Otrohet 1
Utanför råder värsta ovädret.
Mörka moln, den här underliggande kraften som har legat som ett hot över oss hela dagen, den tryckande, kväljande väljer nu att få sitt utbrott.
Det har blåst upp ordentligt under den tid som vi har suttit i mitt kök med öppet fönster.
Skam den som ger sig.
Susan sitter mitt emot mig med ett försiktigt drag i ansiktet.
Händerna är nervöst knäppta till en hård klump, ligger där på köksbordet som en sköld mellan oss.
Förtjusta reser vi oss upp ibland. Då håller jag om henne. Lägger armen om hennes midja och trycker till.
Känner den mjuka väna kvinnligheten slå emot mig, slå ut som en blomma.
Hon tycker att det här är roligt, oroande, samtidigt föser hon undan mig, får mig att känna mig dum.
Så lite värd är din ansträngning!
Nu slutar jag med det här, vet jag att jag tänkte.
Den här bearbetningsprocessen suger, går mig på nerverna. Den är inte ärlig.
Och jag försökte att se henne i sämre dager, jag försökte upptäcka skavanker på henne för att min lust skulle avta. Såg på hennes svala ansikte, de gråa lugna ögonen där ivern brann längst därinne, hur hon log mot mig. Förhoppning. Leendet som stiger. Bättras på.
Förhoppning, ja.
Jag kan inte hitta något annat ord för begeistringen. Den här vindlande sökande kraften som triumferar, berättigar och förklarar vår existens.
Varför det överhuvudtaget ska vara värt att kämpa.
Inte kunde jag upptäcka några skavanker.
Snarare tvärtom.
På lunchen, gick hon och jag en promenad. Ensamma. Och jag fick med henne till kullen vid tornet, gamla vattentornet med romantiska stenmurar omkring.
Efter mycket tjat, sitta ned vid ett vajande björkträd. Sitta nära. Hålla handen. Inflätade fingrar.
Smeker armen. Känna doften.
Hur kändes det?
Ansträngt.
Och svårt.
Det här finns också mellan oss, motståndet.
Avståndstagandet.
I varje fall från hennes sida.
Hon vacklar verkligen, än hit och dit.
Slits mellan skulden och begäret.
Jag kan riktigt känna hur kampen pågår inne i henne.
Hur hon strider med sig själv.
Att hon befinner sig vid ett vägskäl och inte vet hur hon ska agera.
Men den nya kraften är alltför lockande.
Hon är på väg att gå mot mig, att följa mig men ändå gör hon motstånd, in i det sista.
Det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till henne.
Vad min roll i det hela ska bli, hur mycket påtryckare jag kan tänkas vara utan att det stör eller blir alltför uppenbart.
Min blick in i stenmuren, återigen ett starkt tvivel: Hon undanhåller glöden.
Då blir det tröttsamt.
Till slut reser vi oss upp från vår plats. Går ett tag med sammanflätade fingrar. Sedan säger hon förskrämt:
– Nej, någon kan se. Det här kan vara farligt för oss.
Alltid något.
Efter måltiden i köket där ovädret huserar utanför håller jag hennes hand. Hon låter handen ligga kvar i min, hon till och med kramar den. Men säger ideligen att nu måste hon åka hem.
Samvetet tynger henne samtidigt som hon tvekar.
Och stannar lite till.
Vi går ut på balkongen. Vätan slår emot oss. Ute strömmar vattenmassorna ned. Åskbuller. En väldig kraft som bedövar och imponerar. Som ett hav översköljer oss. Vita arga blixtar. Vad livet ändå är starkt.
Jag står bakom henne, håller om hennes midja, mage. Då mina händer vill uppåt, mot hennes runda bröst, om hon visste min längtan. Då jag ligger ned i sängen och inte kan sova och huvudet är fullt av henne. Av henne. Som en sjukdom, en film som aldrig slutar att rulla. Meter efter meter, kväll efter kväll.
