Den första kvarsittningen

Stella hörde klappret av sina skor eka i den långa korridoren med stengolv och höga mörka väggar. Det var så tyst efter skoldagen så hon hörde tyget i sin veckade kjol frasa vid varje steg. När hon var framme vid dörren till rätt klassrum stannade hon och satte sig ned på bänken vid väggen mittemot och väntade.

Hon hade inte gått särskilt länge i sin nya skola. Till den här privatskolan med långa anor och gott rykte om att få pli och fason på bråkiga flickor hade hon skickats i mitten av terminen, och nu hade hon hunnit få åtminstone lite grepp om sina scheman, lärare och klasskamrater. Att hon hade tvingats iväg hit var något hon hade spjärnat emot med alla krafter till en början, men när hennes gamla skola hotade med relegering efter allt skolk och dåligt uppförande fanns det knappt något val. Att byta hit hade faktiskt gått ganska bra – ”Du är ju en intelligent flicka, du måste bara få styr på dig”, hade de sagt, och talat om stramare tyglar och fasta gränser.

Och visst märkte hon redan skillnad. I hennes nya skola med de tjocka gråa stenväggarna var atmosfären en helt annan – mer strikt och samlad, undervisningen krävde en hel del mer och hon tyckte faktiskt att det var lättare att koncentrera sig. Fast det fanns väldigt många regler, tyckte Stella.

Och därför satt hon här nu. Klart att man inte får komma för sent. Hon hade nog försökt skärpa sig med det också, som med allt annat. Hon hade faktiskt skärpt sig väldigt mycket med allting nu vid skolbytet. Och dessutom gick det ju inte att springa ute på kvällarna här, skolan låg ute på landet och eleverna bodde på internat.
Men nu var det andra gången hon kommit försent till geografilektionen. Magistern hade låtit henne stå kvar framför katedern när hon kommit insläntrande fem minuter för sent, innan han med en skarp ton konstaterat att det var tredje gången på en vecka och att hon skulle infinna sig utanför geografiklassen klockan 16 samma eftermiddag. Sedan fick hon gå och sätta sig vid sin bänk.

Nu kröp minutvisaren på klockan på korridorens kortvägg uppåt. Fem i fyra. Stella funderade på varför de andra flickorna i klassen hade tittat så konstigt på henne när sagt att hon skulle iväg på sin kvarsittning. Hallå, vad trodde de att hon skulle råka ut för? Att geografimagistern skulle smälla henne på fingrarna med kartkäppen?

Fast hon hade faktiskt hört endel skräckhistorier. Sånt där som man försöker skrämma nykomlingar med, hade hon avfärdat historierna. Men nu försökte hon komma ihåg vad hon hört. Det där om att pekpinnarna som fanns i varje klassrum inte alls användes bara till att visa på svarta tavlan med. Stella rös till lite men fnissade nästan för sig själv vid den främmande och absurda tanken. Hon slätade till kjolvecken över benen och rättade till den ena knästrumpan som glidit ner en bit, samtidigt som hon sneglade på klockan.

Fyra klockklämtningar hördes från klockstapeln i byggnaden intill och vredet på dörren framför Stella knäppte till. ”Kom in”, sa geografiläraren kort och höll upp dörren för henne.

