Sagor och förförelse
Vi skriver för att kunna smaka på livet två gånger; i stunden och i återgivandet.” Anaïs Nin
Det är det där första ögonblicket som överstiger tanke och sinne – stunden då våra ögon möts.
Blyga men dröjande leenden möter våra ömsesidiga blickar. Flirtig, med låtsad förlägenhet, sänker jag blicken – en rörelse som ännu lever kvar sedan 1700-talets kurtisan, och som än idag fungerar. Jag plutar lätt med munnen, som om jag tänker och är disträ; som om jag tänker på allt annat än dig.
Jag ser dig som du ser mig; vi sitter båda med en penna i handen och låter våra tankar och känslor älska med pappret. När det gäller sådant är vi självsfränder. Båda föredrar vi känsloförnimmelserna som bladet under våra händer skapar, det smidiga flödet av bläck från våra pennor; våra ord som för oss bort från det alldagliga här och nuet till världarna i våra fantasier. Trots att du sitter ensam långt bort på andra sidan av caféet, trots att bord, stolar och människor står i vår väg - så talar vi tyst till varandra.
Ditt långa, mörka hår faller i förtrollande slingor fram över ditt ansikte, och det kliar i fingrarna på mig av lust att stryka dem bakom ditt öra. Du är inte nödvändigtvis snygg, i alla fall inte genom samhället mätt, men ändå är det någonting med din helhet som fascinerar mig; attraherar mig. Ett ansikte som på ett pojkaktigt sett ser mycket oskuldsfullt ut, trots din kraftfulla, örnformade näsa och din fylliga, mjuka mun. Din underläpp har en naturlig plutning, som lockar min blick.
Du är en man som jag skulle kunna röra vid, smaka på.
Vad är det du ser när du ser åt mitt håll? En ung kvinna med hud som kaffe och ännu mörkare ögon, kort hår – en farlig men sexig blandning av kvinna och man. Min läppar är slutna över kanten på kaffekoppen jag dricker från. Återigen ler du. Funderar du över hur det skulle kännas att kyssa mig? Hur skulle dina läppar kännas om de pressades mot mina?
Vad sjutton tänker jag på? Säkert har du en flickvän, eller till och med en fru. De känsliga, kreativa männen är alltid upptagna, tycks det.
Så vi släpper taget om varandra, återvänder till våra respektiva världar. Men då och då stannar vi upp för att se om någon av oss tänker gå. Nej, så kommer det inte att bli. Ingen av oss kommer att gå härifrån förrän vi talats vid. Det var underförstått; ett tyst löfte från oss båda.
Och mina ögon ser bara på dig.
Ironiskt nog skriver jag en erotisk saga, och utan minsta tvekan har jag gjort dig till min huvudperson. Vågar jag? Är jag så modig att jag vågar visa den för dig?
Antagligen inte. En konstnär får utlopp för sina begär och passioner genom sin konst. Ändå tycker jag att det är helt okej att låta mina fantasier om dig ge bränsle åt min litterära ådra. Man måste ju få inspiration någonstans ifrån.
Då min heta berättelse utvecklar sig låter jag min blick flyta över folkmassan för att sedan falla på dig. Blygt betraktar jag dig under mina långa ögonfransar. Är du i verkliga livet som du är i min saga? En attraktiv, kraftfull älskare som tänder de förbjudna lågorna hos sin utvalda älskarinna? Eller är du en blyg man som tycker att dominanta sexlekar strider mot alla dina principer? Eller ännu värre – är du kanske en machokille som tror att du vet allt, men som även med karta och instruktioner skulle misslyckas totalt?
Medan jag fortsätter med den flödesskrivning som utger mitt första utkast, känner jag din dimgröna blick slå emot mig igen. Ser du kanske mig på samma sätt? Som din musa? Jag vet inte ens vad det är du skriver. Prosa? Poesi? En sång? Ett kärleksbrev? En uppsats? Skriver du ner dina drömmar, förhoppningar eller rädslor i en dagbok? Kanske skriver även du en erotisk novell.
Om det är det du skriver, är den då fin och romantisk med svävande ord och silkeslena uttryck? Eller är den förbjuden och oanständig, som min…
”- Jag skulle kunna ägna hela kvällen åt att bevisa hur villig du är. Se bara på dig själv! Sitter där och ber om att bli smiskad. Ber om att bli knullad som den lilla masochist du är. Hela min hand var inuti din våta fitta förut, och du älskade det.
