Nyinflyttad sötis 8(9)
Kanske kommer jag få kritik för hur novelln utvecklar sig men den risken tar jag gärna..... Inte en vanlig sexnovell kanske men hoppas ni gillar denna näst sista delen.... mvh och ta hand om varandra /Linus
8. Patrik
Hösten kom så snabbt och Patrik kom allt oftare till mig. Jag hade lite planer på att fråga om han ville bli min för alltid och förlova oss. Jag vågade knappt fråga så jag drog på det in i det längsta. Fast jag ville och visste till 99 % att han ville också, så lät jag det vara. Det fanns all tid i världen att göra det, så jag bestämde mig att vänta.
På morgonen vaknade vi sent men vi hade ingen brådska. Vi låg kvar länge, kröp tätt intill varandra. Våra nakna kroppar var utvilade och två kroppsdelar gjorde sig genast gällande att dom minsann hade sovit klart. Jag kröp ner under täcket och i mörkret gapade jag stort när Patriks kuk gled in mellan mina morgontorra läppar. Patriks kuk var ådrig och rejält hård och jag sög honom under en lång stund. Morgonståndet och satsen som lagrats fanns där nära till hands och ju längre jag sög honom desto större chans att få smak på hans underbara vätska. Hans kuk ryckte till en aning innan den kom och jag kände hur den sprätte till mot gommen. Därefter flödade sperman ut ur Patriks kuk och rann nerför min strupe och av trycket orsakades ett överflöd av sats som rann nerför min haka, och när jag kollade fram ur täcket drog Patrik fingret genom satsen på min orakade hakspets och stack det till mig.
- Du missade, sa han och log…
- Var det frukosten för dig eller, sa han vidare och jag nickade och försvann ut på toaletten.
Under eftermiddagen bestämde vi oss ganska snabbt för en bio. Patrik hade läst en recension på en stor Hollywoodfilm och vi kände för den båda två. Bäst att inte höra med ”Herr filmregissör” i lägenheten jämte skrattade Patrik. Filmen var lång över 2,5 timmar och när bion var slut såg jag Robin längre fram. Han stod och pratade med en kille och två tjejer. Vi visste att han troligen skulle gå ut efter bion. Han hade börjat festa rejält med ett par från hans klass. Vi skulle i alla fall inte ut utan försöka komma hemåt. Det var svårt att komma nära Robin då hela salongen var helt full med folk som skulle åt olika håll.
Regnet hade tilltagit och det strilade rejält mycket. Jag såg på Patrik som liksom jag önskade att vi hade ett paraply åtminstone. Vi fick klara oss ändå. Det var ju inte så långt till hållplatsen. Vi tog långa steg och genade genom den smala gränden. Jag kände mig iakttagen men kunde inte se någon i närheten. Först när vi nästan kom ut genom gränden såg jag ett gäng killar. Fyra – fem stycken var dom och runt 15-16 år. Dom var i Christians ålder. Först verkade det som om de skulle ge upp om vi inte hade några värdesaker eller pengar. Därefter syntes tydligt att dom var påverkade av något.
- Har ni röka, sa den som var mest talförd av killarna…
- Nej vi rökar inte, dessutom går det väl knappast att röka i regnet, sa Patrik och jag drog honom i armen.
- Är ni bögar?
- Hurså, fortsatte Patrik med sina motfrågor…
- Killen är ganska kaxig för att vara en bajspackare.
- Ursäkta mig, sa jag och kände ilskan komma och fortsatte
- Nu får ni väl för fan ge er!
- Säger vem, sa den kaxige killen och drog bort regndroppar från sitt smala och finniga ansikte.
- Jag till exempel, fortsatte jag, och nu var det Patrik som fick hindra mig.
Jag var våt, förbannad och hade minst av allt lust att stå och käfta med småglin i en regnig gränd. Jag försökte dra med mig Patrik förbi killarna.
- Vem har sagt att ni får passera här, sa en annan längre kille som var svår att skymta ansiktet på då han hade en grå huva över huvudet.
- Ge oss röka eller pengar så får ni komma förbi, fortsatte den kaxigaste av killarna
- Aldrig, sa jag och kände ilskan komma mot kokpunkten.
Nu öste regnet ner och vi kunde inte ta oss förbi mot hållplatsen. Killarna bildade en mur och vi var så dyngsura som man bara kan bli av att gå ute i fullkomligt skyfall. Det var ingen idé att försöka forcera killarna, dom hade tydligt visat vad dom var ute efter och det var förutom att knacka bög så:
- Har ni inte några pengar eller mobiler?
- Nej har vi ju sagt, sa Patrik och jag fick hålla tillbaka honom.
