Sommaren med Simon - del 2 (8)
Torsdag morgon. Som vanligt när jag skulle ut på något uppdrag var jag på jobbet ett tag före ordinarie tid. Jag körde fram tjänstebilen och från restaurangen hämtade jag vad vi behövde för dagen.
Strax därpå kom Simon i full fart på sin cykel och bromsade in framför mig.
Morning, sa han, är jag sen?
Ja, du var en jävla sömntuta, sa jag och tittade på klockan. Han kom en halvtimme för tidigt. Nej, allvarligt talat, jag förstår att du knappt kunde bärga dig att komma hit.
Nej, tro´t om du vill, men när jag vaknade i morse så tänkte jag ”äntligen”, sa han med ett skratt.
Jaja, sa jag, idag var du tydligen på alerten och kåt på att komma hit, men vi får väl se hur det är på måndag när allvaret börjar.
Jag kommer att vara lika kåt då och alla dagar, svarade han med ett leende.
Jag blev kåt på dig första dagen och kommer att vara det alla dagar tänkte jag. Men undrade inom mig, hur han hade reagerat, om jag sagt det högt ens på skoj. För fan Thomas, skärpning, tänkte jag vidare, tänk dig jävligt noga för, vad du säger. Riskera inte ett fint förhållande mellan dig och Simon.
Nej du grabben, nu åker vi sa jag och gick mot bilen.
Jösses, sa Simon förtjust, är det den vi ska ha?
Jajamen, den här disponerar vi. Fin va! Hoppa in och gör dig hemmastadd. Där kommer du att sitta i många timmar och mil i sommar.
Han var inte sen att följa uppmaningen. Han satte sig bredvid mig, tog på bältet, lutade sig bakåt, sträckte behagfullt ut benen, knäppte händerna bakom nacken och blundade. Helt underbart, sa han och såg salig ut.
Eftersom våra arbeten ofta utfördes i terräng med både skogig och stenig mark, så måste vi ha fordon med fyrhjulsdrift för att kunna ta oss fram där och även i väglösa områden. Företaget hade skaffat den här jeepen Grand-Cherokee i silvermetallic, specialutrustad för våra behov. Och naturligtvis försedd med air condition, så trots värmen nu under sommaren hade vi alltid en behaglig temperatur. På vägen flöt den fram som vilken limo som helst, hur den uppförde sig på annan mark skulle jag så småningom visa Simon.
Jag hade i förväg gjort upp en färdplan för dagen, så att vi inte skulle åka bara på måfå. Eftersom jag kände trakterna väl så visste jag t e x var vi skulle äta lunch. Fika skulle vi göra utomhus i en skogsbacke, som jag valt ut i förväg. Det var i slutet av juni och som tidigare under månaden var vädret idealiskt; sol, blå himmel och behaglig temperatur
När vi hade kommit några mil hemifrån till trakter han inte kände så väl, vecklade Simon ut ett topografiskt kartblad och började orientera sig. Där ligger Tallsäter och där Berga säteri……Efter en stund tittade han ut över ett fält och spanade liksom efter något.
Ser du en hare eller vad…?, undrade jag.
Han skrattade till. Nej, ingen hare sa han, men enligt kartan ska det finnas en byggnad där ute som heter Rävstugan. Men den tycks ha gått upp i rök.
Nu var det min tur att skratta åt hans kommentar. Han tittade hastigt och frågande på mig.
Sa jag något dumt?, undrade han.
Nej, du slog verkligen huvudet på spiken. Stugan som låg härute brann ner förra sommaren. Åsknedslag! Så nog gick den upp i rök. Men den stod obebodd.
Den här episoden med att läsa kartan var en liten detalj bland många andra som jag både hittills och senare kom att lägga märke till när det gällde Simons förmåga till inlevelse, vad han än sysslade med. Redan under de tre första dagarna inne på kontoret märktes detta. Vad vi än pratade om och diskuterade, när det gällde arbetet, och han kanske inte i detalj begrep allt, så frågade han och gav sig inte förrän han hade förstått. Och det han lärt sig, det satt där. Det hade jag också fått bevis på. Han måste vara en mönsterelev för varje lärare.
