Lara Crofts erotiska äventyr 1: "Bytet
DETTA ÄR ETT UTTAG FRÅN MIN LÅNGA LARA CROFT-BERÄTTELSE. DEN ÄR LÅNG, OCH DET ÄR FÖRST I DET TREDJE KAPITLET DÄR DET SEXUELLA BÖRJAR DYKA UPP.
Prolog
”Hon sitter på planet just nu, sir.”
”Bra. När landar hon i New York?”
”Om två timmar.”
”Skicka dit Bat och Bishop.”
”Ska ske, sir.”
Den storväxte mannen klampade iväg över ett blankt, svart golv. Han kom in i ett rum där två män satt vid ett bord. Den ene var enorm, flintskallig med ett ärr över ena ögat. Den andra var mindre med rastaflätor.
De båda var beväpnade med pistoler och knivar.
”Hon landar om två timmar, bossen har skickat dit er.”
Det var allt han sa, innan han gick iväg. De två männen reste sig upp utan ett ord och gick ut till en korridor.
De nådde en dörr och öppnade den. De kom ut på en liten inhägnad parkering.
”Vem är bytet?” Frågade den kortare.
”Croft.”
Den store mannen visade den kortare ett foto – ett foto på Lara Croft.
Kapitel 1
Lara klev av planet i New York och andades in sommarluften. Med en gäspning sträckte hon på sig och gick in i flygplatsen.
Någon timme senare steg hon in i sitt hotellrum. Hon satte sig på sängen och blundade.
Hon hade ett uppdrag här i USA; att finna den mytomspunna skatten i Mörkergrottan en bit utanför New York. Däremot visste hon inte var grottan fanns eller vad som fanns där inne.
Jag hatar sådant här, tänkte hon ilsket.
Mobilen började ringa. Trött tittade hon på skärmen och såg texten ”Dolt nummer ringer”.
”Ja?” Svarade Lara.
”Hej, sötnos”, hördes en mörk och raspig röst.
”Vem är du…?” Frågade Lara trött.
”En som vill dig illa.”
”Vad sa du…?”
”Jag vill dig illa, sa jag. Och inte bara jag. Vi är på väg. Vi är nära dig. Vi tänker skada dig. Vi tänker döda dig!”
Lara la på och tappade mobilen på sängen. Hon ställde sig och backade skräckslaget bort från den, som om den vore en bomb.
”Vilka är ni…?” Viskade hon rätt ut i luften.
Till sin fasa svarade rösten i mobilen: ”Vi är Jägarna. Du är vårat byte.”
Någon bankade på dörren.
Kallsvettandes och darrandes grep Lara de två pistolerna i väskan och siktade mot dörren.
”Vem är det?” Ropade hon med skälvande röst.
”Du kan inte gömma dig!” Sa samma röst hon hört i mobilen. ”Det finns ingenstans för ett byte att ta vägen! Jorden är vår jaktmark!”
En kniv stack in genom dörren.
Lara flämtade och backade bakåt. Hon kastade en blick mot ett av fönstren. Det var för långt ner till marken…
Kniven drogs ut och någons mörka öga kikade in. Lara sköt tre skott, men vem det än var som kikade in så kastade sig denne undan i sista sekund. Så sparkades dörren upp.
I dörröppningen stod en enorm, flintskallig man, och bakom honom kom en kortare, med slugare ansiktsuttryck.
”FÖRSVINN!” Skrek Lara. Hon sköt igen, men missade tack vare darrandet i händerna.
”Åhnej”, sa mannen. ”Vi försvinner inte. Vi försvinner aldrig.”
De sprang mot henne. Av en ren reflex voltade Lara över dem båda och sprang mot dörren. En kniv susade förbi henne och träffade den vidöppna dörren, som flög igen. Lara tvärstannade, och innan hon hunnit öppna dörren igen slöts två gigantiska händer om hennes axlar.
”AH! SLÄPP MIG!”