Hon går igen hos mig, hon är en förbjuden lockande frukt att bita i.
En längtan jag aldrig kan bortse från.
Hon gör ont, blicken av henne gör ont.
Då min enda längtan är att lägga min mun mot hennes bröst, att låta läpparna omsluta dem. Den sugande känslan, sprittningen i kroppen. Hur läpparna vill omsluta henne, hur de inte vill annat än att ta henne. De styva bröstvårtorna, breda, knoppande. Ljusröda och varma. Hur de sväller i min mun, hur de retas av min vilda beröring.
Jag vill fullständigt krossa henne med min eld, göra henne galen och triumferande.
Men vad är det hon gör?
Ja, hon lägger händerna resolut på plats. På magen. Då jag fortsätter, famlar efter hennes händer tar hon plötsligt initiativ, flätar in sina händer i mina, så står vi bara där. Mitt i ovädret. Hennes fuktiga fasta händer i mina. Hud som gnids mot hud. Det är underbart. Jag kysser henne på den bara skuldran. Biter henne litet och undrar, hon doftar så gott, om hon använder parfym. Jag känner att hon inte gör det, men det är menat som en komplimang. Hon doftar så rent, fräscht. Som nytvättade lakan, smekta av sommarvinden.
Sedan måste hon gå. Åka sin väg med skulden svepande om sig.
På kvällen får jag ingen ro, dagens samvaro med henne de andra på jobbet, en slags teater där jag hela tiden måste lägga band på mig för att låtsas att allt är som det ska och att hennes långa blickar på mig inte påverkar mig ett dugg, ja den tillvaron forcerar mig med en stingslig och naggande nervositet.
Jag ringer upp henne.
Kan inte hålla mig.
En av dessa oskrivna lagar, man gör kanske inte så, tränger sig på så där, men. Det har nu en gång för alla blivit min roll i det hela. Jag vet med mig att hon själv aldrig skulle.
Undrar om vi ska ses i helgen.
– Det kan vi väl? säger jag bedjande.
– Vi får prata om det på fredagen, säger hon undvikande. Jag kan inte nu.
Jag hör sambon ropa på henne i bakgrunden, middagen är klar.
Smörstekta kycklinglår väntar i ugnen.
– Jag måste lägga på, säger hon spänt.
Dagen därpå.
Hon har ställt sig väldigt nära mig, så pass att våra armhår möts i en elektrisk kyss.
Jag tvärnitar, vägrar att flytta på mig.
Hon står också kvar.
Jag ser på hennes ögon, den egendomliga glansen finns där.
Den fuktiga spinnande glimten.
Jag tar sats, blicken ger mig mod.
– Kan vi, möjligtvis? Jag menar, i helgen? Ses då?
Rösten är hackig. Jag har andan i halsen. En bitande puls.
Hon svarar efter en stund.
– Vi får besök. Går inte.
Jag håller om henne i varje fall. Smeker den mjuka nacken. Det underbart friskt doftande håret, blankt som lack.
Hon står stilla.
Låter sig vidröras.
Vänsterhanden på hennes lår. Om det inte blir någon respons nu, då...
Jag kan inte kämpa ensam längre.
Sinnet är urlakat.
Med ens har jag blivit väldigt trött.
Frågar ändå, måste veta, hur det känns då jag gör så.
Kramar hennes lår med stark äganderätt.
Den gesten kan inte misstolkas.
Jag känner att mitt grepp är hårdare, är mer uppfodrande än vanligt.
Det gäller visst att vara tydlig i överkant här.
– Berätta vad som händer med dig då jag gör så!
Hon blir röd.
– Då jag smeker dig...
Min röst blir skrovlig.
– Är det skönt?
Hennes kinder blossar verkligen.
Men hon vägrar att svara på min fråga.
