Kim (del 1)

---

---

Del 1
Hur det hela började

Himlen var blå, men täckt av fluffiga vita moln, och julidagen skulle ha varit outhärdlig om det inte berodde på den svalkande bris som svepte in över de vita Gotlandsklipporna där mitt örnnäste – uppfört i vitt tegel i grekisk stil – var beläget. Jag låg som en adonis på dekis och svalkade mig i den svala vinden och med hjälp av ett glas nedkylt Radler. Min lika solbrända som vältränade kropp låg bekvämt utsträckt på den från Malaysia importerade vilostolen. Jag var klädd i ett par svarta badbyxor, min silverskimrande Rolex som jag köpt under Londonkonferensen, ett par svarta solglasögon och en lika svart kikare som låg bekvämt tillrätta på mitt pälsiga bröst.
Vem är jag?
Mitt namn är dr. Wolfgang Stabbermann von Frankenhausen, och jag är en legitimerad barnpsykolog, men det var för länge sedan jag slutade utöva mitt yrke. En rik arvtagerska – tjugo år äldre än jag – kom i vägen för mig. Vi gifte oss 1989, hennes farsgubbe avled 1993, och följande år skiljde vi oss, och jag tillerkändes ett inte alldeles blygsamt understöd från henne, och kunde börja tillämpa en bekväm tillvaro som parasit. Aktiekapital, fondsparande och pengar undangömda på St. Vincent och Cayman Islands har sedan dess varit mina inkomstkällor, medan jag med ett roat förakt från min höjd iakttagit de små myror som sliter med sina vardagliga problem medan jag likt en antik gud ligger på min olympiska topp och läppjar på öl och vin från mina förfäders Bayern, där jag för övrigt tillbringar mina vintrar med att vandra i Alperna och åka slalom.
Det var denna dag, någon gång i början av juli 2003, som jag för första gången såg henne, och det gjorde jag med min kikare. Efter att jag legat och gassat hela förmiddagen som en gammal varan och lyssnat på radion beslöt jag mig för att dra på mig min vita morgonrock och gå till räcket på min altan och se ut över det som jag såg som mitt rike.
Vid min vänstra sida låg fortsättningen på de vita kalkklipporna, framför mig låg den blå Östersjön skvalpande och till höger om mig låg den mjukt böljande sandstranden och de röda sommarstugorna med vita knutar, där turisterna likt små myror slet med vardagen, bråkade, knullade, söp, tjoade och tjimmade.
Undermänniskorna…
Jag tittade ut över stranden, och såg ett nät som spänts mellan två vita stolpar, och en grupp små figurer som studsade omkring tältet. Ah… Volleybollspelande ungdomar. Jag höjde min kikare och vred in den så de syntes klart.
Det var ena prydliga små rackare. Finlemmade, vältvättade, renborstade. Det fanns en tunnhårig vuxen karl med en visselpipa som skuttade runt planen och blåste hejvilt så hans ansikte var rött. På hans gröna tröja såg jag fyra välbekanta initialer. Jaså, tänkte jag och log, det är KFUM som öppnat här. Jag fnyste roat för mig själv. Stackars naiva lågliv… små djur som inte vet om att de betraktas av en gud.
Min kikare förflyttade blickfånget, och jag scannade in ungdomarnas flämtande bröstkorgar under de svettiga skjortorna, deras hår som allt mer och mer hamnade i oordning, hur musklerna på de slanka benen arbetade. Jag såg henne borta vid ena hörnet, där hon med blicken uppåt stod och passade om bollen skulle komma till henne. Hon var klädd i en vit t-shirt med en bäver på, hade rufsigt kopparbrunt hår knutet i en slarvig svans vid nacken, ett av ansträngning rött ansikte med fräknar, en liten söt uppnäsa och ett koncentrerat ansiktsuttryck.
Hon bar ett par tighta shorts, blåa, och hennes ben var graciösa och välformade. Jag tyckte speciellt om sättet hon rörde sina smalben på.
Det var det… jag kände hur magen kurrade, och gick in till köket för att ta mig en smörgås, och efter det gick jag in i träningshallen som jag sprängt in i källaren, och Kim gled ur mitt medvetande. Så här i efterhand har jag fantiserat om att hon log och skrattade i just det ögonblicket… att solens strålar reflekterade hennes vita tänder. Det stämmer för övrigt säkert inte, utan är nog bara ett minne som mitt medvetande efterkonstruerat.
I alla fall så förflöt eftermiddagen händelselöst, och vid tiotiden på kvällen så sjönk jag ner i min mjuka himmelssäng vid det stora sovrummet, och fördjupade mig i Nietzsches Den glada vetenskapen. Vid halv tolv slumrade jag, och vaknade vid sjutiden med ett leende på läpparna. Det var den sista morgonen på mycket länge som jag gjorde så, och orsaken skall ni snart få veta.
