Han hade rätt

Som vanligt en lång novell med handling. Gillar du inte det ska du nog sluta läsa här. Detta är mitt första försök med jagform. Är det nåt jag borde fortsätta med eller ska jag hålla mig till min gamla stil? Du som läser hela får hemskt gärna kommentera eller lägga en röst. Mycket nöje! // nyx

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Där satt jag i en taxi med gråten i halsen och pendlade mellan de mest extrema känslotillstånd. Kinderna flammade ömsom av ilska och ömsom av skam och då och då smög en tår fram ur endera ögonvrån, en tår jag torkade bort snabbare än kvickt. Ena sekunden hatade jag honom! Det fanns inte ord som kunde beskriva mina känslor av svek och förlust. Jag älskade honom ju! Hur i hela fridens namn kunde han sluta älska mig då? Det var ju totalt ologiskt, jag menar, är det något vi är indoktrinerade med från alla Harlequin-böcker och kärleksromaner och romantiska komedier så är det att om bara kärleken är tillräckligt stark så löser sig allt. Alla slut blir lyckliga om det bara finns äkta kärlek med i bilden. Jag tror att det var i den där taxin den där kvällen som jag bestämde mig för att jag aldrig skulle inbilla mina framtida barn något så fullständigt urbota jättelöjligt och osant. Jag skulle aldrig bli en drivande del i Den stora lögnen om Den stora kärleken. Om det så skulle göra mig till världens sämsta mamma så skulle jag berätta för mina framtida döttrar (av någon anledning var det bara mina stackars döttrar jag tänkte på just då) hur eländig världen är när det gäller kärlek så att de var ordentligt förberedda när den dagen kom och de blev brutalt dumpade av någon kille som låtit dem inbilla sig att de var ljuset i hans liv! Å andra sidan var han ju mitt allt. Hur kan man leva utan sitt allt? Frustrerat torkade jag bort ytterligare en tår och önskade att taxin skulle vara framme snart.

Jag kanske borde backa ett par steg, ett par timmar eller så, den där gräsliga kvällen så blir det nog lite klarare.

*

Just den där avskyvärda februarikvällen blev jag som genom en blixt från klar himmel dumpad av min så kallade pojkvän, min själsfrände, livskamrat och näst bästa vän. Det hade börjat som en helt vanlig fredagskväll. Jag kom hem från jobbet i precis samma tid som jag alltid gjorde, hängde av mig jackan och tog av mig skorna som jag alltid gjorde, bytte om till mjukisbyxor och tog fram min senaste tjejtidning och läste den medan jag drack en kopp te och försökte koppla av efter veckan. Det funkade rätt bra, jag var alldeles lagom avslappnad och tillfreds när min sambo kom in genom dörren. Han svarade frånvarande på min hälsning och hängde av sig och försvann ut i köket på en gång. Lite förvånad över hans ljumma svar reste jag mig ur vardagsrumssoffan och följde efter honom till köket. Där stod han, min pojkvän, min själsfrände, min livskamrat, med händerna mot fönsterkarmen och tittade rakt ut i ingenting. Det var mörkt utanför fönstret. Jag såg på hans spända rygg att något inte var som det skulle så jag gick fram och lade armarna om honom. Han suckade tungt och lossade mitt grepp och vände sig om. Jag borde ha anat oråd när jag såg hans ansikte men det gjorde jag inte.

”Vi måste prata om en sak” sa han.

”Okej” sa jag och försökte lägga armarna om honom igen, men även denna gången styrde han undan dem.

Inte ens det tyckte jag var märkligt. Jag satte mig vid köksbordet, han satte sig inte alls. Medan jag i mitt stilla sinne började fundera på vad som kunde ha hänt som gjorde honom så upprörd så började han prata. Jag lyssnade nog dåligt först, för det tog en liten stund innan det faktiskt gick upp för mig att han stod där i vårt gemensamma kök i vår gemensamma lägenhet och gjorde slut.

”Vad säger du? Vad menar du?” frågade jag totalt oförstående. Och han förklarade så vänligt för mig hur han under en längre tid känt att vi glidit allt längre ifrån varandra och att han nu bestämt sig för att det var dags.

För att göra en lång och sentimental historia kort hoppar jag över vissa detaljer i bråket som följde sedan.

”Men jag älskar dig ju” viskade jag och tårarna började långsamt trilla ned för mina kinder när polletten slutligen hade fallit ner. Då hårdnade hans ansikte. Han sträckte på sig, sa att han var tvungen att gå och gick ut i hallen. Jag följde förstås efter.

”Gå inte” viskade jag när han tagit på sig skorna och jackan och gick mot dörren. ”Jag behöver dig”.