Sedan, till sist, är det bara hon och jag kvar på jobbet. Vi låser. Släcker. Kodar igång inbrottslarmet. Lämnar lokalen.
Ute på den oändliga parkeringen som är nästan tom säger jag det till henne medan jag betraktar henne från sidan.
Jag säger det utan tvekan.
För hon är min stora flammande kärlek.
Ömhetsfjäril.
Mitt väna rara väsen.
Hon slår ned blicken i asfalten, medan hela hennes gestalt tar in det jag säger till henne.
Det är nästan så att jag förnimmer hennes hjärtas dunkande intensiva slag under den tunna olivgröna blusen.
Hur hennes hand sveper bort en hårslinga och hur öronsnibbarna färgas röda.
– Jag har väntat hela livet på att möta en person som du.
Jag kysser henne försiktigt på kinden. En prövande tillit.
Och hon kysser mig tillbaka.
Lätt på kinden, snuddar vid min mungipa.
Hon ser på mig med tillförsikt.
– Jag är rätt tagen i dig också.
Ögonen är alldeles lugna.
En stilla stund av sund respekt, en sval vind av förståelse, och jag blundar och jag...
Och jag tänker inom mig att varför ska det vara så, att samhället och människorna, att männen och stora delar av världen skyr detta, denna bindning mellan oss?
Vad är det som får dessa människor att sätta sig till doms över mig och mina känslor?
Över henne och våra känslor?
Över oss.
Varför ska just vi vara mindre värda?
Kanske för att det passar männens syften.
Mannen vill få mig att känna skam eftersom jag med min blotta existens hotar hela hans tillvaro.
Jag tränger mig på och konkurrerar om hans förmåner, den största till och med; kvinnan.
Jag blir en murbräcka han måste slå hårt på, tills jag stupar, ger efter och erkänner mig som besegrad.
Han vill få mig att känna rädsla.
Andra kvinnor att känna skam.
Jag lägger min högra handflata på ryggslutet, stöttar.
Känner hur det kokar i mig.
Lägenheten är i en enda röra.
Mina händer försöker att sysselsätta sig med allehanda åtaganden; de diskar tallrikar, dammsuger under sängen, skakar kuddar och filtar.
Jag spelar skivor och till och med röker men utan att ta halsbloss. Promenerar och ringer några samtal för sakens skull. Det hjälps inte. Distraktionerna är inte nog. Tankarna kör påfrestande maratonlopp inuti skallen, det hjälper inte att jag försöker lamslå dem med de mest förnuftiga och rationella tankar som finns.
Känslorna vinner ikväll överlägset.
Det är som om de befinner sig på en ödslig bergstopp och står där och förskräcka tittar ut över branten, måste hoppa ut nu, innan hjärtat sprängs sönder.
Det är något brådskande som pockar på.
Jag får liksom ingen ro.
Senare på kvällen ringer jag henne.
Då har hon druckit massor med vin.
Jag också i och för sig, flera glas tungt rödvin, min oro, min stegrande eufori måste dämpas på något sätt.
Ensamheten är förintande många gånger.
Vi håller på att gå mot något avgörande, något som gör att vi båda kan få plikta.
Det här är inget att leka med, men det verkar inte finnas någon annan väg ut än att mötas tätt.
Med örat pressas mot telefonluren, för att inte mista den endaste dyrbara stavelse av älsklingens ord, får jag höra henne säga saker som jag drömt om att få höra i hela mitt liv.
Att hon, hon upprepar det flera gånger, att det hon känner för mig förvirrar henne. Att hon har mycket starka känslor för mig, att hon älskar mig, kan man kalla det så? samtidigt som hon älskar sin sambo.
– Hur är det möjligt?
Omöjlig oro.
– Vem är du?
Mitt hjärta klappar till.
Hon är både förtvivlad och varmt lyckligt då hon säger det till mig.
