Melinda, kap 2
Melinda tog Fredrik till mitten av den öppna plätten, som kanske mätte tio gånger tio meter och var mer ojämnt rund än rektangulär. Där satte sig hon på knä och bad honom göra detsamma.
”Kom, ge mig en kram. Vi måste få av varandras energier innan vi börjar”, sa hon och la sina armar om och drog honom till sig.
Han gjorde som hon sa och ett bra tag höll de bara om varandra. Tätt, tätt mot varandra inhämtade de värme och styrka.
Det blev förstås Melinda som avbröt, gjorde klart att det räckte, att det var dags att sätta igång.
”Du luktar gott Fredrik”, sa hon och förde undan en slinga av sitt hår från ansiktet.
Han svarade inte. Väntade på hennes första drag… spänd naturligtvis.
”Alltså, så här går det till”, började hon förklara samtidigt som hon lossade tröjan han hade över axlarna och kastade den åt sidan.
”Vi ska se hur starka vi är i förhållande till varandra på lite olika sätt; armar och ben och så där. Det är några tävlingsmoment vi ska genomföra och det blir poäng till den som vinner vart och ett.
Totalt finns det nio poäng att tävla om och den som får ihop flest poäng blir förstås vinnare. Och kom ihåg, det är bara på skoj… det är ju ändå som det är mellan oss redan, utan att vi jämför… så, det som det blir är det redan, vi ska bara ta reda på den saken lite närmare, få en slags checklista på tillståndet dig och mig emellan, fattar du?”, förklarade hon.
Fredrik nickade, det lät logiskt, nio poäng… fem för att vinna. Också logiskt om än lite invecklat att förhållandet dem emellan redan fanns, bara inte testat ännu. Han misstänkte att det mest skulle tävlas i sånt som hon själv var bra på men det var ju hennes tävling så det var okej.
”Och vad börjar vi med?”, kunde han inte hålla sig från att fråga.
”Ta det bara lugnt ska du få se”, svarade Melinda, ”men innan vi sätter igång är det två saker, två regler, som du måste acceptera.”
”Okej… vilka då?”, undrade Fredrik koncentrerat och undrade vad hon hade i tankarna.
”För det första. Du får inte vinna den första grenen, du kan bara få oavgjort i den”, sa hon och såg allvarligt på honom.
”Varför det? Då kan jag ju bara vinna åtta poäng och du nio”, protesterade Fredrik matematiskt korrekt.
”Därför att det bara är så, därför att jag inte skulle stå ut med att förlora i den första grenen, därför att det är min tävling. Därför kan du bara, som bäst, få oavgjort i den grenen. Förstått?”, sa hon bestämt.
Han fattade att Melinda var allvarlig, att hon verkligen menade vad hon sa. ”Jaja, det är okej för mig.”
”Bra, och så är det en sak till… Du måste vinna minst ett moment, alltså minst en poäng, annars kommer jag inte att vilja med dig längre, då halkar du ut ur mitt liv.”
”Varför det, alltså av vilken anledning har du en sån regel?”, undrade Fredrik uppriktigt förvånad.
”Därför att även om jag tycker om att vinna så måste jag ha motstånd, och därför måste du helt enkelt vara så pass bra, så pass stark eller duktig, att du klarar att vinna över mig i nån av grenarna, annars försvinner kittlingen helt enkelt, det måste finnas motstånd. Dessutom skulle du annars kunna lägga dig för att göra mig till lags och det kan jag absolut inte acceptera, det måste vara en kamp där båda ger allt, annars är det ointressant, för även om det är på skoj måste det vara på allvar.”
Fredrik sa ingenting, han smälte hennes kallsinniga varning om att han skulle åka ut ur hennes liv om han inte lyckades bärga minst en poäng.
”Men du, oavgjort i första momentet räknas i det avseendet som vinst, alltså det räcker… räknas som poäng…”, tillade hon under det han tänkte.