”Nej, det gör du inte” sa han ilsket och blängde på mig. Det gjorde ont i mig när han tittade på mig sådär.

”JO!” sa jag högre än jag hade tänkt mig, och hoppade sen högt när min pojkvän, min själsfrände och livskamrat argt och högt sa ”NEJ, det gör du inte! Lägg av! Tror du inte att jag vet att du har en som mer än gärna tröstar dig! Kanske flera till och med!”. Sedan slängde han igen dörren, mer eller mindre i ansiktet på mig.

Kvar där i hallen stod jag helt handfallen med fuktiga kinder. En liten liten del av min hjärna försökte förklara för mig vad som precis hade hänt men jag lyssnade inte. Chocktillstånd kanske. Jag stod länge i hallen och tittade på dörren innan jag gick in i badrummet och tog en dusch i brist på bättre att sysselsätta mig med. Och helt plötsligt, mitt inne i det närmast apatiska tillståndet jag befann mig i, så dök en tanke upp. Emil.

Emil hade varit min bästa vän i närmare tio år. Han var egentligen kompis med min bror från början (en kort period i tonåren hade jag varit jätteblyg och kär i Emil, som tur var kom jag på bättre tankar nästan på en gång) men vi var nästan lika gamla och det hade bara blivit så att vi två höll kontakten när brorsan flyttade från stan med sin flickvän. Emil var proper. Han var snygg. Han gick till jobbet i kostym och gick ut på krogen i jeans och t-shirt. Allt som oftast hade han en tvådagars skäggstubb på hakan. Man kan väl säga att han gick hem bland tjejerna (även om det vore årets understatement, sanningen var att tjejerna föll som furor) vilket han utnyttjade hejdlöst.

Det vore att överdriva om jag sade att min pojkvän och Emil gick bra ihop redan från första början och var hur goda vänner som helst. I själva verket var det så att min pojkvän redan vid första mötet med Emil utvecklade en helt abnorm svartsjuka gentemot honom. Helt utan anledning kan jag tillägga. Emil och jag hade festat tillsammans hur många gånger som helst när vi båda varit singlar och att det aldrig hänt något då tog jag som ett säkert tecken på att det inte fanns någon attraktion oss emellan. Jag såg nog mer på honom som en bror än som en person av det motsatta könet. Men min pojkvän, eller ja – mitt ex, förstod inte det. Kanske hade det något att göra med att han och Emil var varandras totala motsatser på ungefär alla plan som tänkas kan. Jag vet fortfarande inte. Men det hela hade resulterat i att jag under det senaste året mer eller mindre slutat umgås med Emil. Jag saknade honom enormt i början, men jag stod ut ’för mitt förhållandes skull’ som det så fint kallas. Hade min förbaskade före detta sambo gjort slut med mig på grund av en kompis jag för hans skull inte träffat på ett helt år?! Det var ju absurt. Det hade ALDRIG hänt nåt mellan mig och Emil. Vattnet strilade över mitt huvud där jag stod och grubblade, tills jag insåg att jag inte kunde stå där hela kvällen.

Jag gick ut ur duschen, tog på mig rena underkläder och upptäckte sedan på vägen till sovrummet att det blinkade på telefonsvararen. Ett nytt meddelande. Det hade inte varit där förut, det var jag nästan helt säker på. Jag tryckte på uppspelningsknappen och böjde huvudet framåt för att handdukstorka håret, men kom av mig efter några sekunder. Det var en kvinna som talat in på svararen. Jag kände inte igen hennes namn och hon hälsade bara till mitt ex. Det var ett helt oskyldigt meddelande ända tills sista meningen. Hon avslutade med ett ’då ses vi ikväll’. Plötsligt rusade ilskan het genom kroppen på mig och jag förstod.

Jag torkade inte håret mer, jag kunde bara inte förmå mig. Jag vandrade runt i lägenheten och piskade upp ilskan allt mer, bara för att plötsligt halka ner i den stora snyftande ledsenheten igen, som strax byttes ut mot en apatisk tomhet. När jag vandrat ett oändligt antal varv runt lägenheten satte jag mig ner vid telefonen och slog Emils nummer. Jag kunde det fortfarande i huvudet. Det verkade vara det enda jag kunde göra. Emil skulle förstå. Han hade blivit dumpad nästan precis lika många gånger som han själv dumpat någon. Och jag hade faktiskt saknat honom. Om det nu var Emil som var anledningen till att min pojkvän, – mitt ex, dumpade mig så spelade det ju ingen roll ändå, det var ju slut nu. ’Mitt ex’ skulle sova hos någon tjej och hade lämnat mig ensam att hantera det här. Jag behövde någon! Brorsan bodde på andra sidan Sverige. Mamma och pappa var inte att tänka på. Jag behövde Emil. Jag tippade ner i en sån där apatisk dalgång precis innan han svarade.