Efter ett par-tre timmars bilåkande till olika platser, som jag visade Simon och där vi bl a skulle hålla till under de kommande veckorna, sa jag, att nu åker vi fram till ett fint ställe och tar fikarast.
Gillar du kaffe och ostfranska?
Alla tiders, svarade han förtjust.
Jag svängde av från den allmänna landsvägen och in på en smal skogsväg. Jag var väl förtrogen med terrängen och visste hur jag skulle köra.
Nu Simon, ska jag visa dig hur bilen uppför sig i sån här terräng. Här har vi en hel del trädrötter och stenar, som vi ska över, så du får nog hålla i dig litet. Men det är ingen risk att vi stjälper. Jag har varit med förr så jag vet, sa jag.
Inte jag, jag är rädd, pep Simon med låtsad, ynklig röst.
Nu fick han se och känna hur bilen liksom började klättra över stock och sten. Det ena hindret efter det andra forcerades och efter en kort stund kom vi ut i en gräsbevuxen glänta med björkar. Vi befann oss på en höjd. Bakom oss hade vi skog och framför och nedanför i dalen en hänförande milsvid utsikt över fält, åkrar och små, glittrande sjöar.
Jag parkerade bilen i skuggan, tog fram kaffetermos och mackor och annat som behövdes.
Här tycker jag att vi sitter, sa Simon och slog ut med armarna.
Javisst, du bestämmer, svarade jag.
Gör jag? sa han.
Jaa, tills jag bestämmer något annat förstås, sa jag retsamt.
Jaha, sa han, jag kunde väl tro att det var en hake nånstans.
Ja, men haka inte upp dig på det nu, svarade jag.
Okej, men nån gång kanske jag får en hållhake på dig, så att du tvingas ge mig mer bestämmanderätt.
Hör du du, din jävla vitspitt, sa jag, om du vill sitta bekvämt har vi campingmöbler i bilen, välj bara, du som bestämmer. Just nu, i alla fall.
Då bestämmer jag att vi ligger i gräset, sa han och la sig på rygg, sträckte upp armarna över huvudet och särade på benen.
Ett skönt runkmotiv om jag vore homo, tänkte jag och föreställde mig honom naken, där han låg. Om jag vore?….antagligen är jag, tänkte jag vidare….
Det var ljuvligt att sitta där i gläntan och fika, kaffe och två ostmackor var, det fanns fler men vi skulle ha rast en gång till efter lunchen, så dem sparade vi.
Hör du…., sa Simon och lyssnade uppåt lövverket. Fågelkvitter av alla slag fanns det gott om här, men det var ett läte, som särskilt utmärkte sig. Koltrastens, starkt och samtidigt liksom litet vemodigt.
Visst är det vackert, sa Simon.
Det visade sig ganska snart, att han hade både öron och ögon med sig i naturen. Han hade tydligen ett starkt och äkta intresse för djur och allt som växte.
Hur kom du att bli naturintresserad, undrade jag. Många andra tycks varken höra eller se vad dom har omkring sig.
Skogsmulle, sa han och skrattade. När jag gick i dagis var vi ute i skogen hos skogsmulle. Där lärde man sig mycket om växter och djur i naturen och att vara aktsam om allting. Jag älskade att vara i skogen och utomhus över huvud taget och intresset har hållit i sig
Ja, sa jag, där gick jag också ett tag i samma ålder. Kommer du ihåg vilket hälsningsord mulle hade?
Ja vänta, sa Simon ivrigt, det var… det var… kolikuk!
Vad sa du?
Kolikuk! upprepade han med betoning på kuk.
Nästan, sa jag.
Ja, jag larvade mig bara, sa han leende. Kolikok var det.
När vi stod färdiga att åka efter rasten undrade Simon, om jag någon gång hade kramat ett träd.
Neej, inte vad jag minns… jag drog litet på det.
Så här, sa han och gick tätt intill en björk, slog armarna runt stammen, lade kinden mot barken och blundade. Så stod han en lång stund som försjunken i sömn. Han förde händerna fram och tillbaka över den vita näverbarken, liksom smekte han huden på en kropp.
