Sommaren med Simon - del 3 (8)
Andra veckan osv…….
Måndag morgon. Mycket riktigt, jag var inte först på plan, det var Simon. Han satt i solen på en bänk utanför garaget med en uppslagen bok i sitt knä. Han vinkade och log när jag svängde in och parkerade en bit bort.
Du är tydligen också sjusovare, sa han, när jag kom fram till honom.
Där fick jag igen det jag hade kallat honom.
Okej okej, du vann. Vad läser du?
Han höll upp sin pocketbok mot mig och jag läste ”I väntan på barbarerna” av J.M. Coetzee
Barbarerna, sa jag, skulle jag vara en av dom då?
Så var det tänkt, sa Simon. Nej, nej…boken handlar om… om… han läste på omslaget… om människans villkor i en värld, som korrum-perats av makten.
Också en läsning en måndagsmorgon, sa jag.
Han skrattade och stoppade ner boken i ryggsäcken, som han hade med sig. Han visade fram ett par grejer ur den. En kamera och en liten kikare.
Dom här, sa han, har jag alltid med mig när jag drar ut i naturen.
Hör du Simon, sa jag. Det är ju fortfarande en bra stund innan arbetstiden börjar. Du har väl klart för dig att sån här tid inte ger något extra på lönen?
Helt klart, svarade han. Jag ser det faktiskt som en förmån att få komma ut och iväg. Skulle jag sticka ut så här tidigt utan det här jobbet, så skulle väl morsan undra, vad jag ska ut i skogen och göra så här dags.
Du irrar väl inte bort dig, sa hon i går kväll. Ingen risk, Thomas, min handledare , släpper mig inte ur sikte en minut, sa jag. Då kände hon sig lugn, sa hon.
Jag är också morrontidig…. Jaja…. Jag höjde handen och hejdade honom. Jag vet vad du tänkte säga, jag vet att du var här före mig. Men jag är nästan lika pigg som du så här dags, och vad jag ville säga var, att ju tidigare vi kommer iväg och sätter igång vårt jobb, desto längre raster kan vi ta. För vi kommer inte att sluta tidigare för att ta igen tiden. Den ordinarie arbetstiden ska vi hålla.
Det är lugnt, så får det bli, sa Simon. Men längre raster låter fint. Jag ligger gärna på rygg så länge jag får.
Jag skulle gärna ligga på dig, så länge jag fick, tänkte jag.
I bilen på väg till dagens pass slog Simon på radion och lystrade direkt till de första tonerna i en melodi… hör…, sa han.
Jag hade själv hört direkt att det var en melodi ur filmen ”Livet är en schlager”, som jag sett nyligen.
Simon satt bakåtlutad med framsträckta ben, som han brukade. Han blundade och lyssnade tillsynes andäktigt. Efter versen kom refrängen och till min förvåning stämde Simon in och började sjunga med mjuk, fin röst. Han kunde kanske inte texten i verserna, men varje gång refrängen började, stämde han in. Så kom refrängen en sista gång och han fortsatte att sjunga duett med Jonas Gardell.
”Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas, tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är här för dig
älska mig då, älska mig då, älska mig då”
Ingen av oss sa något. Vi satt stilla. Han med en hand på vardera låret. Jag la min hand över hans, tryckte lätt och sa bara
Helt underbart.
Vi kom fram till vår arbetsplats för dagen och satte genast igång verksamheten. Genom vår tidigare genomgång visste vi vad som skulle göras. Både Simon och jag jobbade snabbt och noggrant.
Fram på förmiddagen tog vi rast. Efter fikat la vi oss i gräset, endast med boxershortsen på oss och lät solen bättra på hudfärgen. Ingen av oss sa något på en stund, jag vred på huvudet och tittade mot Simon. Han hade ett grässtrå i ena handen och det förde han fram och åter över sina läppar samtidigt som han log.
Du Thomas, sa han, har du kysst eller blivit kysst av nån kille nån gång?
Va! Jag reste mig upp på armbågarna och tittade häpet på honom.
Det har jag, fortsatte han. Men det är länge sen, en så där åtta-tio år sen.
Berätta, sa jag. Det där vill jag höra mer om.
Det var på nåt kalas hemma hos en kompis, vi lekte ryska posten. Alltid när det var min tur sa jag ”kyss” och två gånger råkade det bli en kille.
Mitt första offer, en liten knatte som dom nästan fick dra fram, för att jag skulle komma åt honom, blev så jävla generad att han kröp in under ett bord, och där satt han till hans morsa sa att nej du Pelle, nu går vi hem, posten har stängt och faran är över.
Nu skrattade Simon så han knappt kunde fortsätta, men så tog han sig samman…..
Den andra jäveln var raka motsatsen. Jag hann knappt in genom dörren förrän han kom rusande, slog armarna om mig och låste mina egna med ett livtag och började blaska på mig, så spottet stänkte. Han ville liksom aldrig sluta. Han tryckte sin trutmun på varje kvadratcentimeter i fejset på mig. Den som hade roligast var nog hans morsa, hon skrattade så hon nästan grät, stod framåtlutad och stödde händerna på knäna.
