På gränsen, del 4
Författare: Schakalen Datum: 2004-05-27 13:03:34
Kategori: Heterosex
Läst:
3 734 gånger
Betyg: 2.8 (180 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
kap fyra: aldrig mera f1.
"Detta är den värsta olyckan sedan Ayrton Senna's avåkning 94'",hojtade Victor Carlsson."Det ser inte bra ut,vi ser att Michael Reinhart är medvetslös.Jag såg egentligen aldrig vad som hände,men det såg ut som om han gick ut för att varva,såg aldrig hur nära kurvan han var och satte helt enkelt den bara i räcket.Jag är rädd för att Reinhart svävar mellan liv och död.Tråkigt om vi nu ska återgå till racet,så hade ju Reinhart garanterat vunnit.Det vi såg innan kraschen var ju mästarkörning,helt klart."
Reinhart kördes till närmaste sjukhus som endast låg någon kilometer ifrån banan och i ambulansen så ompysslade tre läkare honom och försökte få honom att inte sluta andas. När de väl kom fram till sjukhuset så kördes Reinhart in till akuten och de behandlade honom sedan under tre timmar.
Efter någon halvtimme svängde Patricia in på gården till sjukhuset i sin blå BMW.Hon sprang raka vägen in och fårgade en läkare var Reinhart låg.
-Vem är ni?frågade läkaren,som var en lång man i femtioårsåldern.
-Patricia Reinhart,svarade hon.
Det var allt som behövdes för att hon skulle få bli förbisläppt och få svar på sin fråga.Första rummet i korridoren till höger,tänkte hon. Utanför rummet stod en sköterska och såg in genom fönstret i dörren.
-Hur är det med honom?frågade Patricia.Jag är hans fru.
-Det är kritiskt,svarade Patricia.Risken finns att han kommer att bli förlamad.Beklagar.
Patricia stod handfallen och bara stirrade rakt fram.Skulle hennes egen Michael bli förlamad?Hon kände hur tårarna trängde fram ur ögonvrånoch hur alla de stunder som de hade tillbringat tillsammans passeradeförbi hennes ögon.Och att han dessutom kanske skulle bli pappa.
-Får jag gå in till honom?frågade hon sedan.
Sköterskan tänkte efter.
-Egentligen inte,sa hon tveksamt.Men jag tror att vi kan göra ett undantag.
-Tack så hemskt mycket,sa Patricia och log lite.
-Det kommer en läkare och ska titta till honom om någon minut,sa sköterskan.Då kan ni få en bättre diagnos om hur det är med din man.Patricia nickade,sedan öppnade hon den vita dörren och smög in i rummet.Samtidigt anlände Jena Fisichella och några kollegor till sjukhuset.
-----
"I'm very happy to win this race",sa Ernst Veeteren."But I'm also verysorry for Michael,he was obviously the best driver today.I don´t feelvery well right now,because of Michael,but this victory goes to him."
Ernst Veeteren mådde väldigt dåligt när han efter tävlingen åkte tilldet hotell som samtliga förare bodde på.Han var inte alls glad över segern,syntes det,så han steg ur bilen ochsatte tillbaka ratten efter racet och han gick endast fram och tog Jean Fisichella i hand och nickade.
När han svängde in på hotellet så bad han till Gud att Reinhart skulleöverleva.Han hade själv kört den gången då Ayrton Senna kraschade,hanhade till och med svängt ut på raksträckan och sett hur Ayrton's bilförstördes,hur hans hjälm trycktes ihop och hur bilen voltade.
Han gick med tunga steg fram till hissen och tog den upp till tiondevåningen.När han kom in på rum 318 så satt Cornelia,hasn fru,och väntade på honom.
-Jag såg racet på TV,sa hon.Jag beklagar.
Hon gick fram och kramade om honom.
-Vad var det som hände?frågade Veeteren.
-Jag vet inte,sa Cornelia,men det verkar som om han inte alls såg kurvan,utan körde bara rakt in i räcket,i över tvåhundra kilometer.
-Fy fan,sa Veeteren och tog av sig jackan och skorna.Överlever han inte så lägger jag av.
-Säg inte så,sa Cornelia.Jag känner ju Michael lika bra som du gör,detvet du väl.
-Jo,sa Veeteren och lade sig på sängen.Cornelia krånglade sig under honom och han vilade sedan huvudet i Cornelias famn.
-Stackars Patricia,sa Cornelia.Undrar just hur hon har det.
