En ståndaktig uslings försvarstal. Del 3
Detta är en berättalse som skapas under tiden du läser. Den är rätt lång och återges här i ett antal delar. Ett bra sätt att uppmuntra till en fortsättning och fler delar i denna skröna är att kommentera texten.
OBS!!!! Innan du läser denna del bör du läsa Del 1 & 2 !!!!!!!!!
*****************************************
EN STÅNDAKTIG USLINGS FÖRSVARSTAL
DEL 3
KAPITEL 3: RÅDHUS - GÖMD, BEDÖMD OCH DÖMD.
”Vill herr Wenner vara så vänlig och blotta sitt könsorgan tack”.
Eva-Britt Sohlanders ord överraskade alla. Hennes röst darrade en aning i slutet av meningen och hon riktade ögonen mot mig. Ögon, långt insjukna i ett runt ansikte som präglades av livets goda, glimmade till bakom de överdimensionerade glasögonen. Sohlander var en parant dam med det blonderade håret uppsatt och lagt så att det bildade en turban på hennes huvud. Även hennes kroppshydda tecknade ett liv av njutningar och avsaknad av motion. Hennes ämbetsdräkt i svart hängde som en tältduk över den jäsande degen.
Efter kalabaliken i Västtyskland hade jag skyndsamt och diskret skickats hem till Sverige. Jag hade flugits dit i ett direktörsjet och flögs hem militärt. De bägge statsmakterna tackade sin lyckliga stjärna över att incidenten med den Västtyska industriministern totalt hade drunknat i den mediala stormen från den raserade Berlinmuren. Händelsen på presskonferensen hade orsakat en diplomatisk kris mellan Sverige och Västtyskland och den svenska regeringen var angelägna om att visa handlingskraft och agera snarast möjligt. Jag stod således inför rätta. Man hade bestämt att förhandlingen skulle genomföras i en av armestabens konferenslokaler. Säkerhetsarrangemanget var högt och man gjorde sitt yttersta för att undvika medialt intresse.
”Fru ordförande – jag ber att få protestera….”. Zacharias Elmander, mitt juridiska ombud, reste sig från vårt bord.
”Den åtalade Wenners penis är, vad jag har förstått, själva grundorsaken till ärendet och således bevismaterial i frågan”. Sohlanders ansikte började anta en lätt ansträngd färg och hennes röst hårdnade betänkligt;
”Jag vill inte veta av några protester från er sida herr Elmander….du befinner dig inte i någon amerikansk advokatserie nu”. Hon till och med bankade en gång med klubban i bordet för att ge eftertryck åt sina ord och sin begäran.
Även Lisbeth Zetterström, åklagaren, såg förvånad och lite skeptisk ut. Hon var på väg att resa sig men Eva-Britt Sohlander förekom henne;
”Även ni Zetterström skall veta att jag inte tänker tolerera någon uppstudsighet här idag. SÄTT ER och FRAM MED KUKEN!!!”. Sohlander hade vänt ögonen mot mig, bankat ihärdigt med klubban och bet sig i tungan när hon insåg vad hon hade sagt. Rodnaden över hennes ansikte tilltog.
Mitt ombud och åklagaren satte sig och de två häktesvakterna kom och ledde mig fram till bordet där ledamöterna satt med rättens ordförande; Eva-Britt Sohlander, i mitten.
Väl framme vid långbordet drog de bägge häktesvakterna av mig min klädnad. En sorts munkkåpa, utan huva, och bestående av ett tunt tyg i mörkblått. Efter allt det som hänt i Västtyskland, och min kropps reaktion på det som Helle Schenck hade injicerat i mig, kunde jag inte längre ha vare sig byxor eller kalsonger. Man skylde mig alltså med ett tygstycke som kraftigt putade ut från mitt underliv.
Jag befriades från klädseln och stod således naken framför ledamöterna med mitt stånd hotfullt pekande mot deras ordförande. Alla ryggade tillbaka.
