Midsommarprinsessan - del 2 (4)
Författare: Ronnie Datum: 2007-06-16 22:42:45
Kategori: Första gången
Läst:
15 281 gånger
Betyg: 4 (15 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Midsommarprinsessan – del 2 (4)
Midsommarafton. Fram på förmiddagen ville Anna ha mig med ut på ängen för att plocka blommor.
- Va… plocka blommor, nej, det är jag inte mycket för, det vet du väl. Att titta på dom där dom står, det gör jag gärna, men plocka…nej… då går jag hellre ut och hugger ved, så midsommar det är…blomplockningen överlåter jag åt dig.
- Hör här Nicke, vi ska plocka blommor och binda en midsommarkrans, som du ska förära Linda när vi kommer till Solvik i dag. Du slipper plocka, det gör jag, men jag vill att du ska vara med i alla fall, så att du kan sägas vara delaktig….
- Jaha, det var en annan femma, när du lägger upp det så, klart man hänger med…….
- Jag kunde väl inte tro annat, sa Anna och skrattade.
På vägen ut till ängen började hon högt och tydligt sjunga en välkänd visa. Hon var sedan många år körsångare och hade en skolad röst, det visste jag ju, det hade jag många gånger hört bevis på, men just den här visan hade jag nog inte hört från henne förut, men det lät underbart vackert ute på blomsterängen och just i dag… hon sjöng inledningen och sen kom refrängen:
”Midsommarnatten plockar jag klöver och timotej, karibacka och ängsull och blyga små förgätmigej, blåklockor och violer och sen drömmer jag om dig, och då vet jag, att du älskar blott mig”.
- Den här kan du sjunga för Linda i kväll, sa Anna, du har ju bra röst.
- Neej, den visan om att plocka blommor, den ska sjungas av en blivande brud, av Linda kanske, för du vet, jag och plocka blommor…..
Anna visste vad hon ville ha och plockade snabbt ihop ganska mycket vildblommor, själv böjde jag väl ryggen några gånger och repade av en här och där för syns skull, men jag var i alla där, var med på ett hörn så att säga… Jag var där för Lindas skull!
Hemkomna igen tog Anna fram stommen till kransen, som hon gjort i ordning i förväg och började på ett konstfullt sätt binda in alla de blommor och blad som ”vi” plockat. Och i färdigt skick blev den mycket fin och med den på huvudet skulle Linda bli underbart vacker, tänkte jag.
Frampå eftermiddagen gav vi oss iväg till Solvik. Jag tog min cykel för cyklarna var nödvändiga när vi skulle iväg till festplatsen och dansen. Anna och Oskar tog sin bil. Jag visste av erfarenhet att en sådan här dag körde Anna, åtminstone hem.
- Som vanligt får du väl en kall nubbe eller två till potatisen och sillen, eller vad tror du Oskar, sa Anna.
- Fattas bara annat, svarade han, vad har vi annars där att göra!
Men jag visste att han skämtade, han tittade aldrig för djupt i glaset och en nubbe på midsommarafton hörde till, och ett par sådana satte liksom igång både honom och Gustav, de var lika skojfriska båda två och kunde med sin munhuggning roa ett helt sällskap.
Jag kom fram först och Linda kom mig tillmötes. Jag gav henne en kram och en kyss på kinden. Hon var jättesöt och hade redan fått en klädsam solbränd hy under de dagar hon varit här. Hon bar ett par ljusblå korta jeans och en vit blus. Håret hade hon sammanhållet bak med ett band.
Hack i häl på mig kom Anna och Oskar i bilen. Iris och Gustav tog emot oss på sitt vanliga hjärtliga sätt, Iris i en något bredbrättad blomprydd solhatt, antagligen för att Gustav skulle få briljera med en ramsa som han nu lät oss höra; ”här är det livat här är det glatt, jag har satt blommor i Iris hatt”…. Han hade nog luktat litet på korken innan vi kom, provsmakat så att säga….för att kolla att nubben var kall…..
Efter en stund hade vi bara att slå oss ned vid ett festligt dukat midsommarbord, där Iris och Linda under dagen förberett och gjort i ordning den typiska midsommarmaten, matjesill med färsk, dillkokt potatis, gräddfil och gräslök. Och, fick vi veta, efter detta skulle vi få en grillad köttbit och sedan sommarens första jordgubbar med grädde till efterrätt. Och från källaren kom Gustav klirrande med kall öl och kryddat brännvin. Var det midsommar så var det, som han sa. Och både färskpotatisen och jordgubbarna var produkter från hans odlingar.