Stella ställde sig bredvid katedern och läraren satte sig vid den och tog fram en tjock svart bok ur översta lådan. Han bläddrade, slog upp en sida och såg strängt på henne.
- Du har inte kommit till dina lektioner i tid. Trots upprepade varningar har du varit försenad och agerat respektlöst mot dina lärare.
Stella vände bort blicken lite buttert. Så väldans sen hade hon väl inte varit. Och hon hade ju dessutom varit en riktig mönsterelev med läxor och allt annat nu efter skolbytet.
- Jag har läst ditt uppföranderegister, fortsatte läraren, och det är tur för dig att du inte har fortsatt med sådana manér som du la dig till med i din gamla skola. Det hade inte fungerat länge för dig här. Men den här olydnaden är vi inte nöjda med och därför ska du straffas för den.
Stella ryckte till av hans ordval och kände kinderna bli röda.
- Men jag har ju bara varit lite sen… försökte hon.
- Du har blivit informerad om skolans regler och att vi är mycket strikta med dem. Det vet alla våra studenter och de vet att det är för deras eget bästa. Du har brutit mot reglerna upprepade gånger och det innebär konsekvenser.
”Jaha”, tänkte Stella och föreställde sig trist kvarsittning, extra skoluppgifter eller hushållsarbete på skolan. Läraren lade igen boken, sköt ut stolen och reste sig.
- Du får smaka björkriset. Det blir tio rapp.

Stella stirrade klentroget på magistern och trodde inte att hon hört rätt. Smaka ris?? ”Alltså, vad menar du?”
- Åh, jag glömde att du är ny. Du har tydligen inte råkat ut för den här formen av bestraffning tidigare. Men är man olydig här är det så det brukar gå. Nu kommer du att få böja dig fram och smaka riset, och sedan respekterar du att komma i tid i fortsättningen.
Stella kände sina kinder rodna och att det pirrade till av skam i henne.
- Men, kan jag inte få nåt annat straff, försökte hon. Sitta kvar efter skolan eller skriva listor eller nåt?
- Nej, det brukar vara effektivast på det här sättet så vi ska använda det på dig också. Vi vill inte att du faller tillbaka in i dina gamla vanor, så det har beslutats att du ska behandlas strikt från första början.

Medan han talade gick magistern fram till ett hörnskåp, öppnade det och tog fram ett tunt björkris. Stellas ögon blev klotrunda vid åsynen av de smala vidjorna som var hårt sammanbundna nertill.
- Menar du att jag ska få stryk? Och ska jag.. Nu??
- Ja, sa läraren enkelt och lade ner riset på katedern. Tio rapp, som jag sa. På bara stjärten.
Stellas kunde inte hejda rodnaden i kinderna – nu var de eldröda och hennes händer darrade till. Skulle hon bli tvungen att böja sig fram och dra ner trosorna inför magistern? Det kittlade till långt nere i maggropen och hon kände hettan från ansiktet sprida sig ända ner mellan hennes lår. Hon såg magistern lyfta upp riset igen och komma fram till henne.
- Sådär ja, då börjar vi så vi får ditt straff överstökat. Ställ dig här vid kortsidan, sa han och visade fram henne till kanten av katedern.
- Böj dig framåt.
Stella kände sig darrig när hon lutade sig framåt en bit över katedern. Inte så att hon var rädd, men situationen var så främmande att hon inte kunde föreställa sig känslan.

- Böj dig längre fram. Så långt du når, sa magistern och Stella fick halvlägga sig så brösten trycktes mot bordsskivan.
- Så lyfter du på kjolen. Ordentligt, så den inte faller ner.
Med glödande kinder famlade Stella efter fållen på den korta kjolen och drog upp den över baken så trosorna blev fullt synliga. Vilken tur att hon inte tagit på sig sina stringtrosor just idag, hann hon tänka innan magistern tog några steg bort från katedern och betraktade henne där hon låg med rumpan uppvänd och kjolen vid midjan.
- Så där. Nu får du lägga händerna på bordsskivan, framme vid huvudet. Så ska jag dra ner dina trosor.
Stella vände ner blicken i bordsskivan, knep instinktivt ihop benen hårt och märke att magistern gick runt och ställde sig bakom henne.
Magistern gjorde sig ingen brådska. Ingenting fungerade så bra som att ta god tid på sig när en olydig student skulle straffas – han visste att varje sekund framåtlutad över katedern kändes mycket längre. I synnerhet då hans studentskor fick böja sig fram med rumpan bar, hade han konstaterat.
Stellas vita spetstrosor spände lite om hennes runda skinkor. Magistern tog tag i det tunna tyget, lyfte först ned det till alldeles under stjärten och drog sedan ned trosorna en bra bit på låren.
Stella kände hans blick och ville sjunka genom jorden av skam – samtidigt som det hettade allt mer i de delar av henne som hon nu tvingades stå och blotta.