Mitt stånd hade naturligtvis inte gått någon av ledamöterna förbi när jag leddes in i rummet tidigare. Det avtecknade sig tydligt under det tunna tyget och de flesta hade inte släppt mig med blicken under de första 10 minuterna av inledande beskrivningar av ärendet. Deras ögon hade varit som fastnaglade mot det som spretade och sprängde under tyget. Och nu ryggade alla tillbaka när täckelsen hade fallit.
”Det här är ju befängt. Kan någon förklara vad det här är?” Sohlander försökte återta fattningen och befälet över mötet och rättegången.
En stol skrapade till mot golvet och Docent Lewander tog till orda:
”Herr Wenner undersöks för närvarande av mig och mitt kollegium. Vi har bara hunnit studera detta fenomen under några få dagar och det är således för tidigt att presentera några rön eller fakta bakom det vi nu får se här. Men vi kan redan nu konstatera att detta handlar om en abnorm erektion av aldrig tidigare skådat slag. Vi har tagit prover på patienten och väntar in svar från vårt laboratorium”. Arne Lewander fingrade nervöst på slipsknuten.
Docent Arne Lewander var urolog på Karolinska Sjukhuset. Han ledde ett forskningsteam som forskade runt testosteronhalternas inverkan hos sexuellt aggressiva män. Hans forskningsteam bestod av elever från Karolinska Institutet.
”Är det er mening att han fortfarande kan vara farlig för allmänheten?” Ledamöterna slet ögonen från mitt pulserande stånd och följde Sohlanders blick mot Lewander.
”Svårt att säga så här tidigt. Vi har noterat att Wenner har en extrem koncentration av blod i sitt könsorgan. Blodomloppet verkar dirigera blodtillförseln till könet och vi har gett patienten transfusioner i omgångar. För att hålla honom vid medvetande”.
Ledamöterna nickade unisont. Man förstod – och ändå inte.
Lewander fortsatte:
”Detta påverkar Wenners allmäntillstånd på så sätt att han befinner sig i ett ständigt sexuellt upphetsningstillstånd. Men han kan inte få utlösning. Blodansamlingen i Wenners penis svällkroppar är så omfattande att en utlösning inte är möjlig. Kanalerna och sädesledarna pressas samman vilket medför att hans upphetsning stegras till näst sista fasen så att säga. Men han kan inte förmå sig att ta sig över kanten och förlösas. Det är ungefär som en mullrande vulkan som aldrig får utbrott. Lavan stiger, ångan stiger, krafterna i underjorden ökar och den hotar att brista och rämna när som helst. Ja – ni kanske kan föreställa er?”.
Ledamöterna stirrade förskräckt på mitt kanonrör och ryggade återigen bakåt. Undan från lavaexplosionen som hotade där inne. Dom verkade kunna föreställa sig.
”Det är rättens uppgift att uttömma alla möjligheter till oklarheter i frågan”. Sohlander rättade till de omoderna glasögonen.
”Om det som docenten säger verkligen stämmer orsakar alltså detta ett allmänfarligt tillstånd hos den åtalade. Rätten måste således se ett exempel på detta…”
Elmander tittade klentroget på Sohlander. Åklagaren, Lisbeth Zetterström, tittade tvivlande på Sohlander. De övriga ledamöterna skruvade på sig och docent Lewander såg däremot intresserad ut.
Åklagare Zetterströms reste sig igen;
”Som företrädande för målsägande, svenska staten, tror jag inte att det skall vara nödvändigt att…”. Sohlander avbröt henne:
”Jag är fullständigt ointresserad av vad svenska staten tycker i min rättegång. Om jag som ordförande vill se ett bevis på den åtalades oförmåga att få en utlösning så skall detta arrangeras och det ögona böj!”. Sohlander var högröd i ansiktet, rösten hård och skarp och hon drämde återigen klubban i bordet, så till den milda grad att skaftet gick av.
Arne Lewander skred återigen in på arenan:
”Vi har gjort några dylika försök på patienten med resultat som styrker det jag nyss berättade. Om rätten så önskar kan jag…”. Lewander avbröt sig, rodnade och korrigerade: ”Alltså…jag kan ordna så att min assistent, fröken Bertilsson, demonstrerar Wenners oförmåga”. Lewander såg hoppfull ut. Ledamöterna vände sina blickar mot Sohlander och hon trummade med fingrarna mot bordsytan:
”Låt gå Lewander – vi vill se en demonstration här och nu”.
