Regn - första delen

---

---

Så till sist börjar det regna. Först bara ett fåtal försiktiga vattendroppar som vågar släppa taget från de höga molnen och kasta sig ut på sin livs resa mot marken långt där nere. De faller över städer, ängar och sjöar, men också över en skog. När molnen hopar sig och himlen mörknar, tilltar regnet och dropparna blir tyngre, men ändå har de ännu inte samlat tillräckligt med mod för att klara av den sista biten ner till marken, utan måste vänta in varandra på de gröna bladen i större och större klungor. Så till sist beger de sig av, tillsammans.

Regnet faller över ett övergivet och ensligt vindskydd som själv tycks behöva skydd från vädrets makter, så som det hukar och kurar ihop sig när himlen öppnar sig. En gång var det ett fint vindskydd, byggt för att naturmänniskor skulle kunna ge sig ut i vildmarken på lagom avstånd från storstaden, kunna grilla korv och kanske också sova en natt borta från civilisationen. Men det var länge sedan nu. Sträckningen av milspåret som tidigare löpte förbi vindskyddet har dragits om och få motionärer vet ens längre om att det finns. I sin ensamhet har det förfallit, men kan fortfarande stoltsera med ett tak som inte läcker och en ansenlig men bortglömd vedtrave skyddad under en grön presenning.

Regnet faller över en ung man när han kisar genom träden mot den sjunkande solen i väster där molnen ännu inte erövrat skyarna. Egentligen gör det inte så mycket att det regnar, tvärtom känns det mer äkta då. För några timmar sedan låste han ytterdörren, svingade upp ryggsäcken över axlarna och begav sig iväg. Våren har kommit, men det är långt kvar till semestern. Innerligt trött på att dag ut och dag in befinna sig på ett kontor, har han tagit för vana att bege sig ut på vandring så ofta han kan, faktiskt nästan varje helg på sistone. En blixt lyser upp den mörka himlen och utan att tänka på det börjar han räkna sekunderna. Nio sekunder; tre kilometer bort alltså. Det kanske vore en bra idé att stanna i alla fall. Han får syn på vindskyddet när åskan mullrar en andra gång.

Regnet faller över en ung kvinna när hon flåsar fram genom skogen, helt ouppmärksam på att vädret har slagit om, eftersom ögonen är fullt upptagna med att planera kursen över rötter och förbi stenar. Förra hösten stukade hon foten en bit längre bort, precis innan backen, och det vill hon inte göra om. Egentligen är det konstigt att hon fortfarande springer det här spåret, då det andra har elbelysning hela vägen, men det nya ligger lite längre bort och hon vill inte slösa fem minuter extra på att ta sig dit. Ironiskt egentligen, hon är ju här för att motionera. Men det är inte lika hemskt som de som åker bil till träningen. Det är först när åskan mullrar som hon rycks ur sina funderingar och tittar upp mot himlen. Oj, den är verkligen mörk, och det regnar visst också. Det är fyra kilometer kvar, så hon blir lättad när hon får syn på ett ynkligt vindskydd precis när ljudet av en blixt som sliter sönder himlen når henne för andra gången.

De får syn på varandra med en gång och tänker båda samma sak: Vad gör någon ute i det här vädret? Frågan besvaras efter ett snabbt, forskande ögonkast, varpå de båda tittar bort. Han har en rymlig ryggsäck, fjällräven byxor, en tunn regnjacka och vandringskängor. Inte så svårt att lista ut vad han gör ute i regnet. Hon har på sig vita gymnastikskor, svarta träningsbyxor och en tunn, långärmad ljusgrå luvtröja. Inte så svårt att lista ut vad hon håller på med heller. De har kommit in under vindskyddet nu båda två, utan att hinna känna sig obekväma med att komma så nära varandra utan att ens ha hälsat. En lång stund sitter de så, tillräckligt nära för att han ska höra hennes andhämtning som fortfarande är ansträngd sedan löpningen, tillräckligt nära för att hon ska känna när han försiktigt letar efter något i ryggsäcken han har mellan knäna.

