Otrohet 2

---

---

Susans ögonfransar ligger stilla utmed kinden, det ser ut som om hon har somnat.
Förra kvällen blev sen, igen. Hon kom säkert inte i säng förrän efter två på natten, sedan raskt upp igen vid sextiden för att åka iväg till jobbet.
Nu sitter vi här efter en intensiv dag tillsammans.
Tror knappt att det är sant.
Ibland får jag nypa mig i armen.
– Okej, sa hon uppbragt en dag, jag har svårt för att erkänna det här för mig själv. Det är inte lätt ska du veta, att plötsligt få sådana här känslor i livet. Jag visste först inte vad det var för något! Jag blev invaderad!
Jag såg på henne.
– Men vet du nu då? Vad det är menar jag.
– Ja! Jag gör väl det...
Och blicken ned i bordsskivan och handen som mekaniskt släppte och greppade en kaffekopp.
– Skäms du? min fråga var självklar. Ångrar du dig?
– Nej, det gör jag inte.
Svaret kom utan tvekan.
Hon kramade örat på koppen.
– Men vi måste sköta det här snyggt, det får inte på något sätt komma ut. Då är vi rökta. Både du och jag.
Hennes ögon lyste till.
– Och min sambo skulle bli galen om han fick veta, bara så du vet. Han har ett hemskt humör, blir som en kanon! Usch, usch.
Jag svalde.
– Har du något annat förslag hur vi ska lösa det här då? Ska vi strunta i det vi känner?
Jag suckade till men menade det faktiskt. Det kanske var bäst trots allt?
– Bara vara vänner...
– Jaså, är det det du vill? Är det så du känner? Ett slags sympatiförhållande! Hon såg argt på mig. Nästan reste på sig.
– Är du så feg av dig? Det trodde jag inte om dig!
– Självklart inte, svarade jag snabbt, men det blir inte så enkelt för oss. Det här.
– Äh, hon såg bort. Vi tar en dag i taget, så får vi se.
Och jag kände hennes hand som försiktigt trevade efter min.

Lunchen är just klar då det plingar till på dörren.
Jag går till ytterdörren med lätta steg.
Ett välbekant ansikte står och tittar upp på mig under lugg, en liten flickas ansikte i dag igen ser det ut som.
Jag säger ingenting, bara ler och lägger mina armar runt om hennes hals.
Vi börjar att kyssas, långsamt och innerligt, och vi blundar och jag njuter kolossalt av att känna hennes varma våta tunga åla sig runt min, som ett smäckert ostronkött suger hon sig runt och får mig alldeles att tappa besinningen.
Alltid då vi kysser varandra tänker jag samma tanke; otroligt, att jag fick rätt. Att min tankevilja bar mig hit.
Men det har tagit tid.
Den första kyssen stal jag.
Bara några meter utanför hennes hem.
En sen oktoberkväll utomhus medan månen tittade fram mellan disiga svävande moln och asfalten var våt.
Vi satte oss i bilen och höll varandra i handen.
Jag undrade om hon verkligen höll av mig.
Vad var det då som hindrade henne från att kyssa mig?
Varför ville hon inte?
– Jag kan inte, sa hon svagt.
Då vi låg ned och kramades och plötsligt kunde hon resa sig och säga:
– Vi kan inte ligga så här längre. Nu går vi och äter något!
Bedjande blick.
Eller också:
– Nu åker vi och tittar på något!
Huvudet på sned.
Vill du inte ha mig? tänkte jag sorgset och drog mig undan.
Och som alltid, då jag kränkt och sårad tog ett steg tillbaka, undvek att röra henne, blev tystare och mer tillbakadragen närmade hon hon sig mig med skygg blick.
– Är du arg?
– Nej då, mitt svar var stillsamt. Men jag blir trött på det här.
Episoden i bilen slutade med att jag besviket drog mig undan och ville åka hem.
Hennes hand om min övertalade mig att stanna.
Hur jag vältrade mig över på hennes sida av bilen, satte mig gränsle över henne, tog ansiktet mellan mina händer och viskade:
– Hur ska det bli?
Då hennes ögon såg in i mina, ödesmättade och förfärade, överrumplade jag henne.
Böjde mig över henne och kysste försiktigt hennes läppar. Touchade henne.
Hon svarade med en iver som förvånade mig.
Munnen öppnades försiktigt och utan att tveka lät jag min tunga glida in.
Vi kysstes i timmar.
Åt och sög på varandra som besatta.
Stannade av endast i korta pauser för att hämta luft.
– Kan inte andas, hörde jag henne säga med panik i rösten och så sökte hon sig åter mot mig.