Jag vaknade av att solen sken in genom mina silkesgardiner, och såg att klockan var nio, så det var att stiga opp och göra femton armhävningar och push-ups innan det lika raskt bar av till duschen, som jag befann mig i fyrtiofem minuter innan jag fann det för gott att basta en kvart och sedan gå till köket för att göra mig en ordentlig kunglig frukost. Föga kunde jag ana vilka överraskningar dagen skulle bjuda på, och att mitt liv skulle förändras för alltid.
Wrrrrrr, wrrrr, ringde det på dörren.
Jag är av naturen en ensamvarg, och under min sommarretreat på Gotland föredrar jag att inte frekventera de små liven i sommarstugorna och i samhället utanför det. Så därför utgick jag till en början från att det helt enkelt var några av de irriterande små skitungarna från sommarstugorna som busringde hos ”stygge farbror Wolfgang”.
Jag fnös och började läsa i lokaltidningen, mest för att se upptagen ut. Jag andades ut när tio sekunder gått, och när jag gjorde det så ringde det på.
Wrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!
Jag rullade ihop tidningen min, reste mig upp och gick ner för spiraltrappan, genom hallen till ytterdörren. Vem visste väl vad? Kanske ungarna skulle lägga hundskit i mina träskor?

**

7 Juli 2003

”Är du verkligen säker på det här, Ida?”, tisslade Kim nervöst och drog sin vän i armen, för att liksom markera att hon verkligen, verkligen, verkligen inte tyckte om att befinna sig så långt bort ifrån sommarstugorna. Hennes mor hade läst i tidningen om en misstänkt våldtäktsman i Visby, och Kim hade blivit tillsagd att inte gå utom synhåll från stugorna, för säkerhets skull. I hennes hemstad långt uppe i norra Sverige hade en rikskänd våldsman härjat under åren kring millennieskiftet, innan han spårlöst försvunnit – och han hade dessutom fått sitt namn efter en våldtäkt som skett på kvarteret där Kims familj bodde, vilket om inte något annat ökat föräldrarnas paranoia.
Även om Kim inte trott att hon skulle bli våldtagen på Gotland, så var det något hos denna vita byggnad uppförd på kalkberget som gjorde henne orolig. Den speciella vittring som tonårsflickor har men inte kan förklara sniffade nervöst, precis som om det visste att ett fruktansvärt rovdjur befann sig i närheten. Och det värsta var att hon fick dåligt samvete för det… för det fanns absolut inget hos detta ståtliga, vita, välskötta och lite modernistiska hus, med stora glasdörrar, prydliga krukväxter, som signalerade fara. Tvärtom så liknade det nästan en sån byggnad där äldre bodde, och det kunde väl inte vara farligt?
Pojkarna, Kenny med luggen och Ville med det vackra ansiktet, hade högljutt spekulerat om vad som ägde rum inne i det vita huset, vem som kunde bo där och om de skulle våga smyga dit och se vem, vad, hur, varför… Huset passade helt enkelt inte in i omgivningen, och hade en air av mystik över sig, som fick det att pirra i den äventyrslusta som tonårspojkar oftast har.
På KFUM;s grill tre dagar innan hade spekulationerna löpt vilt kring vad det vita huset på klippan egentligen var, och innan Kim gått och lagt sig hade hon kastat en fundersam blick på byggnaden, innan hon svept iväg dem med sin längtan efter morgondagens bad i havet, efter morgondagens lekar med de nya vänner hon fått.
Hon var en flicka av små, glada tankar. Hon kom från en fin medelklassfamilj, och hade inte upplevt några större svårigheter under sitt liv. Hon var snäll av sig, och hon brukade vanligen inte vara blygare än någon annan tonårsflicka. Hennes far, en ansedd universitetsprofessor i nationalekonomi, skämde bort henne, och hennes några år yngre lillebror var oftast snäll mot henne.
Hon var kring en och sextiofem lång, hade ljusbrunt hår som i solskenet blänkte likt koppar, och var knutet kring bakhuvudet i en snofsig knut. Hennes tänder var naturligt vita och de omgavs av smala röda läppar. Hon log alltid. Hennes ansikte var en perfekt oval, med en antydan till en spetsig haka, och halsen var smäcker och len. Hennes bröst var små, men det fanns en antydan till dem under den gröna t-shirt hon bar idag. Det fanns också en antydan till kurviga former, då hon hade en smal midja och en späd kropp. Hennes ögon tycktes förföriskt mörka på långt håll, men på nära håll var de så pass ljusbruna att de nästan var guldfärgade. Den enda skavanken i hennes utseende var att öronen stod ut en liten aning, och fick folk runtomkring henne att associera till en söt rävunge.
