Från soldat till erövrare, del 1: Anställningsintervjun
Förord
Detta är mitt första seriösa försök till en berättelse. De innan har inte på något vis varit oseriösa, men nu tänkte jag höja ribban (ursäkta vitsen) lite för mitt skrivande. Dags för en serie, med lite mer röd tråd och handling. Det har jag... kanske också haft tidigare, åtminstone bitvis. Äh, läs den så förstår du vad jag menar.
Berättelsen har sin bakgrund i något jag länge, ända sen jag började skriva berättalser (i fjärdeklass kan jag säga - då inte sexnoveller dock!), gått och lurat på. Då och då har jag stött på berättelser av andra som fragmentariskt, delvis eller till stora delar liknar händelser, personer eller upplägg jag tänkte inkorporera i denna berättelse. Jag påstår inte på något vis att jag "var först" utan finns det likheter med andra berättelser kan det, men måste inte, vara de som inspirerat mig. Faktum är, att vissa berättelser och författare har inspirerat mig stort och påverkat riktningen och upplägget jag tänkt mig för denna. Å i andra sidan kan jag ha tänkt likadant redan innan, men vem vet? Och spelar det nån roll? Hoppas inte det.
Om du inte gillar långa berättelser, och om du vill ha pang på och tycker det är frustrerande med mycket handling och lite sex, då kan du sluta läsa här. Det kommer bli mycket sex, var så säker, men inte nödvändigtvis hela tiden. Detta ÄR en sexnovell, men handlingen är minst lika viktig (för mig i alla fall).
Denna är tillägnad alla (sexnovell)författare här och annorstädes. Författare som lägger tid och energi på att skriva berättelser som har substans i både språk och handling. Ni vet vilka ni är. Och inte minst till er läsare som uppskattar en god historia! Utan läsare vore det ju helt meningslöst :) Om ni tycker det är bra eller för all del ser brister och outnyttjad potential så säg till, genom kommentar eller PM. Det är genom dialog inspirationen kommer!
Nog sagt, här kommer del ett. Del två är inte skriven än och även om storyn i sig har en röd tråd i mitt sinne finns det ingen given fortsättning eller givet slut. Bara en massa fragment och upplägg. Vad som hamnar i berättelsen beror på många saker, inte minst reaktionen från dig som läser.
Det var ett långt förord men jag känner att det är tvunget. Skall vara mer kortfattad i inledningen på fortsatta delar lovar jag.
//Oddball
---
Del 1
"En udda anställningsintervju"
eller
"Cunnilungus Imponere"
Martin Ståhl såg på sin knutna näve. Sedan öppnade han den långsamt. I den låg en tablett. En ampull. Klassiskt röd och vit. Han stirrade på den och undrade vad han höll på med. Instruktionen som kommit med den hade varit lika kort som kryptisk och det hade varit mycket nära att han slängt både lapp och ampull i soporna. Men av någon anledning gjorde han inte det. Han hade istället lagt ampullen i lappen och omsorgsfullt vikt ihop den och lagt den i fickan där han glömt bort den ett tag. Nu, när han stod framför dörren hade han kommit ihåg både ampullen och den tillhörande instruktionen. Martin var inte den som funderade mycket på saker fram och tillbaka. Han värderade fakta och drog slutsatser. Fakta sa honom att det vore vansinne att svälja ampullen. Men något som han också hade så var det instinkt. Denna instinkt, hade han lärt sig den hårda vägen, var livsviktig att lyssna på. Och instinkten hade skrämmande ofta visat sig vara något som han kunde lita på. Men för ovanlighetens skull talade nu instinkt och fakta tydligt emot varandra. Det brukade de inte göra. De kunde löpa i parallella spår, eller gå isär. Men inte emot varandra. Instinkten sa honom nämligen att följa instruktionen. Att svälja ampullen.
"Tag ampullen innan du knackar på om du vill ha jobbet. Den hinner verka innan det är dags."
Så hade det stått på instruktionen. Kuvertet som den och ampullen kommit med hade varit adresserat till honom men lämnade i övrigt inga spår som avslöjade vem som skickat det eller varför.