Iris och Gustav satt på ena långsidan av bordet och Anna och Oskar på den andra, på kortsidorna satt Linda och jag. På marken invid min stol hade Anna ställt en kasse, det var överenskommet.
Och över våra huvuden vajade flaggan på sin höga stång.
Efter de första tuggorna sa Gustav
- Nu ska vi allt ha en nubbe till sillen, eller hur kära vänner, och i år har vi för första gången Linda med oss i gänget, jag häller i nåra droppar även i ditt glas vare sig du sväljer dom eller inte, det är valfritt. Men innan vi sveper dom här så har nån viskat i mitt öra att Nicke vill säga något… så sätt igång Nicke, innan supen kallnar…eller vad säger jag…
Jag reste mig upp, harklade mig och låtsades vara en van talare, om nu någon gick på det, och sa
- Jo, jag vill bara säga nåra ord till alla här närvarande far- och morföräldrar, fem små ord som kommer, som ni förstår, både från mig och Linda… och vi säger ”tack för att ni finns”. Och till dig Linda säger jag – tack för att du finns och nu ber jag att du ställer dig upp för en liten ceremoni.
Jag tog upp kransen ur kassen och gick fram till henne och sa
- Vi alla här runt bordet har beslutat utse dig Linda till Solviks och vår midsommarprinsessa och som ett bevis på din värdighet sätter jag denna blomsterkrans på ditt vackra huvud.
Jag omfamnade henne, kysste henne på kinden och medan sällskapet applåderade viskade jag i hennes öra ”du är så vacker.”
Men högt sa jag
- Nu tycker jag att vi utbringar ett fyrfaldigt hurra för prinsessan
Alla hurrade, och Linda log och sa
- Tack alla, ni är så snälla, det här blir ett minne för livet…
När klockan närmade sig åtta tyckte jag att det kunde vara dags att lämna festen och frågade därför Linda vad hon ansåg. Jodå, hon hade inga invändningar, nu kunde det vara lagom att cykla iväg till nästa festplats, det vill säga traktens dansbana. Så vi tackade för oss och önskade det kvarvarande sällskapet en fortsatt trevlig kväll, och till Iris sa jag litet vid sidan om
- Du kan sova lugnt och oroa dig inte för Linda, jag ska se till att hon kommer hem välbehållen, även om det kanske blir litet sent. Och så ses vi i morgon igen….okej?
- Javisst Nicke, jag litar på dig, sa Iris glatt.
Äntligen ensam med min vackra prinsessa, tänkte jag. Nu fick jag ha henne för mig själv flera timmar framåt. Hon bar fortfarande blomsterkransen på huvudet. Hon hade visserligen velat ta av den innan vi gav oss iväg men hon var så vacker i den att jag övertalat henne att ha den på tills vi kom fram till dansbanan och gärna hela kvällen. Och jag ska erkänna att jag också ville briljera litet genom att visa upp henne för dem, som eventuellt var där och kände igen mig från tidigare somrar. ”Titta” skulle de kanske säga ”titta, vilken söt tjej grabben från Bergtorp har fått tag på.” Och hon var verkligen ett blickfång i midsommarkvällen. Med sitt långa, ljusa hår som hölls samman i nacken med ett rött band, sin fint solbruna hy, munnen med de röda läpparna och vita tänderna, de blå ögonen med långa fransar. Och så leendet och skrattet som hon alltid hade nära till. Hon bar ett par ljusblå jeans med trekvartslånga ben och en tunn blus, som stramade litet över bröstens kurvor. Och så blomsterkransen på huvudet. Hon var en söt representant för midsommaren.
Den lilla festplatsen var en traditionell sådan på landet. Den låg i en skogsbacke med höga björkar, vars lövmassor knappt rörde sig nu på kvällskvisten. Här fanns dansbana, kaffeservering, korvkiosk och lotteristånd med mera men platsen var för liten för att ha något känt dansband. Musiken kom från en lokal trio med dragspel, fiol och gitarr.