Just nu såg hon ännu spädare ut en vanligt. Med ett ansiktsuttryck som signalerade att hon inte tyckte att det här var bra att de stod här, att hon var bekymrad, till och med rädd, och det skrämmande var att hon inte visste vad hon var rädd för.
På den vita dubbeldörren med målade glasfönster fanns det en skylt i brons med ett ingraverat namn.
Leijonhufvud.
Ida, en blond tjej med flätor och ett självsäkert ansiktsuttryck sneglade leende mot Kim, och förde sedan sitt ena pekfinger mot ringknappen.
”Jag trycker igen”, sade Ida glatt, ”det står ju ett par träskor här, så inte kan det väl ändå vara övergivet? Bergis har människan i alla fall en trädgårdsmästare.”
Hon tryckte.
Wrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!
Och inget hände. Under femton långa sekunder så stod de båda jultidningsförsäljande flickorna och väntade andaktigt, och Ida, som var anföraren, började vända sig om när hon kunde höra att något rörde sig från insidan.
Kim kunde ana en skugga som sakta, majestätiskt böljade fram bakom de två färgade och avlånga fönstren på dörren. Hur något brunt framträdde bakom det klarröda, något orangefärgat bakom det gula, något mörkgrönt bakom det gröna – och något svart bakom det blåa.
Hon kunde höra hur någon lösgjorde en dörrkedja, kunde känna hur något lade sin hand(klo) på dörrhandtaget, och vred om. Vartenda fint hår på hennes armar stod ut, och hon kände hur hon frös, trots sommarvärmen, när en skälvande rysning genomfor hennes kropp. Hon såg framför sig hur dörren öppnades av något, inte något mänskligt, utan något som var mer och samtidigt mindre än något mänskligt.
Mannen som öppnade dörren var klädd i en svart dräkt av ett snitt som Kim kunde känna igen från karatefilmer. Han hade mörk, solbränd hy, och en hög svart kalufs som fick hans huvud att se smalare ut än det var. Ansiktet var pojkaktigt, men samtidigt på något sätt både degenererat och grovhugget, som om de vackra ansiktsdragen mejslats ut av en konstnär som ännu inte var färdigt med sitt arbete. Det som mest av allt gjorde ansiktet djuriskt och rått på ett slags sätt var de borstiga svarta ögonbryn som nästan dolde de små ögonen med fylliga ögonfransar.
Kim trodde att mannen kanske var turk eller iranier, men näsan såg allt för liten ut för att det skulle kännas bra. Han var både samtidigt snygg och frånstötande, och såg inte alls ut som en sådan människa som skulle välja att bo i ett sådant här fint hus! Tvärtom såg han ut som själva sinnebilden av en filmskurk, en våldsman, en ond människa! Kim insåg att hon bort lyssna mer på sina föräldrar, och inte lämna stugorna.
Han stod tyst ett ögonblick, förde sin blick mellan Ida och Kim, skärrskådande dem som en falk skärrskådar små möss. Och sedan sprack han upp i ett avväpnande vitt leende, och med ens blev hans ansikte behagligt och lugnande att titta på.
”Men hallo und guten tag, meine junge Fräulienel, willkommen ska ni vara till min enkla stuga”, log mannen och förde ihop sina händer i något som liknade en buddhistisk bönfras samtidigt som han djupt bugade sig. Och isen var bruten.
Ida skrattade varmt och neg, och Kim följde efter. Det låg i hennes natur att instinktivt göra som sina kamrater.
”Nå meine Fräuleinel, vad kan Ich stå till tjänst med?”
Ida räckte fram blanketten med prenumerationsförslag.
”Jo”, skrattade den blonda flickan en smula nervöst, inte av rädsla utan för att hon inte visste hur hon skulle ta denna tyskbrytande man, om han förstod det hon skulle säga, ”vi säljer jultidningar åt KFUM för att kunna betala för en ny klätterställning, eh… herrn.”
Det märktes att den blonda flickan inte var van med att vara formell.
”Ach so”, utbrast mannen förtjust, och fortsatte, ”får Ich betänketid?”
”Javisst”, log Ida.
Mannen ställde sig på sidan av dörren och visade in flickorna. ”Får man bjuda på något svalkande?”, frågade han på sin omisskännliga tyska dialekt.
Ida rodnade. ”Jag vet inte”
”Ich föredrar i alla fall att bestämma mig för vilka böcker som är intressanta på en bekväm plats. Och nu när ni zwo unga Fräuleinel nu gått så här långt för att sälja till mig så kanske ni behöver vila benen, eller hur?”
