Midsommarprinsessan
Författare: Ronnie Datum: 2007-06-16 22:24:35
Kategori: Första gången
Läst:
24 836 gånger
Betyg: 4 (20 röster) 6 medlemmar har denna novell som favorit
Ärade läsare, ni som eventuellt förväntar er något med snabba ryck och direkt pang på kan lämpligen välja en annan novell. Det är inte min stil, jag vill ha handling runt om, som på ett naturligt och logiskt sätt leder fram till ett ”klimax”. Men jag hoppas att ni som stannar kvar finner novellen läsvärd.
Midsommarprinsessan – del 1 (4)
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag….
Vi möttes på byvägen i en långsträckt backe, själv cyklade jag uppför, för henne bar det alltså nedför, men trots detta gick hon och ledde sin cykel. På styret hängde två kassar, hon hade tydligen varit i affären någon kilometer bort och handlat. Jag stannade intill henne, hejade och undrade varför hon gick i nedförsbacken. Hon pekade på det platta däcket på bakhjulet med ett leende.
- Aj då, sa jag, hur långt ska du gå nu då?
- Nån kilometer till. Jag bor hos min mormor och morfar i Solvik, om du känner till det stället.
Aha, tänkte jag, det är hon, men låtsades ovetande och sa i stället
- Jovars, jag vet var det ligger. Själv bor jag hos mina farföräldrar som bor en bit bortom Solvik. Jag ska vara där ett par månader nu i sommar, annars bor jag i x-stad. Hej förresten, jag heter Daniel, sa jag och räckte fram handen.
- Hejsan, jag heter Linda. Hon log och tittade på mig med klara, blå ögon. Jag ska också vara här några veckor nu, själv bor jag i x-köping.
Så söt hon är, tänkte jag nu, när vi stod mitt emot varann på vägrenen. Hon var litet kortare än jag, blå ögon och ljust, ganska långt hår, sammanhållet bak med ett band. Klädd i jeans och t-shirt, fin hy, ansikte och armar hade redan fått en vacker brun färg av solen.
- Du, sa jag, vi flyttar över dina kassar till mitt styre, du har nog med att leda cykeln, jag följer dig hem och sen kan jag fixa däcket åt dig.
- Nej, men du var ju på väg nånstans….
- Till affären, men det tar jag sen, det är ingen brådska.
- Okej, tack, vad snäll du är.
- Jag vill se till att du kommer hem ordentligt och så är det kul att ha nån jämnårig att snacka med.
Hon var lätt att prata med, verkade glad och öppen och vi talade om vilka skolor vi gick i och vilka linjer vi valt på gymnasiet, våra framtidsplaner och önskedrömmar. Jag fick också veta, att hon kommit hit i lördags, själv kom jag på söndagen, i går alltså. Den sträcka vi hade att gå verkade för kort nu när vi var framme vid ett vägskäl och hon sa
- Ja, här är avtagsvägen till Solvik. Du lovade ju att laga däcket så nu får du samtidigt hälsa på mormor. Morfar är nog inte hemma än, han skulle ut med båten och se om han fick upp någon gös. På order av mormor. Till middag i dag. Helstekt gös med potatismos och ärter.
Njae…, hade morfar sagt, fisken går inte till i dag….
Men har mormor bestämt något så är det vad som gäller, tills hon blir överbevisad, viskade han till mig, sa Linda och skrattade. Dom är rätt festliga när dom håller på att smågnabbas, tillade hon.
- Ja, jag ve…eller ja… jaha, svarade jag.
Hon tittade litet undrande på mig.
Vägen gjorde en liten krök och när vi passerat den sa Linda
- Titta, där är mormor. Hon pekade på en figur som stod på huk i ett grönsaksland och tydligen rensade ogräs.
- Hej mormor, nu är jag tillbaka, ropade Linda.
- Hej…. hon rätade på sig och såg mot oss, kupade ena handen över ögonen mot solen, som bländade henne.
- Nej men, Nicke… utbrast hon. Kommer du hem med Nicke, Linda!