Men de spelade fint och några par var uppe på banan, när vi kom. När vi lämnat cyklarna hade Linda tagit min hand och höll den under den sista biten, som vi gick till fots. Enbart den lilla gesten kändes underbar.
Äntligen, tänkte jag, äntligen skulle jag få hålla henne i mina armar, ha henne intill mig och känna närheten, dansa kind mot kind, viska små ord i hennes öra och…. jag tackade försynen som fått mig att gå en danskurs under vintern…..jag hade lärt mig de vanligaste sällskapsdanserna, hjälpligt ska väl sägas, men jag skulle försöka att inte trampa någon på tårna. Någon säger jag för jag var medveten om att jag inte skulle få ha Linda för mig själv varje dans. Men jag tänkte inte själv sitta still när hon dansade med någon annan. Övning ger ju färdighet som bekant.
Framkomna till dansbanan visste jag att nu gällde det att passa på, innan någon annan hann före.
Jag vände mig mot henne, bugade och sa
- Får jag lov, prinsessan.
- Gärna min prins, sa hon och log ett soligt leende.
Jag tog hennes hand och vi gick upp på dansgolvet. Trion spelade just upp till en vals och hon sa direkt
- Den låten känner jag igen, den har ju mormor på en gammal skiva, en stenkaka som hon säger, från 40-talet. Där näckrosen blommar heter den visst….den har hon och morfar dansat till, har hon sagt nån gång…
Och Linda hade helt rätt, för när gitarristen i trion började sjunga texten var saken klar
”Fjärran där björkskogen drömmer
drömmen som aldrig jag glömmer
där är det näckrosen blommar……osv”
- Det måste jag tala om för mormor att det var min första dans med dig Nicke, sa Linda.
Och äntligen höll jag henne intill mig, mjukt hade hon smugit in i min famn och följde mig i dansen hur lätt som helst. Jag var förvånad över att jag själv klarade den så bra. Det var underbart att ha henne så nära, armen om hennes rygg och hennes hand i min. Den ena dansen följde på den andra men ett par gånger kom andra killar och bjöd upp henne. Men när den tredje kom sa hon ”tack, men den här dansen har jag lovat min pojkvän” och då kände jag mig stolt.
Men så kom det en sådan där riktigt långsam och sentimental melodi och text som gjorde att man gärna tryckte sig tätt intill varann. Jag kände Lindas fasta bröst mot min kropp och känslan fick mig att reagera på ett, kanske inte oväntat men just nu högst olämpligt sätt. Jag blev alldeles het och fick stånd; lemmen reste sig helt plötsligt och jeansen och de tunna kalsingarna kunde inte dölja tillståndet. Tältpinnen var rest och avslöjade mig obönhörligt. Jag förbannade att jag inte tagit på mig ett par tajta kalsingar.
- Jävlar också, viskade jag tyst i Lindas öra, hur faan ska jag komma av banan så här….hoppas dom spelar på i evighet……vi kanske kan dansa oss ner härifrån och bort….så kanske ingen märker nåt…
Hon hade naturligtvis direkt uppfattat och framförallt känt tillståndet, så tätt som vi höll varann, och hon började fnissa mer och mer, ett fniss som alltmer övergick i ett bubblande undertryckt skratt.
Spela på, spela på, era jävlar, sluta inte….låt min kuk slakna…tänkte jag. För att komma av banan måste man gå ner några trappsteg med räcken på sidorna och nedanför på båda sidor stod som vanligt ett gäng yngre killar och spanade in brudarna, när dom gick upp och ner i trappan. Och det gänget skulle jag alltså passera med flaggstången rest, i deras ögonhöjd…. och att gå med handen i byxfickan för att hålla den nere skulle vara lika avslöjande. Hur faan….
- ”…….faan, gnällde jag, nu slutar dom….jäävlaar…”
Vi höll ännu hårt om varann
- Det här blir nåt att tala om för mormor, sa Linda plötsligt och allvarligt.
- VAA!!…. jag nästan skrek ut ordet, dom närmaste paren tittade förvånat på oss och undrade väl….
