Melinda, kap 1
Melinda satt på knä vid brasan, bakom Fredrik, med armarna löst och ledigt om hans hals. Flammorna kastade skuggor och ljus över de tiotalet gäster som hade samlats runt den sprakande elden. Det pratades om allt möjligt; vandringsleder, ryggsäckar, torrskaffning, vilda djur... sköna upplevelser. Saker som faller sig naturligt när man är uppe i fjällen. I den ännu tidiga natten avtecknade sig turisthotellet, som låg beläget högre upp i sluttningen, tydligt mot den blyfärgade himlen.
Han kände värmen från elden och från henne. Och hennes andedräkt mot sin kind. De hade träffats av ren slump dagen innan och nu satt de här tillsammans i den gryende natten.
Fredrik hade åkt upp till Kautajokk ensam, bara för att njuta av lugnet. Koppla av, tänka, lata sig, kanske göra en kort dagstur eller fiska i älven som forsade förbi hotellet och som det gick att få en och annan öring eller harr i. Inget speciellt, bara några dagars rekreation över helgen. Hon hade stått och bläddrat bland kartor och vykort när han anlänt på eftermiddagen... när han med ryggsäcken på axeln steg in genom entrén. Deras blickar hade mötts tvärs över den rymliga lobbyn och utan att tänka sig för hade han frågat: ”Hej, kan jag hjälpa till med nånting?”
Det hade blivit en komisk effekt, hon hade skrattat och så hade det börjat. Det är märkligt att vissa människor får omedelbar kontakt helt utan vidare. Kanske för att när ögon möts transmitteras en finstämd signal på en viss våglängd, som ibland är samma för båda... och då kan vad som helst hända.
Efter att Fredrik hade checkat in och burit upp bagaget till sitt rum hade de slagit sig ner i restaurangen, druckit te och pratat, i säkert mer än en timme. Hon hette Melinda och var lång och blond och bara här några dagar tillsammans med sin kompis Mirre för att koppla av, vandra och insupa vildmarksdoft.
Mitt i en diskussion om skor blev de avbrutna av att Melindas vandringssällskap dök upp, tillbaka från en promenad i byn.
Till skillnad från Melinda som var lång och ganska slank var Mirre exempel på motsatser som dras till varandra. Hon var betydligt kortare och hade mörkt lockigt hår. Om hon inte varit så kraftigt byggd och närmast överkurvig skulle man kunna tro att hon höll på med idrott eller nåt i den stilen för hon rörde sig lättfotat och smidigt. Raka axlar, kompakta höfter och runda lår gav ett atletiskt intryck. Hennes bakdel var mycket påfallande med aprikosbesläktade stjärthalvor som trängdes inne i jeansen, som bara med nöd och näppe såg ut att kunna hålla dem i schack under den åtdragna byxlinningen… som glipade en aning och avslöjande en röd troskant, kontrasterande mot den ljusblå denimen.
Men den runda baken passade henne och kändes erforderlig för jämviktens skull. För även om hans nya vän Melinda hade väl tilltagen byst, var det ingenting i jämförelse med Mirre. Hennes ofattbara bröst verkade gäcka alla naturlagar, men trots det gigantiska omfånget flöt de ändå högt och egensinnigt. Stolt gungande kullrade de nästan skräckinjagande under en tunn snäv, stickad jumper, som med sin gula signalerande färg bara ytterligare förstärkte och framhävde de osannolika bjässarna. Fredrik slogs av tanken att hon tyckte om att exponera sina gigantiska företräden.
Hon stod och han satt och hennes byst svajade farligt nära hans ansikte, han kunde känna den svaga doften av ylle. Hennes hand var behaglig och höll hans kvar ett ögonblick när de presenterade sig för varandra. Mirre kisade mot honom; nyfiket eller möjligen forskande. Fredriks blick föll på hennes trinda överarmar under den åtsittande tröjan och han funderade som hastigast på om det var muskler eller underhudsfett som byggt det respektingivande omfånget? Hur skulle det till exempel vara att bryta arm med en som henne?