- Fan vilka kaxiga jävla bögfittor, sa en av killarna och dom andra hängde på
- Vi nitar dom.
- Bättre upp vi sticker ner dom!
Jag hör röster som ekar i gränden men som försvinner. Jag tänkte bara att dom kunde väl komma åt vårt håll, så kanske killarna ger sig av. Vattnet rann kring fötterna på oss i de smala gångarna mellan kullerstenarna. Jag såg mot Patrik och plötsligt känner jag en smärta från magen. Något blankt föremål blixtrar till i regnet och jag känner mig så svag innan benen viker sig och jag faller ihop. Jag hör Patrik skrika till
- Jerker NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ
Därefter blir allt mörkt och tyst. Jag faller framåt på magen och därefter känner jag bara pulsen som slår, hjärtat har ökat sina slag och jag anstränger mig för att öppna ögonen. Jag känner dom kalla och blöta kullerstenarna mot min kind. Blicken är suddig men jag kan urskilja Patrik som ligger en bit bort. Med all kraft försöker jag hasa mig till honom. Jag har inget minne av tiden och orden fastnar bakom dom torra läpparna. Jag förblir stum. Jag hör röster men ser inga människor, ett par steg närmar sig och jag kände igen rösten som om den vore min egen. Robins höga röst hördes tydligt och jag kände hans varma hand mot min panna.
- Patrik, kved jag mot Robin…
- Lugn, jag ordnar det, sa han något lugnare…
Därefter blev allt ett enormt ståhej. Blåljus med tillhörande poliser där några tog upp jakten på killgänget. Övriga poliser såg till att lotsa ambulansen genom folkmängden. Jag försökte anstränga mig för att se Patrik men hans kropp var redan på båren och inlindad i en filt. Det kom en ambulans till som skulle ta med mig. Allt gick snabbt och smidigt men självklart har jag luckor och av all ansträngning dom senaste minuterna föll jag sakta bort. Jag minns inget förrän jag hör Robins röst i sjukhuskorridoren. Hans varma och vänliga ansikte stack in genom dörren.
- Hej, hur mår du, frågade han och jag mumlade något klart tagen av all medicin.
- OK, sa jag och innan jag hann fråga hade Robin försvunnit igen och dörren glidit igen.
Jag hörde röster utifrån korridoren och därefter kom ett läkarteam in. Jag såg Robin stå bakom dom och alla såg på mig. Var någonstans var Patrik, varför var han inte här. Blicken fladdrade mot läkaren som började prata.
- Du har haft en enorm tur, kniven eller det vassa föremålet punkterade en lunga på dig men vi lyckades ordna det.
- Fast du får räkna med att bli kvar för observation, fortsatte han och en sköterska såg till att droppet satt fast ordentligt i min västerhand
Jag var helt tagen och när alla försvunnit ut och Robin satt sig på sängen såg jag en tår rinna nerför hans kind. Jag förstod vad tåren betydde och jag svalde och blundade. Kunde det vara så, nej det fick inte vara så. Aldrig att någon skulle få orsaka mig sådan smärta. Jag såg Patriks glada ansikte framför mig och jag kunde känna hans varma andedräkt från morgonen. Robin höll min hand när han viskade;
- Det är bara du och jag nu…
Jag hade varit sjukskriven och väldigt osocial mot hela min omgivning sedan jag förlorade Patrik. Livet var inte alls det samma trots ett enormt stöd av alla runt omkring. Robin sov till och med inne hos mig första ensamma nätterna. Han skippade skolan och vi satt tysta och såg på varandra om vi inte pratade om den person som hastigt ryckts ifrån oss. Så meningslöst våld som vi utsattes för och en sån stor saknad av en underbar person. Fotot i kylskåpsmagneten på en leende Patrik i shorts på en sommarresa innan vi träffades blev för mycket. Jag grät i mängder och långa stunder satt jag med gråten i halsen med tunga tårar som sakta rann nerför kinderna och bildade ett blött mönster bakom sig. Ibland satt jag med handen på telefonen och önskade att Patrik skulle ringa och bara säga god natt eller bara säga hej. Fast naturligtvis var telefonen tyst i alla fall från honom.
Jag tog det oerhört hårt när Patrik dog, men det gjorde mest ont i mig när jag såg Christian som förlorat sin ”idol” och storebror. Jag satt jämte honom i kyrkan medan tårarna rann nerför hans kinder och han höll hårt min hand och släppte inte taget på en lång stund. Jag höll om honom när vi gick fram till kistan och hans föräldrar gick arm i arm och jag såg att Patriks mamma var nära att bryta ihop totalt. Vi stod därframme och jag hörde Christians röst som viskade att han ville att Patrik skulle komma tillbaka därefter tog han min hand igen. Robin satt precis bakom i mörk kostym och såg oerhört sammanbiten ut när mina ögon mötte hans. När kistan bars ut hördes en ensam saxofon som spelade en av Patriks favoritsånger. Jag kände igen den men kunde inte placera den då. Långt senare visste jag vad jag nynnade på. Sången från den ensamma saxofonen var Eva Dahlgrens ”Ängel i rummet” som jag sett bland Patriks skivor och som jag visste att den betydde så mycket för honom. Nu var han vår Ängel i rummet, men jag kunde inte känna honom, inte se honom. Jag visste bara att han fanns där.