”Om jag inte antar utmaningen... då kan jag inte förlora, eller hur?”, försökte Fredrik tänja på reglerna.
”Riktigt, men då är du också ute. För i mitt liv ingår absolut mätningen om vem som är starkast, det funkar inte för mig annars. Den leken, det måttet på tillståndet oss emellan, är den viktigaste drivknuten när det gäller min sensualitet… suget, min sexualitet… så du kan inte välja bort utmaningen. Jo, du kan, men då går vi hem nu och så är det inte mer med det, avklippt, färdigt och utagerat mellan oss.”
”Så vill jag... inte ha det”, svarade Fredrik uppriktigt. ”Jag gillar dig Melinda, du är spännande… så, jag antar utmaningen på dina villkor, självklart… för det är ju som du sa… tillståndet finns redan, det ska bara mätas... låt oss göra det.”
”Bra!”, sa Melinda och buffade honom vänskapligt i bröstet med handflatorna, ”då sätter vi igång.”
Hon reste sig och han också.
”Första grenen är ett alldeles vanligt litet styrkeprov för att se vem som har starkast händer”, förklarade Melinda när de hade borstat av byxor och knän. ”Vi håller händerna mot varandra i brösthöjd ungefär, flätar fingrarna i varandras och så bryter vi ner den andre helt enkelt. Alltså jag bryter och du håller emot. Om jag bryter ner dig, alltså om du inte orkar hålla emot utan jag får ner dig på knä, så vinner jag. Men håller du emot så att jag inte lyckas med det blir det oavgjort. Nåt som verkar oklart?”
”Nä, jag fattar”, sa Fredrik och ställde sig beredd, mjuk i knäna med fötterna lätt isär.
Melinda gjorde detsamma. De lyfte sina händer, mätte liksom storleken, handflator mot handflator. Det skiljde inte så mycket, Melindas fingrar var längre än Fredriks, hans handflator å andra sidan lite bredare än hennes.
De flätade fingrar… vartannat, vartannat… under tystnad och såg sedan på varandra. Fredrik avvaktade hennes startsignal.
Hon nickade, han kände trycket, mjukt men bestämt, hon manade på, han höll emot. Månen och tystnaden iakttog dem.
”Beredd, älskling?”, retade Melinda honom.
”Jadå, hjärtat… visa vad du kan.”, svarade Fredrik.
Melinda ökade trycket och Fredrik gjorde som han lovat… gick inte till motattack utan parerade, höll emot. Det kändes i knogarna men han visste inte riktigt vad det betydde eftersom han aldrig tävlat i den här grenen tidigare. Han såg att hon bet ihop. Det fanns glöd i henne som han måste se upp med.
Hon tog steg på stället och ökade trycket ytterligare, han kände att det blev tuffare att hålla henne stången, senorna på händernas ovansidor började smärta och fingrarna värkte. Han tog ett andetag, bibehöll jämvikten och log för att visa att han fanns där och stod emot.
Melinda tittade på honom men sa ingenting, verkade inte ta i riktigt för fullt ännu, för han kände att hon la in ännu en växel som gjorde det oangenämt påfrestande att hålla henne ifrån sig och han blev tvungen att svikta i knäna… om aldrig så lite... så lite i alla fall och fick kämpa för att komma i jämvikt igen. Han hoppades att det skulle räcka, att hon tog i det hon kunde nu, då skulle han klara det.
Men hon hade kanske inte gett allt än? Han behövde gå lite på offensiven för att helt och hållet komma i nivå men mötte oanat hårt motstånd. Det fanns mer kvar, hon mötte honom. Fredrik tog i för allt han var värd för att bryta henne tillbaka men han lyckades inte och smärtan tvingade honom istället att ge efter. Det fanns inget annat val, han måste sjunka undan för att lindra smärtan i fingerlederna och sen var vägen tillbaka stängd. Melinda bröt honom metodiskt nedåt, nedåt…
Fredrik försökte för allt han var värd, det kändes oerhört förödmjukande att måsta ge efter men han orkade helt enkelt inte hålla emot… han var tvungen att ge efter… hela vägen… och snart hade hon honom på knä… men släppte dock inte utan tvingade honom att kröka sig bakåt samtidigt som hon tog ett halvt steg fram så hon hade hans kropp mellan sina ben och ansiktet i höjd med skötet. Där höll hon honom och han kunde inte komma någonstans, bara be henne sluta.
