Det röda rummet

---

---

Det röda rummet

Det är en afton i slutet av april. Jag håller på att städa undan de sista papperen på mitt skrivbord, innan det blir dags att stänga fönstret och gå för dagen. Fönstret som släpper in den milda försommarbrisen, liksom alla ljud från den livligt trafikerade gatan.
Jag går fram för att dra igen fönstret och ser en droska stannade utanför porten. Kusken håller sin häst i strama tyglar, men jag är inte så nyfiken att jag ser efter vem det är. Vi har stängt kontoret sedan tio minuter, så det är inget besök till oss, utan säkert någon som skall på visit i någon av de våningar som ligger ovanför vårt kontor.

Jag går runt och kontrollerar att alla lampor är släckta, kassaskåpen ordentligt låsta och galler-grinden till valvet tillsluten och låst.
Även om personalen är både lojal och noggrann, så en fredagskväll som denna, är det mest stadens nöjen som hägrar, varför jag, min vana trogen, alltid kontrollerar att allt är som det skall med lås och reglar.
I min verksamhet kan man inte vara nog försiktig, speciellt då här förvaras allhanda ting som långfingrade figurer skulle vilja få tag på. Det är en verklig flora av sådant som folk värdesätter;
pantbrev, reverser, skuldsedlar och inte minst en ansenlig samling smycken.
Dessa är vanligtvis gamla familjeklenoder lämnade som säkerhet för ett kortfristigt lån.
Givetvis finns det även alltid större summor kontanter, detta är ju basen för min verksamhet.

Min runda i lokalerna är klar och jag tar min rock för att gå för dagen, då det knackar svagt på
dörren.
”Vem tusan kommer nu då…” tänker jag och går fram och något irriterad, öppnar och säger;
”Ja, vad gäller…”
Så tystnar jag, det är inte någon ur det vanliga klientelet av spel- eller festsugna officers-aspiranter, ej heller någon krämare som plötsligt fått korn på en affär som kräver snabba kontanter.

Nej, det är en ung, vacker kvinna. Mycket elegant, klädd i en ljust lila dräkt med en kort cape i samma tyg. Dräkten är knäppt med någon sorts kosackinspirerat snörmakeri i svarta och även kantad med svarta band. Under dräktjackan bär hon en höghalsad vit blus med krås.
Hennes rågblonda hår är uppsatt i en fläta i nacken och på hjässan sitter en liten svart hatt.
Tunna svarta hanskar skyddar hennes händer, i vilka hon håller en liten handväska i svart skinn.

Hon är mycket tveksam, skygg som det verkar.
”Ja, vad gäller det?” frågar jag, kanske något bryskt, då jag ville stänga den yttre gallergrinden och låsa till lokalerna.
”Förlåt att jag stör, men är det bankir…?” frågar hon med mjuk stämma.
”Ja, det är jag. Vad vill Ni?”
”Jag kommer i ett bekymmersamt ärende och skulle vilja lägga fram min sak. Skulle jag kunna få ta upp bankirens tid – bara några minuter, snälla?”
Jag veknar när jag hör hennes vädjan och med avsevärt mildare röst säger jag;
” Ja, självfallet. Några minuter kan jag ju alltid avvara. Stig in bara!”
Jag stiger åt sidan och släpper in henne och hon passerar mig och tvekar lite.