Bakom sig hörde hon magistern förmana henne för att försöka vara ännu mer olydig.
- Du ska få rappen ett i taget, och du får dem på bara stjärten så att det ska svida ordentligt. Om du skriker eller sprattlar innebär det att det blir mer stryk, så håll händerna framsträckta och luta dig över katedern tills vi är klara. Har du förstått?
- Ja, mumlade Stella ned i katedern, blundade hårt och hörde magistern lyfta riset.
Rapp!
Stella pep till när riset träffade hennes stjärt och det sved till. Hon måste ha ryckt till också, för magistern befallde henne strängt att stå stilla.
Svisch!
Åååh vad det sved! Stella knep ihop skinkorna hårt – hur skamsen hon än var att måsta ta emot stryk på bara stjärten tänkte hon inte låta magistern se längre in mellan benen på henne.
Rapp, rapp, rapp!
”Aiijjj”, grinade hon mellan sammanbitna tänder när björkriset dansade på hela hennes bakdel och gjorde den glödande röd.
Klatsch, klatsch, svisch!
Magistern lät några rapp träffa på undre delen av Stellas stjärt och ner mot låren, och flickan kämpade med att stå stilla och inte vrida sig undan. Det var inga hårda slag hon fick ta emot, men svedan och skammen var desto förtretligare.
Rapp!
En lite hårdare smäll över båda skinkorna fick Stella att skrika ut ett litet ”Aj!” och tappa kontrollen ett litet ögonblick – magistern noterade precis som han väntat att benen tilläts glida isär lite och flickan mot sin vilja lät honom se både hennes lilla stjärthål och in en bit i den trånga springan som hon försökt knipa ihop benen om. Han höjde björkriset för det sista slaget, ännu långsammare den här gången, och lät det sista rappet träffa välriktat och svidande på den undre mjukaste delen av flickans rumpa.

- Såja. Det var ditt straff. Stå kvar, men du behöver inte hålla fram händerna mer.
Stellas händer flög reflexivt bakåt och gned den agade och rodnande stjärten. Magistern gick tillbaka till skåpet i hörnet med riset och lät henne stå kvar över katedern så länge han gjorde det, öppnade den svarta boken och antecknade något i den. Sedan vände han tillbaka blicken mot sin upptuktade student.
- Du får dra upp trosorna och resa dig.
Stella skyndade sig att hastigt dra upp spetstrosorna, blossande röd och varm som av feber. Kjolen gled tillbaka när hon reste sig och hon rättade hastigt till den och skjortan, samtidigt som hon märkte att brösten kändes varma och pirrande och att hettan nere mellan låren som hon nyss knipit ihop så hårt bara hade blivit starkare.
- Jag hoppas att du har lärt dig din läxa. Hädanefter kommer du i tid till lektionerna – efter en enda varning till vet du vad som väntar dig, sa magistern med en nick mot kanten av katedern som fick henne att hastigt slå ner blicken och svara:
- Ja, magistern.
- Bra. Du kan gå nu.

Stella tog några hastiga steg fram till dörren, fick upp den och var ute i den tysta korridoren på nytt. Den var fortfarande tom och öde och hon drog in den svala luften för att försöka hindra rodnaden. Under spetstrosorna sved det i skinnet och kinderna glödde fortfarande efter förödmjukelsen att bli tvungen att ta emot smisk som en barnunge. Men när Stella skyndade genom korridoren på väg bort från klassrummen anade hon att det här inte var den sista gången hon skulle bli tvungen att lära sig en läxa på ett sätt hon aldrig varit med om förut.

Fler noveller av samma författare

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.