hon inte igen den gänglige man som kom gående längs grusvägen som ledde upp mot gården, men sedan log han och de smilgroparna gick inte att ta miste på. Marie vinkade glatt till honom och efter att ha ropat till sig madame Bouchard skyndade hon sig att ta hans båda väskor.
- Maman! ropade Jean-Pierre glatt när han fick syn på sin mor, och madame gav ifrån sig ett glädjetjut.
Hon kysste honom tre gånger på var kind och han fick till och med en kyss på munnen! Jean-Pierre skrattade åt sin mors lycka och lade armen om hennes axlar då de gick mot huset för att hälsa på resten av familjen. Alla turades om att krama honom och kyssa hans kinder, men Marie, som ju inte riktigt tillhörde familjen, nöjde sig med att ge honom en vänskaplig kram.
- Välkommen hem, Jean-Pierre, sa Marie och log mot den nu nästan fullvuxne man hon hade framför sig.
Han hade verkligen förändrats dramatiskt sen sist. Han var bara tjugo år, men ändå huvudet längre än de övriga familjemedlemmarna. Maria kände honom som en fräknig, uppnosig pojke med för långa armar och för stora fötter. Mannen som stod framför henne, med solbränd hy, muskulösa armar och en tjock, gyllene kalufs, var en främling. Och inte bara det, han fick hennes hjärta att slå ett par slag extra.
På kvällen hölls en stor fest i Jean-Pierres och skördetidens ära. Familjer från granngårdarna kom och åtnjöt den härliga maten tillsammans med Marie och familjen Bouchard. Ett långbord hade dukats upp på gårdsplanen, eftersom augustivärmen höll i sig dagen lång. Marie gick den korta biten från sitt rum ovanpå presshuset till gården. Hon var tvungen att gå mellan vinrankorna, eftersom där inte fanns någon riktig väg, och hennes vackra kjolfåll släpade olyckligt i marken. Hon beklagade sig högljutt över sin fläckiga klänning, men glömde det snart då hon fick syn på långbordet. Ostbrickor med rejäla bitar grönmögelost, brieost och hårdost hade dukats fram, tillsammans med huvudrätten. Rader och åter rader av flaskor med rödvin stod utspridda på bordet, som formligen dignade under alla läckerheter som bjöds.
Maten åtnjöts under skratt och prat, Jean-Pierre berättade historier från sin studietid i Paris och familjen berättade vad som hänt medan han var borta. Marie kunde knappt hålla ögonen ifrån Jean-Pierre. Han såg strålande vacker ut i skenet från de många stearinljusen, och ofta mötte han hennes blick och log öppet och varmt mot henne. Varje gång rodnade hon djupt och slog blygt ner blicken, samtidigt som hon hårt nöp sig själv i benet för att hon betedde sig så fånigt.
Till efterrätt blev det tärnad, mogen melon lagd i ett glas med lite portvin från förra året på. Det var utsökt, och efter allt vin så började gästerna bli varma i kroppen och rusigt lyckliga. Christine satte på lite musik och och några började dansa över gårdsplanens grus. Marie hjälpte madame och Christine att duka undan och några av männen bar bort långbordet så att fler fick plats att dansa. Småbarnen och hunden hoppade runt bäst de kunde, och Marie blev medbjuden av en liten flicka med blonda råttsvansar. De dansade i en ring, hand i hand, runt, runt tills de blev alldeles yra och Marie höll på att kikna av skratt. Tillslut var hon trött i hela kroppen, av skratt och dans, och sjönk ner på en gräsplätt intill huset.
Jean-Pierre stod på andra sidan gårdsplanen och Marie skymtade honom då och då mellan de dansande paren. Han såg rakt på henne och log oblygt. För första gången på hela kvällen vågade Marie besvara hans leende, och då log han än mer och kom gående emot henne.
- Sätt dig på min jacka istället, Marie, så din klänning inte blir förstörd, sa han och erbjöd henne sin jacka.
Marie tog emot den, ville inte vara oartig och säga nej – trots att hennes klänning redan var förstörd från vandringen bland vinrankorna, och förde in den under sig, samtidigt som Jean-Pierre slog sig ner i gräset bredvid.
- Har du trevligt?
- Oui! Det är jättetrevligt! sa Marie och försökte låta glad, trots att hon mest var nervös såhär i Jean-Pierres sällskap.
Jean-Pierre verkade inte märka något, utan de pratade på om alla möjliga saker. Hur det kändes för Jean-Pierre att vara tillbaka hemmavid. Om hur det var hemma hos Marie i Dijon. Det faktum att de under sitt samtal såg hela tre stjärnfall. Allt och ingenting.
- Du har verkligen blivit en kvinna nu, Marie, sa Jean-Pierre plötsligt och hans röst var låg och mild.
