Pour vous
När jag först nu sätter mig för att skriva det här, så är det mest för att jag inte lyckats skrivit någonting vettigt på väldigt länge. Jag hade under en tid glömt bort mitt medlemskap här, men återfann det igen och läste igenom några gamla favoriter – och även era kommentarer på mina verk – och jag föll in i krångliga tankegångar om erfarenhet och inspiration. Men så bestämde jag mig för att om man måste börja om någonstans – varför inte börja med en erotisk novell? Så, till er som tyckte om den tidigare novellen i två delar om Adam och Patric, här är första delen på en ny novell. Dock så är det lite utav en introduktion, och löjligt nog så förekommer ingen sexscen i den första delen. Jag hoppas att den kan laddas upp och att ni kan tycka om den ändå, så lovar jag er att det ska komma sprudlande sexscener i de följande delarna.
Säg vad ni tycker om den – det hjälper mig att skriva. Tack på förhand!
- - - - -
- Nicklas, visst kommer du med till parken ikväll?
Jag såg upp ifrån matteboken med siffror som snurrade i huvudet och fick mig att ångra att jag inte åt någon lunch. Det är min vän Sofia som pratar med mig.
- Va?
Hon skrattar åt mig och jag flinar lite generat. Oskar tar till orda.
- Du vet att det är världens röj i parken vid badplatsen ikväll? Som det är varje år i maj?
Han ser menande på mig.
- Jaha, jo – jag kan komma med.
Sofia ser nöjd ut och börjar diskutera de praktiska sakerna för kvällen: dricka och tider.
- Var och hur ska vi mötas?
- Jag hörde att Fredde och dom skulle gå ner till sju, strax innan banden började spela, vi kan ju hänga på dom.
Oskar väntar på respons på sitt förslag. Jag väger på stolen, orkar inte med mer geometri, och nickar instämmande. Sofia vänder sig till Lisa och pratar om saken med henne. När det förts vidare till resterande av folket så vänder hon sig mot oss igen. Hon lutar sig fram och vi lyssnar koncentrerat.
- Jag har fixat två liter vodka, och min brorsa har lovat att köpa ut starköl.
Hon får en finurlig min och jag och Oskar nickar. Det är fredag, och ikväll blir det livat.
Jag heter Nicklas, går första året på gymnasiet och Sofia och Oskar är mina närmaste vänner. I den här staden är det viktigt att man har en eller ett par som man vet är stadiga – för även om vi bor i en stad där de flesta är schysta mot varandra och man tycker att nytt folk är trevligt att träffa så kan det bli väldigt ensamt om man inte har en eller flera helt säkra punkter. Och för en tonåring i dagens samhälle så är ju trots allt ens relationer utanför familjen viktigast.
Det är kväll och jag sitter på mitt rum med en roman uppslagen framför mig på skrivbordet. Det är en halvtimme kvar tills Oskar kommer förbi och hämtar mig. Vi ska hämta Sofia och möta upp med resten av gänget på väg till centrum. Jag byter kläder och står framför spegeln, fixar till mitt mörkbruna hår med hårspray och tar på deodorant. Min storebror spelar musik från sitt rum, han förfestar tydligen med några kompisar. Jag sätter mig i skräddarställning på golvet och väntar, jag måste ärligt säga att jag är lite nervös inför kvällen.
Dörrklockan ringer och jag går ner för att öppna.
- Är du klar eller?
Oskar har rakat bort skäggstubben och har vax i håret, han ser fräsch och positiv ut.
- Ja, vänta, jag ska bara säga till att jag går.
Han nickar och ställer sig att vänta i hallen. Jag går upp för trappen igen och mot min brors rum, knackar på dörren och går in. Där inne sitter min bror, två andra killar och två tjejer. Min bror ser upp på mig.
- Jag går nu.
Säger jag. Han ser ut som han precis ska svara när den ena av hans killkompisar säger
- Jaså, så det är du som är Daniels lillebror!
Jag ler snabbt och halvhjärtat mot honom och ser på min bror, som ser på sin kompis, som ser på mig. Det hela känns lite pinsamt.
- Vad heter du?
