På uppdrag2
Författare: rednecknick Datum: 2008-06-17 23:46:49
E-post: paul_redneck@hotmail.com
Kategori: Heterosex
Läst:
8 287 gånger
Betyg: 1 (1 röst) 1 medlem har denna novell som favorit
Temple möter Clay Allison
Åh nej, tänkte hon. Inte ett sån´t där uppdrag ingen. Hon hatar när han är ute på dylika. Inte nog med att de är ifrån varandra, det är farligt också. Även om man är en duktig skytt så kan man råka ut för bakhåll och annat ovälkommet. Denna gången så var det ett mindre ”störande av ordningen” som en viss Clay Allison ställt till med på Fin Jacks saloon. Clay är en obalanserad typ som ena sekunden kan vara den mest chevalereske mot kvinnor och barn och andra sekunden kan blåsa ut hjärnan på vem som helst bara för att ha ”tittat” på honom. Manodepresiv psykopat skulle det nog bli på läkarspråk. Han hade som sagt varit inne på saloonen och druckit ett par öl när en cowboy som kallar sig ”Snake River Rufus Crile” kom in. Hans uppenbarelse räckte för Clay som drog vapen och sköt i tak och väggar där inne. Man får inte ens bära vapen i sta´n. Som väl var blev ingen skadad, men miss Fanny och miss Caroline blev vettskrämda och vägrade komma ut ur sina rum på hela eftermiddagen. Clay hade visserligen dragit som en avlöning direkt efteråt. Trots att han inte var riktigt nykter så visste han att han skulle få tampas med Temple. De var väl inte såta vänner från början. Clay hade tänkt att slå sig ner i omgivningarna, men Temple som känner till honom sedan innan har motarbetat honom från början. Efter bara en natt blev han utslängd av Henry Hooker för att ha blivit full och stökig.
Nu var i alla fall Temple tvungen att hämta tillbaka honom för att hålla rättegång om det inträffade. Han tog som vanligt ”Bear” Lundeen med sig och några lokala cowboys som inte hade fru och barn.
De red iväg redan samma kväll. Hon hade gjort iordning en matsäck lite snabbt av vad hon hittade hemma, bröd, rökt fläsk och mrs Lindes muffins.
De följde spåren efter desperadon i flera dagar. Och tro mig, han hade lämnat spår efter sig överallt. Döda kor, lägereldar, en och annan död coyote, folk som träffat på Clay och villigt berättade att de mött en desperat man på flykt. I en så pressad situation visade han sig aldrig från sin bästa sida.
Hon gick av och an därhemma. Oförmögen att göra något vettigt. Han hade trott att de skulle vara borta i max fyra dagar. Nu hade det gått fem och den sjätte var nästan slut. Hon var utom sig av oro. Hade något hänt, var han död, låg han skadad i öknen utan att kunna ta sig därifrån och meddela henne. Var han rentav av fånge i Clays våld, hemska tanke. Han skulle nog gladeligen kunna plåga ihjäl någon under en tid av flera dagar. Hon kunde inte vänta längre, hon måste ut och leta. Hon sadlade McCoy. Den gamla märren hade nog varit ett bättre val med tanke på att hon var en mycket stadig häst, men å andra sidan var den unga hingsten väsentligt snabbare och näst intill outtröttlig.
Hon gav sig av söderut.
Telegrammet kom ungefär en och en halv timme försent. De hade visserligen råkat ut för oförutsedda händelser. Men inte på det viset. Först hade de av en händelse stött på ett annat gäng av gamla vänner som bjöd in den till sitt läger. De hade visserligen en del upplysningar att komma med men uppbådet blev sinkat flera timmar i alla fall. De gamla vännerna; Sir Thomson, en före detta brittisk officer som flyttat västerut för att handla med boskap. Men han var mer intresserad av äventyret och misskötte affärerna, så han var hänvisad till snabba pengar som bountyhunter. Och Mr Hayes med tillnamnet ”Den förskräcklige”. Han var inte så hemsk som det låter. Men namnet gav en viss status i dessa kretsarna. Tja, kort sagt så ville de prata ”lite” så där gick en hel kväll till spillo, och de övernattade där. De hade knappt skilts åt förrän det dök upp en större samling indianer. Temple som är diplomatisk och kan prata lakota, hade inga problem med indianerna. Men Indianerna ville bjuda in till sitt läger och då tackar man inte nej. Det skulle vara en stor skymf.
