Melinda, kap 3

---

---

Melinda hade ledningen med 4-0. Fredrik kände att han behövde tänka igenom det hela, koncentrera sig… Hon irriterade honom… det kunde väl inte vara meningen att hon skulle vinna hela tiden… han var ju trots allt… trots allt både man och en av de bästa han kände på att till exempel ta lyra. Han måste fokusera nu… inte ta för lätt på, fast heller inte överskatta…

”Mmm… fick du nåt att fundera på, älskling”, kvittrade någon enerverande i bakgrunden, ”Fast vi måste sätta lite fart, eftersom jag har lovat Mirre att titta till henne om en stund och innan dess måste vi hinna bli klara. Orkar du, eller känner du dig kanske sliten?”
Fredrik fnös åt hennes ironi: ”Klart jag orkar, säg bara till vad vi ska och hur så ska du få se vem som orkar och vem som inte.”

Hon strök med ett finger längs hans näsa: ”Det ska bli intressant att se, lite orolig är jag nog för din skull. Hoppas du inte är alltför ledsen för att du inte har lyckats vinna nån gren ännu? Jag vill så gärna att du lyckas fast samtidigt vill jag det inte… svårt det där, men så är det. Du måste verkligen försöka, lovar du det?”
”Jadå, det är ingen fara med mig, jag är okej… du ska få se”, svarade Fredrik, ” Det är inte färdigt ännu… låt oss fortsätta så vi får det gjort.”

”Precis!”, höll hon med om, ”Och nu är det benbrottning… lägg dig med din stjärt mot min… inte riktigt ända mot utan en halvmeter ifrån ungefär… så där nånting… det blir bra tror jag.”

Fredrik gjorde som hon sa. Han tänkte på att hon hittade på de mest konstiga saker. Var det nåt han aldrig tidigare hade gjort så var det väl benbrottning. Men låt gå för det.

”Berätta hur man gör?”
”Hur man gör? Den som fångar den andres ben vinner förstås, alltså håller fast så det inte går komma loss, fattar du?”
”Ja, ja… men på vilket sätt?”
”Hur du vill… fånga bara mina ben och håll fast dom så jag inte kan komma loss så har du vunnit.”
”Okej, jag fattar på ett ungefär”, sa Fredrik och funderade på hur han skulle lägga upp taktiken.
”Bra, då kör vi igång. Sträck benen uppåt.”
Båda låg på rygg med armarna utsträckta och benen i vädret med hälarna och fotsulorna, mot varandra... Melinda räknade ner klara, färdiga, gå.

De pendlade avvaktande, höll undan den andre och sökte vinklar. Fredrik försökte få tag i Melindas smalben med fötterna för att på något sätt få grepp om dem. Hon å andra sidan parerade flinkt och han hade svårt att tränga igenom garden, hon var snabb och undflyende när han attackerade. Att hennes ben var längre än hans gjorde det inte lättare heller. Fredrik lyckades till slut slå sina ben om hennes men kunde inte få något riktigt fäste och hon lirkade sig ur.

Ganska ansträngande var det att ligga på rygg och jobba så intensivt med benen. Fredrik som var ovan började känna av exercisen i magmusklerna och misstänkte att Melinda möjligen avvaktade, just för att han skulle tröttna. Han bestämde sig för att se upp för det.

Precis då vek Melinda hans ena underben åt sidan med en kvick viftning och han hann inte riktigt reagera när hennes ena häl sköt fram mot hans skrev. Den oväntade manövern tog hans uppmärksamhet i anspråk vilket gjorde att han inte hängde med på den kompletterande rörelse hon gjorde med det andra benet och blixtsnabbt… gick det från ingenting… från en i Fredriks ögon ganska jämn och oviss match… till totalt nederlag.

Det mest förvånande var att han inte kunde röra sig överhuvudtaget. Hans ben satt i kläm, benhinnorna… och smärtan var infernalisk… han kunde bara ligga totalt stilla och stöna... det fanns ingenstans att ta vägen… bara vetskapen om att hon hade tagit honom… även om han inte hade en aning om hur det gått till. Så fort han försökte röra sig det minsta ökade smärtan ännu mer.