”Jag ger mig...”, det hördes på rösten att det gjorde ont… ”du vinner.”
”Okej”, sa Melinda men hävde inte trycket utan ökade istället vilket fick till följd att Fredrik tvingades ännu längre… och föll baklänges… på rygg… och Mirre tumlade över, hamnade grensle ovanpå den liggande Fredrik.
”Ojsan”, fnittrade hon, ”det var inte alls meningen… jag blev bara så glad, fattar du…”
”Du höll på att bryta benen av mig”, stönade Fredrik.
”Åh, stackars… jag lovar att vara försiktigare i fortsättningen.”
Han fnös och måttade ett slag på låtsas mot Melinda som kvickt böjde sig åt sidan och hoppade av honom.
Fredrik log en aning generat när han reste sig. ”Grattis, bra gjort… du var starkare än jag trodde”, erkände han utan undanflykter och masserade fingrarna.
Hon log, inte i triumf, bara belåtet, kastade undan håret och kommenterade: ”1-0 till mig. Kom nu så fortsätter vi.”
Melinda la sig på marken, på mage: ”Kom, dags att bryta arm”, beordrade hon den stående Fredrik.
Fredrik gjorde henne sällskap samtidigt som han frågade vilka speciella regler som möjligen skulle komma att gälla i den här grenen. Melinda såg stött ut och förklarade att det inte fanns några specialregler alls när det gällde armbrytning. ”Vi börjar med höger, först en provomgång och den ger ingen poäng. Sedan bryter vi en gång till. Vinner då samma som vann första omgången får den en poäng och vinner den andre så blir det oavgjort, ingen poäng till någon. Det är väl okej?”, frågade hon och Fredrik höll med om det.
Liggande rättade de in sig, sökte bekvämt stöd i gräset för armbågarna och fattade sedan varandras händer. På håll såg man dem knappast i det ganska höga grönskan i den undangömda lilla gläntan långt borta från allting… en nattlig hägring, en bagatell, en inbillning.
De kände på varandra. Fredrik var på helspänn, han tänkte inte låta henne överraska honom. Kanske var just armbrytning en bra chans att knipa poäng och hur som helst fanns det ingen anledning att vänta med den saken. Han ville gärna så fort som möjligt ta den poäng han måste för att inte riskera att tappa bort henne av just den anledningen.
Hon såg plötsligt robust ut där de låg utsträckta i gräset, hon växte på något vis… hennes skuldror... solida.
Till att börja med höll Fredrik henne stången. Han ansträngde sig successivt för att rubba jämviktsläget men hon var överraskande stark. Han la huvudet åt sidan och såg ner i gräset för att fokusera, och tog i ordentligt… det kunde Melinda se, på hans ansiktsuttryck… men det bekom henne inte nämnvärt... inte ännu i alla fall. Melinda iakttog honom, bedömde… analyserade.
Sedan bestämde hon sig. Det gick en krusning genom den långa kroppen, hon böjde huvudet något och lät kraften fortplanta sig ut i armen. För ett tag orkade han hålla emot. Hon tittade upp, såg att han sviktade, andades in och bröt därefter lugnt ner honom. Han fick aldrig tag i henne, kunde inte bromsa, Melinda vek ner hans arm i en enda avvägd rörelse. Sen var det klart.
Fredrik rullade över på rygg och andades djupa andetag.
”Ge inte upp”, peppade Melinda, ”du har ju en chans till, ta den!”