Jag ser henne framför mig; hennes hår som hänger som en blank gardin framför ansiktet, de röda kindernas färg, hur blodet dunkar i henne. Ögonen, ögonens lyster, hur det brinner inne i henne, av den okända förtärande kraften.
– Du gör mig hemskt upphetsad.
Men hon är rädd.
Jag kan se hur hennes händer kramar telefonen svettig.
Förtvivlan.
Hon vet på förhand att det kommer att ställa till med problem.
Längre än så har inte samhället kommit i sin strävan efter jämlikhet och balans.
För hon har aldrig varit förälskad i en kvinna förut.
Men för mig har hon väldigt heta känslor.
– För att du är en människa som jag inte kan vara utan.
Rösten, något starkt undanhållet anas i den.
Jag rodnar av lycka, jag känner hur värmen stiger som stark elektricitet, hur jag får ståpäls.
– Jag vill pressa mitt kön mot ditt.
Jag ställer mig upprätt.
Handen på telefonen darrar.
Jag tänker bara på vad hon nyss sa.
Jag blir rädd efter vårt samtal. Hennes sambo är inte glad. Det var hans födelsedag och han märker att hon är "konstig".
Blev sur.
Och drog av någon anledning.
Hon gick omkring förvirrad och med ett svärtat samvete på landsvägen hemma medan hon letade efter sin bortsprungne sambo.
Som en hund på vift.
En arg och uppretad hanne som sakta inser att han har mist sin förmånsrätt, han är inte längre exklusiv.
Hon var främmande från den där myndiga, strama Susan som ju bara är en pålagd mask.
– Vad ska vi göra? upprepade hon.
Och lät förtvivlad.
Mitt svar, mitt förslag:
– Det finns ingen återvändo. Vi måste prova på hur det är att nå in i varandra.
Och, hon sa att händelsen i bilen, då jag tog henne på låret och frågade hur det kändes, den hade berört henne väldigt.
Hon kände sig nästan sjuk.
Det enda jag kunde säga var:
– Vi får se till att sköta detta snyggt.
– Klarar vi det då?
Jag gjorde i ordning hummus med tunnbröd. När den lilla måltiden var överstökad så gjorde jag det jag drömt om att få göra länge.
Jag satte mig gränsle över henne och drog av henne kavajen så hon satt där endast i sitt tunna linne.
La mina armar om hennes hals och begravde ansiktet mellan hennes bröst.
Den känslan då hon tillät mig att göra så, då hon satt stilla och lät mitt ansikte vila där...
En intensiv lust att närma sig de svullna bröstvårtorna som klart syntes genom tyget, att bita och nafsa. Att ta och klämma.
Jag blev alldeles vimmelkantig.
Hon flämtade till.
– Du är lite väl tung.
Jag sträckte på mig och la händerna runt hennes ansikte, försökte att lätta min tyngd genom att ställa mig ned på golvet men det blev vingligt och krångligt.
– Du får stå ut några sekunder till, sa jag, och tog så småningom också av henne linnet. Men då hade vi hamnat inne i sovrummet, i min säng.
– Det här trodde jag aldrig att du skulle få mig till, sa hon när hon låg bredvid mig, utan linne och bh.
Jag la huvudet på hennes nakna bröst och bad henne smeka mitt huvud.
Så låg vi där alldeles stilla medan hennes hand vidrörde mig med sin infravärme.
Det var ett stort ögonblick.
Att sedan få ligga tätt intill och se hennes profil nära nära och hur hennes ögon återigen fick det där lugna och närvarandet blänket, som tystnad, som av tillfredställd lycka.
Men vi rörde inte varandra mer än så.
Det räckte.
Jag väntar på att hon ska komma.
Ligger ned med händerna längs tältsängens sidor på balkongen.
Eftermiddagens sol bränner i ansiktet och munnen känns torr. Strupen kräver att bli släckt med vattenglas på vattenglas, sprängfyllda med immig is.
