Kompisen - Del 1

---

---

Hur länge vi varit vänner håller jag inte redan på. Hon och jag träffades på Internet när MSN var en ny sak och träffades ute på stan för en fika. Det var spännande. Ingen av oss hade kameror och hade inte ens beskrivit vårat utseende. Vi träffades inte ens för att flirta, utan bara för att vi var nyfikna. I den åldern så var det kanske inte så smart att springa iväg och träffa främlingar på stan men det våra föräldrar inte visste någonting om; det tar de heller inte skada av.

Hon bodde på andra sidan stan, vilket inte direkt underlättade vår kontakt men att åka till Östermalm där hon bodde var inte så svårt. Vi träffades för första gången i Tessinparken en söndag i Oktober. Det var kallt men för oss båda kändes det varmare även efter att vi lämnat bageriet som vi fikat på. Vi passade perfekt ihop tyckte vi båda – men bara som vänner. Och ingen av oss var inte heller intresserad av någonting annat.

Åren gick. Och den tjej jag kände mer som låtsassyster än som kompis växte upp och jag med henne. Hon och jag kunde prata om allt. När någon dejt med en tjej hade gått åt helvete så var det oftast hon som tröstade mig och ibland även tala om för mig vad jag gjort för fel – för fel gjorde jag i mängder när det kom till tjejer. Jag var rätt osäker på mig själv och som hon förklarade det så kunde jag lika gärna sagt att jag skulle våldta dem. Båda sakerna skrämde tjejer lika mycket. Hon hade antagligen rätt, och trots att jag verkligen försökte gick det aldrig bättre. Jag hade byggt upp en mental spärr och mitt självförtroende fick sig en törn.

Till slut gav jag helt enkelt upp, slappnade av och väntade på det rätta tillfället. Hur det gick med hennes kärleksliv vet jag inte. Hon undvek ämnet första gången jag frågade – och efter det frågade jag inte mer. Utöver det var vår vänskap perfekt. Vi gillade varandras sällskap och även om vi båda hade andra kompisar så träffades vi nästan alltid ensamma. Detta skapade pikar med snuskig anspelning från mina kompisar, men jag lät dem hållas.

Promenera var någonting jag gjorde ofta på den tiden. Även om jag gjorde det under alla årstider så tog jag oftast mina längsta promenader inne i stan och andra ställen på hösten. Jag har alltid ansett att regn och rusk, lite kyla och en varm jacka som skyddar mig på elementen rensar tankarna väldigt bra och jag saknar de där promenaderna. Ibland var hon med mig på mina promenader, men oftare så var hon inte det. De promenaderna var den tid jag behövde för att ta ut min själ och studera den närmare.

Sommaren då jag var arton år gick jag över Gärdet på väg mot Tessinparken efter en flera timmar lång promenad på Djurgården. Jag hade tänkt att besöka henne eftersom jag redan var i närheten, men det SMS jag hade skickat tio minuter tidigare hade inte ännu blivit besvarat. Jag hade knappt hunnit komma in i själva parken innan skyarna öppnade sig och allt regn som ännu inte regnat ner östes ner över skallen på mig. Jag eftersökte den enda torra plats jag vet som finns i Tessinparken vilket är ett konstverk, en konstig sak som det går att krypa in i. Det är möjligt att det också är något som barnen kan leka med – eller kanske rentav både och – men jag kröp in i den, lade mig ner och tog fram mobiltelefonen för att ringa min kamrat. Den här gången fick jag faktiskt ett svar. Hon stod i tunnelbanan bara några hundra meter bort och hon sa åt mig att ligga kvar – hon skulle komma till mig.

När hon väl kom hon fram var hennes långa bruna hår genomblött, hennes långa gestalt såg ut att ha tagit en dush med kläderna på men trots detta log hon. Hon kröp in till mig och låg brevid mig. Jag vågade knappt andas. Det var trångt där inne i vad-det-nu-är och hon låg tryckt mot mig. Hon hade inte slutat le. Hon tittade mig i ögonen. Hon sa något som jag inte kommer ihåg. Jag besvarade hennes blick och såg något frågande eller längtande i hennes blick, kanske båda sakerna samtidigt. Jag lade armen om henne och kände henns hud igenom den dyblöta t-shirten. Vi hade aldrig varit så här imtima med varandra förut. Vi hade knappt legat i samma säng, när vi satt i en soffa så var det alltid några centimeter ifrån oss.
Jag vet inte hur hon kände om det hela, men jag gillade det. Jag kände någonting jag ofta kände – men samtidigt i kombination med något annat. Jag blev lika nervös som jag brukade bli under mina dejter med andra tjejer. Hennes ansikte kom närmare och närmare. Jag kände hennes läppar nudda mina, och en försiktig tunga bakom dem som väntade på att få släppas lös. Jag lade en hand bakom hennes nacke, mötte hennes läppar och lekte med hennes tunga. När vi slutade hade det slutat regna.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
På riktigt	Första gången	3.3	8/9-11
Kompisen - Del 3	Första gången	4.0	21/12-08
Kompisen - Del 2	Första gången	4.2	18/9-07
Kompisen - Del 1	Första gången	2.8	18/9-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.