Åter låg de beredda. Melinda nickade åt Fredrik att han fick börja när han kände för det. Hon hade ju vunnit första, inte mer än rättvist med den lilla favören.
Fredrik koncentrerade sig, Melinda tittade på, uppmärksamt och intresserat medan han funderade på hur han skulle tackla henne, vilken taktik han skulle använda sig av. Men det är svårt med taktik i armbrytning eftersom det till största delen går ut på styrka och ett visst mått av teknik.
Det Fredrik möjligen kunde göra för att skapa överläge var att överrumpla henne. Han började därför tvärt, utan förvarning, satte in full kraft omedelbart. En susning av vanmakt genomfor honom när han märkte att trots att han tog i allt han var värd… förmådde han inte… Melinda fjädrade mjukt… höll emot… beslutsamt.
Det tuffa i situationen för Fredrik var att inte veta om det bara skulle behövas en aning mer, eller mycket mer kraft för att få henne att vika sig. Han chansade och la in allt han hade i nästa attack. Melinda pallade för den också och när kraften ebbat ut vände hon på steken och bröt ner honom på samma sätt som hon gjort första gången.
Det var inte mycket att orda om, Melinda hade vunnit, enklare än Fredrik hade tänkt sig. Hon rufsade honom uppmuntrande i håret innan de bytte arm.
Med vänster arm var det precis som med höger. Fredrik kunde inte
komma åt henne. Melinda bröt ner honom båda gångerna utan svårighet.
Nu hade hon tre poäng, Fredrik än så länge ingen alls.
Hon satte sig bredvid honom i gräset, lyfte upp hans haka så att hon kunde se honom i ögonen.
”Synd för dig, men fint för mig”, sa hon leende, ”Jag alla poäng och du inga.”
Fredrik kunde inte hålla sig från att le han också. ”Känns det bra det här, är det så himla viktigt för dig att vinna?”
”Absolut, det är klart… det är alldeles underbart.”
Lite nedslagen kände sig Fredrik efter armbrytningen, han hade inte räknat med att hon skulle vinna så enkelt. Och även om han inte visste vad som väntade var det inte helt bra att hon var så pass stark i armarna, det kunde ge honom problem i kommande grenar.
Melinda såg obekymrad och tillfreds ut. Kanske hade han missbedömt hennes kapacitet. När han tittade lite närmare på henne, nu med andra ögon, var hon ju faktiskt ganska kraftigt byggd, han borde inte hade underskattat henne… i alla fall intalade han sig att det kunde vara anledningen till att hon vunnit allt hittills.
”Kom igen nu… kom och hjälp mig!”, ropade Melinda som hade förflyttat sig till skogskanten, hon letade efter något bland träden. Fredrik gjorde henne sällskap och fick en lång torr stör att ta ansvar för medan hon letade vidare efter ytterligare en.
Tillbaka i gläntan markerade Melinda en mittpunkt genom att sparka ett märke med hälen i marken, stegade sedan ett par meter åt ena hållet och andra hållet och placerade störarna som två baslinjer ungefär, mitt emot varandra, sju-åtta meters avstånd.
Väl färdig delgav hon Fredrik att det var dags att se vem som hade de starkaste benen.
”Det är busenkelt”, förklarade hon på sitt rättframma sätt, ”Vi startar på mitten och den som lyckas få den andre bakåt över linjen… käppen alltså, vinner.”
”Vinner vadå?”, undrade Fredrik.
”En poäng förstås, den fjärde”, svarade Melinda.
”Och sen är det fem kvar att tävla om?”, frågade Fredrik för att pröva matematiken.
”Precis”, höll Melinda med om utan invändning.
”Hur gör vi då, hur börjar vi?”, undrade Fredrik som inte riktigt fattade hur det här momentet gick till rent praktiskt.
”Enklare än du tror”, sa Melinda, ”kom till mig ska du få se. ”
Hon la armarna om midjan på Fredrik och drog honom till sig.