Martin var, som sagt, inte en filosof eller ens tänkare. Han hade vägt fakta för och emot och de var entydiga. Ta den inte. Han ställde detta mot instinkten. Ta den. Och så kastade han in ampullen i munnen och svalde. I och med detta var det gjort och han tänkte inte mer på det utan såg upp på dörren. Han sträckte på sig, på militäriskt vis. Handlingen var rent instinktiv men vittnade tydligt om hans mångåriga bakgrund som militär. Han lät den knutna näven landa på dörren i två korta men bestämda knackingar. Responsen dröjde inte länge:
- Kom in! hördes en bestämd röst inifrån.
Martin öppnade resolut dörren och klev in. Framför honom mötte en syn som han inte var riktigt beredd på, men det visade han inte. Rummet var större än han väntat sig, men också mörkare. Tunga, röda gardiner var fördragna så att det stora fönstret knappt släppte in något ljus alls. Skrivbordet var majestätiskt i mörkt trä och med ett gammalt utseende. I övrigt var rummet, så när som på ett par bokhyllor prydligt fyllda med pärmar i exakt samma färg och modell, tomt. Framför skrivbordet stod en stol som såg allt annat än bekväm ut, åtminstone i sken av den gigantiska läderfåtöljen som stod bakom det. Fåtöljen såg om möjigt ännu större ut på grund av den ganska lilla kvinnan som satt i den. Skrivbordets ensamma placering mitt i rummet med den stora fåtöljen bakom gjorde att kvinnans uppenbarelse gav ett närmaste majestätiskt intryck. En skrivbordslampa utgjorde rummets enda belysning och var vinklad lite för mycket mot stolen framför skrivbordet. Det gav Martin en tydlig känsla han kände till alltför väl. Förhörsrum. Här var det dock än mer tydligt när man såg skillnaden i komfort som stolen och fåtöljen hade. Martin var dock van vid förhörsrum och hade en professionell syn på dem. Han hade suttit både i "den stora och den lilla stolen" och visste väl vad som väntades. Han bade bara inte förväntat det sig här. Och nu. Fast, när han tänkte efter, stämde det mycket väl med det intryck han fått av kvinnan genom deras tidigare korrespondens - via brev och sedan telefon. Där hade hon varit korrekt, formell men bestämd och samtidigt väldigt sparsam med detaljer. Hennes sätt att skriva och prata hade gett en tydlig känsla av auktoritet. Rummet och för all del situationen gick helt i linje med detta.
Stämningen som rummet erbjöd fick Martin att stanna upp innanför dörren och avvakta ytterligare instruktioner. Dessa lät inte vänta på sig.
- Sitt! Hon såg på honom med en bestämd men i övrigt outsäglig min. Martin åtlydde uppmaningen och fann sig helt i att sitta i denna tydligt underlägsna position. Han var inte ens obekväm med det. Däremot hade den kittling av nyfikenhet, som hela denna episod i hans liv hittills gett honom, nu ökat markant. Det var inte mycket han visste, men en sak var han helt på det klara med. Detta var en kvinna som var lika auktoritär som hon var hård i sin vilja och befallning. Det var ingen man satte sig upp lättvindigt emot. Van av befäl var det i sig inget konstigt för Martin, han hade också haft kvinnliga befäl för den delen. Det som var ovant var att se det på en kvinna, utanför det militära. Han såg på henne med sina klarblåa, intensiva ögon. Hon var strikt klädd, en dress som i mångt och mycket påminde om en militär dress. Han kunde bara se överdelen men det var en kavaj som var korrekt knäppt och oklanderligt slät. Innanför den en blus som satt samman med ett halsband av något slag. Hennes hår var uppsatt i en proper knut bak på huvudet och hon bar glasögon. Han gissade att hon hade en drygt knälång och till kavajen matchande kjol samt strumpbyxor under den. Praktiska, matchande skor till. Vad hennes dress effektivt dolde men ändå framhävde var hennes förvånansvärt smala midja och lika förvånansvärt massiva byst. Detta var för Martin detaljer men han insöp dem precis lika mycket som alla andra som fanns i det sparsmakade rummet.
