Varganatt
Så fort mötet avslutats och männen gick därifrån så spred sig ryktet snabbt genom hela byn. Beslutet hade fattats. Vid gryning skulle männen rida över slätterna för att starta krig mot siouxindianerna.
De hade vid flera tillfällen attackerat stammens jägare, tio män eller fler som gav sig på en eller två jägare, och det började se dåligt ut för stammen. Det blev allt svårare att få någon att ens våga ge sig ut och jaga, och därför började tillgången på kött att tryta. Enda utvägen var krig, för att tvinga bort mördarna. De hade kommit allt närmare, red och jagade på mark som hade tillhört stammen i flera år.
Stammens män hade slutligen hållit ett möte för att besluta vad man skulle göra. Nu när det var bestämt fanns det ingen återvändo, punkt slut. De visste att siouxindianerna var långt fler i antal, men det här såg ut att vara deras enda möjlighet. Om de blev dödade så kunde de i alla fall ta med sig några av siouxindianerna till underjorden.
Männen lämnade mötet med allvarsamma miner för att samla ihop nödvändiga vapen och tillbringa en sista kväll med sina familjer.
Fågelsång satt i sin hydda och väntade i tystnad på att hennes man skulle återvända. Hon visste att när han äntligen kom så skulle han vara tyngd av kvällens händelser, av beslutet att spilla blod och föra krig. Vindfot var egentligen lite väl ung för att sitta med i rådet, men han var en duktig jägare – lugn och stadig på hand. Det var en ära att de äldre hade bett honom vara med i mötet, och han hade tagit det på största allvar. Han hade ännu inte upplevt trettio somrar, men han var vis som vore han dubbelt så gammal. Fågelsång var oerhört stolt över att Vindfot var hennes man, men samtidigt sorgsen över att han var tvungen att delta i ett sådant viktigt men förfärligt beslut.
Volymen runt om i lägret steg då varje man återvända till sina hyddor. Det var få som grät – folket visste att det här beslutet var nödvändigt, och de var bestämda nu när det väl var slutgiltigt. Man hörde vuxna som talade lågmält med varandra och en stund senare par som älskade i stillhet. Snart började lägereldarna falna och sömnen lägrade sig över byn.
Ännu var Fågelsång ensam. Hon antog att hennes man gått iväg för att tänka över sitt beslut och att han helt enkelt inte insett hur sent det hade blivit. Hon stod en stund vid hyddans ingång och såg upp mot stjärnorna, sedan lade hon sig under björnfällen för att invänta hans ankomst. Hon slumrade till då och då, drömde om hästar som galopperade över slätterna, sprang och sprang utan att någonsin stanna.
Hon vaknade lite senare inpå natten. Tystnad. Vindfot hade fortfarande inte kommit hem. Men hon vill inte lämna hyddan för att leta efter honom. Hon visste att hon kunde vandra omkring i mörkret i flera timmar utan att hitta honom – speciellt om han inte ville bli hittad. En flyktig tanke om att han kanske ville vara ensam hela natten slog henne, och hon började känna sig nedstämd. Hon beslöt sig för att börja packa hans saker, så att – om och när han kom tillbaka – kunde vila så länge som möjligt innan han var tvungen att ge sig av igen.
Då hon letade runt bland hans saker hörde hon ett obekant ljud utifrån hyddan, som om något sniffade omkring där utanför. Hon blev med ens vaksam – vargar hade ofta kommit in i byn, och även björnar. Hon hittade Vindfots dolk och drog ut den ur sitt fodral. Hon smög på tå fram till öppningen då plötsligt skinnen flög åt sidan och blottade vad som såg ut att vara en enorm varg som stod på sina bakben och flämtade häftigt. Sedan steg han in i hyddan och Fågelsång såg att det var Vindfot som stod framför henne. Hans hår, som alltid var välkammat, var nu rufsigt och tovigt. Hans ansikte var lortigt och blicken var vild, som om han hade mist förståndet och låtit galenskapen ta över. Han såg sig om i hyddan som om han inte kände igen sig. Tillslut såg han på Fågelsång, som fortfarande höll dolk redo i sin hand, och han rös till, slöt ögonen och kastade bak huvudet. Ur hans strupe kom ett lågt morrande, och Fågelsång flämtade till.
- Vindfot, viskande hon. Du har varit hos Vargen, eller hur?
Hans totemdjur var vargen, och han talade ofta med Vargen när han var tyngd av problem. Då hoppades han att hans vägledare kunde kom till hans undsättning. Men hon hade aldrig sett honom så här förut. Genast kände hon sig väldigt rädd, men samtidigt väldigt nyfiken.
- Jag har varit hos Honom. Jag sökte upp Honom den här natten, sökte vägledning och hoppades att vi fattat rätt beslut. Vi talade länge och jag känner nu att beslutet var det rätta…
Han såg ner på henne igen, genom henne.