”Snälla… stopp, jag... du vinner!”, var han tvungen att utbrista fast han inte ville
”Åh, gör det ont?”, frågade hon vänligt.
”Ja… snälla.”
”Du kommer att förlora om du inte kommer loss… menar du att du inte kan?”, undrade hon försmädligt och klämde till ännu lite.
Han vred sig men kunde ingenting… han satt så försmädligt och helt ohjälpligt fast… det gick bara inte… kunde bara ligga där och se henne leende, lojt tillbakalutad, med honom i sitt järngrepp.
”Du är mysig, vet du det?”, spann hon vidare. ”Har du verkligen bestämt dig för att låta mig få vinna… låta mig få leda med hela 5-0… är du alldeles säker på det?”
”Ja, ja… ja… du vinner, det är säkert… aj”, fick hon Fredrik att kvida.

”Okej, då säger vi det. Melinda vinner gren nummer fem och leder nu rätt stort över Fredrik. Fast… jag gillar ju att ligga här och titta på dig när du inte kan komma någonstans, när jag har dig så här härligt fast”, drog hon på det innan hon… slutligen… lättade på greppet och släppte loss honom.

Smärtan försvann ganska omgående men Fredrik låg ändå kvar på rygg och grämde sig. Över att hon hade vunnit så enkelt och över att han hade förlorat, att hon hade manövrerat ut honom på ett så retfullt sätt, fått honom att praktiskt taget be om nåd… försmädligt… var precis vad det var.

Å andra sidan hade han anat det, den här grenen hade varit hennes hela tiden, det visste han… och hon också… för hon kände till tekniken och därmed hade han egentligen varit chanslös redan från början. Samtidigt är ju hoppet det som sist överger en. Skit samma, det fanns fyra poäng till på spel, det var väl sjutton om han inte skulle kunna knipa någon av dem. Det kunde inte finnas hur många konstiga grenar som helst att hitta på. Det måste dyka upp någonting som skulle passa honom också. Visst var hon stark, starkare än han hade trott, men han var ju inte helt tappad bakom en vagn när det gällde fysiska övningar. Några fokuserade energigivande andetag bara så skulle han vara beredd att ta sig an henne igen.

Hon var redan uppe på fötter och hade passat på att samla ihop störarna och ställt dem mot ett träd medan han hade mediterat över oordningen i tillvaron.

”Nu ska vi verkligen se vem som är stark”, upplyste hon och gick Fredrik in på livet. ”Du märker väl att utmaningen bestått av lite olika saker; händer… armar, fötter och ben… Just så där lite av varje som kan vara bra att vara stark i. Det är bara för att det ska bli ett riktigt allroundtest så att vi på slutet vet vem som är bäst på vad. Och just nu är jag bäst på allting, eller hur?”, la hon till med ett förargligt smil.
Fredrik frustade, men kunde inte hålla sig från att le samtidigt. Hon var rolig mellan varven, det kunde han inte låta bli att tycka.

”Då så, vad står på tur?”, frågade han stramt och försökte vara lite affärsmässig för att jobba upp sig inför nästa test.
”Björnkramen förstås”, svarade Melinda rappt. ”Nu är det dags att ta i på allvar… starkast vinner.”

”Lägg dina armar om mig... höger över axeln runt halsen… vänster om livet… just så. Håll nu ihop dina händer, tappa inte taget. Jag gör samma på dig… så… färdig. Det gäller att fånga den andre i den stora kramen, tvinga ner motståndarens armar längs kroppen, låsa, krama… hålla fast. Den som gör det vinner, alltså kopplar kramen och håller den andre i… låt säga tio sekunder… då har man vunnit. Okej?”
”Jag begriper hur du menar”, svarade Fredrik.
”Sätt igång då!”, manade hon på honom.

Fredrik gjorde som hon sa, började förutseende tänja och bända på Melindas armar för att få henne att tappa taget om hans hals till att börja med. Hon stod emot bra, men det hade han räknat med, det här skulle ta en stund… det gällde att nöta ner motståndaren.