Nu kysser vi varandra åter utan sans. Lunchen hinner bli kall.
– Vem bryr sig om mat? säger Susan snabbt.
Till slut ger vi upp och tittar andfådda på varandra innan vi brister ut i skratt.
– Hej förresten!
Och mina händer flätas in i hennes och jag bara tittar på henne som om jag aldrig kan få nog trots att vi träffades senast i natt.
Men det är som om jag aldrig kan få nog.
Susan lägger sina händer, fortfarande med mina inflätade i hennes, mot sina kinder.
– Känn! De är riktigt kalla, nu börjar vi känna av hösten på allvar.
Och jag stryker mina nävar över hennes hud, nickar, och undrar om jag måste ta fram värmande vantar och halsdukar.
För första gången i mitt liv känner jag mig inte längre alldeles ensam i min botten, en hetlevrad tvillingsjäl har trängt in i mitt liv och jag kan inte värja mig. Vill inte det. Bara öppna mig mer och mer, dra in henne i mitt liv.
Jag ler förtjust mot Susan.
– Berätta nu om din dag!
Och jag tar emot det färska brödet som har dinglat i en liten påse på hennes tunna handled. 
Och då jag gör det kan jag inte låta bli att blinka till.
Det var som sagt inte många timmar sedan vi sågs. Det gnistrar om oss. Som om vi är elektriska, tillhör samma krets av kittlande energi. Nattens intensitet finns fortfarande kvar i vår hud.
Den minns famntagen och den rodnar.
Hur vi blir ett av dessa sammandragningar av extas då våra munnar ständigt närmar sig, öppna, varma och fulla av tillit.
Och Susan drar ned blusen och blottar ett kärleksbett intill det ena bröstet, ett ilrött sugmärke.
– Jag får ha på mig stora tröjor de närmaste dagarna för att inte min sambo ska märka det, säger hon lite förargat. Du får slita bita mig så där...Det kan ställa till problem för mig.
– Det sa du inget om i går kväll, svarar jag.

Regnet forsar ned över oss. Våra stövelklädda fötter smattrar över den blöta mörka asfalten, paraplyet täcker nätt och jämt våra huvuden och jag kämpar febrilt för att hitta portnyckeln så att vi snabbt kan rädda oss in undan skyfallet.
De envetna regndropparna är som små isflisor mot huden.
Jag hittar nyckeln och plockar med vala fingrar fram den ur regnrockens ficka.
Frustande springer vi trappan uppför de tre våningsplanen.
Vi flåsar högt.
Susan tar sig för mellangärdet.
Men vi hinner inte mer än att komma innanför dörren förrän jag snabbt vänder mig om, drar igen ytterdörren och låser.
Jag lägger mina händer om Susans stelfrusna ansikte och vi börjar att varsamt kyssa varandra varma.
Tungorna leker vilt.
Blir hel nu.
Hon lägger sina händer runt mitt huvud, låter dem glida ned till nacken och pressar mig närmare henne.
Våra djupa kyssar påminner ibland om frustrerade brottningsmatcher, ibland om stilla rortag på en blank sjö.
Aldrig att jag har kysst en människa så mycket som jag har kysst henne.
Aldrig har jag lidit så.
Händerna om hennes ansikte...
Det är först nu som jag verkligen inser vad det innebär att bli kysst, vilken helande och läkande process det är.
Hur viktig en annan människa kan bli. Hur innerligt jag saknar det vi har tillsammans de dagar då vi inte möts.
Hennes smaker är vidunderliga. Hennes dragningskraft så total.
Det är farligt farligt.
Då hon står framför mig dras jag mot henne, hennes halvöppna mun, hennes dofter som strömmar emot mig.
Jag tycker att hon är så levande, så vacker.
Jag har aldrig varit med om maken.
Jag vill in i hennes mun.
In i hennes kropp.
Ibland värjer hon sig och säger att:
– Det är bra för den här gången nu.
Ler överseende mot mig, som om vi har gjort något fel.
– Nu dricker vi te!
Ibland blir hennes ögon tunga och egendomliga i färgen och hon kysser mig längre än vanligt med något som nästan tyder på fanatism.
Jag ryser särskilt då hennes tunga glider över min hals och då hennes små taggiga tänder nafsar mig i nacken.