Hon studerade honom tillbaka, utan att vika undan med blicken. Sedan såg hon ned på det översta pappret i en prydlig bunt A4 som låg mitt på skrivbordet framför henne. Denna bunt, en penna och lampan som var riktad mot Martin var det enda som låg på skrivbordet. Han såg sin egen bild fasthäftad i hörnet på det översta pappret.
- Martin Andersson. Det var ett konstaterande, en inledningsfras. De visste båda vad den andre hette. Martin inväntade tålmodigt kvinnan som studerade pappret framför sig utan att ge sken av att säga något på en lång stund. Det gav Martin tid att reflektera lite. Det mesta var egentligen överstökat. Hon hade, visste han, god insikt i vem han var, vad han kunde och vad han stod för. Däremot hade han nästan ingen insikt i vad hon stod för och representerade. Det fanns två saker, som han såg det, som denna intervju borde innehålla. Dels en möjlighet för honom att få lite mer information kring det presumtiva jobbet men sedan en formell del om allt föll väl ut. Ett erbjudande eller till och med ett kontrakt att skriva under. Formalia. Men det var just om... om allt föll ut väl för båda parter. Han hade inte alla fakta han behövde för att göra ett korrekt beslut, hans motiv för att vara här var att få dessa.
Bakgrunden till att han befann sig här var lika konstig som intressant. Det hade börjat med ett kuvert. I samma stil som det med ampullen. Faktum var att det var exakt i samma stil och med samma handstil. Det hade innehållit ett tidningsklipp med en jobbanons, där någon textat i kanten med snirklig och nästan oläsbar stil: "sök jobbet!". Precis som med ampullen hade Martins instinkt varit att slänga det. Men något inom honom hindrade honom och han hade lagt det på en hylla för att en vecka senare hitta det och återigen titta på det. Sedan hade han följt instinkten, som sa honom att följa uppmaningen. Mest för att han var nyfiken. Det hade lett till en brevkorrespondens som sträckt sig över ett halvår. Och sedan hade detta lett till ett par intervjuer över telefon, som var lika tortftiga som de var tillintetsägande för hans del. Men den där pirrande känslan, den där nyfikenheten hade sedan tidningsurklippet funnits där och drivit honom att fortsätta framåt för att se vad det ledde. Som inte minst ökat när han fått det andra kuvertet, det med ampullen.
Kvinnan framför honom, som han visste hade det mycket passande namnet Maria Victoria Ståhl, avbröt hans vidare funderingar.
- Innan vi kan gå vidare måste du genomgå två test. Om, och endast om du klarar dessa med Väl Godkänt kan jag avslöja vidare detaljer. Men om du klarar testerna, är jag också beredd att ge dig anställning. Är du inte med på detta kan du vända dig om och gå. Då är jag inte intresserad. Vill du gå vidare? Utan att tveka nickade Martin och svarade med stadig och tydlig stämma.
- Ja, jag vill gå vidare. Victoria, som hon kallades av sina få vänner, nickade.
- Bra. Det första testet är av kvalificerande karaktär. Du kan antingen lyckas eller misslyckas. Om du lyckas går vi vidare till nästa test. Det är av bedömande karaktär. Utfallet i den bedömningen kommer helt och hållet påverka din lön och dina arbetsförhållanden. Men du måste också lyckas med det testet för att få någon form av erbjudande. Men... hon pausade... men innan du får ta något av dessa test behöver jag ditt skriftliga medgivande. Med detta sköt Victoria fram ett papper och en penna till honom. Han läste igenom pappret och den pirrande känslan av nyfikenhet stillades inte, den började sakteligen skena. Essensen av pappret var att han inte under några som helst omständigheter fick yppa något om de test han skulle utföra, för någon. Enda undantaget var på direkt anmodan från Victoria. Detta oavsett hur resultatet föll ut. Martin var väl förtrogen med sekretess och hade inga som helst problem att acceptera och skriva under. När han lagt ned pennan såg han upp mot Victoria och inväntade hennes respons. Victoria tog pappret, studerade hans underskrift och nickade belåtet. Sedan öppnade hon en låda och la ned pappret i den och stängde igen.
