Killarna vägg i vägg - del 1
KILLARNA VÄGG I VÄGG – del 1
Just när jag drog upp persiennerna i köksfönstret rullade en stor flytttbuss fram och stannade vid vår port. ”Flytta på er – vi hjälper er ” stod det med stor text längs dess sida. Var den var ifrån såg man inte härifrån. Jag visste att de skulle in i lägenheten vägg i vägg med mig och det bidrog naturligtvis till att jag blev nyfiken. Jag gick in i angränsande rum och såg texten på dörrarna bak, ”NorrFlytt” och ett telefonnummer. Riktnumret såg jag inte härifrån.
Två killar kom ut ur förarhytten och öppnade bakdörrarna.
En bit bakom flyttbilen körde en personbil fram och parkerade, en mörkblå Saab. Ett par unga killar hoppade ut. Vid ratten satt en kvinna. Hon steg ur och var gissningsvis ca fyrtio år. Hon gick fram och pratade med flyttgubbarna. Sedan gick hon och de unga killarna in genom porten. Snart hörde jag hur de låste upp och gick in i lägenheten bredvid. De stängde inte dörren, eftersom jag svagt hörde deras röster där inifrån. De gick väl runt och bestämde ”var skåpet skulle stå” för utkomna i trapphallen igen hörde jag kvinnan säga
- Ja, då vet ni var möblerna ska vara, försök se till att allt hamnar åtminstone i rätt rum.
När de kom ut på gatan slog det mig hur lika varann killarna verkade vara. Det enda som skilde dem åt var färgen på tröjorna, den ene bar en ljusblå och den andre en vit. De var väl i sjutton-artonårsåldern.
Plötsligt fick jag en idé. Klockan var nio och flyttbussen var säkert lastad redan dagen innan så gänget hade nog varit på väg kanske ett par timmar eller mer när de nu hade anlänt hit. Jag skulle fråga om de var sugna på kaffe och ostfranska. För i så fall… mitt kök var stort och rymde oss alla runt bordet. Det enda jag behövde göra var att gå ner till brödaffären på hörnet och skaffa färska småfrallor.
Nu gällde det att komma till tals med kvinnan, som jag antog var mamman. Jag stack plånboken i fickan och gick ut. Tur som en tok tänkte jag för där inne i hallen stod hon och ställde ner någon pryl på golvet.
- Hejsan, mina nya grannar förstår jag. Jag heter Andreas och bor vägg i vägg med er…välkomna hit sa jag och räckte fram handen och hälsade.
- Jaha, sa hon och log, hej jag heter Anita. Då får vi hoppas att grannsämjan blir god, sa hon med ett skratt.
- Säkert…… jag såg på flyttbilen att ni kommer norrifrån, har ni kört långt nu på morgonen?
- Vi åkte hemifrån för ett par-tre timmar sen… från Söderhamn, så därifrån och hit till Örebro är det väl ungefär tjugo mil…..
- Det stämmer nog…..om ni känner för en rast nu fram på förmiddagen, så bjuder jag gärna på kaffe och ostfranska inne i mitt kök….om ni dricker kaffe?
- Om, sa hon med ett leende, det låter ju härligt….men vi är ju så många…
- Jag har sett fem, är det fler så går det bra….
- Nej nej…vi är fem stycken men…
- Då spikar vi det, hur dags ska vi säga, ungefär…?
- Tjaa, hon tittade på klockan, elva, går det bra…
- Inga problem, jag ska bara ut en sväng och köpa frallor… ja, hälsa alla att ni är välkomna då, sa jag, nickade och log mot henne innan jag gick utför trapporna.
Jag mötte ingen av de andra men hörde killarna snacka borta vid hissen och när jag kastade en blick in i bussen höll flyttgubbarna på att baxa fram någon möbel.
Inkommen i butiken med dess doft av nygräddat bröd tänkte jag att det gällde att ta till så det räckte, så jag sa att
- I dag vill jag ha tio småfranska.
- Hoppsan, sa blonda Vera, det var värst vad du slår på stort idag…du brukar nöja dig med två….