”Hallå” hördes den välbekanta stämma i andra änden av linjen.

Jag var försökte låta bli att darra på rösten och misslyckades kapitalt. Jag hälsade kort och frågade om han var ensam hemma, en nog så berättigad fråga en fredagskväll. Emil var nästan aldrig ensam hemma på helgerna vad jag mindes. För ett ögonblick var jag övertygad om att han skulle säga ’nej’. Det vore för typiskt mig, för typiskt just den här kvällen. Men han sade att det var han och så undrade han om det hade hänt nåt. Jag orkade inte ge mig in på en lång förklaring över telefon så jag frågade bara om jag kunde komma över. Han undrade om han skulle komma och hämta mig, men jag avböjde och sade att jag skulle ta en taxi istället. Jag avslutade samtalet direkt och lade på luren innan han hann fråga något. Så drog jag på mig mina älsklingsjeans och en tröja och gick ut och mötte taxin tio minuter senare.

*

Så åter till början av den här berättelsen. Där satt jag alltså nu. I baksätet i en taxi på väg hem till Emil. Fortfarande blöt i håret efter duschen, utan jacka eller ens min handväska med mig. Bara mobilen och nycklarna krampaktigt i ena handen och lite kontanter i fickan.

Mitt i känslosvallet över min förbaskade pojkvän, nej - mitt förbaskade ex menar jag, och samhällets lurendrejeri gällande ’äkta kärlek’ kröp ett litet glädjekorn fram över att få träffa Emil igen. Han måste ha hållit utkik från fönstret för han mötte mig i trappen halvvägs upp till hans lägenhet på tredje våningen. Jag var inte riktigt beredd på björnkramen han gav mig och tappade nästan balansen men Emil var stadig på foten och hindrade mig från att ramla och slå sönder mig fullständigt. Jag klamrade mig fast vid honom och kände hur gråtklumpen kröp uppåt flera centimeter i halsen. Det var så skönt att känna att någon tyckte om mig fortfarande. Jag måste säga att jag var ganska stolt över att jag inte började gråta förrän jag var inne i hallen och ytterdörren var stängd. Då släppte allt, jag hann inte ens ta av mig skorna. Emil fångade in mig i en kram till och höll om mig och smekte mitt hår tills jag lugnade mig. Han frågade inget men när snyftningarna inte längre kom lika ofta och jag tittade upp i hans ansikte såg jag hur bekymrad han var.

”Hej. Det var längesen. Jag har saknat dig” sade han och jag var tvungen att säga detsamma. Det var ju sant.

Vi hade alltid haft samma medicin mot motgångar, Emil och jag, och den medicinen hette rödvin. Jag vet inte hur många gånger vi har delat på en vinare och i all vänskaplighet suttit och spytt galla över den ena eller andra flickvännen eller pojkvännen eller familjemedlemmen eller chefen eller vad det nu kan tänkas varit. Det funkade jättebra. Efter några glas vin var vi oftast så gråtmilda att vi fick ventilerat även de djupaste och mest otillgängliga känslorna, vilket i sin tur resulterade i ännu en öppnad vinflaska. Som sagt, det funkade skitbra. Dagen efter var vi alldeles för känslomässigt urlakade och bakfulla för att orka bry oss speciellt mycket mer. Oftast slutade det med att vi skrattade åt alltihop istället och gick och köpte pizza.

Jag blev med andra ord inte speciellt förvånad när han plockade fram en vinare och korkade upp den. Tacksamt tog jag emot det fyllda glaset han räckte mig. Ett sånt där lyxigt stort vinglas som rymmer ungefär en halv flaska. Vi placerade oss halvliggande i varsin soffa i vardagsrummet. Emil är en sådan person som har ett så stort vardagsrum att han får plats med två soffor och alltså har han två soffor. Så kom den invecklade proceduren att berätta allt som hänt, i rätt kronologisk ordning och med rätt känslouttryck och känslointryck. Det blev lite omständigt och jag fick användning av hela min dramatiska vältalighet men tillslut hade jag berättat klart och hade då skiftat känslotillstånd ungefär tusen gånger, kändes det som. Emil satt mest tyst och lyssnade och sa ’mm’ och ’aa’ och ’jävla idiot’ och fnös indignerat å mina vägnar på helt rätt ställen. På det stora hela kändes det bättre, fast overkligt. Vinet började väl göra sitt till vid det här laget också. Det stod på musik lågt inne i Emils sovrum. Vi var tysta en stund och drack lite mera vin. Till slut kunde jag inte vara tyst mer och suckade än en gång fram den fråga som jag om och om ställde mig själv.

