Början på en resa.
Första novellen någonsin som jag publicerar. Vill jättegärna ha rak, konstruktiv kritik. Skriv vad ni känner, tänker, tycker och skriv med hjärtat.
--’-,-@
Djuna vaknade med ett ryck i den mörka, kalla natten. Hon hade hört något, men vad? Kanske en kvist som brutits; ett nattligt djurs jakt på mat. Kanske ett plötsligt avhugget plågoskrik; ett nattligt djurs lyckade jakt på mat. Hon satt tyst en stund och höll andan, lyssnandes. Inte ett ljud hördes, inte ens nattfåglarna sjöng sina dystra melodier. Flickan huttrade och släppte andan. Ett moln av ånga fyllde natten och hon drog manteln tätare om sig.
Vädret hade just börjat bli varmare efter en hård och skoningslös vinter. Många i lägret hade frusit eller svultit ihjäl. Svagast var de gamla och de allra minsta. De svagaste var de gudarna först tog till sig.
Djuna hade, tillsammans med fyra andra ungdomar, blivit utskickad för att finna en ny passande plats att slå upp lägret till våren. En veckas tid hade passerat innan de funnit en glänta i söderläge, alldeles intill en bred och grund bäck. Några hundra alnar nedströms rann bäcken ut i en tjärn, över vilken ännu vilade en is tjock nog att gå på, men som inom kort skulle sjuda av liv och kunna erbjuda mycket mat.
När de bestämt sig för att platsen var god nog att slå upp sommarlägret på blev det Djunas uppgift att göra den veckolånga vandringen tillbaka för att underrätta rådsmedlemmarna och sedan leda klanen till sitt nya hem. En av de två krigarna som var med i gruppen på fyra, Salec, hade erbjudit sig att följa med Djuna, men hon hade avböjt och sagt att han skulle göra större nytta med att hjälpa till med förberedelserna av lägerplatsen. Vad hon inte berättade vara att hon föredrog att vandra ensam, att kunna hålla sin egen takt och att slippa onödigt prat.
Djuna var örtakvinna, eller det var åtminstone vad hon skulle bli. Ännu så länge var hon bara lärling hos klanens örtakvinna och hade varit så sedan hon lärt sig stå och gå. Nu hade hon överlevt 18 vintrar och hade bara två kvar innan hon skulle få göra de slutgiltiga proven och ta över efter den äldre.
Inget av detta var något Djuna tänkte på för stunden. Allt hon nu tänkte på var kölden, mörkret och den dagsetapp hon hade kvar hem. Hon kröp ihop mellan stenblocken där hon låg och somnade om.
Dagar Blodvite höjde stopet och vrålade:
”För guld och gryende somrar!”
Han svarades av en kör av mansvrål och som en man tömde de sina stop och skrattade.
Mjöden rann ner över Blodvites svarta skägg och droppade tyst ner i mossan. Han var härförare för en av de starka kustklanerna och yngste son till klanens överste rådsherre. Han och hans trettio man starka här hade skickats norrut för att söka igenom markerna efter andra klaner. Det var Blodvites säkraste vårtecken, att efter vinterns mörka vardag äntligen få samla ihop sitt manskap och ge sig ut och plundra de andra klanernas läger. Han var bärsärk och känslan som spreds i hans kropp när han miste kontrollen var honom oemotståndlig.
Härens spejare hade för en stund sedan rapporterat om ett stort läger en fjärdingsväg nordost om var de nu befann sig. Det som nu pågick var festen före skörden. Hela hären hade hunnit förbereda sig och man skulle snart ge sig iväg, men först en skål för klanen följt av högljutt vapenskrammel och skrattsalvor.
Solen stod strax ovanför horisonten när Djuna vaknade igen. Världen hade snabbt blivit betydligt varmare under solens strålar och hon slängde av sig manteln, reste sig upp och sträckte på dig. Hennes svarta hår var tovigt och fullt med barr och kvistar och hennes isblå ögon var sömndruckna. Hon blinkade några gånger innan hon drog ut armarna ur klänningens ärmar och lät den falla till marken. Luften var fortfarande kall och fick hennes hud att knottras, hennes bröstvårtor att styvna. Iklädd endast sina näverstövlar gick hon mellan träden, nynnandes på en gammal vaggvisa medan hon långsamt lät händerna smeka henne över låren, upp på magen och till brösten, som hon kramade mjukt innan händer vandrade samma väg ner igen. Hon följde en rådjursstig mellan tallarna och björkarna, tills hon nådde fram till en smal bäck, som studsade fram över hala stenar. Långsamt satte hon sig ned på huk intill bäcken och kupade händer för att samla upp vatten. Sedan sköljde hon ansiktet, brösten och grimaserade av obehag när det kalla vattnet rann över hennes mage, ner mellan låren och fick hennes snövita hy att gnistra i morgonsolen. Hennes högra hand följde vattnets väg och smekte hennes ena bröst och beröringen fick den känsliga bröstvårtan att skicka varma vågor av njutning ner till hennes ljumskar. Med den andra handen skvätte hon, under små korta tjut, upp lite vatten från bäcken på magen varpå hon smekte den med sin högerhand. Det kalla vattnet rann ner i den svarta plymen som prydde hennes venusberg och ned mellan hennes blygdläppar. Snart hade hon hunnit ikapp med sin hand och smekte först med hela handen över blygden, för att sedan blöta handen i bäcken och smeka vattnet över blygdläpparna med pek- och långfingret. Hennes rörelser var långsamma, försiktiga, men målmedvetna.
Detta hade Djuna gjort tusentals gånger förr. Medan hennes jämnåriga kamrater hade skaffat män och barn, så hade hennes heliga kall som örtakvinna förbjudit henne samlag med män. Men detta innebar inte att örtakvinnor förbjöds köttlig lusta, bara att de fick finna den på annat sätt.
Hennes fingrar fann snart fram till klitoris, som styvnat av behandlingen och blivit ytterst känslig av vattnets kyla. Djuna ryckte till och släppte ut ett andetag i en häftig suck. Hon kände värmen sprida sig från klitoris, till blygdläpparna, upp genom magen till brösten. Det fick det att snurra i huvudet på henne. Hon reste sig sakta, utan att låta fingrarna upphöra sitt smekande, och satte sig med ryggen lutad mot en krum björk, som lutade sig ut över bäcken. Med benen brett isär och knäna uppdragna mot brösten gav hon efter fullt ut för sin lust. Med vana fingrar smekte hon sin klitoris, sina blygdläppar och sina bröstvårtor. Hon stönade lågmält och var så nära nu…när hon plötsligt tyckte sig se en rörelse i ögonvrån.
Blixtsnabbt vände hon dit blicken, men allt hon såg var träden, mossan och bäcken. Allt hon hörde var vinden, vattnet och fåglarna. Lite irriterad fortsatte hon att smeka klitoris och när hon kom strax därefter svartnade det för ögonen på henne, men just innan allt blev svart mötte hon en blick på andra sidan bäcken. Någon som nyfiket iakttog henne.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Min nya lya - Del 1 | Trekant | 3.8 | 31/1-09 |
| En natt i skogen | Trekant | 3.5 | 30/1-09 |
| Början på en resa. | Onani | 3.2 | 2/5-07 |
Ja, jag hade tänkt mig en fortsättning faktiskt. Skulle nog inte klara av att sluta en historia på det viset.