De cirklade runt och frestade så hårt de kunde på den andres uthållighet. Fredrik fick Melinda att tappa taget med händerna några gånger men hon reparerade snabbt och han lyckades inte utnyttja tillfällena. Han kom underfund med att det inte var så enkelt… det gällde ju att få ner båda armarna och samtidigt koppla sina egna runt och orka hålla. Efter ett tag kände han av tröttheten, och även en viss modlöshet, för hur han än krängde och bände så vägrade hon ge med sig… men han begrep att hon inte kunde vara helt opåverkad… fast varför var så envis… kunde hon inte ge sig! Kanske hennes tjocka varma tröja skulle bli till fördel för honom, få henne att börja svettas? Hur som helst, det gällde att vara tålmodig, chansen skulle komma.

”Tänker du ta mig?”, hörde han henne väsa där de stod spända mot varandra i cirkeln av gräs.
”Ja, det tänker jag”, väste han tillbaka.
”Aldrig…”, svarade hon, ”…aldrig… jag ska ha dig… här också.”
”Låt se det då…”, kontrade Fredrik.
”Kommer snart… strax tar jag dig, pass upp”, hotade Melinda och tog ett steg mot Fredrik. Hennes intensitet… hennes beslutsamhet… gjorde intryck på honom, kylde i magtrakten. Tänk om det hon sa var sant, att hon skulle ta honom här också?

Han försökte med all sin kraft och fick ner en arm men hon tog sig som vanligt raskt ur dilemmat. Istället var det nu hon som tog initiativet, forcerade intensivt. Fredrik fick undan henne men hon var strax där igen, vägde på hans trygga övre fria arm, fick sin över hans och tyngde med båda sina runt hans nacke och rygg, nedåt och nedåt. Han backade men hon följde med, virade sina armar hårt om hans hals i närkamp, så nära och intensivt att hennes ena ben trycktes upp i hans skrev. Han gled ner längs ovansidan på hennes lår och hade svårt att komma bort ifrån henne… Hon baxade och bröt… bände på hans överarmar.

Tröttheten gjorde sig åter påmind och Fredrik visste att han behövde lite andrum men hon lät honom inte få det. Han visste inte riktigt hur han borde göra, bara att han måste få undan hennes armar men det bet inte längre lika bra. Han märkte att hans egna armar befann sig längs överkroppen istället för uppe om hennes hals där han behövde ha dom. Han drog in luft för att spränga sig loss men musklerna svarade inte som han ville… tvärtom, det verkade som om hans armar pressades tätare mot hans egen kropp och någonting hårdnade om ryggen. Han förmådde inte spräcka det band som snördes om honom. Det smärtade till och istället för att luften skulle dras in trycktes den ur honom… det knakade till i armbågarna som var klämda mot revbenen och han hörde ett flåsande ljud innan marken försvann under fötterna på honom. Han försökte komma ner, få fäste, men det gick inte, det fanns ingenstans att ta spjärn… han hängde liksom i tomma luften, fattade inte vad som hände.

”Fredrik... jag har dig nu”, bubblade hon andfått och började räkna högt: ”Ett… två… tre… fyra…”
Vid tio började det gå upp för honom vad som hänt, tröttheten hade förvirrat honom. När han vred på huvudet kunde han se in i Melindas ögon, och han såg hennes luddiga armar runt honom. Bredbent, lätt bakåtlutad höll hon honom upplyft, innesluten i famnen, och han kunde inte göra något åt det.

Han föll i gräset när hon släppte taget och hon satte sig bredvid honom.
”Duktig kämpat”, tröstade hon.
”Än sen… du vann ju, eller hur?”
Hon nickade och log… ”Mmm… jag gjorde det, precis som jag sa, precis som jag hade tänkt mig. Nu mår jag bra… bara två grenar kvar och jag tror att jag kanske vinner dom också, i alla fall en och en halv... du måste sätta fart nu Fredrik, det måste du.”