Mirre log vänligt. Fredrik fick en känsla av att hon antingen helt enkelt bara var vänlig eller att hon visste något han inte visste eller att hon försökte utröna något. Svårt veta vilket, de två var ju kompisar och dessutom var det var bara en känsla och bara för en kort sekund.
Kanske hade hon sett hur han betraktade henne för hon frågade skämtsamt leende precis det han tänkte på: ”Får jag lov att bryta arm med dig sedan, Fredrik?”
Fredrik blev helt överrumplad och rodnade eftersom det ju var precis det han hade haft i tankarna och det tog ett ögonblick innan han kom sig för att svara och förlägenheten gjorde att han hade svårt att formulera sig och svaret blev ett harklande mittemellan ja och nej, och varför inte, men så sansade han sig och tänkte att sitt inte här och var mjäkig, det är ju inget att skämmas för i så fall, att förlora i armbrytning mot en som är starkare även om hon är tjej, alltså om det nu skulle vara så. Han tog ny sats: ”Ja... javisst, varför inte, fast jag vet inte... om jag har någon chans?”
Mirre skrattade: ”Jag hoppas att du inte har det.”
Sedan Mirre slagit sig ner blev samtalet mer allmänt och de bröt upp ganska snart upp eftersom Melinda och Mirre skulle gå på tur tidigt nästa dag och behövde komma i säng. Melinda skojade med Fredrik och gav honom en varm nära lekfull gonattkram när de skiljdes och de kom överens om att ses nästa dag efter vandringen och äta middag tillsammans.
Det hade blivit som planerat, en uppsluppen och trevlig middag på tre. Mirre var rolig och utmanande, Melinda likaså och Fredrik hade sinne för humor så det hade skrattats och stimmats en hel del.
Mirre var väldigt direkt och tog ofta på Fredrik när hon kom till en poäng eller avslutning på något hon berättade. Det kändes förtroligt och naturligt. Lite svårt hade Fredrik dock att hålla ögonen i styr när Mirre då och då lutade sig fram och blottade den djupa klyftan mellan sina bröst som spände under tröjan som idag var blåvitrandig och betydligt mer urringad.
Trots allt var det Melinda som Fredrik hade sin koncentration riktad mot, den så speciella kvinna han snubblat över dagen innan och som fängslade honom på ett sätt han inte riktigt kunde komma på det klara med. Han kände ett band dem emellan som fick honom att längta. Dock bemödade han sig om att uppföra sig artigt och belevat, att dela uppmärksamheten lika mellan dem båda.
Vad han möjligen inte såg var Mirres mönstrande ögon när han och Melinda var upptagna med varandra. Däremot tyckte han sig i ögonvrån känna att Melinda iakttog honom när han pratade med Mirre, och när deras blickar möttes höll hon gärna kvar honom. Det var inte alldeles enkelt att förstå hur hon tänkte eller vad som kunde finnas i förlängningen, till att börja med i förlängningen av middagen. Han ville inte spekulera, försökte istället att vara där och nu så fick det ge sig bäst det ville. Han visste inte riktigt vilket slags kompisskap Melinda och Mirre hade och hur det skulle komma att påverka utvecklingen. Det enda han visste var att det skulle påverka, på ett eller annat sätt, så var det alltid med såna saker.
Vid efterrätten hade Melinda undrat om Fredrik inte ville följa med dem ner till brasan lite senare. Hon hade tittat honom i ögonen rart och rakt. Fredrik hade trots hennes oskyldiga sätt att lägga fram förslaget känt ilningen. Han visste inte varför, bara att det fanns där… hos henne också… och att det var oemotståndligt… det med Melinda, det han så himla gärna ville få mer av.
Så att följa med till brasan eller till Nordpolen, javisst ville han gärna det, vilket han också sa men med återhållsamhet för att inte verka alltför angelägen. Värdigheten har alltid sitt pris.