Utan förvarning pressar han in sin hand i hennes igen, stöter djupt in i hennes sköte, obarmhärtig och obekymrad om hennes smärta – men väldigt medveten om sin egen förtjusning över att vara den som orsakar den. Regina vrider sig mot honom, mer än villig att ta emot hela hans arm om han så skulle önska...”
Timmarna passerar medan jag är försjunken i mina skriftliga fantasier. Jag är mycket medveten om din närvaro, som om du satt här framför mig. Du har till och med gått förbi mig för att köpa ännu en kopp kaffe. Vi log blygt mot varandra då du gick förbi. Du är lång och asketiskt smal. Jag betraktar det strama denimtyget i dina blekblå jeans spännas över de snyggaste, manliga skinkorna jag någonsin fått tillfälle att se. En plånbok skapar ett avtryck i din bakficka.
Snygg röv, tänker jag för mig själv – medvetet på ett sätt som inte anstår en dam. Du vrider din höft åt sidan, lutar dig nonchalant mot disken. Du är skamlöst flirtig, men vem bryr sig? Jag njuter av utsikten i alla fall.
Och folk som säger att män aldrig gör sig till.
Åter till våra väntande pappersark. Mina egna ord hetsar upp mig, bilderna fyller mitt sinne och linjerna på pappret förför mig. Det slår mig att jag kanske kommer börja flämta högt. Vad ska jag göra då? Kommer du förstå då vad det är jag gör, vad det är jag skriver? Avslöjar mitt ansiktsuttryck mig?
Vet du om att du är huvudpersonen i min sensuella lilla saga?
Om du kunde se vad jag skriver, skulle det chockera dig, eller skulle du bli lika upphetsad som jag?
Skulle du ta mig med dig hem ikväll?
Jag kan inte fortsätta så här. Mina tankar börjar bli alldeles för syndiga, och jag har ett trängande behov av att få släppa ut all min frustration. Jag behöver ensamheten i min lägenhet för att kunna avsluta min berättelse.
Locket sitter på pennan, skrivboken är ordentligt undanstoppad och ryggsäcken i läger hänger över mina axlar. Långsamt reser jag mig från mitt bord och lägger märke till att du ser ut som om du tänker gå också. Ödet ser verkligen till mitt bästa idag.
Du kommer mot mig och stannar bara någon meter bort. I ungefär en minut står vi där och säger ingenting, låter våra blickar skölja över varandra – utforska.
- Du har suttit och tittat på mig i flera timmar.
Din röst är mörk och lite hes – delvis poet, delvis norrlänning.
- Jag har väl det, svarar jag muntert. Och du har gjort precis samma sak.
- En ömsesidig beundran, kanske?
- Ja, verkligen.
- Är du på väg hem? frågar du, till hälften nonchalant, till hälften ivrigt.
Hoppas du att jag ska be dig följa med mig? Det kanske jag gör om du fortsätter se på mig med de där vackra ögonen, i en obestämd grön nyans.
Jag nickar långsamt.
- Ja. Jag arbetar bäst när jag är ensam.
Nåja, tänker jag spjuveraktigt. Inte egentligen. Vissa saker upplevs bättre tillsammans med en annan person.
- Har du något emot om jag går med dig en bit? Vi har inte fått prata med varandra än, och jag tycker du är väldigt vacker.
Min mage slår volter.
- Du ser inte så dum ut, du heller, svarar jag retfullt. Faktum är att du är riktigt sexig.
Du rodnar faktiskt! Nu är det kört – jag kan inte motstå en man som rodnar.
- Vad lustigt, det är precis vad jag tänkte om dig när jag såg dig sitta här borta. En sexig kvinna som skriver, vad mer kan en man som jag önska?
Dina ögon gnistrar. Nu är det du som retas med mig.
Så vi lämnar caféet tillsammans, går ut i en natt som kan erbjuda en hel del möjligheter om någon av oss skulle välja att utnyttja ögonblicket. Vi går så nära varandra att våra armar vidrörs, hänförda av varandras ord. Du berättar vad du skrev om, och jag berättar min saga…
Fler noveller av samma författare