När uppbådet äntligen kom fram till en stad hade två hela dagar extra förflutit. Han red bort till telegrafen så fort han hann. Men då var det försent.
Hon rider så fort hon vågar över prärien bort mot bergen i söder. Det är inte helt riskfritt att korsa bergen där finns både pumor och björn. På natten är inte prärien så nyttig heller för en ensam ryttare, i synnerhet en kvinna. Fast i det fallet är inte rovdjuren det värsta. En del skallerorm finns där förståss. Redan nästa dag är hon på andra sidan bergen. När hon kommer ut i öknen i dalen är det olidligt hett. Hon måste verkligen stålsätta sig att spara på vattnet.
Det är bara fyra timmar i öknen sedan kan hon rida i canyonen i stället. Där är det svalare och lite växtlighet och om man har tur kan det finnas vatten här och var.
Hon har just ridit ner i canyonen när hon möter en skäggig man med ett winchestergevär riktat mot henne. Han beordar henne att hoppa av hästen. Hon gör en ansats att lyda honom. Hur var det nu han såg ut den där Clay Allison, tänkte hon. Temple hade förklarat att han var av meddellängd, Mörkt långt lite tunt hår, svart skägg. Och senast hade han haft en röd skjorta på sig. Det stämde precis in på mannen som stod och siktade på henne. Sinnesnärvaro har hon alltid haft. Hon drog sin lilla double derringer snabbt som ögat och sköt ett skott mot mannen samtidigt som hon sporrade sin häst. McCoy som redan var på helspänn satte av i sporrsträck, men mannen med winchestern var inte mer skadad än att han fick iväg ett skott, han med, efter henne. Skottet rickochetterade mot en sten precis vid hästens huvud.
Hon vaknade med ett ryck . Hon förstod inte vad hon gjorde mitt i ingenstans. Allt vad nattsvart, nog för att det verkade som att dagen var i gryende men hon mindes absolut ingenting.
Hon försökte sätta sig upp men det gick inte. Hon låg under en taggig buske. Hon trevade något tafatt över kroppen , allt verkade OK, kunde hon konstatera. Hur i hela friden hade hon hamnat här. Skräcken grep tag om hjärtetrakten, hon satt fast, men hur. Huvudet satt som i ett skruvstäd, aha, tänkte hon, håret har snärjt in sig i taggbuskarna. Efter en stunds lirkande så var hon loss. Hon kravlade sig upp, hon kunde för sitt liv inte känna igen sig. En stilla skallebang gnolade runt vid tinningarna. Åh min milda himmel , vad fasen har hänt? Hon började se sig omkring. Hästen borde inte vara långt borta. Hennes fina, vackra paint McCoy. Och var är Temple? Frågorna snurrar i huvudet på henne, tillsammans med skallebanket. Har hon vatten? Mat? Vapen? Jodå, när hon checkat allt verkar det som om allt är OK. Men… om hon blivit rånad eller något liknande så skulle ju sakerna varit borta. Kläderna är ju visserligen trasiga här och var, men någon våltäktsman har nog inte varit framme ialla fall, tänker hon. Hon följer canyonen söderut. Någonstans borde det dyka upp civilisation och så länge hon höll sig där nere så var hon skyddad från den värsta hettan och dessutom borde det gå att hitta vatten. Huvudet värker men hon vågar inte dricka mer än små klunkar med ungefär en halvtimmes mellanrum. Det är vackert där nere. När det börjar skymma igen söker hon en plats att övernatta på. Det är inte så högt till kanten här, så hon klättrar upp för att se sig omkring.
