En ljusglimt i tillvaron

---

---

Det var en mörk natt och jag satt ensam i min stuga. Utomhus hördes syrsorna och månen belyste
svagt den mörka atmosfären.

Det var nu det skulle ske, trodde jag. Vad skulle då ske?
Jo en kärleksakt, med gränslös passion, som skulle ta mig bort från alla problem jag hade.
Med min vän under sängen kunde allting ske, och jag var lycklig att ha henne.

Det var en vän under nöd och lust som prästen säger, och det var det jag åtrådde, här och nu!

Dock gick inte allt som planerat. Till min förtvivlan så fick jag uppleva att hon var död.
Min stora kärlek hade avlidit och det fanns ingen gräns för min sorg.
Just denna sekund gick mitt liv i spillror, allt mitt hopp svartnade.
Förgäves försökte jag blåsa liv i henne. Eller tja, blåsa upp henne. Men ett stort hål hade tillgivits
henne av någon anledning. Dockan fanns inte mer.

Min natt blev således en sorgens natt istället för en passionens och glädjens natt som jag skulle
velat ha den till. Chockad och ledsen, uppgiven och trött, var jag tvungen att somna. Mina krafter var nu slut.

Nästa dag var begravningen dag, det hade jag bestämt. jag tog fram spaden ur förrådet, vek ihop
min älskling och drog ihop benen, bugade högtidligt och marcherade ut.
Jag visslade på en sorglig låt och gick på högtidligt vis in i skogen med spaden över axeln.

Fåglarna kvittrade ute, det blåste lite. Vinden for fram sakta och smekte mitt hår.

När jag kommit fram till en bra plats, en liten glänta, så grävde jag hålet, lade försiktigt
och respektfullt ned henne däri, och fyllde igen hålet.

Med tårar i ögonen sade jag farväl och gick ledsamt hemåt igen.

Fåglarna kvittrade svagare nu, och vinden hade slutat att fara fram.

Hemma igen tänkte jag: Vad skulle jag nu göra? Jag blev arg, jättearg. Mitt liv hade återigen spelat mig ett spratt.
- Jag förlorar alltid de jag älskar, tänkte jag.

Det gick så långt att jag rev ned nästan allting i stugan av ren raseri.

Kanske en timme senare lugnade jag mig. Jag andades ut och började gråta.

Det var tyst runt omkring och jag kände mig så ensam. Ensammaste i världen. Mitt hopp började svikta.

Men som den beslutsamme person jag var så tänkte jag ut att man kan inte sitta och deppa
över en situation utan att göra något. Så jag gick resolut iväg, in i bilen i färd mot sexaffären.

Jag körde bilen mot stan, kände mig lite bättre eftersom det fanns folk runtomkring, jag lugnade mig
och gladde mig över att jag tog beslutet att göra något. Jag tittade mig omkring, bilar
körde på vägarna, folk gick ut och in från affärerna, gick på gatorna.

Det var en klar himmel och solen sken, och med ett mycket bättre humör parkerade jag bilen och gick in i den
åtrådda sexaffären.

Väl där inne såg jag att det tydligen inte fanns några dockor, bara ett får, som var uppblåsbart. Det värmde mig i hjärtat bara
jag tittade på fåret. Så fint så oskyldigt. Plötsligt slog det mig:

Det här är vad jag hade väntat på hela mitt liv, ett får att få glädje av, att njuta av. Liten som
den var tog den ju inte mycket plats. Jag såg mig omkring för att se efter om ingen var där.

Det var klart, jag gick fram till fåret och smekte det. Plasten var så len, den vita färgen sken så klart.
Bara åsynen av det fick mig att glömma min älskade docka som jag hade begravt.
Nu var det inte en människa som kunde se mig, bara jag var i butiken och butiksbiträdet i rummet bakom disken.

Skulle jag göra det? Jag tittade mig omkring för den andra gången. Klart. Jag var tokig, jag drog ned byxorna,
runkade upp den och blev snabbt upphetsad.

Jag norpade till mig fåret, som ett lejon som hastar efter sitt byte. Och det lilla oskyldiga hålet
fyllde jag med min kuk.

Jag kände en underbar känsla när jag var inne i det. Fåret och jag blev ett. Det här var ett oförglömligt
ögonblick. På varje sätt var jag tvungen att få ut så mycket som möjligt av det.

Jag tittade mig runt för att vara säker på att ingen var närvarande. Det var klart. jag kunde fortsätta
oförhindrat. Och fortsatte det gjorde jag.

- Nu ska du få kuk så du aldrig glömmer det sa jag till fåret högt.

Återigen tittade jag mig omkring. Vad var det jag hade sagt? Jag måste vara mer diskret nu, tänkte jag.
Jag får på intet sätt förstöra detta unika ögonblick.

Nåväl, fram och tillbaka gned jag min kuk inne i det vita hålet hos det vita lena fåret.
Jag bytte ställning, lade mig ner på golvet och lät fåret rida på mig. Med hjälp av mina händer förstås.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag var så upphetsad, min kuk var som störst nu, det kunde inte bli bättre.
Nu gick det snabbt, jag ökade hastigheten för att avsluta akten. jag var så sexuellt attraherad av det lilla
fåret att det fanns inte. Och det var nu det skedde, jag avlöste min sats, stönade högt.

Vilket underbart klimax, vi fick verkligen till det. Min sats var nu helt ute.

- AaAAH det här gjorde du verkligen bra mitt lilla får, sa jag.

Det var nu allt var helt perfekt, mitt liv var som fullbordat. Inget kunde gå fel nu, eller?

Dock till mitt förtret kom butiksbiträdet förbi och såg mig när jag precis hade avslutat akten.
Jag hade fortfarande min ställning med fåret intakt.

- Men vad är det du gör människa? Sade hon. Knullar du med våra varor, HÄR INNE? Är du inte klok?

- Jag knullar med era varor, ja. Var det enda jag fick ur mig

- Du är för fan inte klok.

- Jag är inte klok, ja. Sade jag.

Detta var ett ögonblick där man på alla sätt och vis bara ville försvinna iväg. Och visst var försvinna iväg en bra
idé.
Sagt och gjort, jag knyckte fåret och sprang ut. Snabbt till bilen och hem igen.

Väl där hemma, när allt hade lugnat ner sig, tänkte jag tillbaka på tumultet jag just hade varit med om.
Men det var väl värt det. Min dyrbara kärlek till fåret fick inte gå till spillo. Jag kunde göra allt för det.
jag var helt i extas. Kärleken ska alltid segra tänkte jag.

Och i mitt liv hade den gjort det, jag var så lycklig. Och det hade definitivt skett igen.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
En ljusglimt i tillvaron	Onani	1.8	12/9-07

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.