- Men Han har inte lämnat mig än. Hans ande är fortfarande inuti mig. Han följer med mig ut i strid. Han kommer att hjälpa oss att röja undan de där fega mördarna som jagar oss.
Han stegade över golvet i hyddan och fattade tag om hennes axlar.
- Det här kan vara den sista kväll vi ses i den här världen, Fågelsång. Jag vill lägga mig med dig, men jag är rädd att jag kanske gör dig illa. Jag är inte mig själv.
- Du kommer inte att skada mig, sa hon. Du är min man, och du älskar mig. Jag är en stark kvinna. Kom till vår säng så delar vi den här sista natten på bästa sätt.
- Då struntar vi i sängen, mullrade han mjukt. Jag vill inte längta en sekund mer efter dig!
Han slet sönder den översta biten av hennes päls och blottade på så sätt den mjuka gropen vid hennes hals. Han morrade och sedan lät han sina tänder sjunka in i hennes hud. Hon skrek till, vred sig mot honom. Smärtan var intensiv, men njutningen kom också. Han hade alltid varit en öm älskare, men att se honom i det här tillståndet fick henne att darra av åtrå och förväntan som aldrig förr. Han rörde sig ner mot hennes axel, bet henne, rev sönder hennes kläder och klöste med naglarna över hennes skinn. Hon stönade, drog honom närmare och böjde huvudet bakåt så att han kom åt hennes hals igen. Han var vild, morrade och rev henne som ett vilddjur.
Våldsamt vände han henne om, bet tag i hennes högra axel och kupade händerna om hennes bröst. Hon kände hur hans mandom reste sig, trycktes mot hennes nakna skinkor. Han började röra sig nerför hennes rygg, bet hennes skulderblad och midja – hela tiden med naglarna inborrade i hennes bröst samtidigt som han nöp och drog i bröstvårtorna. Fågelsång stönade, försökte vara så tyst som möjligt i sin stigande upphetsning. Han drog sig uppåt igen och bet återigen tag i hennes nacke och axlar, och knådade samtidigt hennes bröst. Snart flämtade de oregelbundet båda två.
Hon försökte vända sig om, sökte hans mun, men istället kastade han ner henne på björnfällen och klättrade upp på henne. Han pressade ner hennes armar och stirrade in i hennes ögon. Så kysste han henne, äntligen, och de formade armarna omkring varandras kroppar i en hård omfamning. Hon särade på benen för honom och han lade sig tillrätta mellan hennes ben, samtidigt som de fortsatte att kyssas. Med ett segervisst morrande pressade han sin hårda lem in i henne. Hon flämtade till och höjde sina höfter för att möta hans stöt.
Vindfot kände sig som en påle som genomborrade henne, och hon stönade då han spetsade henne. Hon var både våt och varm på ett sätt som hon aldrig varit förr, och han tog sin tid då han rörde sig in och ut ur henne. Hans ögon var slutna och hans huvud var bakåtkastat, som om han var djupt koncentrerad. För varje stöt kände hon hur hennes muskler drogs samman, manade honom att stöta djupare. Han morrade mjukt varje gång han kände hennes mus krama åt kring hans lem. Hon kände hur pulsen skenade, blodet forsade genom hennes kropp.
De rörde sig såhär en stund, med hans långsamma och rytmiska stötar och hennes kropp som svankade för att möta hans. Tills hon började undra vart det varglika vilddjuret som slängde ner henne en stund tidigare tagit vägen.
Så plötsligt öppnade han ögonen och stannade upp inuti henne. Han stirrade på henne, borrade in sin blick i hennes och rakt in i hennes sinne. Hon såg tillbaka på honon, förbryllad. Sedan, lika plötsligt, började han att pressa sig in i henne igen, så hårt att hon flämtade efter luft. Han fortsatte att stirra på henne då han tvingade sin kropp in i hennes om och om igen.
- Jag måste fråga dig något innan jag ger mig av, sa han mellan stötarna.
- Vadå? flämtade hon.
- Älskar du mig?
- Ja, svarade hon förvirrat.
Han stötte än hårdare, om så var möjligt, och det kändes som om hennes andhämtning helt försvunnit. Han rynkade koncentrerat pannan. Hårda, snabba stötar fortsatte att möta hennes höfter – han stirrade fortfarande på henne, borrade sig in i hennes själ. Hon höll kvar hans blick och insåg att frågan inte var ställd i passionens hetta utan detta var något han verkligen behövde veta innan han lämnade henne, något han försökte få henne att inse innan han kunde ge sig av.
- Älskar du mig, Fågelsång?!
- Ja! stönade hon.
Stötarna fortsatte.
- Vet du att Vindfot älskar dig?
- Ja!
- Vet du att jag kommer att tänka på dig…
Hårdare nu.
- … varje dag som jag inte är med dig?
- Ja.
- Och vet du att om jag dör…
Hon mötte hans vildsinta stötar med sina höfter, tvingade honom att fortsätta den rytmiska behandlingen.