Hon kom emot oss.
- Min kära pojke, sa hon och slöt mig i sin famn, så roligt att du har kommit i år också.
Linda stod bredvid och bara tittade och fattade ingenting.
- Ni känner varann…? sa hon förvånat.
- Om, sa jag, Iris och Gustav har haft mig hängande här en massa gånger under alla somrar, så dom har nog ofta tröttnat på mig, eller hur Iris?
- Tro honom inte, han är sån, skrattade Iris och daskade till mig i baken. Jo, att han varit här en massa gånger stämmer, men att vi tröttnat…aldrig att vi tröttnar på Nicke… men du Linda, fortsatte hon, ta en del av vad han säger med en nypa salt för han är ibland litet illmarig. Ni kommer nog att träffas ofta i sommar…. nu kanske vi får dras med honom ännu oftare än tidigare och man behöver ju inte undra varför…. du står väl inte och rodnar Nicke….?
Nej då, jag rodnade inte, och Iris var lika rolig som alltid i sina kommentarer.
- Nej hör ni, nu gör vi så här, fortsatte Iris, nu kan ni sätta er här ute och bekanta er mera med varann, så går jag in och kokar kaffe och kommer ut med om en stund. Och det skulle förvåna mig om inte Gustav dök upp i precis samma andetag. Men nån gös har han då inte med sig, det vet jag väl, men jag gav honom en förevändning att ro ut ett tag med ekan. Jag känner min gubbe…sa Iris och gick skrattande in i köket.
Men Linda och jag hann knappt säga någonting förrän en röst hördes nere vid grinden.
- Var håller du hus pojkvasker? Jag känner minsann igen din cykel här….. ser man på, Nicke, välkommen… kunde jag inte ge mig tusan på att du direkt skulle nosa dig hit, nu när vi har en sån rar tös hos oss. Jaja, du hade nog kommit hit förr eller senare ändå förstås….
Gustav kom fram till oss, jag reste mig upp och vi klappade om varann, båda glada över återseendet. Gustav var en jovialisk person, vänlig och godmodig med en klar blick under buskiga ögonbryn, klädd i blåställ och vegamössa, kommen direkt från sjön, där han varit ute med ekan.
I samma veva som Linda och jag berättat för honom om vårt möte på vägen kom Iris ut med kaffe och bullar.
Efter ett tag sa Iris
- Nåå, Gustav, var har du gösen…?
- Inte fan har jag nån gös, det sket sig ju…. jag sa ju det….
- Usch, vad har du för vokabulär, tänk på att vi har ungdomar här, som hör på….
- Linda, jag ber om ursäkt för mitt språk, även om jag tror att du nog hört värre… men vad Nicke beträffar så har han minsann under åren lärt mig ord och uttryck, som jag inte visste fanns, så honom bekymrar jag mig inte om….
- Nej, sa Iris, och du Gustav har minsann också lärt honom ord och uttryck, som inte borde finnas, så det så….
- Jajaja Iris, ska vi tala om vad du lärde mig, när vi var i deras ålder….
- Tyst med dig din toker, sa Iris förtrytsamt och gick småmuttrande in efter kaffepannan för en påtår.
Gustav tittade småskrattande på oss och pekade bakåt över axeln med tummen mot Iris och sa
- Tro inte att hon är arg på riktigt, nej då, hon trivs… men det vill hon inte visa…
Jag hade både hört och sett att Linda suttit och småfnittrat hela tiden åt Iris och Gustavs små munhuggningar och visst var de roliga. Själv hade jag vant mig vid deras jargong, och det var nog den som också bidrog till att det var så trivsamt i deras sällskap.
Linda ja, hittills hade vi inte fått vara något på tu man hand, förutom stunden på landsvägen, men vi hade ju många dagar och veckor framför oss, tröstade jag mig med. Och när Gustav sa att visserligen skulle han själv kunna laga cykeln, men eftersom jag hade lovat Linda att ordna saken, så…..