Mirre stötte till Melinda och bad henne följa med fram och tillbaka ut i lobbyn. De reste sig och sicksackade iväg mellan matborden hand i hand. Fredrik hörde att de lät glada, skrattade och fnittrade åt någonting… bara inte åt honom hoppades han.
Han kunde se dem genom glasdörrarna, nära varandra, i intensivt samspråk. De såg ut att komma överens, fast om vad? Melinda la som hastigast armarna om Mirre, kramade henne och tryckte en puss mitt på munnen. Sedan kom hon ensam tillbaka in i matsalen.
”Jag följer med Mirre upp på rummet som hastigast, vi ska fixa en sak, väntar du på mig nere i lobbyn så länge?”, frågade hon och nickade samtidigt jakande.
Fredrik svarade att visst, det skulle han göra.
Det tog en stund men till slut kom Melinda studsande ner för trapporna igen. Fredrik tittade på henne för att se hennes humör, alltså vad som hade avhandlats dem två emellan. Eller rättare sagt, om och i så fall hur det hade påverkat Melinda att Mirre hade tagit ett steg åt sidan, för det var han helt säker på var anledningen till att hon inte tänkte följa med till brasan. Melinda såg glad och tillfreds ut. Bra, tänkte Fredrik för sig själv, bra om de inte blivit osams eller nåt i den stilen. Lätt hänt att någon känner sig hamna på mellanhand när man är tre, och i så fall inget han kunde göra något åt. Han var ju bara han… en, det var tjejernas uppgift att samsas, inte hans. För hans del hade det varit helt okej om Mirre också följt med men han kunde som sagt inte påverka den saken.
”Hej”, sa Melinda glatt, ”vad tycker du om min fina tröja?”
Fredrik hade inte tänkt så långt, men nu såg han att hon hade tagit på sig en tjock mönstrad tröja. ”Fin”, berömde han artigt, den var tjock, fluffig och lång, hela vägen ner över ändan med polokrage och dekorativa muddar som var uppvikta och fint ramade in hennes vackra händer. Den såg varmt och skön ut. ”Jag kanske skulle ta och hämta min jacka”, fortsatte han med hennes tröja i åtanke, alltså att det kunde bli kyligt framåt natten.
”Nix, behövs inte”, svarade Melinda snabbt och visade på en liknande tröja som hon hade under armen. ”Här!”, sa hon och svängde den över Fredriks axlar.
”Jamen…”, envisades Fredrik av gammal vana, fri och självständig.
”Nej, jag vill att du ska ha min tröja, vi har ungefär samma storlek, jag vill ha dig i min… i den.”
”Okej då”, gav sig Fredrik… sög på hennes ord.
Melinda rättade till, slog ärmarna i en lös knut över hans bröst och förde honom sedan ut i den ljumma kvällen.
På stigen ner till eldplatsen tog Fredrik mod till sig eftersom Melinda ännu inte kommenterat Mirre.
”Varför följde inte Mirre med?”, frågade han.
”Därför att hon blev så kåt på dig att hon inte var säker på att hon skulle kunna hålla sig från att ta dig, och visste inte om du skulle ta illa upp i så fall”, svarade Melinda rättframt.
Fredrik tvärstannade. Han kände att han blev alldeles varm, att han rodnade, att han blev irriterande förlägen och var tvungen att svälja ett par gånger samtidigt som han försökte rekapitulera vad hon egentligen hade sagt. Melinda iakttog honom intresserat småleende men sa inget mer.
”Men alltså… hon, du… jag”, började Fredrik, men gav upp eftersom han inte visste hur man svarade på sånt.
”Är det riktigt sant, eller skojar du med mig?”, försökte han en ny vinkel.
”Klart det är sant. Hon kände sig så himla sugen och upphetsad och därför kom vi överens om att det var bäst att hon stannade hemma tills vidare”, förtydligade Melinda.
Tills vidare… tänkte Fredrik och funderade på vad Melinda sagt. Skulle han oroa sig för Mirre, alltså för vad hon skulle kunna ta sig till, ta sig till med honom, och i så fall… hur skulle det gå till? Han hade svårt att få perspektiv på vad det skulle kunna innebära.