Hjärtat bultar intensivt. Jag är spänd inför vårt möte.
Livet som har lossnat från sitt forna fäste och här finns hon nu, här finns hon och jag i vårt nya möte med varandra.
Nu har fördämningarna rasat, nu har vi ömsat färg inför varandra.
Frågan är vart det här bär hän.
Jag far upp.
Dörrklockan ringer så uppfodrande.
Nu finns ingen återvändo.
Jag svassar ut i hallen. Har ansträngt mig med klädseln, med utseendet, lagt ned en del jobb på att se så enkel ut som möjligt. Toppen i marinblått smiter åt längs brösten och framhäver midjan, i halsen glimmar en tunn silverkedja med en pärla som vilar i halsgropen. Den bruna kjolen har en antydan till vidd där den slutar vid knäna. På fötterna bär jag stadiga svarta sandaler med breda remmar. Håret är uppsatt i en lös lite slarvig tofs. Läppglans och lätt markerade ögonbryn med en mörkbrun penna. Ansiktet är tvättat minst hundra gånger och tänderna har jag väl borstat sönder vid det här laget såsom tandköttet blöder.
Jag ler ansträngt och lyfter huvudet.
En filmsekvens kommer till mig. En film för 15 år sedan. Trots att jag nyss brutit fotleden efter att ha ramlat nedför en källartrapp på en krog tog jag mig in till stan på kryckor. Trängdes på tunnelbanan. Letade grimaserande upp biografen. Jag skulle prompt se filmen. Kosta vad det kosta ville. Sket i att foten värken som besatt. Vägrade ta värktabletter. Förkastligt.
Solen brände i ansiktet. Värmen i mitten av augusti var påtaglig. Som nu.
En ung kvinnlig konstnär och hennes relation med den bra mycket äldre galleristen dök upp på filmduken i den lilla mörka och varma biografen. Jag sjönk djupare ned i biofåtöljen.
Blicken sögs mot en medelålders kvinna med blont hår och elegant look. Kontrasten mellan konstnären i svarta jeans och kortklippt hår och den mondäna kvinnan i beige dräkt och svarta stilettklackar oroade blodet.
Fick det i svallning på svallning. F-n, de var ju ihop!
En erfaren fast hand som strök längs en ung bar rygg.
Jag satt kvar som förstenad och glodde på eftertexterna för att liksom söka efter svaret, efter en förklaring.
Kvinnornas vilda kyssar och händerna som smekte bröst och hals med ömsom mycket ömhet men också med en girig och nervig hetta som fick mig att upprört svälja, gång på gång.
Haltade allra sist ut ur biografen medan huvudet vred på sig, om och om igen.
Susan står där framför mig.
Så hon ser på mig.
– Ska du bort? Ut någonstans? Du är så fin!
Vänder sig om och tittar åter på mig.
Ögonen är osminkade. Det är sällan jag ser dem så.
– Jag målar mig aldrig då jag är ledig, säger hon då hon märker mina blickar.
De blir nakna då. Mer utmanande, sårbara. Som vita ovala gluggar som stirrar på mig.
Hennes egentliga blick skådar in i min och så blir vi stående tills hon knuffar till mig.
– Hallå! Här kan vi inte stå.
Arbetsveckan som kom innan hon åter skulle ha två veckors semester blev mer en konfunderad sådan då vi tittade på varandra med generade blickar.
Då vi gjorde det vi kunde för att verka avslappnade och som om livet var som vanligt, inget märkvärdigt alls hade intagit oss. Nästan som om det räckte att bara vara. Sitta ned och betrakta varandra på avstånd. Som om det blev för mycket att vara ensamma.
Vi undvek det, distansen behövdes för att ta sig vidare, till nästa mål, till nästa fas i relationen.
– Skönt att vara ledig igen, säger hon där vi satt oss ned på tältsängen.
Hon läppjar på den kalla apelsinjuicen som jag har gett henne.