Vi sätter oss ned vid det lilla cafébordet som står i köket.
Jag tänder ett stort vitt stearinljus och sedan gör i ordning starkt te med mycket salvia i.
Vi dricker flera stora koppar av det stärkande örtvattnet och ler förtjusta mot varandra.
Vi dricker bara te då vi möts. Några andra starkare drycker än så behöver vi inte och det fyller mig med en inre skimrande lycka.
Min hand stryker tacksamt över hennes kind.
Susan torkar sitt hår med en liten handduk och gnider kinderna så att de glöder.
Hon drar efter andan och ser innerligt på mig.
Vi pratar länge om intrigen.
Om regissörens rättspatos.
Vi har varit på bio och sett en film som fick oss i en viss stämning.
Efter filmen beslöt vi oss för att ta en uppfriskande promenad.
Halvvägs på den kom den överraskande störtskuren.
Och nu sitter vi här.
Jag kokar upp ett vattenbad på spisen.
Jag placerar en djupblå tallrik ovanpå kastrullen och häller försiktig ned en deciliter av den väldoftande oljan.
En intensiv doft av bergamott fyller köket.
– Ah! Susan drar intensivt in den friska doften och kan inte låta bli att sticka ned ett finger i oljan.
Hon drar sedan med fingret över sin kind och sniffar försiktigt på fingret, kan inte låta bli att doppa tungan på fingerspetsen.
–Underbart! säger hon högt.
Jag ler och går ut till badrummet.
Det varma vattnet forsar ymnigt ur kranen. Det kakelklädda utrymmet ångar av väta.
Jag häller ned olivolja i badet, grovt salt, citronsaft och lite badskum.
Jag hojtar inifrån badrummet att badet börjar bli klart nu.
Susan kommer trevande ut i hallen och kikar in i badrummet.
Hennes hår har blivit rufsigt av regnet.
–Nu ska vi hoppa i badet så att vi inte blir förkylda av regnet, säger jag uppmanande och drar av mig tröjan.
Hon ser på mig då jag häktar av bh:n. Brösten putar mot henne och jag ser och hon ser att hon vidrör dem med sin blick.
Det gör hon alltid.
–Prinsessorna! brukar hon säga och muntert kyssa bröstvårtorna. Mina rara prinsessor!
Och hennes hand som kramar om dem, lite hårdare. Med självklar äganderätt.
Jag sträcker på mig, putar gärna på mina behag eftersom jag älskar då hon uppmärksammar mig, begär mig.
Och att hon nuförtiden inte skäms det minsta för det.
Tvärtom!
Hon är väldigt stolt att hon kan vara okonventionell.
– Det är en del av min personlighet, säger hon och ser orädd ut då.

Nu står hon fortfarande där och hänger vid tröskeln då jag klär av mig plagg efter plagg.
– Kom igen nu då! säger jag, lite högre denna gång.
Jag känner på badvattnet med ena foten och rycker till. Det bränns.
Jag häller på lite mer kallt vatten och ser att Susan drar av sig sina plagg med en tveksam försiktighet.
Hon lägger sina kläder i en liten hög på golvet. Hennes axlar hukar sig.
Så bara står hon där. Oförmögen att agera.
Men då hon till slut lägger sig ned i vattnet, efter att först försiktigt ha suttit ned på badkarskanten och betraktat mig, då hon sträcker på sig och låter de slanka benen ligga utmed badkarskanterna, intill mina axlar ser hon ut som en from sjöjungfru som vilar på det vita molnskummet.
Hon blundar.
Bröstena flyter som små välformade öar framför mig och vattnet plaskar över badkarskanten då jag försiktigt närmar mig henne, då jag biter i hennes nakna skuldra.
–Aj, säger hon.
Men hon ler då hon säger det.
Och då jag sätter mig gränsle över henne tar hennes händer genast ett kraftigt tag om min bakdel och kramar den ivrigt.
Våra munnar möts igen med en stor beslutsamhet.
Kyssarna djupnar.