En röst viskade i hennes öra; ”Vi Jägare har alltid lite… kul med bytena innan vi avslutar dem… något emot det, sötnos?”
Lara ryggade tillbaka av fasa och illamående av den dåliga andedräkten. ”JA!”
Hon klackade sin store fiende mellan benen och släpptes. Hon rusade mot fönstret, men den mindre satte krokben för henne och hon ramlade.
Den mindre mannen la sig över henne och drog handen över hennes bakdel.
”Varför försöka fly när det är omöjligt, min kära?” Viskade han.
Lara armbågade honom i ansiktet och hoppade ut genom fönstret. Glassplitter rev upp kläderna och orsakade sår över hela ansiktet och armarna på henne. Hon kände hur hon föll ner mot marken.
Fokusera, Lara…, tänkte hon.
Hon drog fram repet med haken fäst i ena änden och kastade upp den mot hustaket på måfå. Den fastnade, repet spändes, och hon använde den som en lian och slungade sig runt hotellets hörn. Så släppte haken greppet om taket och hon föll mot poolen. Hon dundrade i det varma vattnet och var nära att slå i den hårda bottnen på bassängen.
Hon kämpade sig upp till ytan, och när hon väl kom upp hämtade hon andan och gnuggade vattnet ur ögonen.
Folket vid och i poolen stirrade på henne.
Lara log osäkert och vinkade.
BLAM!
Hotellväggen sprängdes, och kaos utbröt. Bitar av väggen föll ner överallt, i poolen och på marken, och folket i området sprang för livet, skrikande i panik.
I det rykande hålen som återstod av väggen stod den enorma och den mindre mannen och såg ut över området. Lara var borta.
”Var är hon?” Morrade den stora, Bishop.
”Jag vet inte… hon har gått upp i rök!”
Bishop knöt näven så att knogarna knakade. ”Vi slutar inte jaga förrän vi har fått vårat byte. Du ska dö, Lara Croft.”
Kapitel 2
Lara knackade på Wilgots dörr, och kikade ständigt och ängsligt bakom axeln.
Snart öppnades dörren, och där stod kraftige Wilgot. Han bredde ut armarna. ”Lara! Det var längesen!”
Lara gick in, stängde dörren och sa: ”Jag måste prata med dig. Direkt.”
Wilgot såg förvirrad ut. ”Javisst…”
Lara låste dörren och gick mot vardagsrummet. ”Kom med…”
De satte sig i vardagsrummet. ”Vill du ha något att dricka?” Frågade Wilgot med en gest mot barskåpet. När Lara skakade på huvudet sa han: ”Vad står på, Lara? Du verkar helt vettskrämd.”
Lara började snabbt förklara, hela tiden på helspänn ifall Jägarna dök upp.
Wilgot blev blekare och blekare ju längre hon talade. När hon var klar sa han: ”Du får gärna gömma dig här. Det är det minsta jag kan göra för min väns dotter!”
Laras pappa, Richard, hade räddat Wilgot från en lavin. Nu var Richard död, och det var en lättnad för Lara att Wilgot fanns kvar.
”Tack…”, sa hon. ”Här…”
Hon gav Wilgot sin kniv. ”Du kan behöva den ifall de dyker upp.”
Mannen svalde och nickade. Sedan sa han: ”Du kan få sova i min säng så sover jag på soffan.”
”Tack…”
Lara såg ut genom fönstret, likgiltig. Hon var nästan i något sorts chocktillstånd.
Wilgot for omkring och muttrade lugnande ord, men Lara lyssnade knappt. Hon började dock oroa sig allt mindre; Wilgot bodde trots allt i en avlägsen gård flera mil utanför New York. Hur skulle de kunna spåra Lara hit?
Snart kom kvällen och Lara gick och la sig. Utan att klä av sig la hon sig på sängen och såg upp i taket. Snart föll hon in i en motvillig sömn.