Han tittade på henne… kunde inte undgå att fascineras av hennes komplexitet. Å ena sidan hålla på honom, å andra sidan göra allt för att själv vinna varenda gren. Han tänkte på innebörden i förklaringen om hur det var med hennes sensualitet. Att hon måste vara stark men samtidigt behöva motstånd… det gick att förstå, kanske inte till fullo begripa… men på ett ungefär. Han behövde bara vinna en av de två sista så skulle han räknas till hennes värld. Han var beredd att göra allt han kunde för att lyckas med det… och kanske skulle hon när det gällde så mycket för honom, inte direkt hålla igen… men kanske omedvetet slå av en aning på takten… sin envishet och kämpaglöd, en aning bara, det skulle kunna räcka. Han kände tillförsikt efter att ha tänkt igenom saken. Hon ville ju att han skulle lyckas… hon ville ju det!

Melinda avbröt och skyndade på: ”Fredrik, det är 6-0 till mig nu. Du har nog bara en möjlighet kvar nu att ta poäng för i tvisten kommer du inte att ha någon chans, jag kommer att leda med 7-0 efter den.
”Tvisten?”
”Ja, man tvistar om den andres arm och bryter upp den på ryggen.”
”Du menar vrida om den andres arm?”
”Just precis… man vrider om och bryter upp. Och eftersom jag är starkare än dig både i händer, armar och ben… ja i allt så här långt, så kommer det att bli en enkel match för mig. Jag kommer förmodligen att förnedra dig. Synd kanske att veta innan vi ens har börjat men så kommer det att bli.”
”Är du alldeles säker på det?”
”Mmm... det är jag… kom ska du få se.”

Melinda tog hans högra hand med sin högra i ett vanligt handslag och sen la hon sin vänstra ovanpå och uppmanade Fredrik att göra likadant.
”Så, bara att sätta igång. Du ska få chansen att vinda upp mig, jag ger dig tio-femton sekunder, men inte mer… sen tar jag dig.”

Fredrik svalde. Hennes självsäkerhet kändes förödmjukande och det västa var att han misstänkte att hon kunde ha rätt. Det här skulle komma att bli svårt, det visste han, men kanske just därför… kanske det var här han skulle lyckas… speciellt om hon gav honom chansen… han bestämde sig för att ta den! Melinda nickade och Fredrik tog ett djupt andetag.

Sakta men bestämt reste han överkroppen högt för att hämta kraft och sats… och gick sedan lös… försökte överrumpla, snabbt få grepp om hennes handlov, generera den kraft behövdes för att vrida om den. Melinda iakttog honom neutralt och parerade med trippande steg och sin styrka, vägrade släppa till. Tiden gick och hur han än försökte lyckades han inte… orkade han inte… vrida upp henne.

”Tiden är ute…”, viskade Melinda neutralt, varpå hennes grepp hårdnade. Fredrik visste inte riktigt hur han skulle bemöta situationen när hon drog honom närmare sig och med en slags självutnämnd besittningsrätt började skruva om hans hand och underarm. Det fanns liksom ingenstans att ta vägen, han måste vara här mitt i striden… samtidigt visste han inte hur han skulle kunna lyckas, hur han skulle klara situationen… Han ville för sitt liv inte att hon... men kände att... fast han vägrade att ge sig räckte det inte.

I slow motion vred hon… honom… sig själv, runt… försvann bakom hans rygg, eller om det var tvärt om… att hon vred honom, hans arm, runt. Han visste vad hon menade med förnedring för med armen uppvriden bakom ryggen var han fånigt utlämnad och kunde inte komma åt henne. Ingenstans att ta vägen, bara att parera det onda när armen vreds… högre och högre… och enda sättet att hålla det onda undan var att följa med… bli ännu mer sårbar... Han ville inte men kunde inte annat än att sjunka in i hennes fång, och ju längre in desto mer hjälplös.

”Så… så… så... nu”, sa Melinda tyst, ”Och så ska vi bara säkra.” Hon la sin vänstra arm runt hans hals, han såg den komma, linda sig runt, och visste vad hon tänkte göra men var inte i stånd att förhindra det. Halsen fastnade i vinkeln mellan överarm och underarm och hans huvud tvingades bakåt och satt strax fastkilad i fällan. Han kände hur hon förenade sina händer bakom hans rygg… låste.
”Nu, är du färdig... eller har du nån bra idé om hur du ska komma loss?”
Nej, det hade han inte men för sakens skull försökte han, fast det gick ju inte, han kunde bara vara stilla.
”Visst känns det förödmjukande att inte kunna göra någonting alls, bara vara i mina händer... och att jag hade rätt… att du inte hade en chans?”
Fredrik kunde inte nicka… men han var beredd att hålla med.