Jaa, se Adrian, flämtade hon mellan paroxysmerna, han är stor och stark, han vill bli polis och ta fast tjuvar, och han övar sig på kreti och pleti…..
Kreti och pleti, va fan är det för ena jävla seriefigurer, tänkte jag, där jag stod i hans järngrepp. Och vem är jag i så fall.. pleti eller …?
Den sabla idioten knyckte till så att jag ramlade baklänges i golvet och fick honom över mig. Tror du att han slutade med sitt jävla pussande för det. Icke då, han tycktes bli ändå vildare och tro´t eller ej, men han började jucka på mig också där vi låg. Va….!
Äntligen lyckades två mammor bända upp armarna på Adrian så att jag slapp ur hans ramar. Jag rusade ut i badrummet och tvättade ansiktet och förbannade, att jag hade sagt ”kyss”. Men vem kunde väl veta, att ett sånt jävla spottande pussmonster gick löst……..
Simons dråpliga berättelse gjorde att jag knappt kunde behärska mig för att inte brista ut i gapskratt, utan höll tillbaka det för att inte avbryta honom i hans målande beskrivning. Men när han nu tittade till och såg min reaktion började han själv skratta högt och jag med…..
Du Simon, vad blev det av Adrian, tänker han fortfarande att bli polis, undrade jag mellan skrattsalvorna.
Neej, det tror jag inte…han blev…… han gick…..han gick in i brottarklubben, flämtade Simon. Så nu har han andra övningsobjekt. Men jag tror inte att han har besegrat någon med vare sig pussande eller juckande……..
Och så fick vi oss båda ett gott skratt igen.
Det här skulle bli ett minne för livet, tänkte jag. Och Simon var en mästare i att berätta, det hade jag ju märkt tidigare. I hans sällskap behövde man nog aldrig ha tråkigt.
En sån här skröna till, och jag är slut, sa jag , nu får du ge dig.
Skröna? Det var fan i mig ingen skröna, sa Simon, det var dagsens sanning. Och det kommer nog mera, när du fått vila upp dig. Nu bestämmer jag att vi tar igen oss fem minuter, sa han och sjönk tillbaka på rygg.
Vem skulle inte vilja kyssa honom, tänkte jag. Själv hade jag aldrig kysst någon kille. Kanske för att jag aldrig lekt ryska posten.
Dagarna gick, vi gjorde vad vi skulle enligt planen och fortare än beräknat. Simon behövde just ingen handledning, han klarade ändå allt, som kom på han lott. Det innebar att våra raster ibland kunde bli ganska långa. Som vi utnyttjade till att ligga och sola. Och prata om vi ville.
Vartefter tiden gick hade jag märkt att han gärna ville prata om sex. Det hade jag själv inget emot, tvärtom. Ibland på våra raster hade jag också sett hur han liksom litet fundersamt betraktade mig, när han trodde sig osedd.
Han hade kanske också sett mig betrakta honom där han på rasterna låg bredvid mig och liksom jag endast hade shortsen på sig. I jobbet utomhus hade vi varsin tunn overall som firman tillhandahöll och som var nödvändig för att skydda kroppen från rispor och annat när vi strövade omkring i skogen. Vi hade också kraftigare skor där.
Men på rasterna åkte det där naturligt nog av direkt och då hade vi inte mer än nödvändigt på oss. Egentligen behövde vi inte ens shortsen, eftersom vi mest höll till i obebodda trakter och skulle vi möjligen stöta på någon, så var det väl antingen en skogsarbetare eller jägare.
När jag trodde mig osedd och låg och såg på Simon, kunde jag inte slita blicken från honom. ”En yngling, skön som en grekisk gud”, tänkte jag vid ett tillfälle inom mig. Formuleringen hade jag väl läst någonstans.
Han hade en väl utvecklad bröstkorg och breda axlar, smal midja och kraftiga lår och vader. Men det som jag från första stund hade fäst mig vid var hans mörkblå klara ögon. Vackra helt enkelt, för att sitta på en kille. Svarta ögonbryn och ögonfransar som skilde sig från hårets ljusare nyans. På kroppen hade han ingen hårväxt utom en aning fjun på framsidan av låren, också i en ljus nyans, som blänkte som guld i solen mot hans allt brunare hud. Vår ständiga utevistelse och det soliga vädret gjorde sitt till för att vi också fick färg därefter. Egentligen, tänkte jag, borde vi ligga helt nakna för att få färg även under shortsen. Men vi hade lång tid kvar, jag skulle snacka med Simon.
Det största problemet för mig tillsammans med honom var min kåthet, hur jag måste behärska mig för att inte få stånd. På morgnarna innan jag stack till jobbet runkade jag alltid för att bli av med spänningarna i kroppen. Men det hjälpte inte, begäret fanns kvar.
Kanske var det lika bra att erkänna för honom. Få det att bära eller brista. Men va fan….nej, jag tordes inte riskera det fina samarbetet med den här killen.
(forts i del 4)
Fler noveller av samma författare
Så fin och så bra. Du skriver underbart Ronnie! KRAM fr Christer