-Jag tänkte att jag skulle gå in och prata med henne sedan,sa Veeterentrött.Vilket rum bor de i?322?
-323,svarade Cornelia och strök över hans hår.
Hon gav honom en lätt kyss i pannan,och han tog om hennes huvud och tryckte hennes läppar mot hans.
-Jag vill älska,sa han.Långsamt.Jag vill älska så att jag inte kan tänka på Michael.Jag vill älska förtvivlat.
-Cornelia tryckte återigen sina läppar mot hans och log lite.Hennesblå joggingbyxor och hennes slappa adidaströja gjorde att hon på någotsätt såg charmig och snygg ut,men Veeteren skulle hellre ha tittat påhenne i en åtsittande klänning.Hon var endast lätt sminkad och han sågpå henne att hon hade gråtit.
Veeteren tog bort huvudet och satte sig bredvid Cornelia.Han kysste henne ännu en gång och förde ner handen till hennes sköte.Placeradeden där och tryckte och smekte henne över venusberget.Hon flämtade till lite lätt,han förde ner handen ännu längre och Cornelia drog sig neråt lite så att han lättare skulle komma åt.Han drogtummen precis över hennes känsligaste punkt och hon gnydde till.
Veeteren tog tummen och tryckte på ordentligt,tills det att Corneliastönade riktigt högt.Då släppte han och lirkade handen innanför hennesjoggingbyxor och smekte bomullstrosan uppifrån och ner,klämde lite lätt på venusberget och hon log mot honom.De bruna ögonen hade börjat bli dimmiga.
Han förde handen ännu längre ner och smekte klitoris utanpå trosan,sedan drog han trosan åt sidan och särade undrade om han kunde börja fingerpulla henne redan,eller om hon inte var tillräckligt våt?Prövande kände han i öppningen.Jodå,det skulle nog gå.
Han förde in ett finger,sedan ett till och sedan ett till.Därefter började han att föra dem in och ut,samtidigt som han kysste Cornelia.Honsmakade varmt och gott och hennes blonda,något lockiga hår,var nersläppt över axlarna.
Cornelia gnydde och han beslutade att dra av henne byxorna.Sagt och gjort.När han drog av dem helt så hade han tvingats flytta sig till nedre delen av sängen.Han såg på hennes fötter och tog sedan och lyfteupp en av dem.Gav stortån en kyss.
Han fick en befängd idé och började att slicka och suga stortån.Cornelia fnissade och när hennes ben var upplyft cirka trettio centimeterifrån sängen så hade Veeteren full insyn i fittan,ty trosan var fortfarande undanvikt.
Under tiden som Veeteren arbetade med hennes fot så började Cornelia att smeka sig själv.Hon masserade klitoris med ena handen och förde samtidigt två fingrarin och ut ur fittan med den andra handen och efter någon minut börjadehon känna av hur Ernst's fotbehandling och hennes onanerande gav resultat.
Hon slutade att onanera,men spänningarna i hennes smärta kropp avtogändå inte och hon var tvungen att be Ernst sluta för att hon inte skulle komma.
-Tycker du inte om det?undrade Veeteren oroligt.
-Jo då älskling,det är jätteskönt.Men jag kommer snart....
Han kravlade sig längre upp i sängen och drog av Cornelia den plumsigaadidaströjan.Därunder syntes en sport-bh och ett par ganska stora bröst.Hennes mage var något blek men platt och fin.Hon tog av sig bh:n och drog sedan till sig Veeteren,tog hans ena handoch förde den till sitt ena bröst som nu hade en styv bröstvårta.Han kände hur den lilla vårtan smekte hans hand och hur vårtgårdarna beskyddade den.
Till sist så började han att rulla bröstvårtan mellan fingrarna och Cornelia gnydde till.Han fortsatte tills det att hon började flämta och vrida sig.Då tog han den istället i munnen och lekte över vårtan med tungan,samtidigt som han lite försiktigt borrade in tänderna i det kvinnliga köttet.
Det gjorde nog lite ont,för Cornelia grimaserade och vred sig,men hanvisste att det var så här Cornelia ville ha det.Lite tufft,men trotsallt ljuvt och kärleksfullt.
-Åh ja,flämtade hon.Hårdare.Hårdare!
Veeteren borrade in tänderna så hårt han vågade,ty han ville inte görahenne illa men visste att hon skulle få några märken efter tänderna ändå,så han tog i lite till tills det att Cornelia nästan skrek till av både smärta och vällust.