Mannens röst var mjuk och varm, och han verkade uppriktigt bry sig om dem. Och nog var hon lite trött i benen alltid. Som alltid var det Ida som gick in först, och Kim följde lydigt med sin vän. Huset var ljust, och de vita väggarna var klädda med konstgjorda arkadpelare och babyloniska reliefer, även fast Kim inte visste vad någondera av dem var.
”Här, meine junge Fräuleinel! Altanen.”
De hade gått igenom den stora hallen, och kommit ut genom en bakdörr som öppnade den fantastiska utsikten för dem. Altanen var ren, hade blänkande marmorgolv och var kanske femton gånger tjugo meter i storlek. Vid dess mitt stod ett runt stenbord omgivet av fyra röda metallstolar a’la franskt café anno 1920.
”Slå er ner för all del, meine damer”, sade den belevade mörke mannen. ”Ich kommer snart komma med saften er.”
När han försvunnit tillbaka in i huset så vände sig Kim nervöst åt Idas håll.
”Han sa inte vad han heter”, viskade hon nervöst.
Ida visslade lugnt. ”Han är utlänning, de är annorlunda… väldigt osvenska av sig.”
”Utlänningar… osvenska…”, nickade Kim, och brast sedan ut i ett skratt klart som det porlande källvattnet i hennes älskade Norrland.
Den mörke mannen återkom med en bricka med tre stora glas med saft och dessutom kakor, och Kim kunde inte undgå att le. Han var ju snäll… den mörke mannen. Dessutom var hans leende både busigt och sött.
”Så där ja, meine Fräuleinel, bara att ta för er.”
Ida tog en smal chokladkaka. ”Tack herr…”
”Wolfgang. Ni kan kalla mig Wolf”, log mannen.
Ida skrattade till och sträckte fram sin hand. ”Herr Wolf, mitt namn är Ida.”
”Angenämt att råkas, Fräulein Ida”, sade Wolfgang, och vände sig mot Kim som drack av den röda saften. Den smakade nästan lite väl sött. ”Och ni då?”
Kim avbröt sitt drickande och tittade upp.
…
”Kim”, svarade Kim, och sträckte fram sin högra hand och skakade vänligt hand med Wolfgang.
Hans hand var torr, sträv och varm, precis som om han jobbat i jorden. Handryggen var klädd med krulligt svart hår.
”Trevligt att träffas… Fräulein Kim.”
Wolfgang blinkade till henne, och log sitt busiga leende. På något sätt fick det något i Kim att pirra till. Han lutade sig bakåt på stolen, och satt och bläddrade i den tunna, färggranna katalogen som han höll upp på knäet. Kim noterade att hans rock glidit upp kring kragen och blottlagt delarna av en hårbeklädd, nästan pälsig bringa. Hon hade alltid förr tyckt att kroppsbehåring var äcklig, men i detta fall kändes det draget märkligt tilldragande.
”Ursäkta om jag frågar… Wolf”, började Ida. ”Men, bor ni… ensam i detta hus?”
”Jawohl meine junge Fräulein.”
”Oj, bor ni här hela året?”
Wolf var nu på slutet av katalogen. ”Nej, Ich tillbringar vintrarna vid Alperna.”
”Jag bor här året runt”, förklarade Ida, ”men Kim här kommer från Norrland.”
”Oj, ni är en sommargäst, Fräulein Kim?”
”Ja”, log Kim en smula blygt. ”Kan jag få ta en kaka till? Ja, jag kommer från Umeå.”
”Blir det inte ensamt att bo så här isolerat här uppe?”, frågade Ida.
Wolf log ett överseende leende. ”Meine junge Fräulein, Ich lever som en örn. Dessutom har detta hus alla moderna bekvämlighetsinrättningar som tänkas kan. Bredband, bastu, jaccuzzi, bibliotek, träningssal…”
”Vad arbetar ni med?”, frågade Ida, inte utan misstänksamhet.
”Ich är professor i psykologi, men man kan säga att Ich haft tur. Själv då?”
Ida skrattade, Wolf var ju rolig. ”Jag har sommarlov just nu, men börjar i klass 8 till hösten.”
”Och ni?”
Wolf vände sig mot Kim.
”Samma sak”, svarade Kim, ”men inte här då förstås.” Sen kvävde hon ett fnitter. Hon fann det lite obehagligt, men spännande, att Wolf uppmärksammade henne så mycket.
”Oj då”, anmärkte Wolf syrligt, ”ovanligt att finna så belevade mädchen idag. Och på denna plats av alla.”