- Nåväl. Låt oss utföra test nummer ett. Hon såg på honom med en allvarlig min. Det är ett mycket enkelt test. Om du lyckas med testet eller inte beror på din fysiska respons. Vad Martin än väntat sig var detta inte något som han räknat med. Elchocker? Uthållighet? Fystest? Men i detta rum? Nån sorts medicinskt test?
- Allt du behöver göra är att se på en film som jag visar dig. Och helt och hållet tänka bort mig och bara studera filmen och försöka sätta dig in i den och tänka dig att du är en del av den. Och, inte minst, lyda eventuella uppmaningar i samband med att du ser filmen. Det är viktigt.
- Det är uppfattat, bekräftade Martin som undrade i vad testet egentligen bestod av.
- Det är dock en sak du måste göra innan du ser filmen, la Victoria till med en nästan illmarig underton.
- Du måste klä av dig helt naken.
Uppmaningen var lika oväntad som konstig. Att näcka på uppmaning inför främmande människor var inte heller något nytt för honom, men inte på tu man hand och inte utanför det militära. Men nu när han gått så här långt för att få veta mer såg han ingen som helst anledning att backa. Om han inte fick säga något om vad som hände innanför dessa väggar så antog han att Victoria inte heller var intresserad av att säga något. Utan vidare tvekan klädde han så av sig, lika snabbt som finesslöst. Strax stod han så som gud och för all del en livstids hård träning skapt honom. Hans välbyggda men ändå seniga och spänstiga kropp visade på hård träning och händelser utöver det vanliga. Ärren var många och spektakulära. Vad Martin än tänkte, visade han det inte utåt. Han var precis lika duktig som Victoria på att vara kall och inte visa känslor. På ena väggen projicerades nu en bild som kom från en projektor som Victoria startat. Den hade stått i en av bokhyllorna men dolts väl innan.
- Berätta vad du ser, allt eftersom du ser det, uppmanade Victoria som återigen satt sig i sin stol och nu befann sig direkt på hans högra sida. Martin studerade filmen, som av någon anledning inte hade något ljud, och började i likgiltig ton beskriva vad den visade. Hans vana ögon registrerade detaljer på en nivå som det kräver mångårig träning för att klara.
- Det är en gymnastiksal. Jag ser... 13... nej 14 flickor i 15-årsåldern som gör gymnastik. En lärare i 50-årsåldern, hon är ca 175 cm lång och lätt överviktig. Salen är ca 20 gånger 10 meter med två dörrar på ena långsidan och en nödutgång cirka en meter upp på ena kortsidan. Flickorna är klädda i likadana gymnastikkläder, det påminner om en skoluniform. Martin fortsatte tonlöst att berätta vad han såg, med imponerande detaljrikedom. Filmen var först ganska tillintetsägande men ganska snart började den som filmat göra konstiga inzoomningar. De unga flickornas begynnande kvinnliga former exponerades i inzoomat läge. Tajta, välformade bakar, toppiga bröst innanför tröjorna. Svettiga ansikten. De var alla 14 väldigt söta och attraktiva. Martin hade alltid varit svag för unga kvinnor och deras former och dessa utgjorde inget undantag. Scenbyte. Nu visade filmen någon sorts övervakningskamera som visade ett omlädningsrum. In kom samma flickor, iklädda samma kläder som de haft i gymnastiksalen. Kameran visade sig ha tämligen god kvalitet för nu fick Martin till sin stora häpnad se hur flickorna successivt klädde av sig varenda plagg och tågade in mot duschrummet, helt nakna. De fasta, välformade men bitvis bara delvis utvecklade kropparna syntes med all tydlighet på filmen. Ingen normalt funtad varelse skulle låta bli att beröras av det som filmen visade. Flickorna var helt uppenbart ovetandes om att de filmades, eller så brydde de sig inte alls. Nästa klipp visade en kamera som filmade inne i duschrummet. Flickorna inte bara duschade, de tvålade in varandra. Dock helt utan sexuell anspelning. Men att se fjorton vackra, sexiga och framför allt tillsynes ovetande unga tonåringar stå och duscha och tvåla in varandra var utomjordigst sexigt. Speciellt som kameran verkade kunna röra sig och zooma. Det var få detaljer som undgick den som styrt kameran och Martin fick se de unga flickorna exponeras på allehanda sätt, både på nära och avlägset håll.