- Löften är till för att hållas, det vet du Nicke, så det är bara att sätta igång och var grejerna finns, vet du ju… men först ska vi ha påtår, nu kommer Iris med pannan…
- Varför kallas du Nicke, undrade Linda, du heter ju Daniel, det borde ju vara Danne eller nåt.
- Jo, det ska jag tala om, sa Iris. Nicke började väl komma hit i tioårsåldern, han var ganska tystlåten till att börja med, så han nickade mest till svar, så det var nog Gustav, som döpte honom till det……eller hur Nicke?
Jag nickade bara till svar och alla skrattade, Linda mest…ett härligt klingande skratt.
- Nu ska jag slå en signal hem och tala om var jag håller hus, innan jag grejar cykeln, sa jag.
- Hälsa till Anna och Oskar… och säg att vi hörs nån dag, sa Iris.
- Ja, och tala om vilket napp du har fått idag, inflickade Gustav.
- Okej, sa jag skrattande. Anna och Oskar, det är alltså mina farföräldrar, dom här två paren känner ju varann sen många år, så länge som dom bott grannar. Vi brukar träffas allihop ibland, antingen här eller där, sa jag förklarande till Linda. Nästa träff blir väl förresten om bara några dar, på midsommarafton, eller hur Iris…
- Samma rutin som alltid, det vet du.
- Så trevligt, sa Linda och log, fira midsommar på landet, det har jag aldrig gjort tidigare.
- Ja, och så bryggdans om du vill, sa Gustav och kavaljer har du ju, jag vet en som gärna ställer upp….han nickade åt mitt håll.
- Linda, sa Iris, vill du hjälpa mig att bära in kopparna och det andra i köket, och du Nicke, du vet var cykelgrejerna finns…
Just som jag var klar med Lindas cykel, kom hon fram till mig där jag stod utanför en bod. Hon hade tagit av sig jeansen och i stället satt på sig en par korta shorts. En hastig blick, men direkt fastnade bilden på näthinnan; de långa, slanka benen, ännu med fjolårets bruna färg i behåll, som gjorde sig fint mot de vita shortsen. Och t-shirten hon bar framhävde bröstens mjuka rundning, det tunna tyget gjorde att även bröstvårtorna anades. Hon har tydligen ingen bh på sig, tänkte jag. Synen fick det att pirra till i kroppen på mig.
- Tack snälla Nicke, sa hon. Nu kan jag cykla runt i trakten och se mig om, som jag hade tänkt. Jag har visserligen varit här en och annan gång under åren tillsammans med mamma, men bara över en dag, så då…..
- Jag har ju hört talas om dig ibland, sa jag, att du varit här, men jag har alltid föreställt mig dig som en liten flicka….men nu…..
Jag såg beundrande på henne och hon log.
Jag fick veta att hon liksom jag var skilsmässobarn sedan tioårsåldern och att hon liksom jag bodde hos sin yrkesarbetande mamma. Så där hade vi en gemensam likhet, som vi alltid kunde diskutera.
- Jag måste sticka nu, sa jag, men du, vill du se dig om så ställer jag gärna upp och guidar, jag har varit här så ofta att jag känner trakterna väl, bara så du vet…men vi ses igen i morrn…
- Javisst, och jag vill gärna ha dig som guide… vi ses!
Vill ha dig…. tänkte jag när jag cyklade iväg. Jag vill inte framställa mig bättre än jag var, för direkt började vissa tankar snurra i huvudet på mig. Vill ha dig… innan sommaren är slut kanske hon skulle säga de orden igen, men då mena någonting annat än guidning. Under tiden jag trampade iväg mot affären löpte tankarna i de banorna och det gjorde att det började bukta ut i jeansen. Jag hade inte tagit någon runk sedan i går morse och kände att det var dags, för att jag skulle få någon ro. Okej, tänkte jag och svängde in på en liten skogsstig där jag visste att jag kunde vara ostörd. Jag ställde ifrån mig cykeln och gick in i ett busksnår. Jag var inte funtad på annat vis än vilken kille som helst. Jag var kåt och måste ha en utlösning. Jag lossade livremmen i jeansen, drog ner kedjan i gylfen och lät brallor och kalsingar falla ned till fotknölarna. Ställde mig litet bredbent. Greppade min givaktstående sextummare och medan fåglarna kvittrade runt omkring och kanske undrade vad det var för knäppgök de fått sällskap av, så lät jag fantasin flöda fritt. Och hur den fantasin såg ut, fordrar nog ingen förklaring. Det behövdes inte så värst många drag innan satsen sprutade ut i fyra-fem sköna stötar…..