Melinda såg enbart lycklig ut efteråt. Hon gav Fredrik en tröstkram och noterade samtidigt att alla sju poängen nu var hennes.
”Fredrik, fattar du hur bra det känns?”, summerade hon. ”Du har inte slagit mig i något moment… jag är starkare än dig i allting. Det är så otroligt härligt att ha kontroll, det gör mig så härligt kåt och vild och väl till mods, fattar du!”
Fredrik tänkte återigen på hennes önskan och krav om att han måste vinna någonting – och det paradoxala att hon älskade att han inte gjorde det. Nu började goda råd bli dyra.

”Lägg dig på rygg, Fredrik”, avbröt hon hans tankegång, ”det är dags för sista testet nu.”
Han gjorde som hon sa och hon satte sig vigt gränsle över honom.
”Nu är vi framme vid finalen och det handlar bara om råstyrka så här har du din chans. Jag kommer att hålla dina händer mot marken, över ditt huvud… hålla fast dom där. Din uppgift är att lyfta bort mig, kasta av mig helt enkelt. På vilket sätt du vill, använd all kraft du har, bort med mig bara… då vinner du. Lyckas du inte så vinner jag. Du har en minut på dig. Sedan byter vi plats och du håller fast mig. Jag har sju poäng Fredrik och du har noll… nu måste du. Fast jag tror din bästa chans kommer i nästa omgång, när du ska hålla mig nere. Där har du din stora chans, för nu kommer du inte att få det så lätt, det kan jag lova.

Hon satte sig tillrätta över hans bröst med benen tryckta mot hans sidor, lutade sig framåt, tog hans handleder, greppade omsorgsfullt och pressade ner dom i gräset… föste tätt samman ovanför hans huvud. Behagfullt gungande och glidande sökte hon en ideal position ovanpå honom.
”Nu är jag klar, älskling”, meddelade hon avslappnat och såg avvaktande på Fredrik under sig.

Han nickade och kände på fjättrarna… försökte dra armarna utåt men det var nog precis vad hon förväntat sig… han lyckades absolut inte, allra minst överrumpla henne. Istället försökte han lyfta rakt upp… tog i ordentligt varvid hon förflyttade kroppstyngden framåt en aning för att skapa tyngd och kraft i tangentens riktning och han lyckades faktiskt inte lyfta händerna alls från marken i första försöket.

”…elva… tolv”, räknade hon, inte alls fort, snarare långsamt.
Han tittade på henne… som tornade upp sig ovanför honom, tröjan böljade om axlarna… luddigheten gjorde konturen oskarp och diffus mot natthimlen, veckade sig över brösten som… buktande, gungade... spejade ner mot honom. En slöja drog över hennes ögon, där fanns ingen kontakt, ingen nåbarhet… hon bevakade honom. Han kände sig jagad… det fanns förmodligen ingen eftergift att räkna med, ingenting gratis att hämta. Råstyrka hade hon sagt… Han tog ett djup andetag och försökte än en gång lyfta armarna… och så ännu ett försök… pressade uppåt, och uppåt… Hon hade lutat sig längre fram, kramade med benen… han tog i allt han kunde… men kunde inte komma nånstans… Snabbt utåt, utåt... skapade töjmån men hon hämtade snabbt hem honom.

Han började få lätt panik… det hade gått över halva tiden. Men med paniken kom krafterna. Han sköt upp bröstet, krängde, vred sig, av och an för att skaka henne av sig… tog i för allt han var värd med hela kroppen… armarna, uppåt… utåt, bakåt… men kunde inte komma loss. Hon red honom följsamt, parerade krängningar och kast och ju mer han tog i, ju mer han försökte, ju fastare liksom göts hon om… som en gipsform... stelnade hon om honom. Fredrik kände vrede och förbittring strömma fram… hörde 54 och 55 långt borta och gjorde en sista ursinnig ansträngning, riste med hela kroppen i ett sista panikartat försök, av nödvändighet och bedjan, att bli kvitt henne… han behövde det, kunde hon inte fatta det! Att det var helt nödvändigt för honom att skaka henne av sig, för bådas skull… kunde hon inte begripa... att det var livsviktigt.