Han hade börjat kryssa för vilka böcker han ville ha, metodiskt men inte sakta. Vare sig Kim eller Ida ville störa honom, utan de satt respektfullt tysta och drack av den röda hallonsaften medan de betraktade mannen. Kim kände ett pirr i buken, som spred sig till nerverna i underlivet och fick trosorna att kännas varma och obekväma. Hon rodnade som en pion i ansiktet och hoppades att Ida (och Wolfgang) inte lade märke till det. Hon undvek tysken med blicken, och tittade istället ut över det klarblå havet.
”Ach so”, sade Wolf, ”så var vi klara med den, meine junge Fräuleinel.”
Han räckte tillbaks katalogen till flickorna.
”Giftas, A. Strindberg…”, bokstaverade Ida.
Wolf log gemytligt. Han kisade i solskenet.
”Kan böckerna levereras till Bayern?”, frågade han.
”Jag vet… faktiskt inte”, svarade Ida med en bruten röst.
”Självfallet betalar Ich merkostnaden”, log tysken älskvärt. ”Fast då får ni två se till att ingå i meine harem”, tillade han med ett skratt.
Flickorna skrattade artigt, och de tog farväl. På vägen tillbaka till KFUM;s högkvarter nästan dansade Ida av lycka, medan Kim var betydligt mer återhållsam.
”Han köpte fem stycken böcker, Kim! Fem stycken!”, nästan skrek Ida.
”Eh… ja”, mumlade Kim som tittade ner mot dikesgräset i cykelvägen. ”Men går det verkligen att skicka dem till Bayern?”
Ida tittade oförstående på henne, och sken sedan upp i ett skratt. ”Klart det går Kim, klart det går!”

**

Hon måste bli min…
…
Det var tanken som slog mig efter det att hon gått. Det var hennes leende och hennes doft som fick mig att bestämma mig. Hennes leende var vitt, omgivet av naturligt röda läppar, och det var både oskuldsfullt och sensuellt samtidigt. I det där underbart söta ansiktet, med de små omärkliga fräknarna på kinderna, den lilla uppnäsan och den spetsiga hakan så var det ett leende värdigt en vårängel.
Hennes doft är svår att beskriva, men om man tänker sig ett vitt lakan bestrött av lavendel med drag av vilda blommor, så har man Kim. När hon stod vid min dörringång, när hon blygt log och gömde sig bakom sin vän, när hon drack sin saft, så iakttog jag henne. Så oskuldsfull, så oförstörd, så ren.
Och så förstörd hon skulle bli inom bara några år, då pubertetens automatiska maskineri drivit henne i armarna på kepsprydda finniga grobianer, på folkölet, på det senaste modet, på karriärhetsen. Ytterligare en underbar flicka, med en oerhörd potential, skulle gå förlorad i det Kali Yuga som vårt samhälle är.
…
Hon måste – MÅSTE – bli min.
Jag vill famna om henne, kyssa hennes hals, andas in den rena doften av hennes skinn, känna smaken av henne. Jag vill rufsa min hand genom hennes hår, försätta det i oordning. Jag vill öppna hennes ögon, befria henne från det här samhällets förslappade borgerlighet. Jag vill vara där den dagen då hon öppnas som en blomsterknopp.
Jag måste vara där, och jag måste bli en del av hennes liv, som hon blivit en del av min.
Är jag förälskad i henne?
Inte vet jag det, och inte bryr jag mig om det heller. Om jag inte tar kontrollen nu, är det som om meningen med mitt liv går förlorad.
Frågan är bara: Hur?
En sak vet jag dock om, och det är att jag – om jag inte vill att hon ska dö bort som en dagdröm – måste reagera snabbt. Jag visste att hon hette Kim, och att hon kom från Umeå, och jag visste också att jag med hjälp av en dator skulle kunna finna reda på mycket mer om henne, med lite tålamod.

**

Kim hade för ovanlighetens skull svårt att sova denna natt. Vanligtvis brukade hon göra så mycket under dessa sommardagar på Gotland att hon sov redan innan huvudet nuddade kudden, men så inte denna gång. Det var inte så att de många små ljuden från kväkande grodor eller surrande trollsländor höll henne vaken, även fast de hjälpte hennes oro på vägen. Inte heller den nedåtgående solens röda strålar över det ljusa gästrummet störde henne.
Stugan hade två sovrum och ett kök, och Kim delade sitt sovrum med brodern, som låg i den övre delen av våningssängen avdomnad. Han var två år yngre än henne, med samma uppnäsa, samma kopparaktiga hår, samma fräknar och samma ögon som sin syster. Han ägnade sig mest åt att åka skateboard på KFUM;s ramp, och var om möjligt ännu tröttare än systern sin.