– Har ingen lust att jobba alls! Det är för tråkigt! Ibland känner jag det som om jag aldrig mer vill gå dit.
Hon snörvlar till och tar upp en pappersnäsduk ur fickan på sin stickade kofta.
– Men det är klart, läget är annorlunda nu, säger hon sedan.
Hon kisar mot mig.
– Lite mer skarpare, om man säger så. Skarpt läge.
Hon skrattar till.
– Jag gillar det.
Men skrattet låter som ett hjälplöst kraxande.
Jag lägger handen på hennes lår och smeker henne sakta.
Att hon sitter här bredvid mig, på denna balkong där jag har upplevt så mycket tvivel och grubblerier. Att hon sitter så nära att jag kan känna hennes rosendoft som en drog intill mig.
Jag snusar i hennes hår.
– Som jag har längtat, mumlar jag.
Hon ställer ifrån sig glaset och vänder sig mot mig.
Våra ansikten är bara några millimeter från varandra.
Ändå kysser vi inte varandra.
Det räcker att bara se henne, snusa in henne sakta och le då hennes ögon blinkar till och då hon försiktigt för sina händer över mina tinningar och nuddar vid min panna med sina läppar.
Jag blundar. En drog. Ofattbart att en enda människas närvaro kan väcka så många omtumlande känslor.
Jag lägger mig ned på den smala lite rangliga tältsängen och ber att hon ska lägga sig ovanpå mig.
Med fumliga rörelser placerar hon händerna på varsin sida om mitt huvud och så sänker hon sig ned över mig.
Jag slår benen om hennes höfter och pressar henne sakta mot mig.
Hud mot hud.
– Gnid dig mot mig, säger jag lågt. Jag vill känna dina höfter mot mig.
Och utan att tveka pressar hon sig mot mig. Hon tar tag i mina armar och drar dem ovanför mitt huvud, låser fast dem i sina och flätar ivrigt in händerna i mina.
Ett handfast grepp.
Jag känner hennes kön bulta mot mitt, hur hennes byxor gnider sig mot mina trosor och en våg av värme och något vått drar genom mig.
Min mun flämtar. En torr klappande vind letar sig in i strupen och jag kippar efter andan.
Hon gnider sig ivrigare mot mig och stönar oväntat till.
Vill aldrig att hon ska sluta göra så här.
Det är för gudomligt.
Närvaron av gud, av universum av liv, något sammantaget och starkt.
Att flyga ut i rymden!
Jag öppnar ögonen för att se hennes ansikte. Munnen är halvöppen, tungan syns som en röd våt liten skatt. Den gnider sig mot den sneda framtanden och ögonen är långt borta. Blickar in i den vita balkongväggen framför henne och det enda jag känner är att våra kön brinner av längtan efter att få sammanföras till ett.
Till slut ber jag henne sluta.
Mina ben skakar och på något sätt måste jag försöka att samla mig.
Jag klarar bara av det hit, sedan är det som om något hårt sätter stopp i mig.
Livets möjligheter krossar mig.
Jag sitter i hennes bil och väntar på att hon ska komma.
Susans jäktade person öppnar bildörren med ett forcerat schwung, hon slänger upp två vattenflaskor på instrumentbrädan och startar bilen.
Hon svänger ut från staden. Lägger i femmans växel och så är vi på väg.
Ett kassettband med Sadie och hela bilen fylls av sångerskans mörka sensuella röst.
En hes ton som också är vår.
Susan tar min hand och kör med koncentrerad min med den andra handen stadigt på ratten.
Vi stannar av i en stad sex mil bort. Letar upp en asiatisk livsmedelsbutik för att köpa en förpackning med kinesiska ätpinnar. Ett uppdrag som hon gör åt sin sambo för en kommande cateringbeställning.
Jag låtsas inte om det men det är det som är den officiella förklaringen till att vi är i den här staden.
Hon och jag.