”Vad gör hon nu, alltså istället?”, frågade han för att komma upp på neutral mark.
”Jag har bundit henne, så hon gör just ingenting nu”, svarade Melinda lugnt.
Det började snurra i Fredriks huvud. Hon sa saker som var helt orimliga och fullständigt oväntade. Och hon sa det som om hon pratade om vädret. Han såg framför sig osämja, bråk... men också rep, knutar...
Melinda såg hans förvirring och gick honom till mötes: ”Det är ingen fara, hon vill ha det så. Hon tycker om att bli bunden för att kunna fokusera, fundera och drömma... slappna av och sensualisera sig. Du behöver inte oroa dig. Jag släpper loss henne senare”
”Kan hon inte komma loss själv?” undrade Fredrik som försökte ta in det Melinda pratade om.
”Nej, det kan hon inte, det är inte meningen”, svarade Melinda med samma oberördhet som tidigare och vände sig om och gick vidare. Med en handviftning lät hon honom förstå att han skulle följa efter.
De fortsatte stigen ner under tystnad. Fredrik försökte förlika sig med den rättframhet som Melinda var byggd av, förlika sig med hennes självklarhet... eller var det en slags sexualitet? Alltså att sex och sensualitet för henne verkade vara lika naturligt som att andas. Hon svajade framför honom med lätta steg i den sluttande terrängen, rörde sig ledigt och säkert... lustfyllt, och det kändes smittande. Det slog honom att hon nog var längre än han trott, närmare en och åttio kanske.
De fann ledig plats i kretsen av människor runt elden. Melinda gled ner bakom Fredrik, mot hans rygg och la armarna löst och ledigt om hans hals. Hennes andedräkt ångade mot hans kind.
Fredrik kunde inte få Mirre ur huvudet. Han tänkte på henne där uppe i rummet, bunden… för att hon ville? Det var för honom en helt ny aspekt. Han vred på huvudet så att han kunde se Melinda och viskade: ”Får jag fråga en sak?”
”Visst”, sa Melinda.
”Hur har du bundit henne?”
”Varför undrar du det?”, svarade hon efter att ha funderat på saken.
”Jag vet inte riktigt, jag kan bara inte sluta tänka på det.”
”Det är lite svårt att förklara men om du vill kan jag visa dig när vi kommer hem. Vill du det... se hur jag har gjort det?”
”Jaa…”, svarade Fredrik tveksamt utan att vara riktigt säker på om han ville eller inte. Alltså om han tordes sticka näsan längre in än han redan gjort.
”Men du…”, övergick Melinda, ”…det är en helt annan sak jag skulle vilja prata med dig om”
”Ja, vadå?”
”Tycker du tanken på en stark kvinna känns hotfull och farlig?”
”Stark hur då menar du?”
”På alla sätt förstås men just nu mest fysiskt tänkte jag, brottas och sånt du vet.”
Fredrik kände att det återigen styrde iväg åt något oförutsägbart håll samtidigt som en dörr i skuggan i honom öppnades. Det hade alltid funnits en fascination i det där med fysiska kvinnor. Men samtidigt också en viss tveksamhet, kanske till och med rädsla, eftersom hela ens manlighet ju sattes på spel när man fördjupade sig i såna tankar. För vad är en man som är svagare än sin kvinna? Kan en sån relation fungera? Kvinnligheten sattes också på spel för den delen, eftersom en kvinna som var starkare än sin man ju kunde uppfattas som mindre kvinnlig och längst där inne trots allt kanske känna sig lite obekväm i att vara fysiskt överlägsen. Alltså, att det trots allt, i långa loppet skulle kännas bättre, naturligare, om mannen var den som var det? En vedertagen, till stor del naturlig grundval, som det krävdes starkt ego för att rucka på. Tanken på en kvinna som, i fysisk bemärkelse, var den starkare… i relationen till sin man, eller åtminstone jämbördig… den tanken var kittlade, men han visste inte om han hade mod nog att erkänna det.
