Det röda rummet, del 2
Författare: marcdesade Datum: 2007-11-14 12:29:37
E-post: marc.de.sade@hotmail.com
Kategori: Heterosex
Läst:
9 932 gånger
Betyg: 3.5 (2 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Det röda rummet, del 2
Det drar sig mot afton. Jag skriver den sista meningen i mitt brev och undertecknar det.
Håller nästan på att av gammal vana skriva ”Bankir” under mitt namn, men det finns det inget skäl att göra. Inte i det här fallet.
Mottagare är nämligen fröken Morelli, Karin Morelli .
Fröken Morelli och jag har sedan i fredags en affärsrelation, i så måtto att hon har påtagit sig att erlägga den ränta som jag har att erhålla, på grund av att hennes far sedan ett par månader häftar i skuld för hyran. Hyran för den åttarumsvåning som familjen hyr av mig. Fröken Morelli har försäkrat att hyran kommer att erläggas till fullo – med hjälp från italienska släktingar - men att det kommer att dröja.
Under tiden så har hon påtagit sig att hålla mig skadeslös, genom att svara för den uteblivna hyran i form av ränta. Dessvärre har fröken Morelli inte heller några medel till sitt förfogande, varför hon har valt att erlägga likviden, räntan ”in natura”.
I den överenskommelse vi gjort har hon utfäst sig att ställa sig till mitt förfogande varje onsdag och fredag, plus när jag finner för gott att kalla på henne.
I dag är det måndag och jag läser mitt brev ännu en gång innan jag förseglar skrivelsen:
”Bästa fröken Morelli!
Härmed har jag glädjen att få invitera Eder till en enklare supé, i afton klockan 19:00.
Vårt sammanträffande är att betrakta som ännu en del i vår överenskommelse,
varför jag ser mig nödsakad att insistera på Eder närvaro.
Jag beklagar djupt om detta innebär att Ni må omkullkasta eventuella andra planer för att fördriva Eder afton, men likväl ser jag mig föranlåten att påminna om vårt avtal och dess fulla innebörd.
Jag påräknar således Eder ankomst enligt ovan.
Vänligen bekräfta till budet.
Eder ödmjuke tjänare”
Jag lägger brevet i ett kuvert och förseglar det med lack och sigill och går ut i den stora kontorslokalen. Jag ser mig omkring och så får jag syn på den jag söker – Karl-August, kontorsgossen. Jag vinkar honom till mig och instruerar honom att springa ned till fastigheten där familjen Morelli bor och överlämna brevet personligen till fröken Morelli och säga att budet framför svaret. Han skall således vänta medan hon läser och sedan överbringa hennes svar.
Han tar på sig sin mössa och ger sig av.
Jag passar på och gå runt i lokalen, ser efter vad de olika anställda uträttar, men finner att min Prokurist har allt i strama tyglar och perfekt ordning. Jag återvänder in på mitt privata kontor och tar itu med en del ärenden i avvaktan på fröken Morellis svar.
Ett svar som bara kan bli ett – allt för mycket står på spel för familjen Morelli för att hon skulle utebli.
Jag ler förnöjsamt för mig själv och emotser aftonens förlustelse…
Efter ungefär tjugo minuter knackar det på min dörr.
Det är Karl-August som låter meddela att svaret från fröken Morelli är ”Ja!”.
Hon hade enligt Karl-August läst brevet stående i dörröppningen och med blossande kinder sagt till honom;
”Hälsa bankiren att mitt svar är ja!”
Det var allt, sedan hade hon skickat iväg honom.
Jag tackar ynglingen och föser ut honom till sina ordinarie arbetsuppgifter.
Jag lämnar så kontoret för att gå upp i min våning och meddela min hushållerska Augustina, vanligen kallad Stina, att den förmodade gästen är i antågande och att hon kan göra klart kvällens supé.
”Det är ett fruntimmer som herrn bjudit hit?” undrar hon med ganska så mörk uppsyn.
”Ja, Stina. Det är ett fruntimmer, ett ungt fruntimmer, nästan en flicka. Hon är dryga tjugo år bara och mycket vacker!” svarar jag retfullt.