Lewander skyndade ut ur rummet och återvände inom en minut med sin assistent,
Nina Bertilsson. Nina Bertillson var 21 år och hade handplockats av Lewander till forskningslaget. Nina var en duktig elev och bidrog också produktivt till forskningen. Hon var en smärt, brunett och en söt tjej. Hon bar alltid glasögon i arbetet.
Nina kom nervöst intrippande i rummet och försökte hålla jämna steg med Lewander som entusiastiskt ville demonstrera vad han har konstaterat så här långt i sina studier runt min situation.
”Vill fröken Bertilsson vara så vänlig och gå fram till patienten”. Lewander ställde sig vid sidan om oss och harklade sig inför sin kommentator roll;
”Varsågod och börja, fröken Bertilsson”
Nina Bertilsson ställde sig på knä framför mig. Vi stod alltså med sidan mot ledamöternas bord och med mitt ombud och åklagaren sittandes på andra sidan. Lewander stod bakom oss och hade uppsikt över såväl oss som alla andra i församlingen. Nina greppade mitt kön med bägge händerna. Hon grep om mitt skaft och började massera min hårda bultande lem. Hennes händer masserade skaftet upp och ner i långa drag. Ledamöterna satt käppraka i ryggarna och Sohlander lutade sig intresserad framåt. Nina släppte mitt kön för en liten stund och fiskade fram en liten flaska ur sin handväska. Hon riktade flaskan mot mitt blottade, blåröda ollon och pressade fram en stril med trögflytande olja. Hon gned mjukt in oljan över mitt ömmande organ och fördelade den jämt över ollonet och en bra bit nedför skaftet. Hon fortsatte att massera min penis mellan sina händer och hade ögonen koncentrerat fäst på sitt arbete. Hennes händer arbetade flitigt på och lät tummarna rotera under mitt skaft. Händerna gled mjukt och friktionsfritt över mitt ollon och masserade toppen mjukt mellan sina fingrar. Jag kände hur blodet strömmade till än mer och pulserandet ökade. Hettan steg i mitt underliv.
”Fröken Bertilssons behandling orsakar här som ni ser en reaktion på patienten. Lägg märke till rodnaden som nu stiger längs hans hals”. Lewander hade plockat fram en liten pekpinne som han nu riktade mot mitt struphuvud. Lewander vände blicken ned mot mitt mellangärde;
”Om ni tittar noggrant så ser ni att färgen på penis har tagit en mer blå nyans. Den tidigare så markanta koncentrationen av blod i penis har kraftigt ökat under de få minuter som fröken Bertilsson har påverkat patienten”. Rättens ledamöter tittade intresserat mot mitt kön.
Ninas hand höll ett stadigt grepp långt nere längs skaftet och masserade det upp och ner med jämna bestämda rörelser. Den andra handen omslöt mitt ollon och masserade det inoljade ollonet. Hon hade fört upp sina glasögon och dom satt nu instuckna i hennes kastanjebruna hår. Hon satt på huk och runkade mitt organ i bestämda rörelser. Så som hon har gjort ett antal gånger den senaste veckan. Alltid på uppdrag av Lewander och med docenten ivrigt noterandes i sina papper intill.
”Fröken Bertilsson kan vara så vänlig och övergå till oral stimulans”.
Lewander knackade Nina lätt på hennes axel.
Ledamöterna lutade sig längre fram över långbordet.
Nina stretchade på sina läppar lite och greppade mitt skaft igen.
Hon hasade sig närmare och kysste toppen på mitt ollon med mjuka läppar.
Hon särade läpparna något och nafsade försiktigt över min tunna och spända hud.
De särade läpparna nafsade och letade sig över hela den spända huden och det blånande ollonet.
Hon stack ut tungan och lät den fladdra över ollonet.
Hon öppnade sin mun och lät mig sakta glida in i hennes munhåla.
Under tiden kramade hon och masserade mitt skaft.
Ledamöterna höll på att välta bordet.