”Jag förstår bara inte varför..”

Emil tittade på mig. Kanske var det som jag inbillade mig men jag tyckte han var lite röd om kinderna. Det måste varit vinet.

”Jag menar, varför NU? Och vad menade han med att jag skulle ha känslor för någon annan? Det är ju helt galet!”

Jag sneglade på Emil igen och gjorde en självironisk min som han besvarade med sitt varma leende. Jag tyckte om hans leende, det var som om hela världen lyste upp när han log. Jag var övertygad om att han visste om det också, och säker på att han hade fyrat av det där leendet mot mången vekhjärtad tjej som inte haft en chans att stå emot efter det. Stackars tjejerna som inte förstod bättre.

Men när jag och mitt var avklarat så var det Emils tur, det finns trots allt vissa former och ritualer som måste iakttagas och återupprättas när man träffar en god vän för första gången på jättelänge. Så jag förhörde mig om jobb (jodå, allt var bra och han hade fått några hundralappars löneförhöjning), familj (allt bra där med, hans lillasyster hade utvecklat ett stort intresse för alternativa musikstilar sedan senast vi träffades och var nu mycket mottaglig för retfulla kommentarer till storebrors stora lycka) och till sist även flickvänner, förstås.

”Så, hur kommer det sig att du sitter hemma en fredag” undrade jag och tömde det sista ur vinglaset. ”Förlåt om jag sabbade dina helgplaner” log jag ursäktande mot honom.

”Det gör inget alls” flinade Emil tillbaka. ”Jag stannar så gärna hemma med dig över ett par flaskor vin, mycket hellre än jag går ut på klubb och blir tvungen att slå ifrån mig alla tjejer som inte kan låta bli mig”.

Jag räckte ut tungan åt honom och han skrattade högt. Så harklade han sig.

”Jag har faktiskt inte varit ute ordentligt på flera månader”

Inget kunde ha förvånat mig mer.

”Varför då?! Du lever ju för att krossa hjärtan. Du lever för att fälla tjejer på löpande band så fort du visar dig utanför dörren”.

Jag kan nog såhär i efterhand erkänna att jag lät ganska elak.

”Det har inte varit samma sak på ett tag” konstaterade han. ”Jag.. ehm.. måste nog berätta något för dig” fortsatte han och såg plötsligt jättegenerad ut.

Jag blev lite på min vakt av hans tonfall och satte mig upp. Vinglaset som trots allt var tomt ställde jag ifrån mig på soffbordet. ”Berätta vadå?” undrade jag tveksamt.

”Jag är nog, kanske, lite, en av anledningarna till att den där drullen du var tillsammans med tills för ett par timmar sedan gjorde slut” hasplade han ur sig och tittade överallt utom på mig. Jag satt tyst och väntade på fortsättningen, plötsligt kall.

”Jag hörde av Mia och Linus och lite andra att du inte hade träffat dom heller på nästan ett år och blev orolig. Ännu mer när dom berättade att det var på grund av din sambo”

”Va?! Det var inte..!” började jag indignerat, men Emil avbröt mig genom att höja rösten.

”DET ÄR INTE normalt att en social person säger upp bekantskapen med hela umgängeskretsen för att hennes sambo inte gillar NÅGON av hennes vänner! Så jag letade upp din sambo och försökte prata med honom, och han var så arrogant över alltihopa att jag började bli rädd för din skull. Jag försökte prata med honom flera gånger, men han vägrade lyssna, han skrattade till och med åt mig i början.”

”Men…” började jag igen, och Emil avbröt mig ilsket.

”Tänk efter. När var du ute med dina vänner senast? Sådär som du brukade vara innan du träffade honom. Nej, du behöver inte svara. Jag minns i alla fall att du var frustrerad på honom för att han försökte styra så över vilka du umgicks med och vad du gjorde på fritiden. Det är inte ett friskt förhållande, förstår du inte det! Eller har du förträngt alltihop?” hävde han ur sig med ett allt argare tonfall.

Jag blixtrade till och blev jättearg.

”ÄRU HELT DUM I HUVET?” skrek jag. ”Har du medvetet sabbat MITT förhållande för att.. för att..” Jag kunde inte fortsätta, det gjorde plötsligt väldigt ont inuti mig när jag kom att tänka på alla vänner jag inte längre hade kontakt med. När hade det hänt?

”JA DET HAR JAG!” skrek Emil tillbaka. ”För att jag bryr mig om dig! Och för att ingen annan har vågat lägga sig i!”

Jag insåg plötsligt att vi hade ställt oss upp båda två och stod och skrek på varandra över soffbordet och de tomma vinglasen.