- … om jag dör, så kommer mina sista tankar i den här världen handla om dig?!
- Ja!
Han fortsatte i vad som kändes som en evighet. Ställde frågor, fast besluten att få henne att verkligen tro på hans kärlek för henne. Det ända hon kunde göra var att flämta fram sina svar samtidigt som han körde sin lem in i henne igen och igen. Hon närmade sig toppen och då stötte han snabbare, tvingade henne över kanten gång efter annan, fick henne att skrika och stöna ut sin njutning. Sedan saktade han ner igen och fortsatte med sin harang av frågor. Det verkade som om han aldrig tänkte låta sin egen utlösning komma.
En av de äldre vaknade av ljuden som kom från Vindfots hydda. Först var han förvirrad. En gammal man som vaknade i mörkret till vilda ljud. Först trodde han att det var något djur som hade invaderat deras läger. När han kände igen Fågelsångs röst insåg han vad det var som stod på, och han vilade åter ner sitt lät åter sitt huvud vila bredvid sin kvinnas. Han visste inte vad det var som fick Vindfot att låta på det där sättet, han bad bara att Vindfot kanske varit hos Gudarna och att de skulle vara på deras sida imorgon. Trots att deras öde redan var förutbestämt, så kunde deras övergång till underjorden kanske gå lättare om de hade Gudarna med sig. Han slöt ögonen och försökte att somna om.
Det hade gått lång tid nu – det kändes som flera timmar – och än fortsatte han. Svetten bröt ut i Vindfots panna och rann nerför hans rygg och bröst. Fågelsång såg upp på honom och deras blickar låste sig fast i varandra.
- Älskling, snälla, bad hon. Du behöver vila. Släpp taget!
Med hennes tillåtelse började han pumpa så fort han kunde, tvingade sig in i hennes sköte. Hans morrningar ökade och snart fyllde han henne med ett vrål som skakade hela byn. De omfamnade varandra och kände hur blodet forsade genom deras kroppar, hur deras muskler drogs samman och de förenades i samma ljud, samma rörelse. Genast föll han ihop ovanpå henne, svettig och skakande.
För ett ögonblick var deras flämtningar en och samma, men ganska snart började hon känna hur sliten och öm hennes kropp var efter natten. Hon smekte honom över håret och kände samtidigt hur sömnen sakta började fånga in henne i sin famn. Mentalt försökte hon få honom att slappna av och känna sig till freds igen. Han pressade sig upp och såg på henne, sedan föll han ner bredvid henne och drog upp björnpälsen över deras kroppar. Han slöt henne i sina armar och kysste henne, sedan slöt han ögonen. När hon på hans andhämtning kunde höra att han äntligen somnat, tillät hon sig själv att också släppa taget, och för första gången på länge sov hon en djup och drömlös sömn.
Morgonen därpå vaknade hela byn tidigt, till och med barnen. Männen kysste sina kvinnor till avsked, omfamnade sina barn en sista gång och sedan steg de upp på sina lastade hästar – en efter en. Vindfot verkade vara sig själv idag, men Fågelsång kunde ännu se något som sjudande inom honom, strax under ytan. De samlade ihop hans saker och stannade sedan vid hans väntande häst. Det blekrosa morgonskimret började precis vidröra slätterna åt öster. Vindfot såg ut mot det svajande, höga gräset mot soluppgången, och vände sig sedan mot Fågelsång.
- Vår resa kommer att bli lång, och många av oss kommer inte att återvända.
- Ja, jag vet, sa hon.
- Min skyldighet är först och främst gentemot stammen, jag kommer att kämpa tills jag dör för att skydda den.
- Jag vet, svarade hon.
- Men jag kommer att göra allt för att återvända till dig, sa hon och smekte försiktigt hennes ansikte.
- Det vet jag. Men om du inte kommer tillbaka så kommer jag att minnas att du älskar mig, och att du i din sista stund i det här livet tänkte på mig, mumlade hon och sträckte upp handen för att smeka hans kind. Jag vet att du väntar på mig i underjorden om du inte återvänder.
Han kysste hennes panna och steg sedan upp på sin häst.
- Förhoppningsvis, min älskade, så kommer vårt möte i underjorden att dröja tills vi båda är gamla och grå, sa han och såg bort över slätterna igen.
Han såg på henne en sista gång.
- Jag är alltid med dig, sa han.
- Jag vet, mumlade hon. Jag älskar dig.
Han söp in så mycket han kunde av henne innan han tvingades lämna byn.
- Hejdå, sa han.
- Farväl.
Och med det red han iväg för att sluta sig till de andra krigarna. Hövdingen såg sig om för att se att alla var redo. Han sa ett enda ord och utan att någon av dem såg tillbaka, påbörjade de sin långa resa.
Fler noveller av samma författare
bland dom bästa jag läst... stort fan