"En chokladbit?" Han sträcker fram ett nyöppnat paket mörk choklad av något billigt märke.
"Tack." Hon bryter försynt en bit och det blir tyst i vindskyddet. Utanför öser regnet ner, men inne i vindskyddet är det bara hon som är blöt. Hennes ljusgrå tröja är mörk av fukt, men regnet verkar ha skonat honom nästan helt. De tittar båda ut i regnet, utan att säga något. Så drar de båda efter andan samtidigt, som för att säga något. Båda tystnar för att låta den andre komma till tals.
"Du först," säger de i korus. Båda skrattar lätt generat; de har hamnat i ett dödläge som är svårt att ta sig ur så länge de båda använder samma taktik. De sitter tysta en lång stund, ända till han säger:
"Nu tänker jag säga något och inte sluta även om du börjar." Han tystnar och sneglar på henne, nästan förvånad att hon inte sagt samma sak samtidigt som han. Nu känns det istället fånigt att han sagt något så dumt när hon ändå är tyst. Han ler fåraktigt.
"Okej," säger hon roat. "Vad tänker du säga?"
Han är tyst ett ögonblick för han hade inte tänkt säga något mer egentligen. "Ja, vi kan ju prata om vädret, det brukar fungera i sådana här situationer. Tror du att det kommer att sluta regna snart?"
Åskan mullrar som ett svar och hon ler. "Nej, tror du?"
"Nej."

Vårkvällen är ljum, men fukten letar sig snart in på kroppen och hon börjar huttra. Hon hade givit sig iväg för att springa, inte för att vara blöt och sitta stilla! Han är å andra sidan ute just för att vara ute och då ingår regnet, faktum är att han till och med myser lite där de sitter. Det är så här det ska vara när man är ute i naturen, även fast luften blir lite rå av fukten. Snart lägger han märke till att hon fryser.

"Jag har en extra tröja med mig som du kan få låna, om du vill?"
"Mm, gärna. Tack." Hon tittar som hastigast på honom igen, regnmörka ögon som hastigt vänds mot honom, ett ansikte med perfekt symmetri, en spetsig haka med en vattendroppe på väg mot marken.

Han känner hur hjärtat bultar och han börjar bli nervös; hon är verkligen vacker att se på. Det mörka, långa håret ligger klistrat mot huvudet, det mesta samlat till en hästsvans i nacken, men åtskilliga slingor har slitit sig loss. Hennes kropp är inte dum den heller och det våta tyget gör ett dåligt försök att dölja det. Hon är lång, kanske inte riktigt lika lång som han, men nästan. Där slutar likheterna. Figuren är smidig och slank, med precis lagom stora bröst som fortfarande hävs snabbare än vanligt efter den långvariga ansträngningen. Om de ska vänta ut regnet det minsta utan att hon ska bli rejält förkyld, måste hon byta kläder, men det kan han ju inte säga! Han räcker över sin extra fleecetröja och säger det i alla fall.

Hon tar emot tröjan, som fortfarande är varm från tiden i hans ryggsäck. Försiktigt stryker hon med fingrarna över tyget och biter sig i underläppen. "Ja, jag borde väl det. Är inte du blöt då? Jag vill inte ta din enda extratröja om du behöver den."
"Det är ingen fara, jag har kläder så det räcker." Hövligt vänder han bort huvudet så att det ska vara tydligt för henne att han inte tänker titta. Det är tyst en stund, men så hör han en dragkedja som dras ner. Han böjer sig ner och låtsas leta i väskan, men som bekant ser man aningen längre åt sidorna med huvudet framåtböjt, vilket förstås är vad han har i åtanke. Luvtröjan ligger där hon släppt den på marken bakom henne, hans tröja ligger i hennes knä. Under har hon en vit sport-BH som hon just är i färd med att kränga över huvudet. Hon har vänt sig lite bort ifrån honom, men inte tillräckligt för att han inte ska se. Om bröstens rundning var smått magnetisk för hans blick tidigare, är det inget mot vad hennes nakna profil nu är. Bröstvårtorna är mörka, spetsiga av köld. Han biter sig hårt i läppen och famlar planlöst vidare i ryggsäcken.