Om Linda skulle beskriva mig i dag för någon kompis t ex, skulle hon kanske säga att ”han fyllde arton år för bara en vecka sedan, är ca 1.80 lång, mörkhårig med ganska kort frisyr nu till sommaren, grå ögon, verkar litet tuff men är snäll, hjälpsam, pålitlig och omtänksam”. Något mer kommer jag inte på att säga om mig själv, och om jag ser mig i helfigur i en spegel, är det ingenting jag skulle vilja ändra på…
Under de följande dagarna träffades Linda och jag, oftast hos Iris och Gustav men också ett par gånger hos mig. Jag hade naturligtvis direkt talat om för mina farföräldrar att jag träffat henne och hur och de hade direkt kommit att tycka om henne redan vid första mötet. Och Linda kom lika bra överens med Anna som med Iris och båda tanterna blev förtjusta i hennes glada och öppna sätt. Och mycket hade de tydligen att prata om och diskutera med henne, så mycket att jag ibland föreslog att vi skulle ta en cykeltur i omgivningen för att få vara i lugn och ro med henne. Och hon var själv genast med på förslaget. Naturligtvis förstod alla inblandade varför jag var så ivrig att cykla iväg en sväng…
- Jaja, grymtade Gustav vid ett tillfälle, Nicke vill väl också komma till tals nån gång med flickan; men så fort två kvinnfolk träffas vill det till att en karl får en syl i vädret….
- Du pratar som du har förstånd till, sa Iris med låtsad förtrytsamhet.
Men tack vare att jag var bekant med och alltid var välkommen hos Iris och Gustav så var det ju helt okej att Linda och jag träffades dagligen. Och de närmaste dagarna gjorde vi också de cykelturer i omgivningarna, som vi hade pratat om tidigare. Och jag passade på att visa henne de platser som jag upptäckt och ofta besökt under tidigare somrar; ett högt berg med magnifik utsikt över bygden, där jag kunde peka ut Solvik där Linda bodde och Bergtorp, där jag själv höll till samt alla andra gårdar och stugor, sjöar med mera, som syntes där uppifrån. En annan plats som jag visade henne var en badvik, dit jag hoppades kunna ta med henne, när vattnet fått badtemperatur. Ja, och så ytterligare ett par platser, som jag själv funnit sevärda.
Och Linda var intresserad och tyckte att vi skulle göra fler besök både till berget och badviken. Det var jag glad över, för jag visste att där skulle vi få vara ifred och… ja, jag hade väl vissa förhoppningar….!
Vi hade ännu inte haft någon kroppskontakt utöver handslaget, när vi hälsade på varann första dagen. Det hade liksom inte blivit något tillfälle. Om Linda hade bott hos någon annan än just Iris och Gustav, skulle jag nog ha varit litet mer framfusig och gåpåig och kanske tänkt att försöka duger, men inte som det var nu. Jag ville inte framstå i dålig dager, varken inför henne eller dem.
Men när jag en dag kom och hon stod vid grinden med sin cykel så hejade jag och gav henne en kram. Det är ju en vanlig hälsning kompisar emellan och föll sig bara naturligt. Hon log mot mig och sa
- Jag ska cykla bort till affären efter några saker. Mormor sa att när du kom idag, så skulle hon be dig hjälpa henne med nån grej. Du kan väl ordna det under tiden, jag är tillbaka om en halvtimme.
- Jaha, jag hade ju helst följt med dig förstås, men när Iris kallar, då lyder man, det har Gustav lärt mig, skämtade jag. Vi ses!