Stina blänger mörkt på mig, jag ser hur svartsjukan griper tag i henne, så jag tillägger;
”Stina, detta är bara ett tillfälligt litet nöje för min del. Ingenting som påverkar vår relation.
Låt mig bevisa detta faktum i morgon kväll, om Stina så önskar?”
Hon fnyser bara och börjar styra och ställa bland sina grytor och kastruller, utan att svara.
Då går jag fram till henne och ställer mig bakom henne och lägger händerna på hennes välmatade bröst och kramar varsamt, varpå jag frågar;
”Vill inte Stina komma till min bädd i morgon då? Inte känna den här inne i sig?”
Samtidigt pressar jag min styva penis in mellan hennes runda skinkor och kramar brösten mer intensivt, hårt, just så som jag vet att hon njuter av.
”Trams!” utbrister hon ”Han vet att jag gärna kommer, men jag blir svartsjuk när han tar hit ett så ungt fruntimmer. Jag kan inte hjälpa det!”
”Såja, såja… Stina kan väl inte missunna mig ett sådant litet oskyldigt nöje som att bjuda hit unga fröken Morelli på en bit mat?” frågar jag retsamt.
”Oskyldigt! Jo pyttsan! Jag vet nog vad herrn tänker ta sig till med den unga damen!”
”Jasså, det vet Stina? Vad skulle det vara då, om Stina vill vara så vänlig och upplysa mig…”
”Herrn kommer att ta in henne i… Nej, herrn, det säger jag inte! Åh nej! Jag är ett anständigt fruntimmer och det skulle aldrig falla mig in att tala om… sånt där!”
”Sånt där? Vad menar Stina med ”sånt där”, om hon vill vara så god och berätta?”
”Han vet mycket väl vad jag menar! Seså, ge sig iväg nu herrn, innan maten bränns vid!”
”Ja, jag skall lämna Stina i fred. Bara en sak till – var vänlig sätt en flaska Champagne på kylning, tack. Ta en flaska Bollinger, halvtorr!”
Skrattande lämnar jag Stina och köket, väl medveten om den goda Stinas aptit på amorösa övningar och hennes omättliga begär efter kärlekens njutning, all den stund hon släpper lös sina känslor.
Jag går till mitt badrum och tvättar mig och rakar mig för andra gången idag, med tanke på min unga gästs känsliga hy. Sedan sätter jag på mig en ren skjorta och en lätt kostym i ljusgrått linne och en roströd kravatt.
Under tiden jag är sysselsatt med detta, hör jag hur Stina dukar bordet i matsalen.
Hon är ovanligt högljudd, i så måtto att varje föremål som hon tar farm respektive sätter ned, sker med en duns eller ett klirr – hon protesterar!
Jag skrattar för mig själv och går ut i matsalen.
”Stina? Skulle Stina kunna tänka sig att smeka en naken ung flicka? Att kyssa henne och ha det lite skönt med henne?” frågar jag.
”Vad menar herrn??? Att jag skulle ge mig i lag med ett annat fruntimmer? Är det vad han menar?”
”Jag bara undrar om Stina någonsin tänkt tanken..?”
”Nej vet han vad! Att han inte skäms! Skulle jag… Nej, verkligen inte.
Hör han det – verkligen inte! Herrn borde skämmas för att tro något sådant om mig!”
”Stina lilla! Jag menade inget illa, ville bara spörja lite. Men Stina kan ju öppna för fröken Morelli och fundera på min frågeställning…”
”Kommer aldrig på fråga – bara så han vet det. Aldrig!”
Fnysande vänder hon ryggen till och avslutar snabbt dukningen och försvinner ut till sina grytor och kastruller i köket.
Jag går in i mitt sovrum som går helt i rött och kontrollerar att det är i ordning och att de röda vaxljus jag tycker om att ha tända finns tillstädes, snoppade och ansade.
Så hör jag dörrklockan ringa och Stinas klackar som smattrar mot golvet, på väg att öppna.
Nöjd med att allt är i sin ordning, går jag ut i hallen där Stina just håller på att hjälpa min gäst av med kappan.