- Fem kaffesugna gäster, sa jag, varav fyra gubbar, så då lär det gå åt….och du, jag blinkade åt henne, du som har snits och skarpa knivar, vill du skära itu dom åt mig, så dom blir fina att servera…?
- Bara för att det är du då, sa hon med ett leende och fladdrade med sina långa ögonfransar.
Genom mina dagliga besök hade jag blivit tjenis med Vera och vi brukade alltid ha någon kommentar om någonting.
Så in i snabbköpet och manuella disken där jag bad tjejen skiva en bit ost. Sedan kvickt hem igen
Fram med koppar, fat, skedar och assietter, bitsocker, smörknivar och servetter.…..duka köksbordet ….två pers på vardera långsidan och en på vardera kortsidan…..brygga kaffe, stora kannan, ta till så det räcker…bäst ta den lilla också…låt se…det blir femton koppar till sex pers, det räcker till….fram med smöret och osten och slutligen det stora fatet med de tudelade småfrallorna……puuhh! Festen kunde börja.
Medan kaffet bryggdes satte jag mig och funderade en stund. Varför gjorde jag mig allt det här besväret? Det var stundens ingivelse, men också att jag direkt ville passa på att bli bekant med dem, jag hade inga kontakter här ännu, där jag varit bara ett par veckor för att anpassa mig och ställa i ordning innan pluggandet började om ett par månader. Än så länge var vi kvar i juni.
Så kom då kaffegästerna. Anita i spetsen som presenterade sina söner Daniel och Jimmy och nu såg jag att de var som kopior av varann, så otroligt lika var de. Och flyttkillarna presenterade sig som Jonny och Robert.
- Nej men Andreas, nu har du verkligen bullat upp, sa Anita skrattande och nickade mot brödfatet.
- Jo, men fyra killar, dom är nog sugna, så det här går säkert åt, sa jag.
- Fyra…? sa Jimmy, vi är fem med dig, du får väl i dig lite du också…att morsan tar en halv eller möjligen en hel fralla vet jag säkert, men vi…..han puttade till brodern och log brett, vi ska nog se till att fatet blir länsat, eller vad säger ni…han blinkade åt flyttkillarna.
- Bra, svarade jag, det får inte bli något över, det ligger bara och torkar…frallor ska ätas när dom är färska.
Isen var bruten och alla slog sig skrattande ner runt bordet och började ta för sig medan jag fyllde våra kaffekoppar. När jag satt mig sa jag direkt
- Om nån undrar varför jag bor ensam i den här stora lägenheten så ligger det till så här att den tillhör min äldre bror och hans fru. Dom har nyligen flyttat utomlands, till Tanzania på kanske ett par år. Dom ingår i en internationell hjälporganisation. Men den här lägenheten ville dom inte göra sig av med utan diskuterade med mig eftersom dom visste att jag skulle söka in på någon högskola till hösten. Och det här med bostad är ju viktigt och svårt också att få tag på. Ja, då valde jag Örebro när det här erbjudandet kom. I annat fall hade jag nog försökt komma in på någon skola närmare Kungsbacka, där jag kommer från. Naturligtvis har jag inte råd med den här hyran med min ekonomi, men tack vare min generöse brorsa så får jag bo här med reducerad hyra och desssutom får jag disponera deras bil, som står här nere i garaget. Drivmedel, fortkörnings- och p-böter måste jag tyvärr själv stå för…
- Det var hårda bud, sa Daniel och alla skrattade.
- Jovisst, men det gäller att hålla sig inom lagens råmärken, och jag har det ganska beviljat som ni hör. Och jag ska försöka undvika i det längsta att ta något studielån. Ja okej, nu pratar vi om något annat….
- Ja, då ska jag nämna en sak, sa Anita. För några månader sedan satt jag faktiskt på den här platsen i det här köket och blev bjuden på en kopp kaffe…
- Vaa…!