Plötsligt har hon hans tröja på sig och den fantastiska synen döljs under alltför mycket tyg. Han har nu hittat sovsäcken och räcker över den till henne också. "Här, om du fryser om benen." Hoppas kan han ju i alla fall göra. Hon norpar den åt sig och skalar raskt av sig byxorna och fortfarande kan ha se henne ur ögonvrån. Långa, vältränade ben, kanske lite för smala, men tillräckligt starka för att ge honom intrycket att hon inte sitter still lika mycket som han gör. Det är viktigt att vara torr när det är kallt, men kanske överdriver hon lite? Det vore pinsamt om det slutade regna om fem minuter.

Hon känner på sig att han tjuvkikar, men det gör inte så mycket. Som tack ler hon varmare än hon känner sig och flyttar om sig så att hon kan luta sig mot vindskyddets ena sida och se honom bättre. Efter att ha vridit ur sin egen tröja, använder hon den för att torka bort vattnet ur ansiktet. Hon tar loss snodd och spännen ur håret och samlar dem på sovsäcken som täcker benen. Hon behöver inte smygtitta utan betraktar honom en lång stund när han drar av sig regnkläderna och hänger dem över ryggsäcken.

Vid en första anblick verkar han vara en riktig naturmänniska, men snart lägger hon märke till att nästan all hans utrustning är relativt ny och inte använd så mycket. Ansiktet är lätt solbränt, men inte särskilt väderbitet. De snälla, bruna ögonen och det kortklippta håret i samma nyans påminner mer om ett oskyldigt barn än en garvad friluftsmänniska. Hans kropp verkar ganska bred och muskulös, men med tillräckligt med underhudsfett för att han inte ska se särskilt vältränad ut.

Har hon iakttagit honom? Kanske, han vill gärna tro det, men det är svårt att veta. Då upptäcker han att de sitter och tittar varandra i ögonen. Panikslagen försöker han komma på en rimlig anledning att vika av med blicken, men känner sig magiskt dragen till de där regnmolnsfärgade djupen. Han brukar vara blyg, men det glömmer han alldeles bort.

"Du ser fantastisk ut," hasplar han ur sig innan han hinner tänka efter. Hon fortsätter att lugnt betrakta honom och han känner sig tvingad att säga något mer. "Du påminner om våren på något sätt, frisk och blomstrande. Och dina ögon har samma färg som regnmolnen." Hon fortsätter att vara tyst och han tillägger tafatt. "Jag tycker om regn."

Långsamt börjar ett leende sprida sig över hennes ansikte, en vårsol som kikar fram bakom molnen efter ovädret. "Tack så mycket, det var snällt sagt." Hon sträcker fram handen mot honom och stryker bort en vattendroppe som fastnat i ögonbrynet och som envist försökt kämpa sig loss den senaste minuten.

Han fångar upp hennes hand och håller den kvar, kramar den försiktigt. "Vad heter du?"
Ännu en gång är hon tyst en lång stund innan hon svarar. "Regn," säger hon till slut och ler okynnigt. Han ler mot henne och kramar hennes hand igen. Hon kramar tillbaka och en varm våg sköljer igenom honom. På sätt och vis känner han sig lite sårad över att hon inte frågar vad han heter. Men istället för at kommentera det, säger han: "Kommer du hit ofta?"

Ögonen glittrar och hennes tumme stryker försiktigt över hans. "Ibland. Jag flyttar söderut om vintern då min bror tar över på de här breddgraderna, sedan drar in över landet igen framåt vårkanten. Så här års brukar jag vara här ganska ofta." Först verkar han inte förstå vad hon pratar om, men så skrattar han. Istället för att göra honom sällskap, tittar hon honom fortfarande i ögonen och får det att kittla härligt i maggropen på honom. Utanför öser regnet ner. Blixtar lyser upp ett magiskt, regnmättat skogslandskap, men de har bara ögon för varandra.

Efteråt kan han inte riktigt förklara hur det började, men hon måste ha lutat sig fram och kysst honom fjäderlätt, mitt på munnen. Han fångar in henne och smyger händerna runt hennes smala rygg och drar henne till sig. Likt en katt vrider hon på sig så att hon hamnar i hans knä och tittar upp mot honom. Metalliska klirranden hörs när hårspännen flyger iväg, träffar varandra och vindskyddets golv. Slanka fingrar glider uppför hans nacke och drar hans huvud ner mot hennes väntande, fuktiga läppar. De kysser varandra mjukt men intensivt en lång stund, men snart är han tvungen att dra efter andan. Lugn och avslappnad ligger hon kvar och kikar upp på honom.