En bit bort skymtar hon ljusen från en stad. Det ser inbjudande ut. Men hon vågar inte gå dit medan det är kväll, så det är lika bra att hon övernattar här. Hon hittar en skyddande skreva i bergväggen. Utan häst så har hon varken filt eller huvudkudde, dvs. sadeln. Men en natt borde gå i alla fall. Efter en natt utan alltför mycket sömn kvicknar hon till när solen lyser ner i canyonen. Nu är det bäst att hon skyndar sig mot den där staden. Hon försöker sträcka på sin värkande kropp, varenda benbit och varenda muskel tycks spjärna emot. Till slut kommer hon upp på benen. När hon har klättrat upp på kanten ser hon inte staden längre. Var har den tagit vägen? Hon börjar ialla fall gå i den riktning hon har för sig att den borde ligga. Solen står högt på himlen. Det är varmt i de fina ryttarkläderna, vattnet är i det närmaste slut, hon känner paniken närma sig. Utan vatten så klarar man sig inte länge här ute. När hon har gåt i vad som borde vara en och en halv timme skymtar hon staden. Hon har kommit ur kurs ganska mycket. Staden ligger en bra bit till höger om henne. Hon får lägga om kursen och ta sikte på staden. Vattnet är slut och hon gör bedömningen att hon har minst fyra timmar till att gå innan hon är framme. Varken mat eller vatten har hon. Hon går mitt under solen som steker hennes kropp. Den tryckande hettan, bristen på vatten, de varma kläderna, buskar, stenar och risken för skallerorm gör att hon verkligen måste skärpa sig för att inte göra några fel. Om hon snavar och vrickar foten så är inte döden långt borta.
Nu ser hon staden ordentligt. Hon stapplar fram, hjärnan är febrig, kläderna smiter åt runt hennes svettiga kropp, det är svårt att gå.
När hon kommer fram ser hon att det är en helt ny stad för henne. Hon går längs Main Street, nyfikna ansikten tittar ut genom dörrar och fönster. En kvinna kommer ut och möter henne och leder henne in i ett hus. Där inne får hon vatten och sätta sig ner. Kvinnan börjar fråga ut henne men hon får bara enstaviga svar mellan klunkarna vatten. Kvinna verkar vilja veta om hon har jobbat på bordell. Hon ställer fram lite rökt kött och bröd. I sitt lite omtöcknade tillstånd så förmår hon bara att svara lite lamt nej. Då undrar kvinnan om hon inte kunde tänka sig att jobba hos henne. Hon lockar med bra lön och trevliga arbetskamrater. Och kunderna häromkring är guldgrävare som betalar i just guld. När de väl kommer in till staden så är de hungriga på både riktig mat och kärlek, berättar hon. Miss Lily tackar för sig och ber att få betala för vattnet och maten. Hon avvisar vänligt men bestämt erbjudandet om jobb på bordellen.
När hon kommer ut igen från kvinnans hus har det nästan blivit mörkt.
Hon stapplar fram längs huvud gatan, i en för henne okänd stad. Hon känner sig lika skitig som en prärielus i armhålan på Johnny Fox, den skitigaste karl´n i hela vildaste western.
Då ser hon skylten: Tao Mings badinrättning.
Bada, jag behöver en rejäl tvagning. Det kommer att få mig i form igen. Hennes tankegång var i alla fall sund ,även fast hon inte kom i håg ett smack.
Hon visas in i ett rum med ett rejält badkar. Det är redan fyllt med vatten. Hon ser sig omkring. Det är lite dunkelt i rummet men hon ser att vattnet kommer från rör som hänger på väggen. Ett för varmt och ett för kallt vatten.
Vattnet är varmt när hon klättrar ner i karet, stearinljusen fladdrar på väggen. Det luktar både såpa och tvål och för all del en del fotogen med. Just nu vill hon bara komma ner i karet och känna sig avslappnad. Efter en liten stund öppnas dörren och ett kinesiskt fruntimmer kommer in med trippande steg.
-Äl allt bla? Undrar hon. -Ska jag sklubba el på lyggen?
Just då hörs ett väsen utanför. Kvinnor som skriker på både engelska och kinesiska, en man som pladdrar på engelska med kinesisk brytning och en mullrande stämma som påminner om ett befäl som vrålar ordrar till sina beväringar.
Men det är ju Temples röst tänker hon i samma ögonblick som dörren slits upp och Temple störtar in i rummet. Högröd i ansiktet och Old Betsy, hans revolver, i handen.
Temple Houston
forts följer
Fler noveller av samma författare