- Nej, snälla Nicke, det var inte meningen att skrämma livet ur dig, sa hon, och började fnissa litet hysteriskt
Nu var vi ensamma på dansgolvet, höll forfarande om varann. Men lika plötsligt som pitten reagerat, lika plötsligt hade den slaknat. Det var en sådan lättnad att jag själv började skratta hejdlöst, när vi nu kunde lämna dansgolvet. Efter en stund sa jag
- Du skrämde livet ur…ur..ja du vet vem, och det blev min räddning.
- Det var ett infall, som visade sig verka. Det gällde att fort få dig att tänka på något annat, något som skrämde….. man har väl läst psykologi, du vet det här om känslor och tankar och beteenden….
Ingen av oss sa något på en stund, när vi gick bort från området närmast banan. Men sedan
- Linda, vet du en sak…du är fantastisk. Vad skulle jag ha gjort om inte du räddat mig?
- Då hade du fått ha mig framför dig som en sköld ner från banan, men det förstås, vi hade fått gå passgång samtidigt, det hade väl sett komiskt ut…..det också…hon började på nytt att skratta högt och jag också.
- Linda, kan vi inte glömma den här pinsamma grejen och låtsas att den aldrig har hänt….
- Nej tvärtom, jag tycker att vi ska bevara den inom oss som vår hemlighet och som ett av våra roligaste minnen från den här kvällen….för med tiden kommer det säkert att kännas så…
- Jo, men bära sig åt så mot en prinsessa….
- Jo det förstås, finge skandalpressen tag på det så….då bleve du väl hudflängd…kanske. Men jag skulle nog i så fall erkänt att jag frestat dig genom att trycka mig så hårt intill, att jag liksom framkallat tillståndet…varit delaktig så att säga….
Vi hade styrt stegen ner mot sjön, som låg en bit nedanför festplatsen. Det låg några roddbåtar och guppade invid en mindre brygga.
- Linda, du minns att Gustav pratade om bryggdans, han visste ju att man inte dansade på den här lilla bryggan, men ska vi inte ändå ta några steg här, du och jag, musiken hörs ju ända hit ner, som du märker….bara så du kan säga att du varit på bryggdans…..om vi ska våga förstås med tanke på…ja du vet…?
- Jo gärna, och man vänjer sig vid allt, dessutom har vi inga åskådare, här ifall att…sa hon skrattande.
Musiken var igång uppe vid banan och utan vidare kommentarer smög hon på nytt in i min famn, tryckte sig dessutom nära mig och nu erfor jag bara den underbara känslan av närheten till den unga kvinnan och att hålla om henne. Jag såg in i hennes blå ögon, jag såg hennes röda leende läppar, de vita tänderna….
- Min prinsessa, viskade jag i hennes öra, du är så vacker…jag tycker så mycket om dig…så här skulle jag alltid vilja hålla dig.
Med mina läppar nuddade jag lätt hennes öra och kind och halsen, sökte mig vidare mot munnen med dess litet åtskilda läppar, såg in i hennes ögon innan jag kysste henne, först litet försiktigt, hon protesterade inte varför jag på nytt sökte hennes mun… med lätt särade läppar möttes vi i vår första riktiga kyss…jag kände att hon besvarade den, en kyss som i varje fall från min sida innehöll en längtan efter något mer, något ännu ofullbordat…som förr eller senare måste ske. Men jag skulle ta det lugnt. Jag tänkte på Iris ord, ”gör inget som hon inte själv vill”.
Musiken där uppe hade tystnat för en stund sedan, men vi stod fortfarande och höll om varann. Det var ännu ljust fast klockan passerat midnatt.
- Du, ska vi hämta cyklarna och åka bort till berget ett tag…det är nog en vacker utsikt över bygden där uppifrån i det här midnattsljuset. Det skulle bli en fin avslutning på vår midsommarafton…. vad säger du?
Jodå, hon instämde. Det var bara en kortare sträcka, kanske tio minuters färd. Vi ställde ifrån oss cyklarna vid bergets fot och började klättra uppåt. Det var inte så brant från den här sidan och inte så högt heller, men på andra sidan, när vi kommit upp, stupade berget tvärt ned och betydligt djupare, därför den magnifika utsikten. Och bergssidan vette mot öster, så satt vi här en eller ett par timmar, skulle vi få se soluppgången.
Forts i del 3 (4)
Fler noveller av samma författare
Ännu mer lovande nu. Du bygger upp stämningen och förväntningarna väldigt bra