Lara slog upp ögonen i gryningen. En underlig känsla sa henne att något var fel. Hon grep pistolerna och gled ur sängen.
Hon öppnade ljudlöst dörren och smög nedför trappan. Det var tänt i köket. Hon kikade in och såg Wilgot sitta vid bordet och dricka kaffe.
”Åh, hej Lara”, sa han. ”Väckte jag dig?”
”Nej”, sa Lara och stoppade pistolerna i bältet. ”Jag vaknade sj…”
Med ett högt krasande gick glaset sönder av att en kniv flög in i rummet. Den träffade Wilgot i huvudet. Han föll ner på marken utan ett ljud. Lara skrek högt och fumlade fram pistolerna.
Den stora mannen från hotellet stack in huvudet. ”Hallå, Lara? Vill du ha lite kul?”
”DÖ!” Skrek Lara gällt och tömde ett helt magasin mot fönstret. I några sekunder infann sig en dånande tystnad, endast avbruten av Laras darrande andetag.
”Hallå”, sa den stora mannen som plötsligt befann sig bakom henne, och slog armarna om henne i ett stenhårt grepp. ”Jag heter Bishop, trevligt att träffas.”
Någon sparkade pistolerna ur händerna på Lara. ”NEJ!” Skrek hon. ”SLÄPP MIG! LÅT MIG VARA! JAG HAR INTE GJORT NÅGOT! SLUTA!”
Bishop tryckte henne mot väggen. Den mindre mannen steg fram och andades: ”Och jag är Bat… nu ska vi ha roligt.”
Lara sparkade omkring sig för allt hon var värd. ”SLUTA! SLUTA!”
Hon kände hur en av dem drog händerna över hennes bakdel och bröst. Hon fick in en hård spark och skrek: ”SLUTA!”
Hon slank ur Bishops grepp och rullade över golvet fram till pistolerna. Just när hon fattat grepp om dem fick hon en hård armbåge i ansiktet.
Hon föll bakåt in i väggen och kände blodsmak i munnen. Hon fick en spark vid tinningen och föll ihop på golvet. ”Gör det ont, stackars flicka?” Viskade Bat. ”Snart är det över… samarbeta bara, det är skönt! Jag lovar…”
Lara knäade honom i ansiktet och tog en av pistolerna. Bishop kom stövlande emot henne och hon sköt ett skott, två skott, tre skott…
Bishop stannade upp. Lara stirrade på honom och såg att han flinade. Så fortsatte han mot henne.
Lara spärrade upp ögonen och tömde magasinet i pistolen, och den enda effekten var att Bishop stannade upp i någon halv sekund och hålen i bröstet på honom. Han kom fram och slog undan pistolen, och det sista Lara han se var en knytnäve någon centimeter från hennes ansikte och det sista hon kände var en otrolig smärta.
Kapitel 3
”Vi borde göra det innan hon vaknar upp.”
”Fan heller. Då får vi inte höra hennes små skrik. Det är upphetsande.”
”Hon kan komma undan.”
”Som om hon kommer undan det där.”
Lara öppnade ögonen. Hon hängde över sängen, med båda benen och båda armarna i kedjor. Hon kunde inte röra sig annat än att gunga. Blicken var suddig.
Bishop dök upp ovanför henne. Han flinade och visade gula tänder. ”Nu börjar det roliga, din glödheta skönhet.”
Lara kunde inte få fram ett ord, det enda hon kunde göra var att sakta skaka på huvudet. Hon kände det torkade blodet som runnit ur munnen kylas ner, och ansträngningen gjorde henne yr.
Bishop drog av sig sin tjocka, svart tröja och avslöjade en underlig, tjock skyddsväst som blänkte. Lara kunde se sitt bleka ansikte reflekteras i den. Bishop tog av sig skyddsvästen och Lara såg hur hans överkropp svällde av muskler. Det enda hon blev var dock äcklad.
Han böjde sig för att ta av sig byxorna och Lara kände hur tåras skockades i hennes ögon.