Kompisen som yttrade sig först ser fortfarande på mig. Jag ser att min bror utbyter blickar med sin andra kompis och att flickorna fnissar. Jag flyr fältet.
- Ja, hej då i alla fall.
Jag stänger hans dörr och skyndar ner för trappen, där Oskar står och väntar. Jag drar på mina skor och min vårjacka. Och sen bär det ut i vårkvällen.
Sofia håller mig om armen och Oskar pratar i mobilen med några vi ska träffa senare när vi kommer fram till backen där vi ska möta resten av folket. Det står redan en grupp ungdomar som pratar och skrattar högt där och jag kan skymta ölburkar och någon petflaska. Vi hälsar på varandra och sluter oss samman ner mot centrum. Jag känner mig riktigt levande där jag går och pratar både med folk jag aldrig sett och folk jag känner och jag kommer på mig själv med att undra varför jag var så nervös.
Väl nere vid centrum sprider vi oss smått. Vissa går före till parken där lokala band snart ska börja spela, några ska gå för att hämta upp fler folk och jag och Sofia med några till ska och skaffa groggvirke. Vi går till närmaste näringslivsbutik och sprider ut oss i affären. Vi skulle tydligen köpa lite annat också, och någon skulle köpa cigaretter. Jag tappar bort Sofia i affären och stannar vid tidningsstället vid kassan i hopp om att hon ska hitta mig strax. Jag börjar bläddra i och gratisläsa någon tidning om historia och flyter in i tankar på kvällen och alla folk som kommer vara där. Alla pojkar som kommer vara där.
En av de väldigt få saker som varken Oskar, Sofia eller ens mina föräldrar vet om mig är att jag tror mig tycka om pojkar. Eller, snarare, att jag är livrädd att det är ett faktum att jag tycker om pojkar. Jag har en tendens att störa mig väldigt på fjolliga killar, även om jag aldrig varit särskilt grabbig. Jag vet att jag har något utav ett maskulint pojkutseende, men är rätt blyg och har inte så grov röst. Sen handlar det ju om ens intressen också. Jag har aldrig varit bra på sport, även om jag tycker det är kul att se på olika VM med min pappa. Och jag läser en hel del, det är inte så tufft. Jag suckar åt mig själv där jag står i affären – ibland tänker jag så mycket att jag blir galen. Jag stället tillbaks tidningen och känner plötsligt en hand på min axel.
- Där är du! Jag har letat överallt efter dig.
Det är Sofia som bär på läskedryck att blanda vodkan med.
- Här är jag.
Säger jag lite skämtsamt och Sofia ler. Då kommer en kille emot oss, som också bär på dricka. Sofia skiner upp.
- Och där är du! Då har jag hittat er båda.
Jag känner mig nollställd. Killen ler och ger mig en nick som hälsning. Jag måste se ut som ett ufo, för jag vänder mig bara mot Sofia och ser frågande på henne. Jag känner mig så dum i efterhand.
- Så ni har aldrig träffats? frågar hon. Det här är Timmie.
Hon vänder sig mot mig.
- Han känner Sabina och Camilla, går på våran skola. Och det här är Niklas.
- Tjena.
Säger Timmie och ler. Jag känner mig jättefånig.
- Hejhej.
Sofia ser på oss, från den ena till den andre. Jag möter Timmies blick. Han är väldigt snygg. Han har rätt långt mörkblont hår och luggen slängd åt sidan, ett slags snett leende som får mig att känna mig löjligt glad inombords. Han är lite längre än mig och har rätt breda axlar. I tystnad accepterar jag faktum: Timmie är riktigt snygg.
Sofia bryter tystnaden och tar oss till kassan. Väl ute på torget igen så samlas stora delar av klungan igen. Jag finner Oskar och håller mig vid hans sida medan vi går mot parken. Jag hör musiken ifrån scenen redan innan jag ser scenen. Staden gör rätt stor grej utav det här, det är som vår invigning av försommaren.