"Oj, så det kan bli," säger hon lojt med halvt slutna ögonlock.
"Mm..."

Han böjer ner huvudet igen, utforskar hennes läppar med sina. Snart tar han hjälp av tungan och hittar snart hennes som också vill vara med och leka. Hans ena arm ligger under henne och håller på att somna, men han är rädd att förtrollningen ska brytas om han flyttar den. Med andra handen stryker han över hennes mage. Tröjan är alldeles för stor, så han har inga problem att slinka in under tyget och i långsamma cirklar mjukt smeka den lena huden därunder.

Hennes händer börjar också röra på sig och rinner från hans ansikte, ner längs halsen och över bröstkorgen, armarna och ryggen. Hon tar god tid på sig. Likt det regn som faller från himlen förut gjorde, letar hon sig till sist in innanför kläderna och han känner hur huden knottras av en blandning av välbehag och kyla. Allting är tyst nu, inga ord behövs, inga ord räcker till. Regnets fall är allt som hörs.

Under fleecetyget har hans hand försiktigt sökt sig fram till hennes bröst, som är härligt bara under tyget. Det tar honom flera minuter innan han vågar vidröra dem, men efter att gradvis ha flyttat handen närmare och närmare utan något tecken till protest, kan han inte låta bli. Hans fingrar ritar mönster över den känsliga huden och han kan känna hur hennes kyssar blir allt mer intensiva ju djärvare hans fingrar blir. Huden är kall mot hans varma hand. När fingrarna till slut smeker bröstvårtan, stönar hon tyst in i hans mun och trycker sig närmare honom. Han kupar handen om hennes bröst, först det ena och sedan det andra, smeker dem ömt och saktmodigt.

Hon märker att hon ligger på hans arm och reser sig halvt upp på knä, vänd mot honom. Det är trångt i vindskyddet och han undgår precis att slå huvudet i bakre väggen när hon med en liderlig kyss trycker honom bakåt och ner på marken. Hon bryr sig inte om att vänta på honom, utan följer själv med, hennes läppar låsta vid hans, som om hon behövde hans luft för att leva.

På något mirakulöst sätt har han lyckats smita in med båda händerna under fleecetröjan, men till hans stora frustration får han knappt plats mede händerna eftersom hon ligger är så nära. Sovsäcken hon hade om benen hamnar på marken när hon välter honom och nu har hon bara fötterna kvar inne i den där hon knäböjer över honom i en kyss som känns lika evig som regnet utanför. Han smeker henne över ryggen, följer revbenen ner och gnider försiktigt in lite av sin värme till hennes kyliga hud.

Snart känner hon hur hans händer snuddar lätt vid kanten av de regnvåta trosorna för att åter dra sig tillbaka. Nästa gång är han lite djärvare och låter händerna lätt glida över hennes skinkor och fram över låren och det är mer än värme som sprider sig genom hennes kropp. Hon märker förnöjsamt att håruppsättningen verkligen är under all kritik och att håret nu hänger ned som en ridå likt ett åskväder vid horisonten. Nu är hans händer på väg uppåt igen och drar hennes huvud mot sitt, föser undan de mörka hårstrån som hamnat mellan dem. Hon märker att han vill se henne och när hon öppnar ögonen, tittar hon in i hans. Med händerna på hans bröstkorg lutar hon sig lite bakåt, sätter sig med ett knä på var sida om honom. Hon ler illmarigt när hon känner bulan i hans byxor pressa mot sig.

Synen är overklig. Trots att hon fortfarande har en stor tröja och trosor på sig, är hon det mest lockande han någonsin sett. Han skulle kunna göra vad som helst för de där ögonen och det där leendet. Långsamt lättar trycket från hennes händer och hon korsar dem framför sig, tar tag i kanten på tröjan och drar den utstuderat långsamt över huvudet. I sin storslagna helhet är brösten precis lika vackra som han föreställt sig och hans händer letar sig omedelbart dit. Hon blundar och tittar upp i taket, låter honom långsamt bearbeta den ömmande huden. Han njuter nästan lika mycket som hon av smekningarna.