Marie slog ner blicken, skrapade lite med nageln på klänningen. Så generad. Visste inte vad hon skulle säga.
Jean-Pierre sträckte ut sin hand mot henne. En av hennes bruna hårlockar hade lyckats komma loss från den vackra håruppsättning Christine hade hjälpt henne med, och nu förde Jean-Pierre den bakom örat på henne så att hennes rosiga kind blottades. Han förde pekfingret över den lena huden, bara kort och lätt, men ömt. Sedan lät han sin hand vila i knäet igen. Han såg på henne, och hon vågade knappt blinka. Försiktigt höjde hon blicken och såg på honom, in i hans gröna ögon.
Plötsligt reste Jean-Pierre sig upp och sträckte ut sin hand mot henne.
- Kom.
Hon såg på honom, tvekade inte en sekund. Hon tog hans hand och lät sig dras upp, och sedan gick de med raska steg bort från festen och ljusen och musiken. In i natten.
Syrsor surrade i buskarna omkring dem. De gick inte raskt längre, utan hade saktat ner och vandrade nu stilla, hand i hand. De gick i tystnad, mellan vinrankorna, ut över gräsfälten. Ett väldigt träd växte mitt ute på ett annars tomt gräsfält. Dit gick de. Lade sig ner i gräset, vid trädets rot, och såg upp på den väldiga trädkronan och den sammetssvarta natthimlen där ovanför. Jean-Pierre kramade hennes hand och en ljum vind fläktade genom håret. Luften doftade av jasminblommor och månen spred ett mjölkvitt sken över deras kroppar.
Tystnaden fick Maries tankar att långsamt vakna till liv. Jean-Pierre. En efter en kom tankarna. Hans hand. Hans fingertopp. Hennes tunga. Tankarna blev fler och fler, avlöste varandra snart i en takt som var omöjlig att följa. Älskog? Hon hade aldrig... Inte ens en kyss. Om man inte räknar den gången då Luc var fjorton och försökte vinna Maries kärlek. Men det var inte en kyss. En kyss skulle vara...
Jean-Pierre hade lagt sig på sidan med huvudet stödd mot handen, och betraktade Marie där hon låg och var så ljuvlig. Han kunde inte motstå hennes späda läppar, utan lutade sig över henne och omfamnade hennes mun med sin egen.
Mjukt. Pirrande. Underbart. Den perfekta kyssen. Och hon hade inte ens varit beredd. Hennes hjärta bultade vildsint i hennes bröst. Snabba, korta andetag. Sedan lugnade hon ner sig, hämtade luft igen och lät syret väcka henne från sitt transliknande tillstånd.
Så nära. Jean-Pierres ansikte var centimeter ifrån hennes eget, och hon kunde känna hans varma andedräkt mot sin kind. Deras blickar naglade sig fast vid varandra, och de påbörjade det självklara, det oundvikliga – det mest åtrådda. De kysstes, och den första pirrande osäkerheten byttes ut mot en nervkittlande passion som omslöt dem helt.
Hennes händer i hans hår, hans fingrar mot hennes hud. Han smekte hennes hals och nyckelben. Kysste hennes örsnibb och kände samtidigt hur hon pressade sin kropp hårt mot hans. Hennes bröst såg ut att darra till en aning av kylan, då han förde ner hennes axelband så att ena bröstet blottades. Huden knöt ihop sig och blev knottrig och blek, men hans hand var snart där och värmde den. Marie suckade skönt då Jean-Pierre kramade och smekte hennes bröst. Han tog den styva bröstvårtan i sin mun, kysste den som vore det hennes mun, och förde ner det andra axelbandet så att båda brösten blev fria.
Hon blev plötsligt ivrig, men ville att deras älskog skulle vara så länge som möjligt och försökte därför lägga band på sig själv. Jean-Pierres skjorta åkte ändå av i all hast, med en och annan knapp förlorad, och hon tryckte sina nakna bröst mot hans bringa. Hud mot hud nu, och känslan var underbar. Gräset var snart fuktig av den kommande daggen, men hud mot hud kunde ingenting stoppa dem.
En omfamning. Jean-Pierre ovanpå, med sin tyngd på Maries späda kropp. Hon kunde känna hans styva lem mot sitt sköte, och ville ha den på alla sätt möjliga. Mellan sina händer, i sin mun, inne i sin mus. Jean-Pierre kysste hennes halsgrop och drog ner klänningen lite till så att han kom åt att kyssa hennes navel. Marie stönade svagt och kände hur hela underlivet drog ihop sig då Jean-Pierre kom närmare och närmare det heliga. Han drog ner klänningen ännu mer och Marie lirkade sina ben ur tyget. Plötsligt naken. Blottad inför hans smekande blick.