Jag gick in till Iris och undrade, vad hon ville.
- Jo, Nicke, nu när Linda är borta en stund och Gustav är ute med båten och vi kan prata i lugn och ro så…. så…ja, hur ska jag säga, jo i morgon är det ju midsommarafton och då samlas vi ju här som vanligt och äter litet och har trevligt….och sen åker väl Linda och du till dansbanan, om jag gissar rätt… ja, man vet ju när två ungdomar kanske blir litet förtjusta i varann…så…ja…
Hon gjorde en paus.
Jag visste inte riktigt vart hon ville komma, hon verkade litet nervös, hon brukade minsann inte ha svårt att hålla igång språklådan…
….ja, för att prata klartext, det vet man ju att en midsommarnatt är det lätt att känslorna tar överhanden…. tro inte att jag sitter här nu och moraliserar…..men vad jag vill be dig om Nicke, det är att du inte gör något som inte Linda själv vill, att du tänker på det, i fall att… ja, du förstår nog…och i förtroende kan jag kanske säga att…. Linda har nog aldrig riktigt löpt linan ut, om jag säger så…hon och jag har pratat….så jag tror jag vet ….och jag vill att du också ska veta, så att du är varsam… och en sak till… hon tar p-piller… ifall… du förstår att flickan är här hos oss under mottot ”frihet under ansvar”, det har vi kommit överens om…
Lilla kloka Iris, alltid så omtänksam, här sitter hon som en upplysnings- och rådgivningsbyrå och kommer med sina visdomsord, tänkte jag.
- Iris, tack för tipsen och råden, och det där du sa…visst ska jag vara varsam…
- Det är bra Nicke, att vi kan prata med varann om ett sån här känslig sak…och det här stannar förstås oss emellan…och i fortsättningen är det upp till dig och Linda. Så nu lämnar vi det här ämnet…. Och snart har vi nog både Linda och Gustav här, lagom till elvakaffet. Du kanske kan hjälpa mig att duka ute i bersån….
Första gången för henne, om ifall att….tänkte jag och kände mig glad, för om Linda inte, som Iris uttryckte det, löpt linan ut, så hade hon inget att jämföra med, om hon och jag….och ska sanningen fram, så hade inte heller jag löpt linan ut…….men, det visste inte hon och ingen annan heller. Det var min egen hemligaste hemlighet. I mitt fall hade det rört sig en och annan gång om, som man säger, avancerad petting, men där gick gränsen.
Inför kompisarna var ju snacket och jargongen den vanliga; alla hade gjort det och jag var inget undantag i det avseendet, det var ett spel för galleriet, så att säga. Men i verkligheten……och jag var inte modig nog att avvika och erkänna det öppet…ni vet det där uttrycket ”du ska göra som Svensson gör och inte skilja dig från mängden…”.
Under mina tankar och funderingar hade Linda tyst och omärkligt smugit sig fram bakom ryggen på mig, lagt händerna över mina ögon och sa med litet pipig röst
- Gissa, vem det är….
- Är det du Gustav, frågade jag och började gapskratta, när hon med låtsad ilska med handflatan slog till mig på axeln.
- Jaså, hon har redan börjat tukta dig Nicke, sa Gustav, som kom hack i häl med henne, jaja, det börjar ju inte så bra förstås….och så småningom skrattar du nog så lagom men du vänjer dig, det har jag fått göra, eller hur du Iris, det vet ju du…
- Sätt dig, en kopp kaffe ska väl få tyst på dig, sa Iris och satte ner brickan på bordet. Och när vi är klara med det här så ska vi hjälpas åt att ordna en del saker tills i morgon, till midsommarafton.
- Midsommarafton på landet, det blir väl trevligt, du Linda, sa Gustav.
- Ja, det blir väl jättetrevligt du Linda, sa jag och la armen om hennes axlar.
Och Linda nickade och log.
Forts i del 2 (4)
Fler noveller av samma författare
Början verkar riktigt lovande.. ska bli spännande att läsa del 2