Lewander harklade sig igen:
”Som ni ser här så börjar artärer och blodådror framträda allt tydligare över penis”. Hans pekpinne svepte längs skaftet och tecknade mot några punkter mellan Ninas arbetande händer.
”Om ni tittar lite närmare så kan ni se pulsslagen i ådrorna”.
Det brakade till när bordet välte och ledamöterna dunsade i golvet.
Sohlanders tilltagna kroppshydda dominerade skådespelet och hennes ben fäktade i luften.
Luften låg tung i rummet när ledamöterna kom på benen igen. Svettpärlor syntes i pannorna och rodnande ansikten flackade runt medan kläderna rättades till.
Häktesvakterna var snabbt framme och ställde bord och stolar på plats igen.
Nina fortsatte sitt arbete utan avbrott och sög min penis med iver och beslutsamhet. Precis som en ambitiös elev förväntas göra i ett spännande forskningsprojekt.
Jag stod med huvudet nedböjt och följde Ninas arbetande läppars färd över mitt ollon och en bit längs mitt skaft.
Jag följde hennes händers färd längs skaftet och jag hade själv tagit ett tag om hennes huvud mellan mina händer.
Mina händer och hennes huvud höll en jämn rytm över min penis.
Hennes läppar, hennes tunga, hennes värme och lena mun.
Jag blundade och kände saven stiga.
Jag spände vaderna och greppet om hennes huvud.
”Fröken Bertilsson kan göra sig klar att övergå till vaginal stimulans”.
Lewander knackade återigen på Ninas axel med sin pekpinne. Nina slutade tvärt och rätade något på ryggen. Hon torkade sig om munnen med baksidan av ena handen. Nina reste sig och började dra upp sin kjol. Hon sparkade av sig skorna på golvet och drog ned strumpbyxor och trosor. Nina satte sig på ledamöternas bord och alla ryggade återigen bakåt. Ledamöterna flyttade sig åt sidorna och placerade sig jämnt på respektive sida om Nina som nu lutade sin överkropp bakåt över långbordet. Hon greppade sina lår vid knäveckena och höll benen spretandes mot taket. Jag stod framför Nina, och ledamöterna, och runkade mitt organ. Min andhämtning var ansträngd, orsakad av Ninas behandling, och blodet som forsade i mitt underliv. Ledamöterna drog efter andan. Åklagare Zetterström glodde storögt. Docent Lewander trummade otåligt med pekpinnen mot ena handen.
Nina grep efter mitt organ och fick tag i mig. Hon drog mig mot sig och förde mitt ollon mot sitt blottade sköte. Det här var inte första gången detta test genomfördes av Lewander. Men det var första gången inför publik.
”Ni skall nu med egna ögon få se att trots den behandling som fröken Bertilsson redan ha gett patienten med såväl händer som mun och nu snart även med sin vagina, kommer patienten inte att nå sin utlösning”.
Nina förde mitt ollon över sitt sköte.
Hon lät ollonet massera de olika delarna i skötet och gned mig intensivt över sin klitoris.
Ledamöterna samlades åter runt oss. Sohlanders glasögon var på väg att imma igen och hon plockade av sig dom för att torka dom mot sin ämbetsdräkt. Hon ville inte missa någon viktig detalj i bevisföringen.
Nina fortsatte med att göra sig mogen och beredd att ta emot mig.
Hon smekte sig själv med mitt organ som verktyg.
Retade sin kittlare med mitt ollon och mitt skaft.
Fram och tillbaka.
Hon hade fiskat efter min pung och hittat den.
Hon greppade min pung med den andra handen och bestämde takten och rytmen över sitt kön.
Hon låg nu på bordet framför ledamöterna och de särade benen pekade mot kristallkronorna.
Hon tog ett hårdare grepp bakom mitt ollon och började koncentrera roterandet runt sin mynning.
Hon drog mig närmare sig och lät mig pressa mig in en bit i hennes kön.
Hennes kön höll emot en stund men gav efter mer och mer.
Fukten ökade snabbt och jag kände att jag gled allt lättare in i henne.
Hennes sköte öppnade sig för mig och jag känner hur jag glider in genom hennes pressande, våta och kramande gång.