Han cirklade oavbrutet med tungan över bröstvårtan.Till sist så slutade han under Cornelias vilda protester,men hon lugnade sig snart närhan drog sig mot hennes sköte för att ta av henne trosorna.
Men först så klädde han av sig själv,han var fortfarande klädd i teamets röda tröja,ett par svarta jeans och underkläder,men inte länge till.När han till sist var naken så återvände han till Cornelia,som nu hadebörjat smeka sig själv igen.Hon ömsom tryckte hårt på klitoris,ömsomsmekte den försiktigt,för att nå så närma orgasmen som möjligt,men ändå inte över.Till slut var hon så kåt och så nära klimax att hon ficksluta för att inte nå över.
Veeterens kuk var av full storlek efter att han hade onanerat några sekunder och han placerade sig mellan Cornelias brett särade ben.Han styrde rätt,nosade lite nyfiket i öppningen ända tills Cornelianästan skrek åt honom att tränga in i henne.In i hennes innersta.
Veeteren började pumpa.Han grep henne om midjan då hennes ben saxadesrunt hans midja och han knullade henne i ett våldsamt tempo.Hon skrek,stönade,gnydde och när hon till slut kom så trycktes hennes ben ihopså om Veeterens midja att det nästan gjorde ont.Men han tänkte inte mer på det,för just när Cornelias orgasm påbörjats så kom han själv.Han sprutade in sin säd i hennes våta grotta och tillsammans skrek de.
Utan att Veeteren visste om det,så hade hans tankar hela tiden kretsatkring Reinhart.
-----
Patricia tog Reinharts hand och kramade den hårt.Hon såg med tårögda ögon på alla slangar och apparater som var knutnatill olika delar av Reinharts kropp.Ur ett sår i huvudet hade det blött,men han hade även inre blödningarsom var livshotande,tydligen.
Läkaren hade just kommit in.Det var en lång,stilig man med mörkt ansikte och korpsvart hår.
-Jag beklagar,sa han på engelska och tog henne i hand.Mitt namn är Alfiero.Jag är specialist på blödningar i hjärna och övriga delar av kroppen.
-Hur är det med honom?frågade hon på sin dåliga engelska.
-Det är illa,svarade Alfiero på lika dålig engelska.Han har kraftigainre blödningar i hjärna och andra delar av kroppen.Dessutom har hanen skada i ryggraden,något som orsakades av kraschen.Och den skadan kan vi kanske inte bota.
-Vad innebär det?undrade Patricia.
-Det innebär att din man kommer att bli förlamad i vissa delar av kroppen,och att förlamningen sedan kan spridas.
-Hur stora är chanserna att han överlever?frågade Patricia,som nu nästan grät.Doktor Alfiero såg på henne.
-Fru Reinhart,er man är omhändertagen av Europas skickligaste läkare.Chanserna att han överlever är minst sjuttio-trettio.
-Och chanserna att han undviker förlamning?
-Femtio-femtio,svarade Alfiero.Men då får han nog svårt att böja nacken i framtiden.
-Chanserna att han kan köra racing igen?undrade Patricia försiktigt.Doktor Alfiero såg återigen på henne.
-nittio-tio,skulle jag tippa,svarade Alfiero,men egentligen så ska jaginte svara på såna här frågor.
-Tack ändå,sa Patricia.
Plötsligt ryckte det till i sängen där Reinhart låg och sedan öppnadesReinharts ögon.De gick fram till honom och Alfiero började genast att ta prover ochundersöka Reinhart,dessutom kallade han på en sjuksköterska och ytterligare en läkare.
Patricia höll sig hela tiden i bakgrunden och såg på honom.När han fick syn på henne så tyckte hon att hon kunde urskilja ett svagt leende,i alla fall.Hon var så glad att hon inte visste vad hon skulle göra,så hon stod bara där och tittade medan två läkare stod lutade över honom.
Reinhart mindes inte riktigt var han var.Det sista han kom ihåg varhur han hade sett hur en barriär hade uppenbarats ur regnet och hur han försökte bromsa,men hur bilen bara fortsatte.Sedan hade det bliviten obeskrivlig krock med någonting och sedan var allting svart.
Han tyckte att han såg Patricia stå i bakgrunden,men han var inte säker.Men han försökte le,i alla fall.
-----
På förmiddagen nästa dag så kom Veeteren och Cornelia,och hela Ferraristallet på besök,dessutom kom Michael Sullivan.De hälsade lite svagt på Reinhart,som inte kunde prata ännu ty han varmycket svag.Men Reinhart var märkbart rörd av situationen.När de ställde frågor till honom så nickade,eller skakade han bara på huvudet.