Badrummet vilar i mörker. Endast några värmeljus i blå glas fladdrar på handfatet och golvet. Jag har satt på en skiva klassisk musik. Annars är det tyst. Stilla. Mäktigt. Doften av citronen. Strimlor av färsk rosmarin som Susan har hackat ned.
Och närvaron av henne.
Dova cellostråkar fyller oss med nytt liv.
Det varma helande vattnet får oss att coola ned, nästan domna bort.
Jag fyller ideligen på med nytt hett vatten. Susan kan aldrig få det nog varmt.
Då vi nästan har somnat vet vi att vi måste upp.
Tillbaka till verkligheten.
Jag tömmer ut vattnet ur karet, sätter på duschen och sköljer oss bägge rena från skummet.
Våra kroppar blänker av oljan.
Då vi står där bakom duschdraperiet med duschen strilande över våra kroppar kan vi inte låta bli att kyssa varandra igen. Jag hänger upp duschslangen så att vattnet forsar över oss, över våra huvuden, lägger åter mina händer runt hennes mjuka ansikte och våra tungor möts på nytt.
Vi kysser varandra andfådda.
Vi pressar våra kön mot varandra och jag hör att Susan gnyr i mitt öra.
Jag räcker henne en handduk och vi torkar oss nödtorftigt torra.
Det droppar från våra kroppar och håret då vi tar oss in i sovrummet och det blir som avgjutningar i den gamla parketten, vita suddiga fläckar som inte går bort.

Den mörkblå rullgardinen är nere till max. Rummet badar i mörker. Jag tar med mig värmeljusen, placerar dem på bokhyllan och sätter på en ny cd-skiva. Denna gång en finstämd cd med Bach.
Rummet ser ut som en teaterscen, där vi båda är aktörerna.
Publiken finns utanför.
Även om den är osynlig.
Men en gång, vid ett av våra möten, sa Susan:
– Jag ser någon stå där och stirra, sa hon och pekade mot fastigheten på andra sidan gatan, mot balkongen där några ungdomar stod som mörka diffusa skuggor.
Det såg ut som om hon kunde ha rätt.
Hon skylde sig snabbt med ett lakan och satte sig tvärt upp i sängen.
Jag la armen om hennes midja och skrattade mest.
– Låt dom titta om det roar dem!
Hon nöjde sig inte med det utan smög hukande ut i hallen, plockade fram sin lilla kikare och placerade sig på sängen med stel nacke och med något blankt i blicken. Kinderna glödde.
Hon såg ut som en hök där hon satt.
– Det ser ut som de tittar hitåt! sa hon upphetsat.
Och faktiskt, hon hade rätt.
Vi tittade på varandra och föll, liksom den gången i somras då vi blev ertappade, i skratt.
Sedan den gången är jag mer noggrann med att dra ned rullgardinen till fönsterbrädan.