Därifrån så går en del saker väldigt fort. Jag hjälper Sofia att blanda till spriten, och får en egen flaska att förtära. Från att jag börjar dricka så får jag lättare att slappna av. Vi lyssnar till banden som spelar, jag smakar på en cigarett, skrattar ihop med bekanta såväl som främlingar. När banden slutar så kommer en dj upp på scenen. Oskar lyckas till och med få upp mig på dansgolvet. Jag svänger omkring med Sofia, visar Oskar hur man buggar (vilket avbryts abrupt då vi inser hur det måste se ut) och ser min bror ett par gånger. Kompisen som hade frågat om mitt namn hade tittat på mig under kvällen, men tack vare alkoholen lyckades jag att inte bry mig.
Det blev varmt bland alla de dansande människorna så jag och Sofia krånglade oss ut från dansgolvet för att få luft. Sofia hade blivit väldigt berusad, föll mot marken och skrattade. Jag skrattade lite åt henne, inte helt nykter själv, och försökte hjälpa henne upp. Då kom ett par händer till undsättning och hjälpte mig såväl som Sofia. Det var som om jag fick ett slag i huvudet – framför mig står Timmie. Han flinar åt Sofia och ser på mig.
- Inte är du så full Nicklas? Hon verkar väldigt full.
Sofia hänger om hans halls och skrattar. Jag skäms nästan lite men kan inte låta bli att skratta jag också. Timmie klappar henne på huvudet.
- Jag tror att Sofia har fått nog för ikväll.
- Jag kan ta lite av dig istället.
Hon skrattar så hjärtligt att man förstår att hon bara skämtar. Timmie nickar, sneglar på mig, och ler.
- Hjälper du mig Nicklas?
Jag stödjer upp Sofia och vi går mot en lång bänk där det sitter lite människor. Vi sätter ner Sofia och hon skrattar och tackar oss. Då ser jag att Fredde ifrån vår klass sitter på bänken, och har fått syn på Sofia.
- Tjena bruden!
Säger han och hon faller i hans armar. Han skrattar åt henne och Sofia kysser hans halls.
- Det är lugnt grabbar, jag tar över härifrån.
Han flinar. Fredde är den självsäkra typen, en kvinnokarl som min mamma brukar säga. Jag känner mig lite osäker när de går iväg, Sofia vinkar till mig och ropar någonting som jag inte kan höra. Tydligen ser Timmie min oro.
- Hon klarar sig, ska du se. De får nog riktigt trevligt ihop.
Jag ser på honom och kan knappt förmå mig att le men nästan dör när han ler sitt sneda leende tillbaks.
- Jag måste sitta ner.
Säger jag och tar mina händer om huvudet. Jag fick ett konstigt yrselanfall och sätter mig med en duns på bänken. Timmie sätter sig bredvid och lägger en varm hand på min axel.
- Är du okej?
Jag nickar lätt, vågar nästan inte rör huvudet för mycket. Yrseln släpper snart och jag blinkar med ögonen. Timmie skrattar åt mig, och jag rodnar. Det är väldigt sent och rätt mörkt ute, så han lägger inte märke till det. Jag försöker rätta till mitt hår, men det är lönlöst utan en spegel. Jag rycker till när jag känner hans fingrar.
- Oj, förlåt.
Han har svårt att hålla sig för skratt.
- Det är lugnt.
Säger jag, och ler och håller på att dö. Varför sitter han här och pratar med mig? Han borde vara ute på dansgolvet och ragga eller kanske redan i en buske eller i en säng och dra över en brud. Han skulle kunna få vem som helst. Jag ser på honom, och upprepar det för mig själv. Vem som helst – så bra ser han ut.
- Vad tittar du på?
- Va? Nej, ingenting. Förlåt.
Han flinar åt mig och ser bort mot dansgolvet, sen upp mot centrum. Jag upptäcker då att jag har tappat bort min flaska. Jag söker omkring mig, men hittar den inte. Han ser frågande på mig.
- Jag kan inte hitta min dricka.
Jag inser hur löjigt det låter. Han kollar omkring sig på marken.
- Vart kan du ha lagt den då?
- Äsch, strunt samma, den är säkert långt borta by now.
Jag sjunker ihop, känner mig fortfarande berusad och lite trögtänkt. Han ser upp mot centrum igen.
- Jag har inge sprit att erbjuda, men vi kan ju gå och köpa en dricka om du är törstig.
Jag nickar och börjar resa mig upp. Mina ben viker sig och jag faller tillbaks på bänken. Timmie skrattar åt mig och hjälper mig upp.