Vanligtvis hade Martin fått kåtslag vid det här laget. Men om det var det faktum att han befann sig på en anställningsintervju, i ett rum med en främmande människa eller något helt annat var oklart. Men han hade hittills inte ens fått en ryckning i kuken som hängde slag mellan hans ben. Han fortsatte bara beskriva de unga flickornas kroppar och handlingar. Ett nytt klipp visade några andra flickor, något äldre, utövandes någon form av sexuellt betonat rollspel, där de iklädda skoluniform smiskade några flickor med en sorts spade och sen tvingade dem utföra oralsex på varandra. Just detta klipp hade ljud och det smackande ljudet av skinkor som slogs illröda ekade i rummet Martin stod i, för att sedan avlösas av stönen och slaskandet när de unga flickorna forcerat utövade oralsex på varandra. Även om kameran inte alltid kom åt var den sexuella laddningen i filmen den mest intensiva Martin nånsin sett. Och han hade minsann rivit av både en och annan p-rykare i sitt liv. Det var, när han tänkte efter, det mest upphetsande han sett. Speciellt som om flickorna återigen inte verkade medvetna om att de var filmade. Men att han fann det han såg extremt upphetsande var inget han avslöjade. Varken med tal eller handling. För till sin stora förvåning märkte han att hans massiva och ådriga mandom fortfande hängde helt slak mellan hans ben, utan tillstymmelse till att resa sig. Som om Victoria läst hans tankar kom hon med en kompletterande uppmaning.
- Jag vill att du onanerar till filmen. Om du behöver, hjälper jag dig. Nu gick denna intervju från intressant till direkt skum, tänkte Martin men pirret var starkare än nånsin. Han åtlydde uppmaningen och drog vant i sin kuk medans de unga flickornas kroppar exponerades på olika sett. Men hur han än gjorde så hände inget. Kuken reagerade inte alls. För första gången genomfors Martin av en känsla av oro. Detta var ovant. Och oväntat! Han intensifierade runkandet men utan resultat. Sedan slog insikten honom som ett knytnävsslag. Ampullen! Den måste innehålla någon form av blockerande medel. Det var enda rimliga orsaken och förklarade den begynnande konstiga känslan han hade i kroppen.
- Jag behöver hjälp, sa han kort. Fakta. Han fick inte upp kuken och instruktionen var att be om hjälp om så behövdes. Således bad han om hjälp, hur absurt det än må vara. Han hörde hur Victoria reste sig och kom upp bakom honom. En kall hand slöt sig om hans slaka kuk och tog över runkandet. Martin fokuserade på filmen och lät Victoria sköta runkandet helt. Hur han än försökte slappna av och hur sexiga och vackra flickorna än var, hände inget. En begynnande panik slog rot i Martin. Han ogillade skarpt överraskningar och den situation han nu befann sig i kunde verkligen klassas som en. På både ett och flera sätt. Efter vad som kändes som en evighet upphörde filmen att spela och Victoria släppte genast hans kuk som föll med ett dask mot hans pung. Victoria satte sig återigen i fåtöljen och uppmanade honom att sätta sig med. Hon tittade på honom mönstrande men verkade inte ge någon som helst antydan till vad hon tänkte eller tyckte. Martin undrade om "testet" var slut och om han klarat det eller inte. Att inte få stånd när han såg en film som den han just sett var i sig ett monumentalt misslyckade för varje heterosexuell man (och han var heterosexuell) men hur var det med testet? Svaret kom direkt.
- Du klarade första testet exemplariskt. Nu är det dags för nästa. Är du redo? För första gången tvekade Martin, men fann sig sedan snabbt. Han hade inte riktigt hunnit bearbeta det han just upplevt men det fick vänta, uppenbarligen.
- Jag är redo.
- Precis som förra testet är det av vikt att du åtlyder eventuella uppmaningar. Stärkt av den framgång han tydligen utrönt, nickade han jakade. Men det dög inte.
- Ja eller nej. Accepterar du detta?