Stina hänger upp fröken Morellis vita kappa och jag lägger märke till hur elegant den unga kvinnan är, iförd en ljusgrön långkjol och en crèmefärgad höghalsad och långärmad sidenblus med en kamébrosch som håller samman den stående kragen.
Jag går fram till henne och sträcker ut handen och säger;
”Välkommen fröken Morelli! Så trevligt att Ni kunde komma, det gläder mig, verkligen!”
”Tack herr bankir! Men jag hade såvitt jag förstått saken rätt, inget val, eller hur?” svarar hon avmätt.
”Så, så… Kan vi för den allmänna trevnadens skull komma överens om att undvika den sortens kommentarer? Om vi gör det, så får vi en betydligt angenämare samvaro.
Tror inte fröken Morelli det?”
”Jo, det är säkert riktigt. Förlåt mig för min obetänksamhet, det skall inte upprepas!”
”Jag hoppas det, för om det till äventyrs skulle bli på det sättet, att jag skulle komma att uppleva våra små möten som annat än angenäma, ja, då ser jag mig nödsakad att omedelbart säga upp vår överenskommelse – med alla de konsekvenser detta skulle innebära för frökens familj. Fröken Morelli förstår? Jag behöver inte betona saken mer än så?”
”Jag försäkrar – jag är fullkomligt medveten om sakernas tillstånd och kommentarer av det slaget som jag just gjorde kommer inte att upprepas, jag försäkrar!” svarar hon med nedslagna ögon.
”Bra! Då talar vi inte mer om det. Låt mig nu ledsaga fröken till en enkel måltid!”
Jag bjuder henne armen och vi går arm i arm in i matsalen, där jag drar ut en stol och fröken Morelli tar plats på bordets ena långsida. Själv sätter jag mig mitt emot henne och säger;
”Var så god! Jag hoppas att det skall smaka fröken Morelli. Lite småvarmt i all enkelhet…”
Hon studerar det dukade bordet, där finns tre olika sillsorter, gravad lax, kokt skinka, legymsallad, köttbullar, kall rostbiff samt givetvis potatis och allehanda grönsaker.
Jag räcker henne sillbrickan och hon förser sig beredvilligt.
Snart är vi fullt sysselsatta med att äta och dricka under angenämt samspråk.
Det visar sig att vi har en hel del gemensamma bekanta, då vi uppenbarligen rör oss i samma kretsar. Det vill säga hennes föräldrar och jag, hon känner de människor vi pratar om genom att hon som gäst varit med sina föräldrar hos de olika familjer vi språkar om.
Stämningen är lättsam och det kan måhända bero på att jag ser till att hennes vinglas hålles välfyllt hela tiden och att hon gärna njuter av druvans saft.
Själv är jag mycket måttlig, medveten om vad som komma skall.
När vi ätit färdigt, reser vi oss och jag säger;
”Jag hoppas att det smakade och att fröken nu är beredd på desserten?”
”Desserten?” undrar hon.
”Ja, precis som sist vi dinerade, så är det Ni som är desserten!”
”Åh! Ja, jag förstår. Ja, om herrn så önskar så är jag beredd!” säger hon rodnande.
Jag sätter foten på den tryckknapp som är monterad i parkettgolvet och hör hur det ringer ute i köket och strax uppenbarar sig Stina;
”Herrn ringde?”
”Ja, vill Stina var snäll och ta in en bricka med Champagnen, tack!” säger jag.
”Ja, herrn!” svarar hon kort och ger mig en mörk blick, varpå hon återvänder till köket, för att strax återvända med flaskan placerad i en iskylare och två höga glas.
”Jag tar brickan, tack!” säger jag och tillägger ”Stina kan gå för dagen nu!”
”Ja, herrn!” svarar hon med vass ton och mörk uppsyn, varpå jag inte kan låta bli att blinka konspiratoriskt åt henne. Hon fnyser högljutt och försvinner.
”Så, kan fröken vara snäll att öppna dörren där, tack!” säger jag och väl medveten om vilken dörr jag menar, öppnar fröken Morelli dörren till sovrummet och går före in.