”Du är fan inte klok!” rasade jag. ”Hur kan du tro att du har rätt att göra så? Vem gav dig den rätten? Bara för att du inte varit ute på månader och inte har någon flickvän så ska inte jag heller få vara lycklig, är det så du tänker?! Inte konstigt att han var blev svartsjuk och inte ville att du skulle umgås med mig mer!” skrek jag och höjde rösten lite grann för varje utropstecken.

Den där punkten som kommer i varje gräl då man plötsligt blir gråtfärdig var på väg kände jag. Som om jag inte gråtit nog för en månad redan. Tårarna steg i ögonvrårna när jag tänkte på hur Emil svikit mig och jag blinkade bort dem för allt vad jag var värd. Emil tog de få stegen fram till mig runt soffbordet och tog ett hårt tag om mina axlar. Vad som kom sedan var jag inte det minsta beredd på.

”MEN TROR DU ATT HAN ÄR DEN ENDA SOM VARIT SVARTSJUK ELLER?!” röt han och såg ut som om han ville ruska om mig ordentligt. Hans ögon riktigt blixtrade. ”Hur tror du det känns att sitta och titta på när den viktigaste personen i världen blir ihop med nåt jävla kontrollfreak och inte själv ser det destruktiva i förhållandet?”

Och med de orden rann all ilska av mig. Jag tittade häpet upp i hans upprörda ansikte och insåg plötsligt att även han var nära gråten. Han måste ha känt av min humörsvängning för han släppte mig tvärt och drog båda händerna genom håret. Sen tittade han på mig och blev alldeles blek.

”Snälla du, glöm bort att jag sa det där” sade han halvkvävt. ”Jag skulle inte ha…” fortsatte han, men kom av sig. Han suckade och drog händerna genom håret igen.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Emil av alla människor. Detta hände bara inte. Hade han precis sagt det jag trodde eller var det jag som överreagerade efter en hård kväll? Jag blev helt matt i benen och satte mig ner igen. Emil tog några steg bort mot fönstret, vände och tog lika många steg tillbaka mot mig innan han stannade upp. Han verkade inte veta vart han skulle göra av sina händer. Han såg helt förstörd ut. Nästan lika förstörd som jag kände mig när allt plötsligt föll på plats. Han hade ju rätt.

Och så kom tårarna, för andra gången samma kväll. Jag kapitulerade och grät och grät. Långt innan Emil hade förstått vad som hände hade jag rullat ihop mig till en liten boll i soffan och grät hejdlöst ner i kudden. Jag var otröstlig. Emil missförstod mig nog, han som alltid var så självsäker blev helt tafatt, satte sig ner i soffan bredvid mig och försökte lägga armarna om mig för att trösta. Jag märkte det knappt.

”Förlåt” viskade han i mitt öra. ”Förlåt, förlåt, förlåt mig”

Och jag grät ännu mer. Emil drog upp mig i sittande ställning i hans knä och jag lade huvudet mot hans bröstkorg och snyftade. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte bli arg på honom igen och tillslut var jag bara så ledsen att jag gav upp. Det tog en ordentlig stund innan känslorna mattades av och under hela tiden satt jag i Emils knä med hans armar runt mig. Han strök ena handen lugnande längs min rygg och till slut började gråthickningarna avta allt mer. Jag var helt utmattad när jag kikade upp i hans ansikte genom en ridå av fuktigt hår. Han strök varligt bort håret från mitt ansikte och torkade bort en vilsen tår från min kind med tummen. Rynkan mellan hans ögonbryn och blicken i hans mörka ögon sade mer än tusen ord.

Jag blev rörd. Och var på väg att börja gråta igen, men det blev bara några få tårar den här gången innan jag lyckades hejda mig. Jag orkade inte tänka på mitt nyblivna ex längre och stuvade undan honom i ett hörn längst bak i hjärnan. Trött lutade jag huvudet mot Emils axel och slöt ögonen. Gudars skymning vilken röra. Plötsligt kände jag Emils andedräkt mot hårfästet, precis innan han tryckte en lätt kyss i min panna. Hans skäggstubb stacks lite men den beskyddande gesten gick inte att ta miste på. Och jag kände mig trygg i hans famn, insåg jag. Hans hand hade inte slutat stryka längs min rygg och med ens kände jag hur varm den var. Det pirrade där hans hand mjukt gått fram. En aldrig så svag kittling någon helt annanstans gjorde mig uppmärksam på honom på ett helt nytt sätt. En svagt protesterande tanke kom för mig, att det inte var såhär man skulle känna när man precis blivit dumpad, men jag undertryckte den. Kanske var det tvärt om, kanske var det precis det här jag behövde.