”Din kind mot min, så ja och så armarna om mig… just precis, en över och en under så blir det rättvist.”
De stod med överkropparna tätt tryckta mot varandra, kind mot kind, med varsin stör som en baslinje och gränsmarkering ett par tre meter bakom ryggen.
”När jag säger till börjar vi”, fortsatte Melinda, ”Den som förflyttar… alltså knuffar, skjuter, trycker… den andre bakåt över linjen ut från spelplanen vinner. Du får bara använda benen, inte lyfta eller så… bara hålla om och trycka på… är du beredd?”
Fredrik fattade hur hon menade. Han höll stadigt om hennes liv och rygg och tog ordentligt stöd med fötterna i marken, viktigt att inte halka.
”Nu…”, viskade Melinda, spände kroppen och slöt greppet hårdare om honom.
De stod stilla, bara fötterna rörde sig trevande och försiktigt för att söka och bibehålla fäste. Fredrik kände av att hon var lite längre, hon kunde liksom luta sig över honom kändes det som och han måste sträcka på sig för att komma i nivå med henne. Hon lutade sig genast tungt mot honom, grävde ner hakan vid hans axel och pressade på med benen och fick honom att komma ur balans. Han blev tvungen att ta ett snabbt steg tillbaka och söka nytt fäste. Och han lyckades vinna tillbaka förlorad mark men inte mer, hon var bastant och tung att flytta på. Återigen fick hon honom i bakvikt och han måste ta ytterligare ett kort steg bakåt. Det hade kostat honom nästan en meter sammanlagt. Han sänkte sina armar en aning för att hitta en bättre punkt hos henne men det fick tyvärr till följd att hon kunde tynga honom tillbaka ytterligare, skit också.
Han kände hennes andedrag i örat, hon flåsade inte, hennes korta in- och utandningar var avvägda och målinriktade och han visste sedan tidigare att han inte skulle få något gratis. Det slog honom att hennes långa ben gav henne högre tyngdpunkt och det förmedlade en irriterande osäkerhetskänsla av att hänga i luften… att hon när som helst, om hon bestämde sig, skulle kunna överflygla honom utan att han skulle kunna förhindra det. Han hoppades att hon inte kände av hans vankelmod.
”Ta i nu, älskling”, viskade hon mellan de korta andetagen.
”Lugn… jag har en plan”, väste Fredrik tillbaka.
”Vänta inte för länge bara, då kan det vara försent.”
”Du ska strax få se…”
”Jag är inte så säker på det… jag har tänkt vinna den här poängen också.”
Hon knyckte till och spände benen, Fredrik visste att det var nu eller inte alls. Han försökte kontra, men hon fick honom istället att tappa balansen, hon hade starka ben. De stångades mot varandra… hon aningen i överläge, precis så mycket att han inte kunde återvinna balansen… hon hade honom på randen. Det stod och vägde… sedan bestämde hon sig… och gick till attack… fick Fredrik att tappa fotfästet och sedan forcerade hon honom obönhörligen bakåt, bakåt… och han kunde inte få stopp på henne.
Melinda svepte honom med sig… han kände stören slå mot klacken på skon, sedan var han över på andra sidan, snubblade och föll baklänges med henne över sig.
Hon låg pustande kvar över honom, satte ner armbågarna på ömse sidor om hans huvud… la händerna uppspelt på pannan, höll hans huvud nere och betraktade honom intresserat.
”Är du medveten om att jag har vunnit en gren till… 4-0. Inte så tokigt, eller hur?”
”Jag har inte hunnit tänka så långt, men det ligger nånting i vad du säger”, svarade Fredrik irriterat och ruskade henne av sig.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Melinda, kap 3 | Fetish | 4.0 | 15/2-08 |
| Melinda, kap 2 | Fetish | 3.0 | 9/2-08 |
| Melinda, kap 1 | Fetish | 3.5 | 8/2-08 |
Otriligt bra berättelse. Någon som vet fler liknande på svenska?