- Ja Andreas, nu blev du allt förvånad. Men när jag för en tid sen var och tittade på lägenheten bredvid hade dom som då bodde där inte tillfälle att vara hemma utan hade bett din bror att öppna och förevisa den. Både han och hans fru gick med mig och visade mig runt och bjöd sen in mig på en kopp kaffe….mycket trevliga människor, och när jag ser på dig Andreas så är du en yngre kopia av din bror…hur gammal är du förresten…?
- Tjugoett, sa jag, och på tal om kopior så har vi ju två såna här vid bordet, hur ska man se skillnad på dom om dom har likadana kläder? Nu vet jag ju att Daniel har blå tröja och Jimmy vit, men annars…?
- Det är bara morsan som vet, sa Daniel, du anar inte vad kul man kan ha genom att vara lika, man kan vara antingen sig själv eller sin brorsa, vilket som passar bäst just för tillfället….
- Just det, sa Jimmy, och tack vare att vi är killar…hade det varit en tjej och en kille hade det varit kört, där ser man välan skillnad…
Med händerna framför sig formade han till ett par kupiga bröst, varvid alla utom Anita skrattade.
- Jaja, överdriv inte nu, sa hon, man kan skilja er åt med lite övning, det ser du nog Andreas, sa hon och vände sig till mig, om ni kommer att träffas då och då….och det här med tvillingar, pojkarna här är enäggstvillingar och i sådana fall blir det alltid två av samma kön…
Det blev en trevlig stund runt kaffebordet. Killarna höll igång snacket. Daniel sa vid ett tillfälle och vände sig till flyttkillarna
- Ni som är i flyttsvängen har väl hört dom flesta vitsar typ den när den ene killen sa till den andre, att ”om du tar det här tunga skåpet, så tar jag ansvaret…..”
Alla skrattade mer eller mindre eller kanske pliktskyldigast, och Jimmy fortsatte
- Eller den här då…..
- Nej nej, stopp nu…det räcker med en, sa Anita. Pojkarna är så proppade med vitsar och historier, så när dom kommer igång så…ja..då slutar dom aldrig…. men nu Andreas, tackar vi så hjärtligt för den här festen, det var verkligen trevligt och snällt av dig och när vi kommit litet i ordning inne hos oss, så bjuder vi igen…nu är det nog dags att sätta igång igen….
- Ja, på det här viset blir inga barn gjorda, vitsade Jimmy. Och du Andreas, fortsatte han, det här var jättegott, det gör jag gärna om…ska vi säga i morrn vid samma tid….!
- Ja, gärna, sa jag och skrattade, men jag kan inte garantera attt jag har nåra ostfrallor då…..
- Nej, men ta vad du har, gräddtårta eller nåt…….aaj, va fan gör du….
Daniel hade tagit honom med ett omilt grepp i nacken och föste bryskt ut honom genom dörren.
Anita gick sist ut, vände sig mot mig, ruskade på huvudet och sa
- Så här har jag det…..
- Ja, men killarna verkar trevliga, svarade jag med ett skratt, och du…..säg till om det är något jag kan hjälpa till med, jag ställer gärna upp….
……………………..
När jag blivit ensam igen och började plocka undan efter ”festen” funderade jag på varför jag egentligen gjort mig det här besväret. Jag hade ännu inga sociala kontakter här på min nya bostadsort och det här var ju ett bra sätt att skaffa de första. Men jag behövde inte låtsas inför mig själv. Ingivelsen hade jag fått när jag förstått att jag skulle bli granne med de unga killarna. Och vadå? Det var bara att erkänna vad som antagligen var ett faktum. Jag var inte säker men misstänkte att jag hade tendenser åt homohållet. Och dom här killarna…wow! Vilka runkobjekt jag hade fått alldeles inpå mig! Jag hade börjat fantisera om killar men hade inte haft några kontakter i den vägen. Och den tjej jag haft sällskap med senast hade det blivit slut med i samband med att jag flyttat hit till Örebro. Alltnog, resten av dagen och följande dag hade jag olika ärenden ute på stan och hade ingen kontakt med grannfamiljen. men på förmiddagen den tredje dagen plingade dörrklockan. Jag öppnade och där utanför stod Anita och log.