Kim slöt ögonen och öppnade dem igen…
Wolf…
Hans mörka ögon hade haft ett glitter över sig, precis som när solens strålar skimrade mot det mörkblåa havsvattnet, och hon önskade att hon kunde ta på hans pojkaktiga leende. Hon visste inte varför, men hon längtade efter att få känna doften av honom igen – en mörk men ändå vag myskaktig doft, som fick henne att tänka på kryddor och Marocko.
Undrar hur han skulle smaka?
…
Var hade den tanken kommit från? Hon svalde sakta och tittade mot rörelserna som de tunna gardinernas skuggor bildade av den nedåtgående solen borta i väster. Hon log och försökte skjuta undan den tyske mannen ur tankarna. Hur gammal kunde han vara? Trettiofem? Fyrtio?
Hon befann sig på en tågvagn som tuffade genom ett mörkt barrskogslandskap. På vagnen fanns det fyra vita bäddar, och ett nattduksbord under fönstret. Kim låg på den ena av sängarna, klädd i en nattskjorta och ett par trosor. Hon hann inte undra varför hon låg ovanpå sängen klädd så där förrän dörren öppnades, och en man klädd i uniform klev in…
Det var han, hon visste att det var han.
”Kan Ich få se biljetten?”, sade mannen och klippte med sina vithandskade fingrar. Tåget gick in i en tunnel och samtidigt tändes de svaga lysrören i taket på vagnen.
”Eh…”, sade Kim, ”jag har dem inte här.”
Utan ett ord grep konduktören/Wolf henne i axeln och ryckte upp henne så hon stod på sina bara fötter och svajade samtidigt som tåget dånade fram över rälsen.
”Stygg Mädchen! Ligga här i bara trosorna då biljettkontrollen kommer…”
”Förlåt mig”, kved Kim och kände hur rädslan slet i hennes struphuvud.
”Nej du ska bestraffas! Ouppfostrade Fräulein!”
Konduktören/Wolf vände på henne och tryckte henne med armarna mot fönsterkarmarna, och med sina grova händer så kroppsvisiterade han henne omilt. Han slet upp hennes pyjamasjacka och blottlade hennes små toppiga bröst, på vilka bröstvårtorna stod rakt ut som antenner. Han nöp tag i dem och rullade dem mellan tummen och pekfingret.
Han lutade sitt huvud mot hennes nacke, och hon kände honom flåsa i nacken, med sin varma andedräkt.
”Du är en stygg, stygg, stygg liten Kim, och du ska få betala dyrt för att du plankat.”
”Förlåt mig!”, kved Kim. ”Snälla Wolf, jag lovar att aldrig mer planka, bara du låter mig gå…”
Greppet om hennes bröstvårtor lossnade, och han började istället sakta smeka dem med sina pekfingrar, sakta forma cirklar kring de uppsvullna vårtgårdarna. Kim kände hur det pirrade nere i könet. En del av henne var äcklad – äcklad över den situation som hon befann sig i, äcklad över den medelålders man som skändade hennes kropp. Men en annan del av henne längtade tvärtom efter att bli förnedrad, efter att bli exponerad, ordergiven och nedtryckt i skoskaften.
”Ja, du ska få, lilla horunge”, väste den flämtande mannen, ”men först ska du få ditt straff.”
”Mhh, snälla Wolf…”
Händerna drogs tillbaka från hennes bröstvårtor och lämnade en värkande känsla i dem. Kim hade aldrig i sitt liv varit så rädd förut, men samtidigt aldrig varit så spänd inför förväntan på vad som skulle komma. Hennes puls var hög och hon kunde höra sitt eget hjärta slå.
”Sära på benen!”
Kim lydde klumpigt ordern, och kände en plötsligt uppflammande smärta bränna till på vänstra skinkan. Mannen hade slagit henne på stjärten med sin ena handske.
”När Ich säger åt dig att göra så, så ska du göra det snyggt! Förstått?”
Kim ställde sig tillrätta.
Hon kände hur konduktörens/Wolfs varma händer lade sig om hennes svank, och hur han smekte henne över magen, nästan kittlade henne med sina fingrar, som kunde vara så ömsinta.
”Är det skönt?”, viskade han åt Kim.
”Ja…”, flämtade Kim och slöt ögonen.
”Nu vill Ich att du svarar på några frågor. Vad är ditt namn?”
”Kim…”
”Är du en fin flicka?”
Han rörde fingrarna sina längs troslinningen hennes, drog ut resåren så den med en klatsch slog tillbaka över hennes kön. Känslan av den friska luften, av tyget som klatschade hennes underliv, av den känsla av befrielse som det innebar att hennes mest privata – mest personliga – del för ett ögonblick blottlades fick henne att rysa av välbehag.