”Nej…”, viskade hon hest. ”Snälla, jag vill inte…”
”Naw”, sa Bishop i en spelad veknad. ”Börjar hon böna och be nu? Stackars liten.”
”Snälla… vad har jag gjort för att förtjäna det här…?”
Bat dök upp någon centimeter ifrån Lara och flämtade: ”Du har gjort vår chef upprörd…”
”Nej… jag har inte gjort något, inget medvetet… snälla, sluta…”
Bat och Bishop skrattade. ”Det är dags för din sista stund av njutning innan döden, Croft.”
”Hur skulle jag kunna njuta när ni är i närheten?”
Bishop flinade. ”Oh, så otrevlig man kan vara.”
Bat började klämma och massera Laras bröst. Lara försökte förgäves göra motstånd. ”SLUTA! SLUTA!” Skrek hon så högt hon kunde. Sedan spottade hon Bat i ansiktet. Bat ryggade tillbaka och torkade bort saliven med ärmen.
Han försvann och kom snart tillbaka med en tjock remsa silvertejp, som han fäste över Laras mun.
”Såja”, sa han och flinade. Så drog han upp Laras tröja över brösten så att de (inneslutna i BH) blev synliga. Lara ryckte och slet, men kedjorna gav inte vika. Sakta, mycket sakta, knäppte Bat upp BH’n och släppte ut Laras bröst.
”Mums”, sa Bat och hånflinade mot Lara. Nu dök Bishop upp vid hans sida.
”Fantastiska”, sa han mullrande och nickade.
Lara kände hur tårarna flödade. Mjukt torkade Bat bort dem med tummen. ”Såja… kanske är det något du vill säga?”
Han gned fingrarna mot Laras bröstvårtor medan han talade och med den andra handen drog han undan silvertejpen så pass att Lara kunde prata.
Lara tänkte febrilt. Hon måste komma på något nu, detta var hennes enda chans.
Till slut sa hon med omsorg i orden: ”Om… om jag gör vad ni vill med er båda två…” de två nickade gillande, som om de ville att hon skulle fortsätta. ”… Skonar ni mig då?”
Bishop skrattade gläfsande. ”Nej.”
Lara andades hastigt. ”Men… snälla! Jag gör vad som helst!”
”Vi kan göra vad vi vill med dig just nu”, sa Bat. ”Utan att behöva skona dig.”
Tårarna rann på nytt, och Lara skrek: ”NEJ! SNÄLLA! JAG BER ER…!”
Mer hann hon inte, eftersom Bat fäste silvertejpen över hennes läppar igen. Hela tiden med blicken på Laras ansikte sänkte sig Bat mot hennes bröst och började suga och slicka på ena bröstvårtan.
Lara försökte skaka och undvika hans sexuella handlingar mot brösten så mycket hon kunde, även om hon visste att det var meningslöst.
Hon fick snart ett slag över ansiktet. Bishop drog i hennes korta shorts, och de åkte successivt längre och längre ner över låren.
Lara ville skrika, fly, men kunde inte. Hon var fast. Det fanns ingen återvändo.
Varför? Tänkte hon. Varför…?
Byxorna stannade vid smalbenen där de togs emot av kedjorna. Bishop fingrade lite på trosorna, och tårarna rann på Lara.
Bat fortsatte stimulera Laras bröstvårtor, men Lara ville inte känna att det egentligen var ganska skönt, eftersom det var så hemskt. Hon ville inte detta! Varför?
Bishop förde in två fingrar innanför trosorna och drog av dem. ”OH! Bat, kolla det här!”
Bat och Bishop började, på extremt nära håll, inspektera Laras könsorgan.
Lara blundade hårt och snyftade kvävt.
”Jag först”, hördes Bishop.
Så kände Lara hur någonting trängde in där nere. Något hårt och tjockt.
Döda mig direkt istället…, bönade Lara.
Fler noveller av samma författare
Når kommer neste del?