- Hej Andreas, hälsade hon. Och tack för senast….jo, vi har kommit i ordning ganska bra och nu undrar vi om du har lust att komma in och ta en kopp kaffe hos oss….
-
- Tack gärna… hur dags?
- Om nån timme, om det passar dig…
- Okej, tack, sa jag och log mot henne.
Liksom förra gången inne hos mig blev det en trevlig stund. Alla var lätta att prata med och nu fick jag reda på litet mer om familjens förhållanden. Anitas man hade för några år sedan omkommit i en trafikolycka. De hade inte bott i tätorten Söderhamn utan några mil utanför. Anledningen till att de flyttat hit till Örebro var främst att Anita sökt och fått en tjänst på ett företag; ett arbete, som visserligen skulle medföra en hel del resor, men som hon diskuterat med Daniel och Jimmy innan hon bestämt sig. De hade nyligen fyllt arton år och klarade sig naturligtvis på egen hand, så det var upp till henne, menade de. Så därför, redan kommande måndag skulle hon börja sin tjänst
- Och en annan sak, sa Anita, pojkarna ska ju börja andra året på gymnasiet och nu har dom valt att börja på olika skolor, dela på sig så att säga, dels för att få nya kamrater var och en på sitt håll och dels för att därmed ha mer att diskutera med varann. Och det tror jag är klokt av dom. Dom blir så att säga mer självständiga och slipper jämföras med varann på grund av att dom är tvillingar eller, som du säger Andreas, som kopior av varann.
Och hon var glad, sa hon, att pojkarna hade blivit bekanta med mig, och att vi säkert skulle komma bra överens. Och ännu nöjdare blev hon när jag sa att jag gärna ställde upp och visade dem stan med omgivningar, var deras skolor låg och bästa vägarna dit och så vidare. Jag hade ju tillgång till min brors bil också, så nu….och stan kände jag till ganska bra eftersom jag tidigare några gånger hade varit här på besök….men allt beror förstås på vad killarna själva vill och tycker, sa jag.
- Vi tycker som du och vi vill, sa Jimmy ivrigt, eller hur Daniel…?
- Fint Andreas, du är reko, sa Daniel. Vi kommer att få kul tillsammans, det känner jag på mig.
- Du hör, sa Anita och skrattade, nu har du gjort dig populär.
Daniel och Jimmy var ett par trevliga, glada och humoristiska killar. Förutom att de också var snygga, något kortare än jag själv, det svarta håret, klippt i samma frisyr, lockade sig i pannan.
Antagligen liknade de pappan, eftersom Anita var deras motsats med sitt ljusa hår, blå ögon och kortare växt. Men även hon såg mycket bra ut.
Själv var jag 180 cm lång, mellanblond med grå ögon. Vad kan man mer säga om sig själv? Jag vet inte.
Jag hade varit i Örebro ett tag för att acklimatisera mig och hade räknat med att åka tillbaka hem till Kungsbacka några veckor innan skolan började. Men nu när jag blivit bekant med grannarna ändrade jag mina planer. Jag ville inte gå miste om att vara tillsammans med Daniel och Jimmy.
Under ett par av de följande dagarna gjorde vi, som jag lovat, små rundturer och ”inspekterade” stan. Jag hade naturligtvis tidigare gjort en och annan utflykt med bilen, en mörkblå BMW, men nu, när jag hade killarna med var det roligare. Vi kom bra överens och hade verkligen kul tillsammans.
Från och med måndagen när Anita började sitt nya jobb blev vädret sämre en tid framåt och vi tillbringade mesta tiden inomhus, oftast inne hos mig.
En kväll när vi satt och tog ett parti poker började Jimmy sjunga en välkänd slagdänga
- ”Pigan hon satt på gärdsgårn och sket……….
- nej stopp där, sa Daniel, inget sånt där…
- ….drängen han kom och titta……
- hör du inte vad jag säger…
- …..pigan hon vart förbannad och skrek….