- Jag accepterar det, svarade Martin på uppmaningen.
Nåväl, svarade Victoria. Återigen fick Martin uppleva något helt och hållet oväntat och absurt. Utan någon som helst tvekan eller finess, knäppte så Victoria upp kavajen, vek den och la den på skrivbordet. Sedan knäppte hon upp tre knappar på blusen som trycktes isär av de massiva brösten innanför. Med vana händer tog hon så tag i BH'n och drog ned den så att hennes bröst formligen vällde fram ur den. Framför Martin satt nu den propra kvinnan med sin enorma byst hängdandes utanför blusen. BH'n, som fortfarande satt kvar, lyfte upp den och fick den att framstå som om möjligt ännu större. Det var den största bysten Martin sett. Stora vårtgårdar hade brösten också, prydda med ett par stenhårda bröstvårtor. Sedan ställde sig Victoria upp, drog ned en kedja på kjolen som satt i sidan och klev ur den. Hon hade svarta spetstrosor och stay-ups. Utan omsvep drog hon grenen åtsidena och exponerade en lurvig buske. Sedan satte hon sig ned i fotöljen, la upp benen på skribordet, bredbent. Martin hade vanligtvis, varit kåt till vansinne nu. Och det var han nog egentligen också. Men kuken hängde likväl ned, vilket han såg att Victoria noterade.
- Slicka min fitta tills jag kommer. Tillfredsställ mig på alla sätt du kan med mun och händer. Kom ihåg, din lön och dina arbetsvillkor hänger på det. Martin tvekade en halv sekund innan han tog sig an uppgiften. Han gick runt skrivbordet och kröp in mellan benen på Victoria. Tusen funderingar fick vänta. Han agerade per automatik nu. Det blänkte om hennes sköte och busken hade droppar i sig som blixtrade i det sparsamma ljuset. Martin var på intet sätt oerfaren som fittslickare men denna situation var helt ny för honom. Han tog sig an det som en äkta militär. Systematiskt och effektivt. Det var inte utrymme för kel, men ett rejält förspel skulle hon få. Han började arbeta med fingrarna, succesivt närmre men medvetet inte på fittan. Sen upprepade han samma behandling med med mun och tunga. Tillslut verkade Victoria bli otålig, vilket var precis hans avsikt.
- Slicka fittan för fan! Hon tryckte hans ansikte mot sitt sköte och Martin stålsatte sig för att låta bli hennes uppaning i det längsta. Men han mindes också att han skulle lyda, så det gjorde han. Victoria ryckte till när hans tunga träffade den blöta och svullna skåran. Han lät sin tunga först stryka längs läpparna innan han utan förvarning så sög in den svullna knappen i munnen. Det smakade förvånansvärt fräscht och fungerade effektivt som afrodisiakum för honom. Berusad av smaken hängav han sig. Victoria lät höra ett belåtet stön och bekräftade hans handlingar genom att trycka hans huvud hårdare mot sig. Sedan vidtog Martin den mest minutiösa fittslickarsessionen han nånsin varit med om. Han slickade och pullade så musklerna i hans ansikte värkte och det formligen slaskade om Victorias fitta. Bitvis hade han svårt att andas då hon tryckte sitt huvud hårt mot sitt sköte. Han tvekade inte att använda sina genomdränkta fingrar i hennes bakre hål som skymtade där hon halvlåg. Likt en virtuos slickade han Victoria länge och väl och hans idoga hantverk gav tillslut resultat bortom hans vildaste fantasier. Med ett högt tjut kom så tillslut Victoria. Och som hon kom! Hon tryckte hans ansikte hårt mot sig och knep hårt om de fingrar han hade uppe i hennes sköte. Sen dränkte hon honom nästan i de safter som hon hällde ur sig i den massiva orgasm hon upplevde. Det var den mest intensiva orgasm han sett någon kvinna få men han var glad att det var över. Facinerad följde han skådespelet på några centimeters avstånd med fingrarna obönhörligen fastkilade i Victorias sköte. Han var helt nedsölad av hennes safter och varenda muskel i hans ansikte och händer värkte. Han var andfådd med, hon hade nästan kvävt honom när hon med bestämda och starka muskler manövrerat honom mot sin orgasm. Victoria satt kvar, flämtandes, med den nedsölade och inte minst nakna Martin mellan sina ben. Det enda som hördes i rummet var deras snabba andhämtning. Tillslut sköt hon Martin ifrån sig och reste sig.