Vi hade känt varandra så länge, delat så många förtroenden och hemligheter att det kändes konstigt att känna något annat än vänskap för Emil. Men en annan känsla var väckt och den krävde min uppmärksamhet. Jag funderade över situationen. Emils kropp var behagligt fast och vältränad emot min. Skäggstubben, det markerade hakpartiet och den slitna t-shirten blev med ens mycket manliga attribut. Jag försökte att dra in hans doft utan att han märkte det, men jag antar att jag misslyckades för han slutade röra handen över min rygg och vred lite på sig. Hur som helst doftade han rent och manligt och jag snusade som bäst mot hans hals när han suckade och tryckte undan mig en liten bit så att han kunde se mig i ögonen.

”Jag är ledsen. Jag är ledsen att du blev så ledsen” sade han olyckligt. ”Men jag ångrar mig inte, bara så du vet. Du hör inte hemma med någon som han och det står jag fast vid”.

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag kunde inte hitta några ord som beskrev hur jag kände, hur rörigt det var i mitt huvud, så jag gav efter för en impuls och gjorde något som antagligen var det sista han väntade sig. Jag kysste honom. Det märktes att han blev förvånad för han besvarade inte kyssen. När mina läppar lämnade hans drog han ett ojämnt andetag. Hans ena hand tog tag om min haka och lyfte upp den så att han kunde granska mitt ansikte.

”Varför gör du så?” frågade han tyst.

”För att jag kan” svarade jag och mötte hans blick. ”Och för att jag är tacksam för att du finns och för att det kändes bra” fortsatte jag och läste förvåning i hans ögon, förvåning som sakta övergick i ett hårt ansiktsuttryck.

”Lek inte med mig” sade han.

”Jag leker inte. Om du inte vill det här så säg till nu.” sade jag och rörde ansiktet närmare hans igen.

Jag såg hur hans mörka ögon vidgades innan jag slöt mina och sedan möttes våra läppar för andra gången. Hans läppar var mjukare när han besvarade kyssen. Min ena hand letade sig upp till hans nacke. Hans hand mot min haka mjuknade och jag öppnade läpparna för att ta emot hans tunga. När vi särade på oss igen var både hans och min andhämtning tyngre och utan någon förvarning reste sig Emil upp med mig i famnen och bar mig in till sovrummet. Han ställde försiktigt ner mig på golvet bredvid sängen. Jag tittade upp på honom och han tittade tillbaka med lågande blick.

”Om DU inte vill det här så säg till nu.” sade han med hes röst.

Jag svarade inte utan sträckte upp en hand och smekte hans raspiga kind. Han lade sina händer runt min midja, pressade sig emot mig och tryckte girigt sina läppar mot mina. Jag rös till och lade armarna runt hans hals och tryckte mig mot honom. Hans reaktion var högst tillfredsställande, han suckade med munnen mot min och jag kände hur det rörde sig mot min ljumske. Det i sin tur gjorde att det pirrade till behagligt mellan mina lår och pulsen ökade. Jag kunde inte låta bli att kyssa honom igen, han kysste så bra och smakade så gott.

Kyssarna fortsatte och omfamningen blev allt hetare. Emils händer hittade snart knapparna i mina byxor och fumlade lite med dem innan han fick upp dem. Han drog av mig tröjan utan att lyfta sina läppar från mina mer än absolut nödvändigt och släppte den på golvet. Sedan drog han ned mina byxor och lät dem ligga i en hög. Han förde mig till sängkanten innan han utan några som helst problem knäppte upp min bh med ena handen och lät den göra jeansen och tröjan sällskap. Gåshud spred sig över hela min kropp och jag såg hur han log när han märkte det och drog ena handen smeksamt längs med insidan av min ena arm. Jag drog själv ned trosorna och klev ur dem. Han lade armen om min midja och sänkte mjukt ned mig ovanpå sängen. Det var oerhört sexigt att han fortfarande hade alla kläder på medan jag var helt naken. Jag längtade efter hans lena hud mot min och började dra upp hans tröja, men han tog min handled i ett fast grepp ovanför mitt huvud och andades ”nej” innan han lät sina mjuka läppar vandra.

Jag suckade och vred mig, njöt under hans fjäderlätta kyssar som långsamt rörde sig ned för min hals, radade upp pärlband av kyssar oändligt långsamt hela vägen ner till mina bröst bara för att vända precis innan han nådde bröstvårtan och åter påbörja en plågsam vandring. Den andra handen hade han placerat på min höft. Handen var varm och höll mig liksom på plats på ett bestämt och mycket sexigt sätt. Så höjde han huvudet och släppte min handled, hävde sig upp på knä och drog smidigt av sig tröjan medan han oblygt studerade min kropp. Jag blev nästan generad och för att dölja det så sträckte jag fingrarna mot hans byxlinning för att släppa ut vad som uppenbarligen behövde mer plats där innanför. Men jag hann inte ens få upp översta knappen innan han greppade mina handleder igen och lade upp båda mina armar över mitt huvud där han sedan låste fast dem med EN av sina händer. Jag försökte komma loss men upptäckte att de satt som i ett skruvstäd.