- Kom nu.
Säger han och leder mig, med en arm om min midja, mot centrum och ljusen från macken som är det enda som har nattöppet. När vi kommer fram ser jag genom rutan att min pappas arbetarkompis står där inne. Jag reagerar på reflex och slänger mig bakom hörnet. Timmie ser förvånad men road ut och frågar vad jag håller på med. Jag kikar fram för att se om mannen har gått än.
- Jag går och köper drickan åt dig! säger han. Stanna här.
Jag känner mig tacksam och genom dimman som alkoholen sprider i mitt huvud ser jag Timmie går bort mot ingången. Han går världsvant på något vis. Manligt, utan att se ut som en gorilla. Jag lutar kinden mot den kalla väggen och förstår verkligen inte vad han gör här, med mig. Stadens fegaste bög (det är lättare att säga när man är full).
Han kommer ut med drickan och leder mig till en bänk.
- Drick nu.
Säger han och sätter sig bredvid mig. Jag tar tacksamt emot och den söta drycken gör gott för min torra hals.
- Vad kostade den?
Frågar jag och börjar gräva i jeansfickorna.
- Äsch, strunt samma. Du får betala tillbaks någon annan dag.
Jag ser på honom. Han vänder blicken mot mig, och slår på det där leendet igen. Jag rodnar och ser bort. Jag ser upp mot gatlyktorna på vägen som leder till bostadsområdet där jag bor.
- Jag borde gå hem nu.
- Vart bor du?
- Däruppe.
Jag pekar.
- Jag följer dig, annars kommer du väl aldrig hem.
Jag fnissar när han hjälper mig upp och vi börjar gå. Den svala nattluften känns behaglig och jag ser upp mot himlen. Jag vinglar till och stöter till honom.
- Ta det lugnt.
Säger han och stödjer mig. Och så enkelt, så lätt glider min hand in i hans. Först blir jag rädd. Men sen kramar han min hand och vi går vidare. Jag vågar inte säga någonting – men hela jag är så väldigt medveten om hans hud mot min hud. Hans fingertoppar mot min handrygg.
Vi kommer fram till mitt hus och jag säger att vi är framme. Han stannar och ser på mitt hus, nickar, släpper min hand.
- Klarar du sista biten själv?
Han flinar åt mig, jag känner mig helt tom och naken utan hans hand i min. Jag nickar. Han sticker händerna i fickorna, och ser så väldigt grabbig ut. Jag blir nästan tokig på det. Han sparkar lätt med foten i gruset. Jag känner att jag vill ligga ner.
- Hej då Timmie.
- Hejdå.
Han ser på mig och vår blick möts. De ser som om han vill säga någonting, jag ber att han ska säga någonting, snälla säg någonting – han kysser mig. Han tar en steg fram, lutar sitt huvud lätt åt sidan och sätter sina förvånansvärt mjuka läppar mot min tysta pojkmun. Allt i en rörelse. Jag måste se helt dum ut där jag står och stirrar på honom efteråt. Han biter sig busigt i underläppen och ser på mig under lugg. Jag lovat att jag ser ett generat flin i mungipan. Jag går fram emot honom och går upp lätt på tå, lägger mina händer på hans axlar, för mina läppar mot hans. Han lägger sina armar om min midja, knäpper händerna och vilar dem mot min svank och kysser mig igen. Den här gången tränger hans tunga in mellan mina tänder och jag låter det ske.
Jag tar bort mina läppar från hans mun och ser på honom. Hans dröjer en stund kvar med armarna om min midja. Han ler ett litet, snett leende. Och sen går jag in, lämnar honom på infarten. När dörren går igen lutar jag mig mot väggen och lägger handen mot mitt hjärta. Det slår fortfarande. Jag fingrar på mina läppar. Hans läppar har suttit där nyss.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| That Christmas feeling | Homo | 4.0 | 21/7-08 |
| Pour vous II | Homo | 3.9 | 26/3-08 |
| Pour vous | Homo | 3.6 | 26/3-08 |
| Protege Moi (forts.) | Homo | 4.2 | 16/11-07 |
| Protege Moi | Homo | 3.6 | 12/11-07 |
superbra :D