”Nå, är du en fin flicka? Det är du inte alls, för du steg ombord utan biljett. Och om man stiger ombord utan biljett kan det bara sluta på ett sätt.”
”Ja Wolf…”, fick hon fram.
Han drog med sina fingrar längs henne korsrygg, klatschade henne med resåren över svanskotan, och fattade sedan tag om hennes skinkor med sina grova händer, och klämde åt dem.
”Är du en kåt liten flicka?”
”Snälla…”, pep Kim, ”…våldta mig inte…”
Hon kände hur han fattade tag om hennes tofs i nacken och drog tillbaks hennes huvud.
”Tig slyna!”, viskade han i hennes öra.
Sedan återgick han till hennes skinkor, masserade dem sakta, och tryckte in högra sidan på hennes hotpants så mycket att den gled in i skåran mellan hennes skinkor. Han drog även ner resåren, över trosorna, så ovandelen av klyftan blev synlig.
Kim rodnade och kände hur tårarna rann ner för hennes kind, men inga böner hjälpte mot detta. Och det var innan Wolf kysste henne på nacken. Det var en långsam, sensuell, flämtande kyss, som kontrasterades av att han omilt förde isär hennes ben ännu mer. Med sitt pekfinger och sitt långfinger gled han in under hennes kön, och pressade fingrarna mot trostyget. Medan han snabbt raspade fingrarna fram och åter över den arma flickans blygdläppar så nafsade han henne i örat.
Kim kved, fast denna gång av njutning.
Med den andra handen drog han sakta trosorna åt sidan, och likt en orm gled hans hand ner mellan tyget och skinnet, över ljumsken hennes. Kim flämtade av skam och åtrå…
…och slog upp ögonen, liggande i sin säng.
Hennes första reaktion var att hon var lättad, men hennes andra var att hon ville tillbaks till drömmens värld, att hon ville veta vad som skulle hända. Hon hade aldrig någonsin tidigare haft en dröm med så många sexuella anspelningar, och hon fann det inte obehagligt – inte nu när hon visste att det varit en dröm, och att hon var utom fara. Samtidigt kände hon en viss skam bränna i sitt hjärta och på sina kinder, för att hon delvis längtade tillbaks till tågkupén, till monstret…
Först nu noterade hon en survåt känsla som lagrat sig kring hennes sköte. Hon lyfte på täcket men drog snabbt åt sig det igen när hon sett vad hon gjort. Gud vad pinsamt! Sedan lyfte hon på täcket igen, för att se om det som hon sett verkligen varit det som hon sett. För att se om det inte varit en hallucination.
Men hon hade visst sett rätt.
En rund mörk fläck hade uppenbarat sig över pyjamasbyxorna, med epicentrum kring skötet, och kanterna vid resårbandet och låren hade båda färgats av i den mörka färg som signalerade skammen av att hon – trots att hon var fjorton – hade kissat på sig.
Skäms, Kim, tänkte Kim och satte sig försiktigt upp. Hon reste sig upp från sängen och smög på tysta fötter ut ur rummet, på väg till toaletten. Stugan hade ett gammalt, mörkt trägolv, men Kim var så lätt och nätt att det inte knarrade när hon gick över det, vilket var tur då det skulle vara ett helvete om hennes föräldrar eller bror fick se henne så där. Hon gick in till toaletten och drog raskt av sig pyjamasbyxorna, så hon stod där i bara skjortan och trosorna – som i drömmen – och hon tittade på sig själv i spegeln. Hon såg sliten ut, och hennes vanligen livsglada ögon var nästan febriga.
Hon drog av sig trosorna ner till anklarna – tittade samtidigt runt som ett skrämt villebråd för att försäkra sig om att ingen såg henne – och satte sig på toalettstolen. Hennes blygdläppar, vilka fortfarande var i stort sett hårlösa, hade svällt upp, och den lilla vanligtvis diskreta springan hade förvandlats till ett hett fuktigt träsk, krönt av en purpurfärgad knopp som tiggde efter beröring.
Hela hennes underliv var insmetat i en kladdig färglös vätska som luktade starkt och varmt, och hon var yr. Hon förde försiktigt fingrarna till den uppsvällda, halvöppnade springan, och kände på det våta. Hennes läppar krampade till inför beröringen. Hon tog ett ark toapapper, försökte förgäves torka sig ren, men ju mer hon rörde, desto mer vått blev det, och snart rann det längs hennes lår.
Hon darrade i kroppen, hennes händer skakade, hon slöt ögonen och undslapp sig ett litet stön. Det var på de mittersta småtimmarna, och redan ljust ute, något som Kim kunde se genom det lilla kristallaktigt grumliga toalettfönstret. Hon kunde höra hur fåglarna kvittrade.