”Nej” sade han lent med en ny glimt i ögonen.

Bara därför försökte jag komma loss igen, men han spände skuldrorna och armen och jag kom ingenstans. Så log han ett farligt leende och blinkade åt mig. Jag stillade mig, förvånad, den här sidan av Emil hade jag aldrig sett förut. Han placerade andra handen på min höft igen och nu satt jag verkligen som i ett skruvstäd. Så gled han ner och började lämna osynliga spår på min hud med sina läppar och tunga. Jag stönade ofrivilligt till när han slöt sin varma mun runt min bröstvårta och sög försiktigt samtidigt som hans tunga retade mig halvt till vansinne. Jag tryckte mig mot honom, så gott jag kunde, slingrade mig under hans behandling och kved och suckade av vällust. Det var vått mellan mina lår nu. Så lyfte han på huvudet och fortsatte med den andra bröstvårtan. Min andhämtning ökade ytterligare och jag stönade till igen. Så slutade han abrupt och jag drog ostadigt efter andan, besviken, och sökte hans blick.

”Nu ska du ligga kvar såhär även ifall jag släpper dig” sade han lika lent som nyss.

Jag nickade andlöst.

”Och om du är riktigt snäll….” spann han vidare, och tryckte handflatan mot mitt venusberg samtidigt som han pussade mig lätt på halsen och andades i mitt öra så att rysningar kröp längs med hela mig, ”…så lovar jag att du inte kommer ångra dig…”. Den andra handen höll fortfarande mina handleder i ett fast grepp.

Med mjuka fingrar ritade han linjer på den tunna huden i mina ljumskar, ner mot mitt sköte. Jag brann under hans hand och kunde bara sucka och nicka. Han sänkte huvudet igen. Hans tunga letade sig snirkligt nedåt mellan mina bröst och längre, ritade en cirkel runt naveln och så släppte han mina händer för att nå att lätt dra tungan nästan hela vägen ner till mitt väntande väta. Så slutade han och drog snabbt av sig jeansen och boxerkalsongerna innan han lade sig tillrätta mellan mina ben. Jag särade på dem lite mer och blundade i väntan på det underbara jag hoppades skulle komma. Han kysste insidan på mitt ena lår, sedan det andra och jag kände hans andedräkt mot min väta. Han placerade en kyss på mitt venusberg och jag kunde inte låta bli att sucka förväntansfullt vilket fick honom att skratta tyst. Så kände jag hur han oändligt försiktigt lade sin tunga mot min allra känsligaste punkt. Han höll stilla en sekund eller två innan han började röra den mjukt och rytmiskt. Jag insåg inte att jag höll andan under hans behandling förrän jag blev tvungen att dra ett snabbt och djupt andetag igen. Det var en helt fantastisk känsla att mjukt, mjukt bli stimulerad på ett så känsligt ställe. Min andhämtning blev tyngre och pulsen ökade där jag låg och försökte att inte röra på mig så mycket att han missförstod mig och slutade. Det var inte lätt, jag höll ett krampaktigt grepp om lakanet ovanför mig för att inte lägga händerna på hans huvud. Ju mjukare Emils tunga smekte mitt sköte desto känsligare blev jag och trots att takten var olidligt långsam och retfullt dröjande så kände jag hur orgasmen började byggas upp långt inom mig. Jag vågade inte flytta mina armar, rädd för att han skulle sluta om jag inte gjorde som han sagt, men jag lade ena benet över hans skuldra och njöt ohämmat. Andningen övergick i flämtningar och jag kände hur jag kom närmare och närmare.

”Åh. Jag kommer komma snart!” kved jag andfått upp mot taket samtidigt som jag inte kunde låta bli att svanka med ryggen, halvt utom mig av vällust.

Emil lyfte inte på huvudet, han drog inte ens ned på takten. Han lade istället båda händerna stadigt på mina höfter och uppmanade mig stumt att släppa efter och låta orgasmen komma. I ett fåfängt försök att dra ut på härligheten slappnade jag av i alla musklerna och plågsamt, oändligt långsamt gled jag över orgasmens rand. Istället för att spänna hela kroppen tvingade jag mig att ligga stilla och stönade ut min tillfredsställelse i takt med vågorna av njutning som rullade över mig. Jag kunde inte låta bli och orkade inte bry mig heller. Jag var helt uppe i min njutning, kroppen riste okontrollerat och mitt underliv kramade och pulserade som eld under hans retfulla tunga. Trots att han hade givit mig en orgasm slutade han inte utan slickade först försiktigt på mitt allra känsligaste och slöt sedan läpparna om den. Jag som börjat andas ut och precis lyckats slappna av efter mitt klimax kände till min stora förvåning hur det började pirra igen. Glömsk av mitt löfte lade jag ena handen på hans huvud och smekte hans mjuka hår. Hans reaktion var att ytterst försiktigt stimulera mitt värkande sköte och jag ropade till när spänningen nådde en ny nivå.