”Den här vägen, följ mig!” säger jag och går förbi henne och öppnar dörren till mitt privata kontor. Jag drar fram en av besöksstolarna och bjuder henne att sitta, samtidigt som jag frågar;
”Nå vad gällde det nu då?
”Först – tack för att Ni tar Er tid så här sent på dagen. Sedan, låt mig presentera mig – mitt namn är Karin Morelli - bankiren känner säkert igen namnet?”
”Ja, en Antonio Morelli hyr en av våningarna i ett av mina hus längre ned på gatan. Hurså?”
”Det är min far och det är anledningen till att jag gör det här besöket.”
”Jasså, hur så? Vad är det för ärende Ni vill dryfta?”
”Jo, jag vet att min far har sänt ett brev till bankiren med en begäran om anstånd med hyran…”
”Ja, men det var ju över två månader sedan nu! Jag har låtit det bero, då Er far alltid skött sina åliggande tidigare. Men ärligt talat, så trodde jag att det ”tillfälliga bryderi” som Er far nämnde, skulle vara överståndet vid det här laget…?”
”Tyvärr inte. Min far har nämligen spekulerat, spekulerat med stora pengar och vi är nu nära nog utblottade!” säger hon med grumlig röst.
”Det smärtar mig, givetvis, men som fröken förstår – det är fröken, förresten?”
”Jo, det är fröken Morelli, ett planerat giftermål har också fått skjutas upp!”
”Så, på det viset, jag beklagar. Men, fröken Morelli. Som Ni säkert förstår så kan man inte fortsätta att bo kvar i en elegant åttarumsvåning under de premisserna. Det smärtar mig att säga det, men Er familj får söka sig en annan bostad med det snaraste!” säger jag med viss skärpa i rösten.
”Givetvis, naturligtvis. Jag förstår, men nu är det så att min far har varit i kontakt med sina släktingar i Italien och de har lovat att hjälpa honom ur den här situationen. Dessvärre kommer det att dröja ett tag innan pengarna är disponibla och kan sändas till min far.
Därför vill jag – utan min fars vetskap – vädja om ytterligare anstånd. Och jag försäkrar att bankiren kommer att erhålla det upplupna beloppet, med en rundhänt ränta, när vi väl är solventa igen. Jag kan kanske tillägga att min fars familj är mycket förmögen och inte har några som helst problem att avvara det belopp min far bett om.”

Jag överväger vad hon sagt och studerar henne under tiden. Hon är betagande vacker. Nu när hon sitter framför mig kan jag tydligt se konturerna av hennes kropp. Hennes smala midja, hennes höga byst, hennes bedårande ansikte med dess höga kindkotor, stora bruna ögon och en förtjusande liten mun.

”Vet Ni, fröken Morelli, vad Ni just sagt påminner lite om prästernas löften om skatter i himlen!
Vad har jag för garantier att ”rika släkten” kommer Er far till undsättning? Inga alls!
Det kan ju lika gärna vara ett sätt att klamra sig fast i våningen ännu en tid.
Nej, min bästa fröken – Ni skall nu gå hem och meddela Er far att våningen skall vara tömd den femtonde maj – inte en dag senare!”
”Oh, nej!” utropar hon förfärat ”Snälla Ni! Inte det, snälla. Jag gör vad som helst för att slippa det – skammen som skulle dras över vår familj skulle bli för mycket för min far. Han lider redan nog av sin situation som den är!”

Hon ser vädjande på mig och efter en kort paus, som för att ha en inre överläggning med sig själv, säger hon;
”Snälla bankiren – jag gör vad som helst, bokstavligen vad som helst - för att utverka anstånd tills dess pengarna kommer från Italien!”
”Ni kan inte mena allvar! Är fröken klar över vad Ni säger?” utbrister jag.
Rodnande slår hon ner blicken och säger på nytt;
”Jag gör vad som helst, bokstavligen vad som helst, för att rädda vår familj från vanäran av en vräkning!”
”Om Ni menar allvar så kanske vi kan komma fram till en lösning. Får jag fråga – vart har Ni sagt att Ni skulle gå, när Ni gick hit?”
”Jag sade att jag skulle hälsa på min väninna Sigrid. Vi umgås flitigt, då vi båda går på en konstskola tillsammans och känner varandra sedan vi var små.” svarar hon, svagt rodnande.
Vi skulle för övrigt ha åkt tillsammans till Paris i höst och sedan vidare till Grez-sur-Loing för att där förena oss med den svenska konstnärskolonien, men allt det är ju synnerligen osäkert om det blir av, som det nu ser ut…”
”Kan Ni lita på er väninna? Kan hon hålla tyst om saker Ni anförtror henne?” frågade jag uppfordrande.
”Ja, absolut! Hon är etthundra procent pålitlig. Fullständigt!”
”Bra! Då gör vi så här – jag hade tänkt gå upp i min våning, en trappa upp och ta något kallskuret min hushållerska gjort i ordning – men i stället skall vi båda gå på lokal och äta en tidig supé och även resonera om hur vi skall komma fram till en lösning på Er familjs problem.
Låter det bra?”
”Oh, ja! Bankiren menar alltså att det kan utverkas ett anstånd?”
”Det är ju det vi skall resonera om, villkoren för ett sådant. Förstått?”
”Jo, jag tror jag förstår…”
”Bra, utmärkt! Säg, behöver fröken meddela någon att vi går på lokal och kan bli sena?” frågar jag så.
”Nej, det händer att Sigrid och jag övernattar hos varandra ibland, så i och med att jag ”gått dit” är det ingen som undrar”
”Alldeles förträffligt! Då går vi ut på gatan och tar en droska till en lokal jag brukar frekventera, där har man även har utmärkta mindre rum man kan utnyttja för mer privata, enskilda samkväm.”