De följande två dagarna behandlades Reinhart intensivt och de lyckadesfaktiskt undvika att han blev förlamad,till Patricias stora glädje.När doktor Alfiero kom in och förklarade läget så trodde hon att honskulle kunna kyssa honom.Men hon gjorde det inte.Varje dag kom även Fisichella,Sullivan,Veeteren och Cornelia och besökte honom.Och så Patricia,förstås.
Reinhart var vid fullt medvetande och kunde prata efter fem dagar,menhan var fortfarande ganska trött.Även denna dag kom de närmaste på besök,Fisichella,Sullivan,Veeterenoch Cornelia.
Sullivan gick försiktigt fram till honom.
-Hur är det?frågade han.
Reinhart såg på honom.
-Det går framåt,svarade han.
Sullivan räckte Reinhart handen,och Reinhart tog den.Sedan log han.Men de sa inget.
Doktor Alfiero kom in i rummet.
-Jag ska förklara läget för er,började han.Michael Reinhart har åkt ini en barriär i över tvåhundra kilometer i timmen och överlevt,vilket är helt fantastiskt.Han har dock ganska svåra nackskador och fortfarande några mycket små inre blödningar.Detta kommer emellertid inte attge honom några problem i framtiden,så vida man inte gör något alldelesgalet,som till exempel börjar med elitgymnastik.Under dagarna så hade inte Reinhart frågat om det som han bar på inomsig,och inte heller de andra.Nu kom frågan dock.
-Racingen då?frågade Reinhart tyst och såg på honom.Kan jag köra igen?
Doktor Alfiero såg på honom.
-Den vätskebrist en förare utsätts för när man kör ett fi-race är såhög att Reinharts kropp i framtiden inte kommer att klara det.Möjligheten finns att han skulle kunna träna upp sin kropp så att den klarardet,men om han tar ut sig för mycket så kan han få en inre blödning igen.Med andra ord,så kommer du aldrig att bli helt återställd ifrånolyckan och även om jag skulle vilja se dig köra igen,så begår jagtjänstefel om jag tillåter det.Tyvärr Michael,men du kommer inte attkunna köra igen.
Reinhart stirrade på honom.Han visste inte vad han skulle säga.Alla andra såg på honom.Han kände hur han fick tårar i ögonen.Han kunde inget annat än att köra bil.Vad skulle han nu göra?Han satt bara och stirrade framför sig resten av dagen,så de besökandegick därifrån.
Men å andra sidan,tänkte han sedan när han hade lagt sig för att sova,så har jag ju tillräckligt för att dra mig tillbaka.Jag kanske skullegöra något lugnare.Jag kanske skulle göra någonting där man inte alltid ligger på gränsen.
-----
Dem tredje juni skrevs Reinhart ut och han hade då fått ta flera blodprov varje dag för att läkarna skulle försäkra sig om att det integick fel väg.
Reinhart och hans närmaste talade aldrig mer om olyckan.Men den trettionde maj kom hans föräldrar på besök.De var bosatta i Kalifornien ochhade kommit till Monaco så fort de hade kunnat.
För Sullivan,Fisichella och alla de andra,blev de ett farande och flängande tvärs över världen för de ville ju hälsa på Reinhart,men trotsdet så klarade det att testa,köra race och så vidare.Det var det värt,tyckte de.
När Reinhart lämnade sjukrummet - han hade förresten blivit flyttadtill en annan avdelning efter några dagar - så behövde han en vagn föratt köra ut alla de blombuketter som han hade fått.
Det var från fans,från släktingar,från vänner.
Och när det,den femte juni,offentliggjordes att Michale Reinhart,föredatta dubbelvärldsmästare,inte längre kan köra formel-1 så utbröt kaoshos alla fans.Men det var så det var.
Den tolfte september samma år startade Reinhart en egen go-karthall och på nyårsafton år 2000 så hade den dragit in över fem miljoner kronor i vinst.Han längtade varje dag tillbaka till racingen.Men han klarade sig,tack vare att han fick hålla på med det han helstav allt ville,racing.
Efterord.
Jag är en stor fan av f1.Jag är nog en ännu större fan av Ferraris försteförare Michael Schumacher.Det är nog ganska tydligt att jag har insprirerats av honom då jag skapade Michael Reinhart.
Allt som handlar om f1 i den här novellen stämmer.Inte förarna,visserligen,men allt runt omkring.Vad de olika flaggorna betyder,poleposition osv.
Fler noveller av samma författare