”Fortsätt… fortsätt… fortsätt…” viskade jag i takt med mina andetag.

Hans tunga och läppar retade och eggade mig vidare. Stönen övergick i ett oartikulerat rop och jag krökte ryggen i brygga när jag för andra gången på kort tid gled över orgasmens underbara gräns. Emils tunga avstannade men han fortsatte att ha läpparna mot mitt sköte så länge vågorna pulserade genom mig. Slutligen klingade orgasmen av och han kröp upp och lade sig bredvid mig på ena armbågen, lät sin hand smeka min mage så att det drog ihop sig ett par gånger till i mitt hetaste.

Jag längtade efter att få känna honom inuti mig, han var så vacker där han låg naken och fullt erigerad med all uppmärksamhet på mig. Så jag sträckte armarna efter honom och drog upp honom ovanpå mig. Hans tyngd var underbar. Utan vidare krusiduller virade jag benen runt hans midja och hjälpte honom att hitta rätt, inte speciellt svårt när jag var så våt, och vi stönade unisont när han äntligen fick glida hela vägen in. Det var fantastiskt. Jag insåg inte hur mycket jag hade längtat förrän han verkligen var där och kunde inte låta bli att flina brett med slutna ögon. För min del hade han kunnat stanna där han var och jag hade varit nöjd men jag anade att han behövde mer, så jag lade ena handen på hans vältränade rumpa och rörde mig under honom. Han var inte svår att inspirera, långsamt till en början rörde han sig ut och in, drog nästan ur helt innan han stötte hela vägen tillbaks igen. Takten ökade sakta men säkert, våra läppar fann varandra igen och vi kysstes hungrigt mellan stönen. I en stadigt ökande rytm möttes våra kroppar och gled isär medan jag kände hur svetten slog fram på Emils rygg och skuldror. Jag flätade in fingrarna i hans hår och stönade mjukt i hans öra varje gång han stötte, bet honom försiktigt, och mötte hans rörelser med mina egna. Jag lade upp ena benet på hans axel och kände skillnaden när han stötte än längre in och fyllde upp mig. Utan vidare förvarning kände så jag hur han spände kroppen och högt stönande pumpade han fram sin orgasm långt upp inuti mig. Nästan våldsamt stötte han om och om igen.

Lika plötsligt som orgasmen kom försvann den igen och Emil föll ihop ovanpå mig, lika andfådd som jag. Jag smekte med blicken längs med hans axel, skuldra och nacke; den härliga utsikt som är den underliggandes lott efter älskog. Med ena handen smekte jag hans svettblanka rygg och med den andra hans överarm som nyss varit så spänd. Strax kände jag gåshud under fingrarna och kunde inte låta bli att le igen. Så hävde han sig upp på armbågarna och kysste mig ömt och länge.

”Vem är du?” frågade han mjukt leende när han slutligen lyfte läpparna från mina.

”Vem är du?” frågade jag tillbaka och fick en glad huvudskakning till svar.

Han slaknade och drog sig ur, lade sig på rygg och jag kröp ihop vid hans sida med huvudet på hans axel. I all sin enkelhet hade vår akt varit fullt tillfredsställande och nöjda slappnade vi av bredvid varandra. Vi låg tysta och jag drog förstrött med naglarna genom hårsträngen nedanför hans navel. Hans arm om mig var trygg. När jag som bäst låg där och mådde bra kom en tanke för mig.

”Emil, får jag ha fest hemma hos dig?” frågade jag och kikade på honom.

”Jag skulle vilja bjuda alla mina gamla vänner på fest så att jag får ta upp kontakten med dem igen”

*

Gentlemannen Emil gick förstås med på att låna ut sin lägenhet, festen hade jag en vecka senare och ALLA mina gamla vänner dök upp och återknöt vänskapen. Mitt ex och jag blev aldrig ihop igen, vi sålde lägenheten och gick skilda vägar utan några större draman, tack och lov. Emil och jag insåg att vi hade något särskilt och erkände till och med för brorsan att vi är tillsammans senast han var hemma och hälsade på. Men det, mina vänner och beundrare, är en helt annan historia.

Fler noveller av samma författare

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.