Jag hjälper henne upp och ledsagar henne ut ur kontoret och ned på gatan, där vi tursamt nog genast får tag på en hästdroska. Jag ger kusken order att köra till den restaurang jag har i sinnet och sittande bredvid fröken Morelli funderar jag på vilka möjligheter som just nu var på väg att öppna sig…

Väl framme vid lokalen, hälsas vi översvallande varmt välkomna av herr Du Pont, som tydligen i mig ser en flitig och spendersam gäst.
Vi hänger av oss. Jag hjälper fröken Morelli av med hennes cape och lämnar så den, plus min egen hatt och rock i garderoben.
Herr Du Pont väntar tåligt och på väg in i lokalen redogör jag för mitt önskemål om avskildhet, liksom diskret betjäning och källarmästare
Du Pont för oss bugande till ett rum, beläget en halvtrappa upp och försett med en stabil dörr som effektivt stänger ute det sorl som hörs i resten av hans etablissemang.

Han tar personligen hand om min beställning och på hans inrådan så enas fröken Morelli och jag om att ta in en kalvfilé med bearnaisesås, sparris och hummer - rätten hade för övrigt serverats på konungens kröningsmiddag - så sämre kan man ju äta.
Med tanke på de möjligheter som kunde öppna sig för mitt vidkommande, så beställer jag även in en flaska champagne - Bollingers halvtorra.
Det kan ju lätt tolkas som om jag vill ta ut saker och ting i förskott, men å andra sidan kan flaskan kanske underlätta att ”ta ut saker och ting”….

Måltiden förflyter under angenäma former, fröken Morelli blir mer och mer avspänd allt eftersom nivån i flaskan sjunker och när vi ätit färdig är hon ganska fnittrig, dock utan att vara berusad, bara angenämt glad.
”Jag hoppades det smakade?” frågar jag så.
”Ja, utmärkt – fantastiskt gott!” svarar hon leende.
”Förträffligt! Gläder mig! Då tänkte jag att vi skulle prata om desserten..”
”Prata om desserten?” hon skrattar till och fortsätter ”Nu förstår jag inte riktigt…?”
”Vi skall prata om Er, fröken Karin Morelli! Det är Ni som är desserten, nämligen!”
”Jag? Dessert? Jag förstår fortfarande inte vad Ni menar…?”
”Strax fröken Karin! Strax kommer Ni att förstå - förstå allt för väl - är jag rädd…” säger jag.
Jag tittar på henne och frågar;
”Ni nämnde tidigare ett uppskjutet bröllop…Ni har således – eller hade - en fästman, en trolovad?”
”Har! Jag har fortfarande min fästman Rutger, men då situationen blivit som den blivit, har vi fått skjuta på bröllopet – som skulle ha ägt rum i midsommar!”
”I Midsommar? Men Parisresan då? Skulle Ni ha åkt ensam, utan Rutger?” måste jag fråga.
”O, nej! Rutger skulle ha följt med, det skulle ha blivit en sorts försenad bröllopsresa.
Plus att han skulle ha fått en chans att öva upp sin franska…” tillägger hon med bedrövad röst.
”Jaha, jag förstår. Nu måste jag fråga – med det tänkta bröllopet så nära förestående – har Ni och Er fästman provat på ”den äktenskapliga lyckan” i förtid?”
”Provat på… Jag förstår inte riktigt?”
”Vad jag menar, fröken Morelli – har Ni gått till sängs med denne Rutger – innan bröllopet?”
”Vet Ni vad! Det har Ni verkligen inte med att göra. Sådana frågor finner jag kränkande.
Ja, skamliga!” utbrister hon bestört, förnärmat.
”Måhända så, lilla fröken, men nu är det så att om vi skall kunna komma fram till en överenskommelse, så vill jag poängtera att Ni har att svara på alla frågor jag ställer – liksom utföra alla befallningar jag ger Er, fröken Morelli! Har jag uttryckt mig tillräckligt klart.?