Jag följer efter och placerar brickan på ett bord, varpå jag tar och tänder alla de vaxljus som jag placerat i rummet.
Sedan drar jag för de tunga röda sammetsgardinerna, stänger därmed ute vårkvällens sista dagsljus och rummet läggs i ett dunkel, men ändå upplyst av skenet från alla ljus.
Fröken Morelli står avvaktande, väntande, varpå jag går fram till henne och frågar;
”Nervös? Hur känns det just nu?”
”Ja, lite nervös är jag, det måste jag tillstå, med tanke på vad jag tror att Ni kommer att göra med mig…?”
”Vad tror Ni att jag kommer att göra då?”
”Jag förmodar att Ni kommer att utkräva att jag fullföljer vårt avtal även i afton…?”
”Vilket innebär…?”
”Att Ni kommer att ta av mig naken och sätta in Er penis i mig…?”
”Var skull jag sätta in den i så fall?”
”I min muff, så klart!”
”Ä det vad Ni väntar Er nu? Att jag skall ta av Er kläderna, så Ni blir fullständigt naken? Varpå jag skulle tränga in i Er ”muff”, som Ni väljer att kalla slidan? ”
”Ja….? Skall Ni inte göra det då?” säger hon rodnande. Kanske rent av besviket?
”Vill Ni det då?”
”Ja… NEJ! Självfallet inte! Jag är en dygdig flicka, att jag är här, det beror enbart på vår överenskommelse. Ingenting annat!”
”Det förstår jag mycket väl och respekterar, men ändå måste jag ta mig friheten att påminna om den iver och passion som fröken Morelli visade sist vi träffades!”
”Förlåt? Hur menar ni?”
”Jag drar mig till minnes den frenesi, med vilken unga fröken red min penis när Ni fick möjlighet att sitta över mig och själv bestämma takten! Fick möjlighet att - fullkomligt utan min påverkan – låta Er ”muff” bli smekt i den takt Ni själv valde!”
Fröken Morelli slår i det ögonblicket ned ögonen och rodnar djupt…
”Vi kan kanske enas om att vi båda njuter av älskogens fröjder, det finns ingen anledning att förneka att så är fallet, eller hur?” driver jag på.
Fröken Morelli undviker att svara, rodnar bara ännu djupare.
”Eller hur?” repeterar jag med hårdare röst.
”Ja! Ja, jag erkänner att jag njöt av vad Ni gjorde med mig förra gången jag var här.
Det är bara det att jag känner mig så syndig - så förtappad - av att tvingas erkänna detta.
Det strider mot hela min uppfostran, hela min uppväxt…”
”Men Ni tillstår alltså att Ni njöt?” framhärdar jag.
”Ja, tvingad att bekänna vad jag ärligen kände – ja, motvilligt men likafullt – JA!”
”Bra, då behöver vi inte låtsas, utan kan vara ärliga mot varandra. Vilket gläder mig, då jag tänkte att vi i afton skulle ta ytterligare ett par steg på njutningens väg.”
”Vad då? Hur menar Ni?” frågar hon förvånat.
”Jag tänkte att fröken Morelli skulle få stifta närmare bekantskap med de två begreppen cunnilingus och fellatio.”
”Cunni… vad då? Vad menar Ni? Vad innebär det?”
”I stället för att förklara, så föredrar jag att visa fröken. Men först, låt mig hjälpa till med att ta av Er kläderna.”
Jag ställer mig tätt intill henne och börjar med att lossa kamébroschen som håller samman kragen på sidenblusen. Så börjar jag knäppa upp blusens knappar, en och en, långsamt, avvaktande.
Jag märker på fröken Morelli att hennes andhämtning blir tyngre och hon ser mig djupt i ögonen. Jag drar varligt ned blusen från hennes skuldror och låter den glida ned utmed hennes armar och i nästa ögonblick är blusen hängd över en stolsrygg.
Resten av hennes kläder avlägsnas betydligt raskare och än en gång står hon naken framför mig.
Jag drar snabbt av mig mina kläder och pekar på henne med mitt resta kön.
”Nu, fröken Morelli, fellatio - var snäll och ställer Er ned på knä….
Fler noveller av samma författare