Jag stod andlös och tittade på honom. Han var så vacker, solen lyste skimrande ned genom lövverket på hans ansikte, där ovanför kvillrade fåglarna och ett svagt vindsus gick genom björkarna. Det var en syn för gudar, tänkte jag poetiskt.
Så slog han upp sina blå ögon och såg på mig. Det finns inget så rogivande som det här, sa han. Man känner sig samtidigt så trygg. Tänk dig, en stor stark famn att krypa intill. En kort stund eller hur länge du vill.
Jag önskar att jag vore den famnen, tänkte jag
Jag undrade om han kanske gett mig en inblick i sitt känsloliv. Var det ett medvetet förtroende?
Du Simon, sa jag. Vid tillfälle ska jag prova din metod, vi gör det tillsammans.
Efter ytterligare en rundtur till ett par platser körde vi in i ett litet samhälle, där vi beslöt att luncha. Det fanns en restaurang där vi gick in, beställde och satte oss litet avskilt i den ganska tomma lokalen. Jag före- slog, att när vi hade våra raster skulle vi undvika att prata jobb och i stället snacka om annat som intresserade oss.
Simon var lättpratad, allmänorienterad och intresserad av allt.
Det hade jag ju märkt redan från början. Han satt mitt emot mig och såg på mig. Inte för att jag hade med det att göra, men nu frågade jag:
Har du nån tjej, som väntar på dig därhemma?
Neej, sa han, jag har sällskapat med en nu under vårterminen. Vi har träffats då och då, mest på helgerna. Hon går i skolan på annat håll. Men nu i sommar är hon i London på nån språkkurs. Så nu… ja, nu är man av med henne, sa han med ett litet skratt. Det är inget allvarligt mellan oss och nu är man fri som fågeln, sa han skämtsamt.
Du då, sa han senare, hur har du det? Med tjejer menar jag.
Tjaa, sa jag, ska sanningen fram så vet jag inte hur det är just nu.
Hur så?
Jaa… jag drog litet på det. Eller nej…., jag har nog ingen tjej längre. Vårt förhållande har legat på is en tid, men nu är det nog finito! Det vill sig liksom inte, skulle man kanske kunna säga, svarade jag litet kryptiskt.
Hur så? undrade han igen.
Simon lutade sig fram över bordet och såg frågande på mig.
Ja, det beror väl på mig… för när det är… när vi ska… fan, hur ska jag säga…
Du får den inte att stå, sa Simon tyst.
Jag svarade inte och Simon fortsatte… Ja men du, då är vi ju två fria fåglar. Och förresten, brudar hinner vi väl med så småningom, men i sommar har vi väl inte tid med sånt. Vi ska ju jobba hårt eller hur, sa han och stötte skämtsamt med knuten näve i mitt bröst. Vi får vara trädkramare tills vidare. Träden står där dom står och fordrar inget annat som står, vitsade han.
Fredag, åter på kontoret. Simon visade sin diskretion genom att inte med ett ord beröra våra privata samtal under gårdagen. Ute och för oss själva kunde vi säga och uttrycka oss fritt men inne på kontoret gällde det formella. Jag kände instinktivt att man kunde lita på Simon i det avseendet.
Innan vi slutade för dagen pratade vi litet om den kommande veckan, då vi skulle påbörja arbetet ute. Vi plockade iordning viss utrustning så att den var klar att lasta in i bilen på måndag morgon. Det som då återstod, var att gå till restaurangen och proviantera.
Simon tog sin cykel för att trampa hemåt. Ja, hej då Thomas och tack för en trevlig och rolig vecka, sa han. Och det är nog som du sa, jag kan knappt bärga mig till måndag morgon. Jag är uppe med tuppen.
Okej Simon, tack själv och vi får väl se, vem som är här först, svarade jag.
Ja, inte blir det du, sa han skrattande och svängde runt hörnet.
(forts i del 3)
Fler noveller av samma författare
Längtar redan till de kommande avsnitten. Så fint du skriver. Kram fr Christer