Hon tittar närmast förfärat på mig och säger så;
”Svara på alla frågor – och utföra alla befallningar…? Exakt så, är det vad Ni menar…?”
”Exakt så ja, bokstavligen – utan att hesitera ett ögonblick! Om Ni önskar så kan Ni vilket ögonblick som helst bryta överenskommelsen – och allt blir som läget är just nu. Förstår Ni? ”

Hon ser på mig och jag kan nästan ana hennes tankar…

”Varför ville Ni veta om jag gått till sängs med min fästman?” frågar hon så, nästan aggressivt.
”Jag ville helt enkelt utröna huruvida Ni var jungfru?” svarar jag rättframt.
”Jag kan då upplysa min herre om att jag gått till sängs tre gånger med min fästman!” svarar hon nu, trotsigt och med blossande kinder.
”Bra, utmärkt. Passar mig perfekt!” säger jag
”Vad då? Passar Er perfekt? Vad avser Ni med ett sådant uttalande?”
”Lilla fröken Karin, jag hade tyckt att det varit oetiskt av mig att begära att få ta Era tjänster i anspråk om Ni fortfarande varit oskuld!”
”Menar Ni…? Menar Ni att jag skulle…? Att Ni vill.. Tänker Ni…? ALDRIG!!!” utropar hon bestört och förfärad.
”Jo, det menade jag, fröken Morelli! Men eftersom Ni tydligen är så främmande för tanken, så bryter vi här. Jag kallar på en droska som kör Er hem! Vi glömmer allt som hänt i dag och så ses vi förmodligen aldrig mer. Blir det bra så?”

Hon sitter tyst, tankfull en stund och så lyfter hon blicken och ser på mig och frågar;
”Men överenskommelsen då? Anståndet…?”
”Vilken överenskommelse? Vilket anstånd?” svarar jag korthugget ”Jag förstår inte vad fröken talar om…?” fortsätter jag och börjar resa mig från bordet.

Hon ser på mig, avvaktande och så, mycket tyst, säger hon;
”Snälla, sitt ned igen – tala om vad jag förväntas göra för att uppfylla min del av överenskommelsen…?”
Jag sätter mig igen och säger;
”Fröken Morelli! Det hela är mycket enkelt – Ni skall bara göra vad jag säger till Er att göra, konstigare än så är det inte. För att precisera, Ni skall varje onsdag och fredag, klockan nitton, infinna Er i min våning – belägen en trappa över kontoret som Ni besökte tidigare idag – och där ställa Er till mitt förfogande för samlag.
Dessutom, utöver dessa båda veckodagar, skall Ni infinna Er vid de tillfällen jag låter kalla Er till mig. För att uttrycka det mycket rakt på sak, fröken Morelli, Ni skall ha samlag med mig ett flertal gånger per vecka – fram till den dag Er far kan reglera sin skuld!
Har jag uttryckt mig tillräckligt klart? Det finns inga tveksamheter i uppgiftens art?
Har Ni förstått till fullo, fröken Morelli?”

Hon rodnar djupt och stirrar ned i bordet. Så lyfter hon blicken och ser på mig och säger tyst;
”Jag har förstått och jag godtar uppgiften, såsom varande min del av överenskommelsen i att utverka ett betalningsanstånd för vår familjs våning.”
”Gott! Men för säkerhets skull - Ni är fullständigt klar över överenskommelsens innebörd?”
”Jag har förstått fullständigt. Jag skall ställa min kropp till Ert förfogande, för att Ni må utnyttja den för Er njutning, fram till den dag min far reglerar sin hyresskuld.”
”Korrekt uppfattat! Är detta Ert beslut, fröken Morelli, fattat av fri vilja?”
”Ja, det är det! Jag erbjuder mig frivilligt att ha samlag med herrn, när helst Ni så önskar, fram till den dag min fars hyresskuld är reglerad!”

Ett belåtet leende kommer på mina läppar och jag säger;
”Utmärkt, fröken Morelli! Utmärkt! Nu föreslår jag att vi far till min våning och avnjuter desserten!”
Jag reser mig och drar ut hennes stol och vi lämnar herr Du Ponts etablissemang, efter att ha hämtat cape, hatt och rock hos garderobiären.
Ute på gatan får vi strax tag i en droska och jag hjälper fröken Karin upp och stiger själv in i den täckta vagnen, efter att ha informerat kusken om vår destination.
Vagnen rullar mjukt gungande iväg, ackompanjerad av hästhovarnas klapper mot gatan.