Smidigt och instinktivt, under tystnad, följde hon med i hans rörelser… förutsåg, avvärjde.
När hon samlat och neutralt uttalade sextio… sextiett… sextiotvå… låg Fredrik under henne i samma position som när de började.

Melinda dröjde sig kvar ovanpå, släppte armarna, knäppte händerna bakom nacken och sträckte på sig… svankade i ryggen så att brösten stolta välvdes över honom... vände ansiktet mot himlen och blundade.
”Synd…”, sa hon, ”men jag visste att det här var min poäng… jag är bra på att hålla fast. Ta inte illa upp, du vet ju att man inte kan ge bort poäng, att det måsta vara på riktigt. Din tur kommer nu.”

Utan vidare åthävor gled hon av honom och rullade över på rygg med armar och ben utsträckta som en snöängel.
”Kom nu… ta mig!”, uppmanade hon honom.

Fredrik var snabbt uppe, bemödade sig om att acceptera och glömma, visste att han måste skapa positiv energi. Han satte sig tillrätta över henne, slätade till tröjan, kastade en blick på brösten, mellan hans ben, inbäddade i det mjuka. Hennes blonda hår låg utslaget i gräset och armarna lösa och lediga i väntan på att han skulle ta dem.

En bra position var a och o, det visste han… väl medveten om att han måste klara det här… Sista grenen, sista chansen… så han ville inte lämna något åt slumpen. Han grep försiktigt om hennes handleder och lutade sig över henne… föste undan de tjocka muddarna och justerade greppet.

”Jag är klar”, meddelade han den liggande Melinda.
”8-0”, sa hon allvarsamt och trutade lätt med läpparna, hastigt men synbart… en välgångsönskning kanske?
”Sätt igång”, startade Fredrik, den sista och avgörande minuten i natten.
Melinda vred sina handleder i Fredriks grepp… kände sig för, testade om han var på sin vakt... utbrytning utåt… det var han. Hon pressade på uppåt… han höll ner henne… och räknade: ”nio… tio…”

Melinda tog ett djupt andetag och började ta i på allvar… Fredriks händer lättade från marken någon centimeter… men han lutade sig framåt och fick ner henne igen. Hon tittade honom i ögonen, han undvek hennes blick... ville inte utsätta sig för påverkan, inga risker tordes han ta. Fredriks räkning var uppe i 22… 38 kvar.

Hon vred överkroppen för att lyfta honom men han kunde hålla emot. När hon sköt på med höfterna och benen fick det Fredrik att tippa framstupa… han knep med benen, tog emot sig med armarna, återvann jämvikten och tvingade henne tillbaka ner igen… 40 sekunder, bara 20 kvar. Melinda andades och låg till synes avslappnad under honom… gjorde sedan med armarna en serie snabba varierade försök åt olika håll som Fredrik lyckades parera… varpå hon oväntat riktade kraften uppåt och lyckades… pressa hans händer upp, en bra bit…

Det hissade i Fredriks mage när han för ett ögonblick kände att han hängde löst, att det var på vippen att hon skulle ha lyckats. Han tog i för allt han var värd för att få henne tillbaka ner igen… det var bara drygt tio sekunder kvar… och det fick inte ske… så med uppbådande av sina sista krafter fick han henne nästan helt tillbaka i neutralläge… men hon var envis… hon fortsatte att kämpa. Fredrik kunde inte riktigt få ner henne igen, det vägde jämnt… men han hade kontrollen.