– Jag hjälper min sambo och samtidigt kan vi träffas ostört. Det blir väl bra? säger hon och stryker min kind len.
Jag vänder mig bort. Så fort jag hör talas om den där mannen blir mitt sinne svart och okuvligt, något taggigt flyger in i mig.
Men vi går där i staden där ingen känner oss och vi går där med armarna om varandra, dricker vatten för att stå emot värmen och lägger oss sedan i en park, intill en prunkande örtagård.
Susan tar en liten bukett salvia och fäster runt mitt öra.
– Till min älskade, säger hon tyst och vidrör försiktigt min hals med ena fingertoppen.
Jag ryser.
– Gör inte så, det gör mig galen.
Hon drar på munnen.
– Det var liksom det som var meningen.
Vi ligger ned i sluttningen av parken, bakom en dunge av vajande björkträd. Några ungdomar, flickor och pojkar, ligger lite högre upp. Utspridda över parken sitter par och ensamma människor med ansiktena riktade upp mot den brinnande solen.
Våra pappersmuggar med espressokaffe står tätt intill varandra, tömda på sitt innehåll. Min mun är sträv av kaffet, jag sväljer flera munnar vatten som nu har blivit ljummet. Det gör inget, jag tömmer hastigt flaskan. Hjärnan har tacksamt tagit emot det uppiggande raketsnabba koffeinet och gör nu egna upptäcktsfärder under samvaron med henne.
Solen värmer min panna, mitt hårfäste. Den går runt i mig. Gör hela mig till ett snurrande klot. Ilar ut i blodet och gör det rörligare. Med ens mottagligare för allt.
Blundar intensivt.
Våra händer är sammanflätade, lämpligt dolda under hennes vita bomullskofta.
Vi vill inte riskera några inträngande blickar på oss.
Efter en stund ligger jag med ansiktet mot hennes hals. Vi har nästan somnat.
Jag lägger koftan över våra skuldror och i skydd av den gör min hand en hemlig resa under hennes tunna blus.
Hon säger inget utan ligger där alldeles blick stilla.
Handen krånglar sig ivrigt in under bysthållaren, vräker ned åt sidan, drar upp den och lägger sedan sig som ett pansar över det ena fylliga bröstet.
En blusknapp lossnar och sprätter iväg.
Mina rörelser är ovana och väldigt ivriga.
Hon andas tungt.
Jag kramar det och biter mig i tungan. Bröstvårtan är stenhård. Fingret pillar och drar runt den vilket får den att hårdna ännu mer. Med automatik börjar blodet att dunka hårt mellan mina ben.
Susan gnyr till och gör en ansats till att dra sig undan.
– Inte här, någon kan se, säger hon bedjande.
Hon lyfter på ena ögonlocket och ser lite rädd ut.
– Vi känner ingen här, viskar jag smeksamt och fortsätter min beröring. Ingen bryr sig. Ligg alldeles stilla, bara stilla nu.
Hon lutar sig tillbaka och riktar koncentrerat blicken upp mot den blå himlen.
Det är som en ny het våg har kommit in mellan oss.
Jag kryper in med huvudet under koftan och tar bröstet som jag nyss smekt i min mun.
Sakta smeker jag bröstvårtan med tungan. Låter min starka muskel, den starkaste jag har, svepa över den knottriga hårda vårtan, biter och nafsar i den och suger njutningsfullt i mig av henne.
Hennes bröst är yppiga med ljusrosa breda bröstvårtor som hårdnar till diamanter under mina beröringar.
Hon klöser med fingrarna i mitt hår, löser upp håret och låter det skölja över hennes händer.
Vi sätter oss upp.
Vågar knappt titta på varandra, överväldigade av de känslor som vi väcker hos varandra.
– Du är storartad, viskar jag och kysser henne på halsen.
Hon lägger sina händer på mina skuldror och ser djupt in i mina ögon.