Snart tröttnar hon på att vara passiv och lirkar av honom båda tröjorna på en gång. En stund sitter han upp, med henne framför sig och de kysser varandra igen. Men så trycker hon tillbaka honom på rygg och flyttar sig på knä längre ned. Nu när hon vilar tyngden mestadels på knäna och kommit bort en bit, syns utbuktningen tydligt på hans byxor. Utan att ha bråttom, öppnar hon spännet på bältet och knäpper upp gylfen. Så sticker hon in handen.

Det är nära att gå för honom direkt när han känner att hon inte alls gör som han väntar sig, utan hoppar över ett steg och han känner hennes svala hand direkt mot sitt snabbt växande stånd. Håret har återigen fallit ned i pannan på henne och han ser inte vad hon gör. Istället suckar han djupt och tittar upp i taket.

Hennes hand smeker försiktigt upp och ned längs skaftet, ibland så lätt att han knappt märker det, bara en vag antydan. Efter en stund börjar smekningarna blir mer fasta och han känner hur njutningen sprider sig hastigt genom kroppen och nästan förlamar honom. Nu har hon dragit ner både byxor och kalsonger en bit så att hon kommer åt. Hon sluter handen i ett fast grepp om hans kuk och börja långsamt och rytmiskt röra förhuden fram och tillbaka. Varje drag sänder elektriska stötar genom hans nerver och han har svårt att slappna av. Någonting fuktigt och varmt snuddar plötsligt vid toppen och en skälvning far genom honom. Tungan slickar ömt upp den glittrande droppe som samlats och fortsätter sedan omsorgsfullt längs hela längden i små, lättjefulla drag. Hennes händer har återgått till att smeka honom och han tror att han ska bli tokig.

När hennes läppar till sist omsluter honom helt och hon långsamt låter kuken glida in mellan sina mjuka läppar, är det som om all känsel lämnar armar och ben för att strömma mot den brinnande mittpunkten, som om hon suger allt liv ur honom. Hon spelar med tungan över ollonet och börjar försiktigt höja och sänka huvudet. Ena handen lindar sig om honom igen och nu börjar hon göra motsatta rörelser med handen, drar bort förhuden varje gång hans mandom slukas av hennes längtande mun.

Med ena handen föser han in sina skor under huvudet så att han kan se ner på henne, den andra vilar lätt på hennes bakhuvud för att kunna dirigera rörelserna. Det verkar dock inte behövas, så istället samlar han ihop hennes svarta hår och för det åt sidan. Hon förstår vinken och vrider sig lite bakåt och åt sidan så att han kan se. Samtidigt öppnar hon svalget, kämpar emot reflexerna och tar in honom i hela hans längd. Så börjar hon suga av honom på riktigt, först långsamt och sedan i ett allt raskare tempo allteftersom hans njutning ökar. Som förhäxad stirrar han på henne. Kinderna är håliga av sugandet och läpparna tätt slutna runt kuken och när hennes tunga virvlar runt ollonet och han når så långt in i henne han kan komma, tittar hon upp och deras ögon möts. Blicken är elektrisk och han kan inte hejda sig längre, utan sprutar sin sats djupt ner i halsen på henne. Det känns som en oändlig, strid ström som aldrig vill ta slut och hela tiden tittar hon på honom. Tittar och suger livskraften ur honom. Utan att ta honom ur munnen, slickar hon omsorgsfullt ollonet rent. När det slutat rycka i honom och hon svalt allt, kysser hon honom en sista gång och ser forskande på honom. Efter att ha slickat sig om munnen, ler hon.

Själv är han i ett annat land och ett fuktigt dis gör alla konturer otydliga. Någonstans kan han fortfarande höra hur droppar smattrar mot taket, hur vatten rinner längs trädstammar och plaskar i de pölar som bildats på spåret utanför. Ett par salta läppar försöker locka honom tillbaka till verkligheten, en verklighet han knappt vågat drömma om. Hennes ögon glittrar likt daggdroppar en vårmorgon när hon ser på honom, men han är i sin egen värld. En värld fylld av regn.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Regn - tredje delen	Heterosex	3.9	8/1-08
Regn - andra delen	Heterosex	3.5	8/1-08
Regn - första delen	Heterosex	3.7	8/1-08

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.