Hon kände en brännande längtan, inte i sin mage, i sitt hjärta eller sina ögon – utan i könet – och nu kunde hon inte längre kämpa emot. Hon reste sig upp från toalettstolen, fumlade av sig trosorna och sparkade dem så de blev liggande på golvet, genomsyra. Nu var hon helt befriad, och lät sig sedan styras av drifterna. En röd handduk som hängde på en krok tog hon och lade ut på golvet, bredde ut den så den blev som en filt. Hon knäppte av sig den oordnade pyjamasjackan och lät blotta sina små, oansenliga bröst med de utstående bröstvårtorna som omedelbart växte till sig, som de blev glada av att få andas frisk luft. Hon satte sig på handduken, sträckte ut armarna innan hon sjön ner på rygg.
Likt en lekfull kattunge kråmade hon sig i strålarna från den uppåtgående solen, en fjortonårig flicka som utforskade sin kropp för första gången. Hon kramade sig själv, slöt ögonen, fantiserade om att en stark man höll om henne i sina armar.
Med sin ena hand smekte hon ena bröstet, rullade vårtan mellan sina fingrar, bara nuddade den, och kände hur elektrisk energi frigjordes och fick hennes kropp att ryka till. Du är en mycket stygg flicka, Kim, tänkte hon.
Hon särade sensuellt på benen, så hennes sköte låg blottat för insyn, och samtidigt som hon slickade sig om läpparna med den lilla, spetsiga röda tungan, så förde hon försiktigt ner den andra handen till det väntande, längtande våta där nere. Hon strök med fingrarna längs sina lår, och små stötar av vällust genomfor hennes kropp, små rysningar av välbehag genom den lilla kroppen.
Med fingrarna strök hon längs den raka skåran, knappt ens nuddande sin lilla blomöppning, och ändå blev sensationen så intensiv att hon flämtande dubbelvek sig i fosterställning. Det var så skönt… och ändå så otillfredsställande. Hennes nakenhet var upphetsande, men hon saknade något väsentligt – en annan kropp.
Och samtidigt skämdes hon… det här var otillåtet, och hon smög med det, och då blev det per definition något fult, något djuriskt.
När hon började cirkulera med fingret kring sin klitoris var hon redan högt uppe bland molnen, i ett omtöcknat tillstånd. Hon log medan hon stimulerade den lilla hårda knölen, och lät ett finger glida in i sin öppningen. Slidväggarna krampade kring fingret, som hon rytmiskt – instinktivt – började stöta ut och in medan hon hårt höll ihop käkarna för att inte tjuta av glädje.
Varenda gång hon stötte in ett – nej två fingrar – i sig, så ryckte det till i hennes kropp, precis som hon högg en kniv i den. Hennes orgasm sköljde över henne som en varm våg, och i en kvart efter den låg hon kvar på golvet, i fosterställning, flämtande. Sen somnade hon av utmattning, och vaknade upp kanske en och en halv timme senare.
Vad har jag gjort?
Hon reste sig upp, och satte igång duschen, tvättade av ansiktet. När hon var klar svepte hon handduken om midjan och gick tillbaka in i rummet. Trosorna och pyjamaskläderna smugglade hon in under handduken (de skulle in i en påse i hennes resväska, hon fick tvätta dem sen).
Om hennes föräldrar hade vetat…
En timme senare satt familjen och åt en ordentlig svensk frukost i köket. Kim åt under tystnad, tankfull över vad hon gjort och rädd att det skulle avslöjas. Hon hade klätt sig i de svarta shortsen och i den grå Chicagotröjan. Det blåste lite kyligare ute idag, som för att illustrera att tillvaron blivit lite mer komplicerad.
Kims far, Lars, tittade upp från sin fil med sin vänliga, hundliknande uppsyn.
”Du ser sliten ut Kim”, anmärkte han, ”haft det så jobbigt igår?”
”Haha nej”, log Kim. ”Inte alls. Bara sovit lite dåligt.”
”Ska du kanske vila idag?”, föreslog Kims mor. ”Låta KFUM vara lite ifred?”
”Inte för all del i världen!”, skrattade Kim. ”Men jag kanske inte spelar lika mycket volleyboll idag bara.”
”Det låter som en bra kompromiss”, sade hennes far och fortsatte äta av fruktsoppan. Och så förflöt frukosten utan att någon misstänkte något.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Kim (del 3)	Age play	3.6	22/3-09
Kim - del 2	Age play	3.8	14/7-08
Kim (del 1)	Age play	3.1	25/3-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.