Hon satte sig upp och kysste Jean-Pierres mage. Hon knäppte upp hans byxor och såg hur hans muskler spelade då han krängde av sig dem. Hans kuk stod som ett spett rakt ut, pekade uppnosigt och inbjudande mot henne. Hon hade trott att hon skulle tycka en mans könsorgan var äckligt, men Jean-Pierre hade en underbar kuk, med ett stort saftigt ollon och så lite könshår att skaftet tycktes vara aningen större än vad det var.
Marie lade osäkert sin hand på skaftet. Smekte lite längs den mjuka huden med öppen hand. Slöt sedan handen och kände Jean-Pierres pulserande kåthet strömma in genom hennes fingertoppar. Hon runkade några tag och såg förnöjt upp på Jean-Pierre då han stönade till. Så slöt hon handen kring pungen, tog påsen i sin handflata och smekte lätt med fingrarna över kulorna där innanför. Hon sträckte ut tungan på prov och smakade på toppen av hans ollon. Fick en droppe försats på tungan, sög på droppen och lät smaken sprida sig i munnen. Sedan log hon. Så gott.
Jean-Pierre lade sig ner över Marie igen. Omfamnade henne med hela sin kropp och tyngde ner henne i det nu daggvåta gräset. Hon lindade sina armar kring hans starka nacke och slöt ögonen då hans mun började vandra nerför hennes kropp. Han smekte hennes kropp med tungan tills han nådde naveln. Då överöste han hennes mage och ljumskar med kyssar och nosade girigt i Maries könshår. Det doftade så underbart. Sött, syrligt – kön. Jean-Pierre nosade över hennes blygdläppar och frustade upphetsat när han fick lite av Maries könssafter på nästippen. Han slickade och kysste mjukt över hennes yttre och sedan inre läppar, lät näsan rotare kring klitoris och uppmuntrades av Maries välkomnande stön. Han slickade i sig allt som hittills runnit ur henne och kröp sedan upp till hennes vackra ansikte igen.
En svag, pyrande känsla av rädsla och oro, men den kvävdes snart av kärlek och njutning. Jean-Pierres kuk var visserligen relativt stor, i alla fall så var det den största Marie någonsin hade sett eller ens kunde tänka sig, men han lyckades pressa sig in i hennes varma sköte. Hon var trång, orörd där av andra män. Jean-Pierres ollon trängde längre och längre in i henne, och hon öppnade sig helt. När han var så långt in han kunde komma stannade han upp en sekund och kysste Maries skälvande läppar.
Marie bet honom ofrivilligt i läppen, då hon i sin iver att känna hans kropp över allt försökte kyssa hela hans ansikte. Jean-Pierre log och började sedan dra sig ur henne igen. In, ut, i maklig takt och Maries sköte plaskade skönt vid varje stöt. Och för varje stöt skälvde hennes runda bröst till. Jean-Pierre blev som hypnotiserad av dem, brösten liksom dansade inför hans ögon. Han kysste Maries nacke och kind, stötte in och ut, roterade med höfterna, fick Marie att gunga i takt med honom. Snart var de hoptrasslade i en enda hög av ben och armar, bröst och rumpor. Deras kroppar rörde sig som en enda, vilt och passionerat, som en vildhäst som galopperar över ängarna. Upphetsningen stegrade i takt med att himlen började blekna och det dagades.
Marie kom först. Hon hade aldrig kommit förut, men visste att det var såhär det måste kännas. Såhär måste det kännas när man når himmelska höjder. Hennes kropp skälvde och darrade och skakade. Från hennes mun kom främmande gurgel och stön, alla kärleksord hon hade i sitt sinne. En lång rad explosioner i hennes underliv, som höll Jean-Pierres lem fast inom henne utan möjlighet att någonsin komma loss.
Sedan kom Jean-Pierre. Han vrålade inte djuriskt och rått, som hon hört bönderna från granngårdar göra. Nej, han stönade njutningsfullt i hennes öra. Begravde sitt ansikte vid hennes nacke och stötte snabbare och ivrigare än förut. Hela hans kropp krampade och Marie kunde känna hur hans kuk pumpade stråle efter stråle upp i hennes heta mus.
Trolska dimslöjar spred sig långsamt över ängen de låg på. Fåglar sträckte lojt på sig i trädet ovanför deras huvuden. Solen steg över himlavalvet och spred ljus över världen. De låg kvar i varandras armar, timme efter timme, och såg hur världen vaknade till liv. Sedan hjälptes de åt att klä på varandra, under varma leenden och lyckliga skratt. Hand i hand gick de hemåt, nyförälskade och för alltid tillfredsställda.
Fler noveller av samma författare