Kvällen är så pass ljus att vi kan se varandra inne i vagnen, om än i ett mjukt dunkel.
Jag vänder mig mot fröken Morelli och säger så;
”Nu, fröken Karin, vill Ni vara vänlig och dra upp kjolen. Hela vägen upp på höfterna tack!”
Hon ser överraskad på mig och jag ser hur protesten växer fram i hennes mun, då hon inser att just nu - i detta ögonblick - har överenskommelsen gått i verkställighet.
Utan ett ord böjer hon sig framåt och fattar tag om kjollinningen och för den uppåt. När linningen kommer i nivå med knävecken, reser hon på underlivet och för kjolen så högt upp att den ligger samlad över den övre delen av hennes lår. Hon har varit förståndig - och förutseende nog - att även passa på att dra upp underkjolen.
I det mjuka ljuset inne i vagnen kan jag nu betrakta hennes strumpklädda ben, de smala strumpebanden och hennes spetskantade underbyxor. Hennes lår lyser vita i dunklet och jag sträcker fram handen och smeker högerlårets mjälla hud.
Min hand går vidare, söker sig till insidan av låret stryker varsamt upp och ned. Så vrider jag mig mot henne så jag kan lägga båda händerna på hennes knän och särar mjukt, varsamt på dem.
Fröken Morelli protesterar inte, låter allt ske, undergivet – kanske uppgivet…?
När hon så fått sina ben särade rätar jag på mig och börjar nu med vänsterhanden smeka hennes kön. Mjukt, varligt smeker jag. Mina fingrar är som fjärilsvingar, knappt förnimmbara men ändå så påtagligt närvarande. Mjukt, mjuk och ytterst varligt smeker jag hennes kön utanpå hennes underbyxor. Aktar mig nogsamt för att gå för burdust fram.
Med vänsterhandens långfinger känner jag skåran i könet och ytterst varsamt börjar jag dra mitt finger upp och ned. Långsamt, nästan lojt så glider mitt finger fram utanpå tyget.
Upp och ned, upp och ned… Fram och åter…

Så, till min tillfredställelse hör jag hennes andhämtning bli tyngre, ändra rytm och jag kan plötsligt förnimma hur tyget jag stryker börjar fuktas.
Jag pressar då mitt finger något in i skåran, fortfarande lätt, men ändå mera påtagligt och fortsätter min rörelse. Upp och ned, upp och ned… Fram och åter…

Plötsligt stannar vagnen, vi har nått vår destination.
”Ni kan dra ned kjolen nu, tack!” säger jag och stiger ur vagnen för att betala kusken.
När det är gjort så sträcker jag fram handen och hjälper fröken Morelli ned ur vagnen och ledsagar henne fram till min port och vidare upp till våningen.
Vi stiger in och jag tar hennes cape och handskar, för att sedan hänga av mig mina ytterplagg.
Jag ber henne stiga på genom en inbjudande gest mot min salong, där jag ber henne sitta ned i soffan. Sedan går jag bort till det stora svarta ekskåpet och plockar fram en flaska portvin och ett par glas i handslipad Bömisk kristall.
Jag häller upp och sträcker fram ett av glasen, samtidigt som jag leende säger;
”Välkommen hit fröken Morelli! Får jag föreslå en skål för ett stimulerande samarbete!”
Hon lyfter sitt glas och skålar tyst, men kommenterar inte min fras.
Vi dricker tysta ur vårt portvin och när det är gjort säger jag;
”Så, min bästa fröken – låt mig nu invitera Er till det rum där Ni kommer att tillbringa den mesta tiden, under den period som vår överenskommelse varar. Den här vägen om jag får be!”

Jag går före henne och öppnar en av salongens höga dörrar och gör en inbjudande gest.
Hon stiger in genom dörren och kommer in i mitt sovrum.
Centralt placerad står en stor dubbelsäng, med en hög, skulpterad mahognygavel vid huvudänden. Gaveln är försedd med två höga sängstolpar. En liknande, men avsevärt lägre gavel finns på sängens fotände, där två pendanger till huvudgavelns stolpar finns. De fyra stolparna bär i sin tur upp en sänghimmel i röd sammet.
Rött är för övrigt rummets huvudsakliga färg; röda sidentapeter, en röd fåtölj, en röd taburett vid sängens fotände och röda glasskärmar på nattygsbordens elektriska lampor.
Ett stort skåp i kinesiskt lackarbete står utmed ena långväggen och på var sida om detta röda skåp hänger ett par oljemålningar, båda föreställande några nakna, badande dalkullor.
Jag kom över tavlorna av en händelse, då konstnären var i behov av pengar för en utlandsresa.