Susan har lagt sig i sängen. Tungt på mage med armarna loja över huvudet. Hennes hud doftar varm och citrusfrisk mot mig. Hon väntar, vet vad som nu ska komma.
Jag ser först på hennes vackra blanka timglasformade kropp, den smala midjan, axlarna, höfternas rundning och nästan ryser. Hon är så vacker, urkvinnlig.
Jag hämtar den varma oljan i köket, doppar försiktigt med fingrarna i den för oljan är het. Sedan börjar jag att med cirklande rörelser att massera hennes rygg. Det kraftiga skulderpartiet, den smala midjan och de breda höfterna med den väldigt kvinnliga och inbjudande rumpan. Då jag låter mina fingrar glida nedåt, mot insidan av hennes lår i försiktiga rörelser, rycker hon till i små spasmiska rörelser.
Hennes underliv pressar sig mot lakanet.
Jag ler för mig själv.
Då vet jag att det är dags.
Jag vänder varsamt på henne och utan att jag behöver uppmana henne särar hon brett på låren och för min hand mot det dunkande könet.
–Snälla, ber hon.
Ögonen är alldeles blanka.
Jag väntar och fortsätter att utforska hennes mjuka höfter med mina händer. Huden är så mjuk. Hon har bruna födelsemärken, ett på höften och flera på skuldror och axlar.
Jag kysser sakta stället där könshår och hud möts och njuter inom mig då jag äntligen får vidröra hennes allra ljuvligaste och heligaste kroppsdel.
Hon smakar fantastiskt.
Hon är alltid så våt och varm.
Min tunga är som fastklistrad i hennes kött. Hon tillhör bara mig nu. Jag slickar henne långsamt och länge med tungan så maximalt bred det bara är möjligt. Den ska vara sträv och uthållig. Tålig. Vänlig, varm och krävande. Det är det hon gillar allra mest.
Men också att jag är lite hårdhänt.
Dominerar henne. Kränga lite med den.
Och jag har ingen brådska.
Då jag hör hennes andhämtning öka och då hon åter pressar min hand mot sitt kön kan jag inte hålla mig.
Jag kör upp flera fingrar i henne, gnider insidan av henne ganska omilt och passar sedan samtidigt på att överösa hennes mun med blöta djupa kyssar.
Hennes hand trevar mot mig, åker utan att be om lov in i mig med en sådan kraft att jag biter henne i halsen.
Jag kommer aldrig att glömma hur hon låter då, hur jag låter då, då våra sinnen är så upphetsade av varandra att det enda som återstår är våra tunga andhämtningar, små stönliknande ljud som jag aldrig trodde att vi skulle kunna frambringa tillsammans.
Vi är bara djur.

Jag ber henne att försöka. Smaka på mig. Det är inte farligt. Och i kväll gör hon det, i kväll vill hon.
Med bultande hjärta och flämtande andetag lägger jag mig tillrätta i sängen, bland de skrynkliga oljiga lakanen.
Jag känner hennes mun vidröra mig, den spetsiga våta tungan borras direkt in i mig som en hal projektil, in i allt mitt våta och den sällsamma känsla jag får då, av att ha min älskade så nära får mitt hjärta att alldeles brista samman.
Åh, så hon slickar. Intensivt, hungrigt. Länge.
Hon är så nära.
Hon är för nära.
Samtidigt vill jag ha henne ännu mer, ännu längre in.
Sluta aldrig.
Jag klöser med händerna i hennes hår och pressar huvudet hårt mot könet. Nästan river henne.
Tårarna rinner utan hejd nedför kinderna.
Min hals är tjock av rörelse.
Och då tungans vilda rörelser alldeles får mig att tappa vettet brister min självbehärskning och jag skriker rätt ut, som om jag kastas ut på nytt i existensens universum.
Det låter som ett avgrundsvrål.

Då jag efteråt vilar på hennes arm och vi har kommit till sans kan jag inte låta bli att ömt fråga henne medan jag smeker bort en blöt hårslinga från hennes ansikte:
–Var det då så farligt det här?
Hon har ju passerat en fysisk gräns i kväll, den allra sista mellan oss.
Det tysta svaret kommer genast:
– Nej, inte alls. Det här är det bästa vi någonsin har gjort.
Jag reser mig halvvägs upp och betraktar hennes lugna tillfredställda ansikte med förhoppning.
– Säkert?
Hon nickar stilla.
–Hur smakade jag då?
Jag väntar spänt.
Hennes ögon ser oavvänt in i mina och säger utan att tveka:
– Perfekt, som en solig veteäng. Det här vill jag definitivt göra om.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Otrohet 2	Lesbiskt	2.9	23/10-07
Otrohet 1	Lesbiskt	3.4	21/10-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.