– Jag tycker att vi åker någon annanstans. Där vi kan få vara mer ostörda.
Rösten får något obevekligt över sig.
Vi åker vidare. Hela tiden håller hon min hand i ett hårt grepp.
Hon svänger av några mil längre bort, vid röda hus vid vatten och ännu mer vita svajande björkar.
Vi promenerar ned till en liten vik och tror oss vara ostörda här.
En byggnad som mest ser ut som ett oanvänt höloft ligger några meter högre upp.
Inte en människa är här.
Susan viker ut den filt som hon har haft i bilen och lägger sig ned.
Hon blundar.
Huden längs halsen blossar.
Jag står upp och ser på henne. Skuggar med handen över ansiktet, halsen och brösten.
Hon fortsätter att blunda.
Jag lägger mig ned och knäpper försiktigt upp hennes blus till hälften. Knäpper upp bysthållaren i ryggen och ser intensivt hur brösten väller fram mot mig. Vita, generösa och med svällande hårda bröstvårtor.
Jag kupar dem i mina händer och snusar i mig. Hon doftar en blandning av svett och det där andra extraktet som bara kan komma från henne; jord, rosor, söta citroner.
Försiktigt sträcker jag ut tungan och vidrör den andra bröstvårtan.
Susan rycker till. Hon mumlar något och för ned sin hand i mitt hår.
Pressar huvudet mot sina bröst.
– Fortsätt, är det enda hon säger och sträcker halsen bakåt.
Jag upptäcker att det inte räcker att ligga där med utsträckt tunga, att slicka bort svetten under brösten, att penetrera bröstvårtorna till styvnad. Min hand söker sig nedåt. Hennes underliv dunkar som en klocka. En tickande bomb.
Men jag får inte röra där.
Hon föser bort min hand och då jag undrar varför reser hon sig upp.
– Inte än, säger hon.
Knäpper blusen och drar med handen över håret.
– Jag tror inte det här är rätt, säger hon efter en stunds tystnad. Det känns inte rätt.
Hon går ned till vattenbrynet, drar med fingertopparna över vattenytan, krusar den och ser ut över horisonten.
Jag vänder mig på mage, pressar ned ansiktet i filten och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
Men jag snyftar inte. Det ska jag inte ge henne. Istället förblir jag tyst.
Jag ser henne gå en vända runt den lilla holmen, ser hur hon sparkar till en liten sten och försvinner bakom några buskar.
Då hon kommer tillbaka har hon med sig en blå förgätmigej.
Hon kittlar mig i nacken med blomman och undrar vad som står på.
– Du är väl inte arg?
Några minuter senare låtsasbrottas vi på filten och jag känner hur det river i mig då hennes händer med en nästan aggressiv lust pressar sig mot mina skinkor, hur de letar sig in under min kjol och trevar under trosorna.
Munnen är tryckt mot min hals och hon suger som besatt.
Mina händer river återigen upp hennes blus och den här gången biter jag i brösten så att hon ropar till.
– Inga märken, Lova, hör jag henne kvida. Inga märken.
Plötsligt hör vi röster.
Det är inte sant.
Men ovanför oss, utan att vi märkt det, har en grupp med människor samlats. De står på den lilla avsatsen högst upp på loftet och av allt att döma lyssnar de på en guide som med entonig stämma berättar något. Rösten tystnar för att efter några sekunder åter ljuda.
Guidningen har pågått inne i loftet och nu har gruppen vad det verkar samlats för en slutplädering.
De kan inte ha undgått att se oss.
Vi ser på varandra och kan inte hålla oss för skratt.
– Vi får skynda oss härifrån, viskar Susan och borstar leende av sig gräsbosset.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Otrohet 2 | Lesbiskt | 2.9 | 23/10-07 |
| Otrohet 1 | Lesbiskt | 3.4 | 21/10-07 |
jättefin, lite dikt över den, men väldigt bra