54 sekunder... bara några ynka kvar, han visste att han skulle klara det. Melinda sköt upp höfterna igen och han kom aningen ur balans, knep hårt med benen… koncentrerade sig på hennes händer och armar som envetet jobbade uppåt trots hans fokusering på att hålla dom nere. Han kände att han flöt farligt ovanpå henne… det var kritiskt… men hon skulle inte hinna, det var bara två sekunder kvar. 59... flämtade han med hopknipna ögon och fyllde på med all kraft han mäktade… totalt koncentrerad på att hålla henne kvar det allra sista lilla ögonblicket. Han kände jublet stiga inom sig.

Precis då, i det sista ögonblicket, var det som om han kapsejsade… bordläggningen liksom brast och en kaskad av oordning sköljde över honom… textur i regnbågens alla färger flammade framför hans ögon, det fräste i gräset samtidigt som Fredrik i tidlöst tillstånd formade ljudet.

Sextio... fanns på tungan men han hann inte uttala det… och visste inte var han befann sig. Något varmt mjukt täckte hans ansikte och doft av ull fyllde hans luktorgan, han kunde inte se något, men känna… benen fläkas ut och låsas fast… liksom hans armar redan var, ovanför huvudet. Han begrep inte hur, och han kunde inte ta reda på det för han kunde inte se, inte röra sig. Huvudet var pressat mot marken, han kunde nästan inte andas.

Instinktivt försökte Fredrik komma loss… behövde och ville veta vad som hade hänt, men det gick inte. Hur han än försökte kom han ingenstans… tvärtom, ju mer han försökte desto hårdare satt han fast.

Han visste inte vad hon hade gjort med honom och han kunde inte kommunicera eftersom han låg begravd under henne. Han hade munnen och näsan igentäppt av tröjan, hennes tröja… luften började tryta. Det knakade i lederna när hon spände sig om honom. Han blev ursinnig men det hjälpte inte…

Bara hennes höfter… pendlade… långsamt och rytmiskt, vidrörde honom lätt, nafsade, smekte, lockade, retade... i ökande takt, under tystnad. Kanske hade det gått fem minuter, kanske 50 sekunder... när Melinda äntligen rullade åt sidan.
Hon blev liggande på rygg… lämnade Fredrik, vimmelkantig och ledbruten, till sig själv. Under det han kom till sans… och funderade på sanning och konsekvens… masserade hon sig själv… stilla och inåtvänt.

Därpå reste hon reste sig… tog några ostadiga steg för att sedan sjunka ner på knä med ryggen mot Fredrik… böjde huvudet, det såg ut som om hon grät… Hon skälvde och osammanhängande ljud kom över hennes läppar. Fredrik blev rädd att något hade hänt, att hon gjort sig illa… Han ropade men hon gjorde en avvärjande gest och förblev kvar… Snyftande höll hon händerna hårt tryckta mot skötet... i ökande takt... tills tårarna slutligen kom… tills allting kom.

Hon reste sig sedan, föste det svettiga håret åt sidan och tittade på Fredrik. ”Jag kan inte hjälpa det”, sa hon omväxlande leende och snyftande, ”Det är bara så eggande, så sinnligt, så… supersensuellt… att vinna, hela vägen, allting… Fattar du... det är som en drog... Jag får en sån otrolig kick av det... det är makalöst.”

Hon sträckte ut sina händer och drog honom på fötter. De hjälptes åt att borsta av varandra.

Melinda tog Fredrik i sina armar. ”Tack för en underbar kväll... men, det är bara så”, sa hon, ”Jag fungerar så här, kan inte annat, och sedan rinner allting ur mig… tyvärr. Samtidigt som det ger mig sån njutning så dör det också. Det är därför jag inte kan med dig mer, det går bara inte eftersom jag vet... eftersom du är ett för lätt byte... eftersom jag liksom har förtärt hela dig... här, nu ikväll.”
Han lyssnade men sa inget, för vad skulle han säga?

”Kom, vi måste gå… Mirre... visst ja, jag lovade dig att få se… vill du ändå, fast vi inte… se?”
Fredrik tittade på Melinda… hon som han hade mist innan han ännu hade fått. Inombords kändes det tomt… Han nickade: ”Ja, jag vill.”

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Melinda, kap 3	Fetish	4.0	15/2-08
Melinda, kap 2	Fetish	3.0	9/2-08
Melinda, kap 1	Fetish	3.5	8/2-08

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.