- nej nu jävlar, Daniel greppade en soffkudde och höjde armen och…
- …..har du aldrig sett en gärdsgård?”
PANG….han drämde till Jimmy i skallen.
- Aj faan….vad skulle det där vara bra för…? Jag sjunger ju bara…
- Jo, men du tänkte dra till med nåt annat uttryck på slutet…..vad tror du Andreas får för uppfattning om oss om du håller på så där…!
- Andreas…!? jag tror nog att han kan det som är mycket värre än den där lilla oskyldiga ramsan, eller hur Andreas…?
- Jovars, jag har hört och kan betydligt värre än den där versen, den där är ju rena söndagsskolan…..men jag tror inte den slutar så där, hur lyder den nu Jimmy… kör….jag vill gärna höra rätta raden…om du ursäktar, Daniel…sa jag och skrattade.
- Neej, jag törs inte, inte en smäll till i skallen…Jimmy låtsades vara rädd, kröp ihop i soffhörnan och sneglade under lugg på Daniel.
- Larva dig inte Jimmy, sa Daniel…… nu måste jag gå efter ett glas vatten, jag är så torr i käften.
- Ta ett åt mig också, när du ändå är på gång, men låt det rinna en stund, så det blir kallt, sa jag.
Så fort Daniel försvunnit ut i köket, flyttade sig Jimmy hastigt tätt intill mig i soffan, la sin vänsterarm runt mina axlar och viskade knappt hörbart tätt intill mitt öra
- …du, sista raden…har du aldrig sett en fitta…. jag kommer in ensam nån dag så får du höra en till…..
- Okej, viskade jag tyst.
- Vad sitter ni och jiddrar om, sa Daniel, som kom tillbaka med ett par glas vatten och gav mig det ena.
Jimmy hade snabbt som ögat flyttat tillbaka till sin soffhörna och låtsades fortfarande vara litet purken.
- Det törs inte faan säga nåt, sa han, jag tiger som muren, vad man än säger blir man åthutad som en liten barnunge.…..och att du är en halvtimme äldre än jag ger dig väl för faan ingen rätt att jämt och ständigt misshandla mig så här…va! Jävla sadist…
- Haha, det där har jag hört förut, sa Daniel, jag garanterar att om en minut är han igång igen, som vanligt, sa han vänd mot mig, det är ett spel för galleriet, han spelar martyr… eller hur brorsan… med en lätt puff stötte han till Jimmy i bröstet.
- Jaja, du känner ju mig, jag är inte långsint, sa Jimmy med sitt vanliga glada leende. Men det börjar bli dags att gå in och slagga, men en omgång till va, eller hur killar, sa han och började blanda leken för en sista giv.
Klockan var närmare elva när killarna reste sig för att gå de få stegen in till sig, ut genom min dörr, tre-fyra steg i trapphallen, in genom sin egen dörr. Jimmy gick sist, vände sig om i dörröppningen och sa med ett leende och en blinkning
- Hej då Andreas, vi ses!
Vilka sköna killar, tänkte jag när de gått. De var litet olika till sättet. Jimmy var lättsam och impulsiv, snackade gärna och mycket medan Daniel var litet mera tillbakadragen och eftertänksam, verkade ibland nästan litet blyg. Men jag kände på mig att båda två gillade mig och gärna ville att vi skulle umgås. Jag hade lagt märke till att Daniel ibland, när han trodde sig osedd, såg på mig, liksom litet undrande men tog till sig blicken när jag såg på honom. Till utseendet var de ju helt lika men till sättet alltså olika. Daniel hade ett mjukare sätt än Jimmys litet mera ”pang på”.
Och eftersom jag kände som jag gjorde för dem båda, undrade jag hur länge jag skulle klara mig i deras sällskap utan att försäga mig eller göra något som skulle avslöja mig. Jag måste passa mig noga för att inte förstöra vår samvaro.
Forts i del 2
Fler noveller av samma författare
denna kan bli super bra ju längtar tills mer av denna bra början en 5 a