Ledamöterna höll krampaktigt i bordet.
Jag började sakta stöta i Nina.
I jämna drag och hon styrde mig genom sitt grepp om pungen.
Hon hade min sprängande pung i sin hand och hon drog mig bestämt mot sig och klämde åt när det var dags att backa.
Hon ökade takten och jag pumpade på enligt hennes signaler.
Jag placerade händerna på varsin sida om Nina och tog stöd mot bordet.
Jag stod halvt lutande över henne.
Nina reste sig något och tog stöd mot bordet med sina armbågar.
Våra ansikten närmade sig varandra.
Det var enbart några cm som skilde oss åt.
Jag kunde nästan nudda hennes nästipp med min och jag kände hennes andedräkt. Hennes andedräkt som kom mer och mer stötvis.
Den var varm och strömmade ut över mitt ansikte i samma stötiga rytm som jag gled in och ut i henne.
Hennes panna glittrade av små pärlande svettdroppar, hennes parfym nådde mina näsborrar och hon särade på sina röda läppar. Jag skymtade en vit tandrad där innanför de darrande läpparna.
Vi kunde inte nå varandras ansikten men vi berörde varandra genom andedräkterna. Hon kände min varma över sitt ansikte och jag hennes.
I takt med våra gungande och stötande rörelser mot varandra.
Jag helt naken.
Nina klädd så när som på de nakna benen som spretade snett mot taket och naturligtvis hennes blottade, ångande underliv.
Ledamöterna trängdes runt oss för att inte missa någonting i pläderingen.
Deras ordförande såg till att detaljrikedomen kom i dager genom att ivrigt hålla upp Ninas uppkavlade kjol som ett tag envisades med att hasa ner och således dolde våra sammanvuxna kön.
Alla tittade ivrigt på det som skedde nedanför Sohlanders vita knogar som omslöt den uppkavlade och uppfläkta kjolen. Dom såg tydligt hur Ninas sköte pressades när jag borrande gled in i henne. Dom såg vidare hur Ninas blygdläppar stramade längs mitt skaft och drogs med ut varje gång jag drog mig tillbaka. Sohlanders jätteglasögon immade åter igen.
Ninas skälvningar fick bordet att skaka. Hon slöt ögonen och kastade huvudet bakåt. Hennes hår hängde fritt ner och flöt ut över bordsskivan. Ett svagt utdraget gny hördes ur hennes öppna mun. Jag stod fortfarande lutad över henne och pumpade frenetiskt. Jag svettade ymnigt och droppar föll från min panna och träffade Ninas blygsamma urringning. Svettdropparna bildade snabbt rännilar som letade sig ner under hennes knäppta skjorta och in mellan de små brösten. Ninas skälvningar fick bordet att skaka. Mineralflaskorna slog i varandra och några pennor föll till golvet.
”Jag tror att detta kanske kan räcka som exempel på den oförmåga som jag nyss beskrev beträffande Wenners möjlighet att förlösas och därmed kunna nå tillfredställelse”. Lewander tecknade åt häktesvakterna att dra mig ur och från den flämtande fröken Bertilsson. Två bastanta häktesvakter höll mig stramt i varsin arm. Jag rykte och drog men kom inte loss. Nina gled ner från bordet och letade rätt på sina strumpbyxor, trosor och skor.
Ledamöterna satt mållösa.
”Skicka runt bevisföremålet”.
Sohlander försökte återta kontrollen över situationen.
”Vi har ett viktigt beslut att fatta och bör således få se bevisföremålet på närmare håll innan dom faller”.
Häktesvakterna förde mig längs långbordet höll mig intill bordet så att mitt organ kom att peka ut över det och mot de skräckslagna ledamöterna. En efter en klämde de och kände de på min dunkande penis. Med skräckslagen förtjusning, såväl manliga som kvinnliga ledamöter. Till slut ställdes jag framför deras ordförande och hon greppade resolut tag i mitt könsorgan. Hon klämde och undersökte en god stund innan hon harklade sig;
”Jag finner det ställt i klar dager att den tilltalade Henrik Wenners belägenhet sätter honom i ett tillstånd som är farligt för såväl honom själv som för allmänheten. Därtill skall läggas det rabalder som detta organ skapade i Västtyskland nyligen och vårt svenska rättsystems behov av att visa handlingskraft mot dylika illdåd. Rätten skall nu sammanträda och bestämma bestraffning. Ni förväntas stanna kvar i detta rum i väntan på vårt utslag”.