Han valde att öppna lite försiktigt: ”Menar du att du tycker om att brottas?”
”Jaa…”, viskade hon och drog kvickt åt armarna om hans hals. Han gjorde motstånd av ren reflex men hann inte med när hon drog ner honom i sitt knä.
Melinda såg på honom förväntansfullt: ”Ja, det vill jag gärna, jag vill väldigt gärna utmana dig i en kraftmätning… om du törs?”
Han såg upp på henne. Hennes rufsiga hår och glittrande ljusa ögon mot den mörknande himlen var mycket tilldragande. Hon böjde sig ner och kysste honom milt på pannan, lät honom förnimma hennes närhet.
”Nå, har du bestämt dig?”, retade hon honom snällt, ”Törs du anta en utmaning från en tjej som vill brotta ner dig?”
Fredrik svarade inte genast, det såg ut som om han behövde tänka igenom saken.
”Vill du veta hur jag tänker?”, frågade hon tyst, för att inte störa omgivningen som var mer inriktad på fjälltoppar och vandringsleder.
Fredrik nickade.
”Alltså, du är himla trevlig, begåvad, kul, mogen, attraktiv och allt möjligt sånt som jag gillar… och har bra distans både till dig själv och omvärlden. Det väger jättetungt för mig när jag ser på dig som man. Så om jag skulle råka vara starkare än dig så är det ingenting som förtar din manlighet, speciellt inte om du emotionellt också skulle kunna acceptera det… acceptera att en kvinna kan vara starkare än en man… starkare än dig till exempel, det är väl inget märkvärdigt? Då skulle du stiga i värde ännu ett snäpp i mina ögon. Om du tackar ja till min utmaning så riskerar du ingenting… Jo, att förlora förstås men inte att tappa din prestige eller din attraktionskraft. Fattar du, fjuttis?”, sa hon och knuffade på honom med axeln.
”Mmm… jag tror jag förstår hur du menar, i alla fall fattar jag vad du säger, din tankegång”, svarade Fredrik eftertänksamt, ”Men varför är du angelägen om att utmana mig? Är det viktigt för dig att vara starkare, har det betydelse?”
”I min värld vill jag vara stark, det bara är så. Vi har alla med oss saker som vi inte riktigt vet var vi fick dem ifrån, eller hur… de bara finns där; böjelser, begär, önskningar… inuti… driver och eggar oss. Och för mig är kontrollen viktig helt enkelt. Jag vill ha den… speciellt när jag träffar någon som är säker och solid i sig själv, trygg i sina värderingar och uppfattningar… då vill jag speciellt mycket testa den saken… kontrollen. Han trygg i sig själv – jag kanske starkare än honom fysiskt… blir i så fall 1-1 liksom, fattar du? Jag vill att han ska veta att mot mig har han kanske inte nån chans när det kommer till just det fysiska… för då tar jag honom och sen kan han försöka prata hur mycket han vill, men han är min då och den saken går inte att prata sig loss ifrån, bara beveka sig ur, för det är jag som avgör när han ska, och om. När jag vill kan jag bara ta honom och kalasa på honom och han vet att han inte kan komma undan. Det är bara så mysigt helt enkelt, sensuellt så det visslar om det, fattar du? Kan du fatta att jag behöver utmana dig för att försöka skapa just en sån balans, den balans jag behöver och vill ha? Fast jag vet ju inte hur det kommer att gå, det kan ju gå snett också ur mitt perspektiv sett… men tänk om jag vinner, skulle inte det vara jättespännande… visst?”
Fredrik hoppade till. Inte så mycket för ordalydelsen som för att hon bet honom i örat samtidigt. Melinda bad om förlåtelse men han kunde se på hennes leende att hon inte menade det.
”Spännande…?”, kände han på hennes ord.