Jag hade så mycket mer kvar av mitt liv att leva men en del av mig dog den här eftermiddagen vid Patriks kista. ”Livet går vidare” Ja visst gör det men till vilket pris? Ett par mynt som ramlade ur Patriks jeansfickor på kullerstenen den där regniga kvällen i stan. Hans mobil ramlade ur jackan och den var inget ”hett” byte efter att delarna flög itu när den träffade den hårda marken.
Jag höll en väldigt bra kontakt med Patriks föräldrar. Hans mamma kunde ringa och fråga hur det var med mig och det kom ofta ”Vi saknar dig här uppe” och Christian saknar dig har han sagt.
Novemberlovet närmade sig och jag köpte en biljett till Christian och skickade i ett brev. Lade med en lapp
”Kom och hälsa på mig
Hälsn.
Jerker”
Han kom en vecka senare. Vi satt länge första kvällen och käkade pizza som Robin slängt in till oss. Själv hade han en tenta som var tvungen att gås igenom och kunde inte sitta med oss just då. Det kändes kanske bäst just då. Bara jag och Christian själva och nu kunde vi sitta tills klockan blev alldeles för mycket. Jag bäddade åt Christian i soffan och det var han nöjd med. Jag hörde hur oroligt han sov och framåt morgonkulan satte han sig på sängkanten jämte mig. Jag såg upp på honom.
- Kan du inte sova, frågade jag
- Nej, jag tänker bara på Patrik och dig
- Vill du lägga dig här, sa jag och makade på mig
Christian kröp ner och lade sig nära mig.
- Jag gillar dig, sa Christian och fortsatte
- Fast inte på samma sätt som Patrik gjorde
- Jag förstår det, sa jag och kände hans ben under täcket
- Christian
- Ja, det är inte rätt sätt att visa att du gillar mig, sa jag och drog bort mitt ben
- Nej, nej missförstå mig inte, jag är inte lagd åt det hållet men vill gärna känna dig nära mig. Precis som jag kunde få göra med Patrik
- OK, sorry jag missuppfattade, sa jag och skämdes en aning men det var mörkt i rummet så mina röda kinder syntes inte.
Christian och jag hade en kanonvecka och det kändes som om vi båda kunde gå vidare med våra liv utan Patrik. Han fanns i våra minnen men dessa kunde man inte leva på och nu hade vi varandra.
Jag kunde inte låta bli att smyga lite på Christian. Jag förstod att han runkade en morgon i duschen. Fast jag inte vet fortfarande vad som flög i mig så vräkte jag undan duschdraperiet och där stod han med kuken i näven. Hans kuk var inte lika stor som Patriks men likheten var slående. Inte lika böjd men pungen var lika tungt hängande och det var inget snack om att han var Patriks lillebror.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
men usch vad jag gråter så hemskt. hur ska han klara sig utan patrik?
Oj, att det skulle hända något sånt så stort! (Jag bad om det..) Jätte bra skrivet i början och slutet, bra idéer!!
Men måste ge lite ris för delen då mordet skedde, lite för stressigt framåt, lite saktare tycker jag att det ska vara..
Nyfiken på fortsättningen!
(Stackarna :( )
Fortsätt likadant !!! Men kanske lite saktare tempo på såna stora händelser.
Superbra skriven novell, kanske med sitt huvudtema klassas den inte som en direkt sexnovell.
Oavsett vilket så gillar jag den, liksom alla dina andra noveller, skarpt. Jag satt inte långt från tårar när jag läste denna novell.
Jag tycker också att den tar upp ett väldigt viktigt ämne som inte framkommer så ofta i debatter och andra "alster" - homofobin.
Fortsätt skriva - det är du duktig på!
/Linus
Har läst alla dina noveller men inte kommenterat dom bara njutit,och har haft många sköna stunder för mej själv , men nu måste jag ..du skriver underbart bra beskrivande och bra inlevelse denna novell satt jag med tårarna rinnade utmed kinden, hoppas bara det slutar bra
Den var jätte bra!!
Började nöstan att gråta??
varför va han tvungen att dö??
Kraam
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Skitbra skrivet men fan va ja grät när jag fattade att Patrik dog :O