- Klä dig! Hon tittade dock på hans kuk som fortfrarande hängde som ett slappt, livlöst köttstycke mellan hans ben. Hon log belåtet. Martin åtlydde henne och samtidigt klädde hon själv på sig. Kort därpå satt de återigen framför varandra vid skrivbordet. Som om inget hänt. Skillnaden var dock uppenbar. Rummet osade av hennes kärlekssafter. Det osade kåthet. Och de var båda rödflamminga av ansträning och upphetsning. Men ingen avslöjade med miner vad som just hänt. Victoria öppnade en låda i skrivbordet och tog fram ett papper. Hon tittade på det, såg ut att fundera och plitade så ned några siffror på en tomrad. Sen sköt hon över både papper och penna till honom.
- Jag tror du finner beloppet tilldragande, förklarade hon. Du lyckades... mycket väl. Siffrorna lös mot Martin. Det var ett generöst belopp. Han skrev under utan att tveka och skjöt tillbaka både papper och penna. Victoria studerade hans underskrift, nickade och la pappret i lådan där det förra pappret redan låg. Hon stängde den och ställde sig upp och sträckte fram handen.
- Välkommen som den nya vaktmästaren på Cederqvists internatskola för fina flickor!
Martin tog hennes hand och skakade den med ett bestämt knyck. Han kunde inte riktigt förstå vad som hänt men var nånstans inom sig ändå inte förvånad. Trots det bubblade frågorna inom honom. Vad hade han gett sig in på? Och vem var hans "välgörare" som inte bara tipsat honom om det så välbehövliga jobbet men uppebarligen hjälpt honom att få det. Och vad i helvete var Cederqvists egentligen för skola?!
- Jag kontaktar dig med detaljer och resehandlingar sa Victoria kort. Och jag påminner dig om att det som just hänt här får aldrig, aldrig nånsin, yppas. Och hädanefter, om jag inte säger annat, kallar du mig för Rektor Ståhl. Är det uppfattat?
- Det är uppfattat, bekräftade Martin.
- Du kan stänga dörren efter dig. Uppmaningen var lika kort som den var definitiv. Det fanns inget utrymme för artighetsfraser eller vidare frågor. Utan att visa exakt hur snopen eller för all del nyfiken han var, gick Martin ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Hade han just fått ett jobb?!
Martin funderade. Hade det varit galenskap detta, från början till nu? Pirret i magen brann mer än nånsin och bekräftade det han redan visste. Ja, det var galenskap. Men han gillade det, och ville ha mer. Frågorna var många och de eventuella svaren var lockande och fantasieggande. I värsta fall borde det vara ett välbetalt vaktisjobb. I värsta fall. Resolut stegade han ut från porten i huset han just varit i och gick bort längs gatan för att gå mot busstationen. Ham stannade plötsligt till. Nåt hade fastnat mellan tänderna. Han drog ut ett av Rektor Maria Victoria Ståhls pubeshår ur munnen och flinade.
Detta skulle onekligen bli intressant.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Jag tyckte verkligen om din novell, och du skriver så bra att jag blir avundsjuk. Nu ska jag läsa resten :)
Miss av mig i första meningen. Martin Andersson skall det vara. Suck, så kan man inte editera. Nåja.
Till dig som missbrukar betygssystemet, sluta med det. Dåliga betyg på mina alster känns inte särskilt beklämmande - eftersom jag vet att de kommer från en eller ett par omogna personer enbart.
Om du ogillar dem kom med lite feedback istället. Men det räcker med en 1:a tack, sen kan du komma med PM eller kommentar. Men att hålla på så där sänker inte bara mitt betyg utan hela denna sajt. Det senare ser jag desto allvarligare på. Skärp dig.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
ilusium: Tack! Var inte avundsjuk, låt dig inspireras istället. Men jag tackar och bockar för dina vänliga ord! :)