”Så, fröken Morelli, kan jag ta dräktjackan kanske?” säger jag och sträcker fram handen.
Hon ser på mig, skyggt som en rådjurshind, men börjar tveksamt knäppa upp snörmakeriet som håller samman jackan. När hon är klar så tar hon av jackan och ger till mig, som hänger den över fåtöljryggen.
”Då kan fröken fortsätta med blusen, tack!” fortsätter jag, uppfordrande.
Hon blir blossande röd, men börjar knäppa upp knapparna vid manschetterna och övergår så till de knappar som håller ihop blusen. Långsamt, en knapp i taget knäpper hon upp blusen, men till sist är den ändå uppknäppt.
”Såja, blusen nu, tack!” säger jag och håller på nytt fram handen och med rodnande kinder ger hon mig plagget.
”Ni kan fortsätta med kjolen” driver jag på.
Med samma tvekan knäpper hon upp knapparna i kjolens sida och låter den falla till golvet.
Under har hon en vit underkjol, som hon till min förvåning självmant knyter upp bandet på, så den lossnar och kan falla till golvet även den. Hon kliver ur kjolarna och står nu i vita strumpor, snörliv med strumpeband och underst ett vitt linne.
”Får jag fråga – finns här en toalett?” frågar hon så.
”Givetvis! Genom dörren där!” säger jag och pekar på badrumsdörren. Hon försvinner in i badrummet och jag passar på att ta mig mina kläder och sätta på mig en röd morgonrock.
Jag har precis blivit klar när fröken Morelli kommer ut från badrummet.

”Då kan vi kanske fortsätta då?” säger jag men blir avbruten av att hon säger;
”Kan vi inte släcka ljuset? Jag har aldrig visat mig naken för en man!”
”Inte? Men Ni hade ju varit tillsammans med Er fästman – tre gånger till och med!” utbrister jag.
” Ja, det är sant, men då hade jag nattlinne på mig och vi hade mörkt i mitt rum!”
”Nattlinne på Er..?”
”Ja, jag drog upp nattlinnet när han skulle… När vi skulle…”
”När han skulle sätta in sin penis i Er?” fullbordar jag hennes mening, brutalt.
”Ja, när han skulle sätta in den i mig, så drog jag upp linnet. Han såg mig aldrig utan kläder!”
”Men det tänker jag göra, förstår fröken! Kom hit och vänd ryggen till, så skall jag knyta upp snörlivet!”

Hon kommer fram till mig och vänder ryggen till och jag knyter upp rosetten i ryggen och börjar lossa bandet i snörlivet och kan strax, efter att ha knäppt loss strumporna, dra det upp, över hennes huvud och slänga det på golvet.
Nu återstår bara strumpor och linne, innan hon är naken.
Naken och utlämnad.
Jag rullar ned strumporna och tar av dem, för att sedan, fortfarande stående bakom henne, ta tag i nederkanten på linnet och dra upp det och av det. Jag backar lite och sätter mig på kanten av sängen, då jag lägger märke till hur hon sätter händerna för att skyla bröst och sköte och säger därför;
”Vill fröken Morelli vara snäll och sära på benen och böja sig fram, med händerna på smalbenen!!”
”O, gud! Måste jag…?”
”Ni vet att Ni mycket väl kan gå i vilket ögonblick som helst, eller hur?”