”Ja, jättespännande att se hur det går fattar du väl… om du törs, om du vill? Men se upp, om jag skulle vara den starkaste av oss två så kan jag ju göra lite vad jag vill med dig om jag skulle vilja, och det skulle jag nog. Fast du behöver inte oroa dig, jag kommer att vara ganska snäll i så fall… jag tror det. Det viktigaste i så fall är att du vet att jag skulle kunna när som helst med dig utan att du skulle kunna hindra mig.”
”Du menar alltså att vi ska brottas om vem som är starkast och du vill att jag ska tycka att det är en bra idé och att det är helt okej om det är du vinner?”, summerade Fredrik utmaningen med eftertänksam skepsis.
”Precis!”, sa Melinda entusiastiskt, ”Men vi ska inte brottas, det är inte så det går till. Jo, jättegärna brottas när som helst det gillar jag, men det är inte så kraftmätningen går till… det är en kraftmätning om vem som är starkast bara, på lite olika sätt.”
Fredrik blev återigen aningen ställd. Hennes oförutsägbarhet frestade på men det var naturligtvis meningen, det var hennes sätt, han hade börjat vänja sig vid det.
”Okej, en kraftmätning för att se vem av oss som är starkast? Mmm, jag ställer upp… och jag är beredd på att det kan vara du som är den starkare av oss två. Men… har du tänkt på att jag är lika stor som dig, och lika tung ungefär, och jag är kille och även om jag inte är superstark så är jag inte jättesvag heller, har du tänkt på det?”
”Oh ja”, replikerade hon snabbt, ”Det har jag tänkt på oavbrutet ända sen du steg in genom dörren igår. Men du, se upp en aning själv för jag är nog faktiskt kanske lite längre än dig om man skulle mäta noga, och när det gäller vikten ska du nog inte alls vara så säker på att du är lika tung som mig, men det behöver vi inte prata mer om nu, det blir nog bra ska du se. Glöm inte heller, glöm absolut inte, att jag vill, vill, vill och kanske är envisare än du tror… supermycket till och med, eftersom jag älskar tanken på att vinna över dig, medan du mer tänker på att inte förlora mot mig… eller hur? Så se upp, älskling.”
Han tittade lite närmare på henne och det slog honom att hon var ganska storvuxen. Hon hade möjligen rätt i att hon var lite längre än honom… dessutom var hon nog så bred över axlarna, och rätt stadigt byggd... Visserligen hjälpte den tjocka tröjan till att göra henne fylligare men ändå… och långa smidiga ben och inte alltför små händer, fast hennes handleder var förhållandevis smala, som hans ungefär, som i och för sig var smala för en kille… så hennes var kanske inte så smala i alla fall, förhållandevis alltså.
”Men vänta ett ögonblick…”, avbröt han sig ur sina funderingar, ”Vadå för olika sätt… och när?
Melinda kom kvickt på fötter: ”Nu förstås!”, sa hon, ”Kom med ska jag visa dig var och vad vi ska göra, och oroa dig inte, du ska få veta precis allting.”
Hon tog honom i handen och tillsammans lämnade de eldplatsen och de övriga kvardröjande naturmänniskorna. Melinda visste vart hon skulle, ledde honom utan att tveka i dunklet, mellan träden, bort från brasan och de övriga gästerna.
De hade gått ett par hundra meter ungefär när skogen överraskande öppnade sig och de kom till en gräsbevuxen glänta som såg ut som om den bara väntade på att någon skulle komma och gästa den. Det var fortfarande förhållandevis ljust och månen var nästan full och det mjuka skenet lyste upp, ombonat och hemtrevligt. Melinda gjorde en svepande rörelse med handen. Fredrik förstod att det här var platsen.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Melinda, kap 3 | Fetish | 4.0 | 15/2-08 |
| Melinda, kap 2 | Fetish | 3.0 | 9/2-08 |
| Melinda, kap 1 | Fetish | 3.5 | 8/2-08 |
Wow, bland det bästa jag läst här. Kan inte vänta på fortsättningen. Vilken drömtjej,