Sohlander hade alltjämt min penis i sitt grepp. När de övriga ledamöterna tågade ut ur rummet var en av häktesvakterna tvungen att upplysa henne om att den åtalade skulle stanna kvar i förhandlingsrummet. Hon släppte taget om mig och skyndade efter de övriga.
I ledamöternas frånvaro stod tiden still inne i förhandlingsrummet. Mitt juridiska ombud, Zacharias Elmander, satt och plockade i en bunt papper. Docent Lewander stod något längre bort och samtalade i låg ton med Nina Bertilsson. Han höll sin hand över hennes axel och gestikulerade diskret med den andra. Åklagare Lisbeth Zetterström satt tyst och stilla vid sitt bord. Hennes uppmärksamhet var koncentrerad på mig och mitt mellangärde. Hon stirrade stumt. Det blänkte till i hennes ögon.
Efter ca en halv timme öppnades så dörren till ledamöternas sammanträdesrum och alla tågade högtidligt in i vårt rum igen. Dom satte sig på sina platser längs långbordet och Sohlander läste genom ett dokument som hon hade med sig.
”För fram den åtalade till mig”.
Häktesvakterna vaknade åter till liv och skyndade fram till mig och grep mig barskt om armarna. Så stod jag återigen naken framför långbordet med min arma penis svävande ut över bordsytan. Sohlander var märkbart störd över min placering som orsakade att mitt stånd skymde sikten och dolde dokumentet. Hon förde pappret åt sidan och försökte återta kontrollen och värdigheten.
”Rätten har beslutat att Henrik Wenner skall låsas in på 10 år. Under denna period står Wenner till Docent Lewander och hans forskningslags förfogande. Rätten har vidare beslutat att Wenner skall avtjäna sitt straff på Hinseberganstalten”.
Sohlander tystnade, ledamöterna lyfte sina blickar mot väggen på andra sidan rummet och ordförande själv lyfte sin blick några cm från pappret.
Hinseberg! Kvinnofängelset?
Zacharias Elmander vaknade till liv. Han flög upp och protesterade;
”Försvaret godtar strafflängden men motsätter sig valet av placeringsort”.
Lisbeth Zetterström skyndande fram till bordet och lade till;
”Som åklagare måste även jag ifrågasätta beslutet om Hinseberg. En kvinnoanstalt är inte rätta stället för denna best”. Hennes ögon gled ner till vänster.
Sohlander var högröd i ansiktet och röt till;
”Rättens beslut ligger fast och Wenner SKALL föras till Hinseberg för att börja avtjäna sitt straff. Med tanke på hans belägenhet skall han inte placeras på en manlig institution.Vi kan inte garantera hans säkerhet på en sådan och ett sådant val skulle också påverka de övriga internernas självkänsla i negativ riktning. På Hinseberg har man nyligen startat ett belöningsprogram för de internerade kvinnorna. Wenner kommer således att, under Docent Lewanders övervakning naturligtvis, ingå i detta program. Allt handlar om positiv uppmuntran för de internerade kvinnorna och även om att sakta börja förbereda dom för ett liv utanför murarna”.
Sohlanders hand sökte efter den sönderslagna mötesklubban. Hon fattade istället tag i det som fanns närmast. Med eftertryck klubbade hon igenom rättens beslut med min penis.
Jag var alltså på väg till kvinnofängelset Hinseberg. Som en morot i deras belöningsprogram. Jag anade att det inte skulle bli någon trevlig vistelse.
-----------fortsättning följer-------------------
******************************************************************************************************************
Författaren är i behov av kommentarer som bränsle och inspiration till det fortsatta skrivandet.
******************************************************************************************************************
Fler noveller av samma författare
Fan, störd.. men ganska rolig...