Hon flyttar isär fötterna ett stycke och skall till att böja sig, när jag säger;
”Bredare! Sära rejält på benen!”
Hon lyder och ställer fötterna en dryg halvmeter isär och böjer sig så fram och griper tag i sina smalben. Resultatet blir ju en otroligt utmanande pose, där hennes skinkor, anus och sköte blottas framför mig.
Jag lägger händerna på hennes runda skinkor och smeker, kramar och låter mina tummar glida in mellan skinkorna och smeka den mjuka huden. Så för jag upp handen mot hennes sköte och låter långfingret glida in mellan hennes blygdläppar och jag drar långsamt fingret fram och åter mellan blygdläpparna, utan att föra in fingret i henne.
”Vänd på Er!” säger jag sedan ”Jag vill känna på Era bröst. Vänd Er om och lägg dem i mina händer!”
Hon gör så och böjer sig på nytt och rodnande placerar hon sina toppiga, välmatade bröst i mina uppvända handflator.
”Se mig i ögonen!” befaller jag och medan jag ser henne djupt i ögonen så kramar och smeker jag brösten en kort stund.

”Nu fröken Morelli, lägg Er på rygg på sängen och ta tag vid knävecken och dra benen uppåt och utåt!”
”O, snälla… Inte så… jag skäms så förfärligt redan. Att lägga mig så skulle vara otroligt skamligt. Då kommer jag ju att visa upp min muff!”
”Vad hette det, sa Ni?” undrar jag förvånat.
”Min muff! Ni vet en sådan som man stoppar händerna i på vintern…?”
”Jo, jag vet – passande beskrivning!” skrattar jag och tillägger ”Det är bara det att frökens muff kommer strax att få något annat stoppat i sig, eller hur?”
”Ja, jag förstår det…” svarar hon tyst.
”Seså! Ligg som jag sa nu!” säger jag med skärpa i rösten och våldsamt rodnande griper hon tag om sina ben och dra dem så att hennes kön, hennes ”muff” exponeras fullständigt.

Jag går ned på knä och kysser insidan på hennes lår. Mjuk silkeslen hud möter mina läppar och min tunga. Jag säker mig uppåt och när min tunga berör hennes blygdläppar rycker hon till, men då jag för in den mellan läpparna så gör hon en ansats att skjuta fram underlivet och jag hör ett otydligt mummel. Jag för in långfingret mellan hennes blygdläppar och det glider in mycket lätt, till min förvåning flödar hon redan av sina safter.

Jag reser mig upp och ser ned på henne och säger;
”Ni tycker det här är obehagligt, skamligt, eller hur?”
”Ja, fruktansvärt! Olidligt helt enkelt…”
”Ändå njuter Ni?”
”Njuter? Hur kan Ni påstå något sådant? Det är ju alldeles befängt!”
”Fröken Morelli! Er kropp avslöjar Er! Ert sköte, Er ”muff” är så fuktig att det nästan sipprar
ur Er! Ljug inte för mig – erkänna nu!”
”Ja, jag kan inte hjälpa det! När Ni tvingar mig att göra så här, stå så här… När Ni kramar mina bröst och sätter in fingret så där - så blir jag upphetsad! Och tungan, tungan… det var otroligt! Jag rår inte för det! Jag skäms - men jag tycker om det!”
”Det gläder mig! Då tror jag att Ni kommer att tycka om nästa moment också!” säger jag och tar av mig morgonrocken och låter min kraftigt erigerade penis komma till synes.

”O, nej!” utbrister hon. ”Skall Ni sätta in den där i mig? Det går aldrig, aldrig! Den är för stor, det kommer aldrig att gå!”
”Dumheter!” säger jag och ställer mig på raka armar över henne och riktar in mig mot hennes sköte. ”Det går alldeles utmärkt!”.
Jag avancerar och spetsen på min lem når hennes skåra.
I nästa ögonblick glider jag in i henne…

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ännu en utflykt till stan…	Bdsm	4.1	23/11-07
Tre Slavinnors straff	Bdsm	3.3	23/11-07
Massören	Heterosex	3.9	23/11-07
Shoppingtur två	Bdsm	3.3	23/11-07
Shoppingturen	Heterosex	3.7	23/11-07
Mäster och jag. Del 1	Bdsm	3.1	22/11-07
Nya leksaker	Gruppsex	4.1	14/11-07
Pastorns förberedelser	Bdsm	2.7	14/11-07
Pastorn återvänder.	Bdsm	3.3	14/11-07
Pastorn kommer	Bdsm	3.1	14/11-07
Det röda rummet, del 2	Heterosex	3.5	14/11-07
Det röda rummet	Heterosex	3.8	14/11-07
Sultanen av Karanpu skriver på nytt	Första gången	3.5	14/11-07
Sultanens brev	Första gången	4.2	14/11-07
Smärtornas Hus	Bdsm	4.2	13/11-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.